Öppna huvudmenyn

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs 1948 av FN:s generalförsamling i Palais de Chaillot, Paris. Texten till deklarationen om de mänskliga rättigheterna skrevs av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, med Eleanor Roosevelt som ordförande. Enligt Guinness rekordbok är dokumentet det enskilt mest översatta dokumentet i världen.[1] Det består av 30 artiklar med generalförsamlingens syn på mänskliga rättigheter. Deklarationen är en del av "The International Bill of Human Rights" vilket är en ofullständig samling dokument där gällande folkrätt kodifieras, som tillkom 1976.[2]

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna
Eleanor Roosevelt med den spanskspråkiga versionen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Foto från 1949.
Eleanor Roosevelt med den spanskspråkiga versionen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Foto från 1949.
Skapat 1948
Ratificerat 16 december 1949
Plats Palais du Trocadéro
Syfte Mänskliga rättigheter

Deklarationen antogs i generalförsamlingen den 10 december 1948 med 48 röster för, 0 emot, och 8 blanka. De som röstade blankt var Jugoslavien, Polen, Saudiarabien, Sovjetunionen, Sydafrika, Tjeckoslovakien, Ukraina och Vitryssland.

Innehåll

HistoriaRedigera

Redan innan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna hade flera länder formulerat liknande deklarationer. Några exempel är den engelska Bill of Rights från 1689, USA:s Bill of Rights från 1789 och Frankrikes deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789. Efter andra världskriget, då omvärlden fick kunskap om de övergrepp som den nazistiska regimen i Tyskland begått, rådde det i den internationella gemenskapen konsensus om att de mänskliga rättigheterna inte formulerades precist nog i FN-stadgan.[3][4] Det var nödvändigt att specificera vilka rättigheter varje enskild människa faktiskt hade.[5]

FN:s generalsekreterare tillkallade kanadensaren John Peters Humphrey för att arbeta med projektet och för att utse en förslagskommitté. Kommittén bestod förutom Humprhey av Eleanor Roosevelt från USA, Aleksandr Bogomolov från Sovjetunionen, René Cassin från Frankrike, Charles Malik från Libanon, P. C. Chang från Kina, Charles Dukes från Storbritannien och William Hodgson från Australien.[6]

Enligt Globalizing Family Values var deklarationens "familjevänliga" formuleringar ett resultat av den kristdemokratiska rörelsens påverkan på Cassin och Malik.[7] Muslimska länder har genom den av flera muslimska länder antagna Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna i islam riktat kritik mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och menat att de mänskliga rättigheterna bara kan efterlevas och respekteras så länge de står i överensstämmelse med reglerna i Koranen och dess sharialagar.

ReferenserRedigera

Se ävenRedigera

Externa länkarRedigera