Det Kejserliga haremet (turkiska: Harem-i Hümâyûn) i det ottomanska riket var den avdelning av det osmanska hovets hushåll tilldelad för hustrur (före detta slavar), konkubiner (slavar), kvinnliga släktingar och tjänare (slavinnor eller slaveunucker) åt de osmanska sultanerna fram till 1908. Haremet spelade en stor och viktig roll inom det ottomanska hovet, och var också centrum för ett viktigt inflytande över statens affärer. Haremet inhystes i en avskild del av Topkapipalatset fram till 1853, då det flyttade till Dolmabahçepalatset, och upplöstes när monarkin avskaffades 1923.

Fantasibild av Kejserliga haremet

InnevånareRedigera

Haremet inhyste den osmanska sultanens ogifta kvinnliga släktingar, så som döttrar och systrar, förutom hans kvinnor, alla med sina egna tjänare. Det ingick i sultanens prestige att ha många kvinnor i sitt harem. Med undantag av de få gånger sultanen ingick politiska äktenskap med utländska prinsessor (något som blev sällsynt efter 1400-talet), var alla sultanens gemåler, både hustrur och konkubiner, slavar. Även hans mor var formellt sett slav. Däremot var hans systrar och döttrar exempel på fria kvinnor i haremet.

Eftersom det var förbjudet för muslimer att ha andra muslimer som slavar, kom kvinnorna till sultanens harem från slavräder i Europa (Saqaliba) genom slavhandeln på Krim och slavhandeln på Barbareskkusten, och från det icke muslimska Afrika genom den arabiska slavhandeln. De kvinnor som köptes in till sultanens harem var ofta mycket unga, och de genomgick en lång träningsperiod där de bland annat konverterade till islam och fick muslimska namn.

De kom till haremet med titeln Cariye (ofta felaktigt översatt till "hovdam"), och det var dessa som utgjordes sultanens konkubiner. Cariyes delades i sin tur in i kategorierna Gözde ('favoriten') och Ikbal ('den gynnade'). De konkubiner som födde en arvinge eller blev särskilt omtyckta av sultanen kunde bli en av hans fyra hustrur och fick då titeln kadın ('Hustrun'). Periodvis existerade också titeln haseki sultan ('sultangemål'), som kunde ges till en av hustrurna. Hon kunde vid behov ersätta sultanens mor, valide sultan. Sultanmodern hade en ställning som motsvarade drottningens i västerländska hov: hon hade högst rang av alla kvinnor vid hovet, hade makt över vilka kvinnor som anlände till och lämnade haremet, och även över liv och död, eftersom hon hade makt över hur de skulle bestraffas.

OrganisationRedigera

Haremskvinnorna levde starkt avskilda från kontakt med alla män utom sultanen. Hans systrar och döttrar lämnade haremet när de gifte sig, och hans söner levde där endast när de var mycket små. På grund av principen om könssegregation, var de flesta av haremets personal kvinnliga slavar, odalisker, som alltså fyllde de flesta ämbeten som fylldes av män i den manliga delen av hovet. De fick därmed ungefär samma utbildning som sina manliga motsvarigheter i sultanens hushåll. Kvinnliga tjänare blev antingen befordrade till tjänst hos valide sultanen, eller lämnade hovet då de giftes bort med manliga tjänare som lämnade hovet, eller befordrats till politiska ämbetsmän.[1]

Haremet vaktades av eunucker, som också var slavar och även de indelade i olika klasser. Högst i rang var Kızlar Ağası ("Svarte Chefseunucken"), som hade ansvaret för att bevaka haremets yttre gränser och säkerhet. Han hade hög rang även i hovet som helhet och hade rang direkt under storvisiren. Näst högst i rang stod Kapı Ağası ("Vite Storeunucken"), som hade hand om haremets inre administration och säkerhet och kontrollerade palatsadministrationen (posten avskaffades 1591).

Kvinnorna lämnade normalt sett inte haremet, men fick besök utifrån av kvinnliga försäljare kallade kira , som agerade mellanhänder för haremskvinnornas inköp och som även kunde anlitas som ekonomiska agenter för affärsuppgörelser.

UpplösningRedigera

Krimkhanatets slavhandel upphörde genom Rysslands erövring av Krim 1783, och barbarekspiraternas slavhandel efter Frankrikes erövring av Nordafrika under 1830-talet. År 1830 frigavs alla vita slavar (européer och kirkassier från Kaukasus) i Osmanska riket på order av sultan Mahmud II, år 1854 förbjöds handeln med slavar från Kaukasus och Georgien, och 1890 signerade Osmanska riket den internationella antislavhandelsakten i Bryssel, Brussels Conference Act of 1890. I praktiken fortsatte dock slavhandeln inofficiellt fram till första världskriget, särskilt ifråga om kvinnliga slavar, och det är bekräftat att kvinnor såldes så sent som år 1908. Sultanens slavar frigavs år 1909, och Mustafa Kemal Atatürk avskaffade slaveriet vid republikens införande.

Se ävenRedigera

BildgalleriRedigera

KällorRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

NoterRedigera

  1. ^ Necipoğlu, Gülru (1991). Architecture, Ceremonial, and Power: The Topkapı Palace in the Fifteenth and Sixteenth Centuries. Cambridge: MIT Press. s. 180. ISBN 0-262-14050-0.