Nederländska Ostindien

nederländsk besittning i Sydostasien åren 1810-1945

Nederländska Ostindien eller Nederländska Indien (nederländska: Nederlands-Indië; indonesiska: Hindia-Belanda) var en nederländsk koloni i Sydostasien från år 1800 till december 1949, då den självständiga staten Indonesien bildades efter det Indonesiska självständighetskriget.

Nederländska Ostindien
Nederlands-Indië (Nederländska)

18001949
Flag of West Papua.svg
Flagga Vapen
Evolution of the Dutch East Indies.png
Huvudstad Batavia
Största stad Surabaya[1][2]
Språk Malajiska
Nederländska
Diverse lokala språk som javanesiska
Religion Islam
Kristendom (Romersk-katolsk och protestantisk)
Hinduism
Buddhism
Bildades 1 januari 1800


Upphörde 27 december 1949


Areal 1 915 317 km² (1905)
Folkmängd 37,96 miljoner (1905)
Valuta Nederländska Ostindien-gulden
Idag del av Indonesien Indonesien

Kolonin omfattade Sundaöarna utom norra Borneo och östra Timor, Moluckerna samt västra Nya Guinea. Den styrdes före den japanska ockupationen 1942 av en generalguvernör jämte ett råd på fem medlemmar i huvudstaden Batavia, nuvarande Jakarta.[3]

Det var en av de viktigaste europeiska besittningarna,[4] och bidrog till nederländska framgångar i handeln med kryddor och avsalugrödor under 1800-talet och början av 1900-talet.

HistoriaRedigera

Nederländarna i form av Nederländska ostindiska kompaniet hade kommit till vad som nu är Indonesien på 1600-talet. Batavia grundades 1619. Nederländska ostindiska kompaniets höjdpunkt var under mitten och slutet av 1600-talet.[5] Från slutet av 1600-talet gick kompaniet kraftigt bakåt och dess skuldsättning blev hög. Den Bataviska republiken ställde 1795 kompaniet under statskontroll och 1798 upplöstes det.[6] De besittningar som då var i Kompaniets händer omvandlades till ett nederländskt kolonialimperium. År 1800 bildades den nederländska kronkolonin Nederländska Ostindien, med vid den tiden Storbritannien redan erövrat (sedan 1795) de flesta kolonierna utom Java; 1811 togs också denna ö. Efter Napoleons fall bestämdes genom fördraget i Paris 13 augusti 1814, att Nederländerna skulle återfå kolonierna, som också återlämnades (1816-19). 1824 slöt Nederländerna och Storbritannien ett fördrag som delade upp Malajiska arkipelagen i en sydlig nederländsk sfär och en nordlig brittisk sfär.

Från 1840-talet och framåt satsade Nederländerna krafterna på att konsolidera sin makt över dagens Indonesien och att mota andra europeiska länderna från området. De militära styrkorna i Koninklijk Nederlands-Indisch Leger bildades för att få kontrollen över Nederländska Ostindien (Indonesien). Nederländerna kom nu att exploatera Indonesien även utanför huvudön Java. Padrikriget följde 1821-1838 och Javakriget 1825–1830. Prinsen Diponegoro opponerade sig mot det nederländska styret och spelade en viktig roll i Javakriget. Efter kriget tvingades han till exil av holländarna. 1849 fick Nederländerna kontroll över norra Bali. Ett långvarigt krig ägde rum i Aceh-provinsen mellan nederländska styrkor och inhemsk gerilla. Först 1912 slutade den väpnade konflikten. I början av 1900-talet hade nederländarna nått kontroll över hela territoriet.

Eduard Douwes Dekker skrev 1860 under pseudonymen Multatuli boken Max Havelaar där Dekker skildrar holländarnas egennytta och utsugningssystem på Java. Boken väckte stort uppseende i Nederländerna.

Nederländska Ostindien deltog 1938 i fotbolls-VM där de blev utslagna i första omgången i.o.m. att man förlorade med 6-0 mot Ungern.

Nederländska Ostindien blir IndonesienRedigera

1949 förklarade sig Nederländska Indien självständigt som Indonesien. Då hade den nederländska förvaltningen omintetgjorts av den japanska invasionen och påföljande ockupation. Genom det Indonesiska självständighetskriget (1945-1949) som började efter andra världskrigets slut vann den forna kolonin sin självständighet och bildade staten Indonesien. Nederländerna gav upp sin anspråk först efter påtryckningar för FN och USA med ett undantag i Nederländska Nya Guinea som kvarstod som nederländsk koloni och blev en del av Indonesien 1962.

300 000 personer emigrerade från Indonesien till Nederländerna under de kommande 20 åren: så kallade "Indos" med både nederländska och indonesiska rötter, sydmoluckiska soldater med familjer och personer från Guinea. De kristna sydmoluckiska soldaterna hade rekryterats till den nederländska kolononialarmén under självständighetskriget. 1950 utropades Republiken Sydmoluckerna (Republiken Maluku Selatan) men den omintetgjordes av Indonesien fram till 1955. 35 000 sydmolucker emigrerade till Nederländerna av rädsla för repressalier i Indonesien. En sydmoluckisk självständighetsrörelse bildades i Nederländerna.[7]

FörvaltningRedigera

De bestod dels av områden under direkt nederländsk förvaltning, dels av vasallstater och förbundsområden. Hela koloniväldet bildar ett generalguvernement, vars generalguvernör residerade i Buitenzorg på Java och hade en vicekungs myndighet, dock inom vissa gränser, bestämda genom en lag från 1854, med ändringar 1909. Han var inte bara en förvaltningsämbetsman, utan hade också rätt att utfärda lagar och förordningar angående kolonins förvaltning. Han biträdes av det indiska rådet, som bestod av en vicepresident och fyra andra av kungen utnämnda ledamöter, vilka dock endast hade rådgivande myndighet. Men om generalguvernören var av annan mening i lagstiftningsfrågor, måste han vädja till kungen.

Guvernören hade därjämte ett kabinett (i Buitenzorg), kallat generalsekretariatet, med en generalsekreterare i spetsen. Under regeringen lydde 10 departement: för 1) marin-, 2) krigs-, 3) justitie-, 4) inrikes-, 5) kult-, 6) finans-, undervisnings- och industri-, 7) jordbruks-, 8) jordbruksärenden, 9) allmänna arbeten, samt 10) statsverk (gruvor, järnvägar, post och telegraf), vart och ett under en direktor. Dessutom fanns en räkenskapskammare. De centrala ämbetsverken låg i Batavia.

Administrativt delades generalguvernementet i Java och Madura (131 508) km², 30 098 008 invånare, 1905) samt de "yttre besittningarna" (Buitenbezittingen): Sumatra, Banca, Billiton, Riouw-arkipelagen, Borneo, Celebes, Små Sundaöarna, Moluckerna och Nya Guinea (sammanlagd areal 1 783 909 km² med 7 619 363 miljoner invånare, 1905), varav 15 993 européer, 268 250 kineser, 10 440 araber, 20 128 andra asiater samt 7 304 552 inhemsk befolkning. De "yttre besittningarna" var organiserade på samma sätt som Java, men styresmännen kallades guvernörer, residenter, assistent-residenter, kontrollörer, m. m.

RättsväsendeRedigera

Rättsväsendet var olika för européer och den inhemska befolkningen: de förre dömdes av europeiska domare, medan hövdingar hade en stor del i rättskipningen av den inhemska befolkningen. Det finnes en högsta domstol i Batavia, appellationsdomstolar i Batavia, Samarang, Soerabaja, Padang och Makassar samt en mängd lägre domstolar av olika slag. Full religionsfrihet rådde.

FörsvarRedigera

Koninklijk Nederlands-Indisch Leger (KNIL) var Nederländernas militära styrkor i Nederländska Ostindien. Förutom den koloniala armén fanns ett slags lantvärn (schutterij), på 4 968 man (av vilka 2 982 från den inhemska befolkningen, även avsett till ordningens upprätthållande. Hela den övriga armén var värvad. En del av den nederländska flottan var stationerad i Ostindien, nämligen (1911) 18 fartyg om 30 005 ton och 54 446 hästkrafter med 141 kanoner.

UndervisningRedigera

Undervisningen var delad på två avdelningar, en för européer och med dem assimilerade och en för den inhemska befolkningen. Till den förra hörde (1909) 10 offentliga mellanskolor med 197 lärare och 2 437 lärjungar, 183 folkskolor, nämligen 152 offentliga (128 samskolor och 24 uteslutande flickskolor), 24 statsunderstödda och sju ej statsunderstödda privata skolor i Java och Madura samt 48 offentliga och 2 privata skolor i de "yttre besittningarna" med sammanlagt 2 ,267 barn, samt 2 normalskolor. Nettokostnaderna för alla dessa skolor steg till 2,87 miljoner gulden.

För den inhemska befolkningen fanns (1909) 6 normalskolor (i Bandung, Probolinggo, Djokjakarta, Oengaran, Fort de Kock, Amboina) med 516 lärjungar samt 472 offentliga och 616 enskilda skolor i Java och Madoera samt i de "yttre besittningarna" (1908) 393 offentliga och 1 299 enskilda skolor. Dessutom fanns 4 skolor för söner till infödda hövdingar. Denna gren av undervisningsväsendet kostade staten (1909) 3,87 miljoner gulden. För i den asiatiska befolkningen (kineser, araber m. fl.) fanns 1906 478 skolor med 12 426 studenter.

StatsfinanserRedigera

Statsinkomsterna kom främst från skatter på hus och jord, från licenser, tullar och ett antal indirekta pålagor samt från personliga skatter; vidare ifrån statsmonopol (på salt och opium), från järnvägar och från försäljningen av produkter, som frambragts på statsdomänerna. Summan av alla statsinkomsterna steg 1911 till 212,6 miljoner gulden, men statsutgifterna uppgick till 228,7 miljoner. Underskottet på 16,1 miljoner gulden, täcktes genom bidrag från moderlandet. 1907-12 visade budgeten varje år större eller mindre underskott, utom 1907, som lämnade ett överskott på 11,5 miljoner gulden.

Av statsinkomsterna kom årligen omkring 28,5 miljoner från Nederländerna för försäljning av den indiska styrelsens produkter: kaffe, porslin, tenn (24,4 miljoner gulden) m. m. Av de indiska inkomsterna steg vinsten på opiumhandeln till 28 miljoner (odling av vallmo var förbjuden, och opiumbehovet fylles genom import från Brittiska Indien och Levanten, varefter regeringen till högt pris avyttrade varan), tullar och acciser till 32 mill., jordskatterna till 27 miljoner, saltskatten till 14 miljoner.

NäringslivRedigera

De viktigaste jordbruksprodukterna, som var föremål för export, är socker, tobak, kina, kopra, kautschuk, kaffe, ris och peppar; av andra varor: petroleum, tenn och hudar. Exporten från hela kolonin hade 1909 ett värde av 455 miljoner gulden, importen dit skattades till 281,6 miljoner gulden.

Spår av kolonialtidenRedigera

 
Batavias stadshus är idag Jakartas historiska museum

Det finns inom arkitekturen flera tydliga spår av kolonialtiden. Flera byggnader finns kvar men många byggnader har även kommit att rivas. Under den holländska tiden byggdes förorten Weltevreden i Jakarta.[8] I Bandung används byggnader från den holländska tiden främst av offentliga institutioner. Byggnader går i art deco och nyklassicistisk stil.

På Indonesien finns sju nederländska krigskyrkogårdar som administreras av Nederländernas stiftelse för krigsgravar (Oorlogsgravenstichting). Det fanns ursprungligen 22 stycken men antalet minskade när Indonesien blev självständigt.[9]

GeneralguvernörerRedigera

KällorRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 13 mars 2012.
 Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Nederländska Ostindien, 3 september 1913.
  • Parthesius, Robert: Dutch Ships in Tropical Waters, The development of the Dutch East India Company (VOC) shipping network in Asia, Amsterdam University Press, 2010. Open access via doab.org
  • Beekman E.M. Fugitive dreams: an anthology of Dutch colonial literature (Publisher: University of Massachusetts Press, Amherst, 1988) ISBN 0-87023-575-3 [10]
  • Boomgaard, Peter (2001) (på dutch), Het Indië Boek, Zwolle: Waanders, ISBN 978-90-400-9594-8. 
  • Bosma, Ulbe: Emigration: Colonial circuits between Europe and Asia in the 19th and early 20th century, European History Online, Mainz: Institute of European History, 2011, retrieved: May 23, 2011.
  • Braudel, Fernand, The perspective of the World, vol III in Civilization and Capitalism, 1984
  • Friend, T. (2003). Indonesian Destinies. Harvard University Press. ISBN 0-674-01137-6 
  • Nagtegaal, Luc. Riding the Dutch Tiger: The Dutch East Indies Company and the Northeast Coast of Java, 1680–1743 (1996) 250pp
  • Nieuwenhuys, Rob Mirror of the Indies: A History of Dutch Colonial Literature - translated from Dutch by E. M. Beekman (Publisher: Periplus, 1999) [11]
  • Reid, Anthony (1974). The Indonesian National Revolution 1945–1950. Melbourne: Longman Pty Ltd. ISBN 0-582-71046-4 
  • Ricklefs, M.C. (1991). A Modern History of Indonesia, 2nd edition. MacMillan. sid. chapters 10–15. ISBN 0-333-57690-X 
  • Taylor, Jean Gelman (2003). Indonesia: Peoples and Histories. New Haven and London: Yale University Press. ISBN 0-300-10518-5 
  • Vickers, Adrian (2005). A History of Modern Indonesia. Cambridge University Press. ISBN 0-521-54262-6 
  • Witton, Patrick (2003). Indonesia. Melbourne: Lonely Planet. sid. 23–25. ISBN 1-74059-154-2 

FotnoterRedigera

Externa länkarRedigera