Faisal I av Irak (arabiska: فيصل بن حسين), född 20 maj 1885 i Taif i nuvarande Saudiarabien, död 8 september 1933 i Bern, Schweiz, var Iraks förste kung 1921-1933.

Faisal I av Irak
Född20 maj 1885[1]
Mekka[2]
Död8 september 1933[1] (48 år)
Bern, Schweiz
BegravdDet kongelige mausoleum i Bagdad
Medborgare iOsmanska riket, arabiska kungariket Syrien och Kungariket Irak
SysselsättningPolitiker, militär
Befattning
Kung av Irak
MakaHuzaima bint Nasser
(g. 1904–)
BarnPrinsessan Azza av Irak (f. 1905)
Prinsessan Rajiha av Irak (f. 1907)
Prinsesse Rafia af Irak (f. 1910)
Ghazi av Irak (f. 1912)
FöräldrarSharif Hussein ibn Ali
SläktingarAli bin Hussein (syskon)
Abdullah I av Jordanien (syskon)
Utmärkelser
Hashimiternas stora order
Storkors av Leopoldorden
Storkors av Hederslegionen
Riddare med storkors av Sankt Mikaels och Sankt Georgsorden
Riddare med storkors av Bathorden
Muhammed Ali-orden
Renässansens högsta orden
Pahlaviorden
Tvåflodsorden
Victoriakedjan
Storkorsriddare av Italienska kronorden
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata
Faisal I vid sin kröning 1922.

Biografi

redigera

Faisal tillhörde den hashimitiska ätten och var tredje son till kungen av Hijaz, Hussein ibn Ali i Mekka. Han vistades 1893–1909 med sin far i Konstantinopel, där han fick en god uppfostran och drogs in i den ungturkiska rörelsen. Sedan han med fadern återvänt till Hijaz 1913, valdes han till representant för staden Jidda för det osmanska parlamentet, och slöt sig där till den arabiska nationaliströrelsen. Vid utbrottet av första världskriget placerades han hos den turkiske guvernören i Syrien men begav sig i början av 1916 till Mekka, där han blev en av de främsta ledarna för det av britterna (däribland T.E. Lawrence) understödda arabupproret och anförde den arabiska armé, som genom sin framryckning öster om Jordan underlättade Edmund Allenbys framträngande genom Palestina till Damaskus 1918. Han ledde den arabiska delegationen under fredskonferensen i Versailles 1919, där han fick stöd och vägledning av den inflytelserika Gertrude Bell, men samtidigt fick se sina planer på ett stort nordarabiskt välde grusas.[3]

Den 3 januari undertecknade han och Chaim Weizmann den s.k. Faisal-Weissman-överenskommelsen, ett fördrag mellan araber och hebréer, där Faisal accepterade Balfourdeklarationen, som grundades på att britterna gick med på arabernas självständighet: ett löfte som dock inte hölls.

8 mars 1920 utropades han till kung av Syrien av en nationalförsamling i Damaskus, men han utvisades från Syrien av fransmännen och tog sin tillflykt till Storbritannien. Britterna beslöt sig för att skapa en monarki i Irak, och Faisal gick med på detta, och utropades till kung i augusti 1921 efter en folkomröstning där han erhållit 96 % av rösterna.[3]

Han dog av en hjärtattack under ett besök i Schweiz 1933 och efterträddes av sonen Ghazi av Irak.

Referenser

redigera
  1. ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, id-nummer i Frankrikes nationalbiblioteks katalog: 137701204, läs online, läst: 31 december 2019.[källa från Wikidata]
  2. ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: jo20191052411, läst: 29 januari 2023.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Svensk uppslagsbok, Malmö 1931

Externa länkar

redigera