Slaveri i Osmanska riket
Slaveri var lagligt i det Osmanska riket under nära hela dess existens, och spelade en viktig roll i dess ekonomi och traditionella kultur. Bland de största kategorierna slavar fanns män som användes till slavar och inom administrationen, och kvinnor som användes som hushållsarbetare och slavkonkubiner i haremen.
Slavhandeln hade samma karaktär som i andra muslimska länder och reglerades efter islamiska regler kring slaveri, och endast icke muslimer tog som slavar: dessa kom till Osmanska riket dels från slavhandeln med afrikaner, och dels från slavräder och piratverksamhet mot européer. Slavhandeln förbjöds formellt i flera olika steg mellan 1830 och 1890, men tolererades i praktiken fram till 1923.
Slavhandel redigera
Den osmanska slavhandeln försågs med slavar från både krig samt från slavexpeditioner till både land och sjöss. Eftersom islam förbjöd förslavande av muslimer, kom slavar främst från icke muslimska delar av världen, både från de icke muslimska delarna av norra och östra Afrika, och från det kristna Europa (Saqaliba).
Det fanns fyra stora källor för slavar. Den första var den arabiska slavhandeln till de icke muslimska delarna av norra och östra Afrika, som ofta gick genom Zanzibar. Den andra var Slavhandeln på Barbareskkusten, från barbareskpiraternas överfall på icke muslimska fartyg i medelhavet och strandhugg längs västra och södra Europas kuster. Den tredje var Slavhandeln på Krim i svarta havet, där Krimkhanatet företog slavexpeditioner in i sydöstra Europa. Den fjärde var Kaukasus, där cirkassiska föräldrar ofta sålde sina döttrar till slaveri (i detta fall förbisågs förbudet mot att ha muslimer som slavar då tjerkesserna var muslimer). Istanbul, Alger och Kreta hade under denna tid stora slavmarknader. De slavar som bringade högst pris var unga flickor och pojkar från Europa, medan afrikaner såldes för ett längre pris.
Slavförhållanden redigera
Den osmanska slavhandeln fokuserade starkt på slaveri i städer och för privatbruk. Det sexuella slaveriet spelade en central roll, då slavhandeln försåg haremen i den muslimska världen med icke muslimska kvinnor, bland annat den kejserliga osmanska haremet: den då rådande riktningen inom islam var att en man kunde ha fyra muslimska hustrur, men hur många slavinnor han ville, förutsatt att slavinnorna inte var muslimer.
Även unga pojkar såldes som sexuella slavar, då ofta till badhus. Män användes ibland som eunucker för att vakta haremens kvinnliga slavar, men de kunde också uppnå höga tjänster inom administration och militärväsende, där janitsjarerna är det kanske mest kända exemplet. Det var vanligt att manliga slavar blev frigivna, särskilt om de konverterade till islam.
Upphörande redigera
Avvecklingen av slaveriet tog lång tid. Krimkhanatets slavhandel upphörde genom Rysslands erövring av Krim 1783, medan barbareskpiraternas slavhandel ebbade ut efter barbareskskrigen vid 1800-talets början och slutgiltigt genom av Frankrikes erövring av Nordafrika 1830-1846.
År 1830 frigavs formellt alla vita slavar (européer och tjerkesser) i Osmanska riket enligt en firman (dekret) av sultan Mahmud II,[1] och i oktober 1854 förbjöds slavhandeln med kirkasser och georgier.[2] Dessa förbud var dock selektiva förbud, som endast gällde vithyade slavar, och den större slavhandeln med afrikaner var därmed fortsatt laglig. År 1890 signerade Osmanska riket den internationella antislavhandelsakten i Bryssel, Brussels Conference Act of 1890. Därmed var all slavhandeln formellt förbjuden i Osmanska riket.
I praktiken tillät dock osmanska myndigheter slavhandeln att fortgå fram till första världskriget, även sedan det hade förbjudits på papperet. Slavmarknaden i Istanbul flyttade endast utom synhåll, från gatan till hemliga lokaler inomhus, för att göra slavhandeln mindre synlig. Slavhandeln med afrikaner via Libyen tolererades på samma sätt öppet av de osmanska myndigheterna där. Handeln med kvinnor till harem sågs som en privatsak, och en hemlig människohandel förekom till haremen, bland annat genom den så kallade vita slavhandeln.
Sultanens egna slavar frigavs först genom upplösningen av det kejserliga osmanska haremet 1909. Det är omvittnat att armenier såldes öppet som slavar under folkmordet på armenierna 1915-23. Mustafa Kemal Atatürk avskaffade slutgiltigt slaveriet vid republikens införande 1923.
Se även redigera
Referenser redigera
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Noter redigera
- ^ George Young, Turkey (27 oktober 2017). ”Corps de droit ottoman: recueil des codes, lois, règlements, ordonnances et …”. The Clarendon Press (via Internet Archive). https://archive.org/details/corpsdedroitott03turkgoog.
- ^ Badem, C. (2017). The Ottoman Crimean War (1853-1856). Brill. p353-356
Allmänna källor redigera
- Madeline C. Zilfi Women and slavery in the late Ottoman Empire Cambridge University Press, 2010
- [1]