Slaveri var lagligt i det Osmanska riket under nära hela dess existens, från dess grundande fram till 1900-talet, och spelade en viktig roll i dess ekonomi och traditionella kultur.

Inspecting New Arrivals av Giulio Rosati. 1800-talsföreställning av hur kvinnliga slavar introduceras till ett harem.

SlavhandelRedigera

Den osmanska slavhandeln försågs med slavar från både krig samt från slavexpeditioner till både land och sjöss. Eftersom islam förbjöd förslavande av muslimer, kom slavar främst från icke muslimska delar av världen, både från de icke muslimska delarna av norra och östra Afrika, och från det kristna Europa (Saqaliba). Det fanns fyra stora källor för slavar. Den första var den arabiska slavhandeln till de icke muslimska delarna av norra och östra Afrika, som ofta gick genom Zanzibar. Den andra var Slavhandeln på Barbareskkusten, från barbareskpiraternas överfall på icke muslimska fartyg i medelhavet och strandhugg längs västra och södra Europas kuster. Den tredje var Slavhandeln på Krim i svarta havet, där Krimkhanatet företog slavexpeditioner in i sydöstra Europa. Den fjärde var Kaukasus, där cirkassiska föräldrar ofta sålde sina döttrar till slaveri (i detta fall förbisågs förbudet mot att ha muslimer som slavar då cirkasserna var muslimer). Istambul, Alger och Kreta hade under denna tid stora slavmarknader. De slavar som bringade högst pris var unga flickor och pojkar från Europa, medan afrikaner såldes för ett längre pris.

SlavförhållandenRedigera

Den osmanska slavhandeln fokuserade starkt på slaveri i städer och för privatbruk. Det sexuella slaveriet spelade en central roll, då slavhandeln försåg haremen i den muslimska världen med icke muslimska kvinnor, bland annat den kejserliga osmanska haremet: den då rådande riktningen inom islam var att en man kunde ha fyra muslimska hustrur, men hur många slavinnor han ville, förutsatt att slavinnorna inte var muslimer. Även unga pojkar såldes som sexuella slavar, då ofta till badhus. Män användes ibland som eunucker för att vakta haremens kvinnliga slavar, men de kunde också uppnå höga tjänster inom administration och militärväsende, där janitsjarerna är det kanske mest kända exemplet. Det var vanligt att manliga slavar blev frigivna, särskilt om de konverterade till islam.

UpphörandeRedigera

Avvecklingen av slaveriet tog lång tid. Krimkhanatets slavhandel upphörde genom Rysslands erövring av Krim 1783, och barbarekspiraternas slavhandel av Frankrikes erövring av Nordafrika under 1830-talet. År 1830 frigavs alla vita slavar (europér och kirkassier från Kaukasus) i Osmanska riket på order av sultan Mahmud II, år 1854 förbjöds handeln med slavar från Kaukasus och Georgien, och 1890 signerade Osmanska riket den internationella antislavhandelsakten i Bryssel, Brussels Conference Act of 1890. I praktiken fortsatte dock slavhandeln inofficiellt fram till första världskriget, särskilt ifråga om kvinnliga slavar, och det är bekräftat att kvinnor såldes så sent som år 1908. Sultanens slavar frigavs år 1909, och Mustafa Kemal Atatürk avskaffade slaveriet vid republikens införande.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
  • Madeline C. Zilfi Women and slavery in the late Ottoman Empire Cambridge University Press, 2010