Renée Björling

svensk arkitekt och skådespelare

Renée Louise Björling, född 10 juli 1898Lovö, död 4 mars 1975 i Täby, var en svensk skådespelare.

Renée Björling
Vykort med Renée Björling från 1920-talet.
Vykort med Renée Björling från 1920-talet.
FöddRenée Louise Björling
10 juli 1898
Lovö, Sverige
Död4 mars 1975 (76 år)
Täby, Sverige
BegravdSkogskyrkogården[1]
kartor
Aktiva år1912–1968
MakeGunnar Ursell
(gift 1925-1932; skild)
IMDb SFDb

Renée Björling på ett foto i tidskriften Filmen 1919.

BiografiRedigera

Renée Björling var dotter till skådespelaren Manda Björling och kontorschefen Carl Olof Björling samt halvsyster till operasångaren Sigurd Björling och teaterchefen Johan Falck. Hon var faster till skådespelaren Olle Björling.

Björling var under sex decennier verksam som skådespelare inom film, teve, radio och teater och tillhörde under drygt fem decennier Dramatens fasta ensemble. Hon var även under många pedagog och undervisade framförallt i talteknik och textanalys på Dramatens elevskola.

Tidiga år hos Strindberg och stumfilmsdebutRedigera

Björling debuterade 1910, det år hon fyllde tolv, som Bertha i Fadren av August Strindberg på hans Intima Teatern vid Norra Bantorget i Stockholm. Där var hennes mor Manda Björling verksam som skådespelare och under ledning av teaterns chef August Falck spelade hon och Anna Flygare, Fanny Falkner och andra i ensemblen varje säsong några av Strindbergs pjäser och uruppförde fem av hans kammarspel. Renée Björling fick i detta sällskap sin första sceniska erfarenhet, men hon hade redan av sin mor lärt sig konsten att med bibehållen god diktion tala på ett naturligt sätt. Strindberg som avskydde tillgjordhet och överspel visade den unga flickan sina stora uppskattning både för hennes ambition och prestation i föreställningen.

Att hon skulle ägna sig åt teater verkade nu fullt möjligt, men då behövde hon först skaffa sig en gedigen utbildning. I väntan på att bli gammal nog för att gå på teaterskola debuterade hon 1912 även som stumfilmsskådespelare, i det som ännu var filmens barndom. Hon förevigade då Bertha i Anna Hofman-Uddgrens tidiga stumfilm Fadren.

1912 var också det år August Strindberg gick bort och året efter tog August Falck, som gift sig med Manda Björling, åter upp Fadren och Renée Björling gjorde Bertha igen, men nu på gästspel på Fredriksbergsteatret i Köpenhamn.

Dramatens elevskolaRedigera

Hon blev 1915 antagen på Dramatens elevskola som hade egna lokaler högst upp i det då ännu inte tio år gamla Dramatenhuset. Där gick hon den tvååriga utbildningen under ledning av skolans rektor Frans Enwall. I samma årskull som Uno Henning, Anders Henriksson och Folke Walder. Av flickorna var det förutom Björling bara Gerda Björne (då Lindblom) som skulle låta höra talas om sig. På skolan fanns också en av 1920-talets blivande Dramatenstjärnor: Jessie Wessel. Eleverna fick undervisning i teoretiska ämnena som teaterhistoria men även i diktion, fäktning, dans, plastik, scenframställning med Maria Schildknecht som en av lärarna. Då ingick stilteater och vers, men de kunde emellanåt få öva sig på detaljer ur verkliga livet eller de teaterschabloner som skulle hjälpa de att ena dagen spela en kökspiga för att nästa istället föreställa en societetsdam.

Björling debuterade på Dramaten redan som förstaårselev i december 1915 med den lilla rollen som En profverska i Gaston Arman de Caillavets och Robert de Flers sekelskifteskomedi Äfventyret. När föreställningen hade premiär i februari samma år spelade Anders de Wahl, Ivar Kåge och Harriet Bosse de ledande rollerna. Men under hösten byttes stjärnorna ut mot mindre prominenta medlemmar i teaterns ensemble. Föreställningen återkom i Dramatens repertoar till och från ända tills 1929 och gavs totalt 138 gånger. I stort sett alla skådspelare som var verksamma på Dramaten under de åren var i en eller annan roll och vid ett eller annat tillfälle med i denna uppsättning. Till exempel Greta Garbo som på hösten 1923 gjorde rollen som Fru de Verdières. Men då var Renée Björling för en gångs skull inte med.

Under elevåren medverkade hon i sju uppsättningar på Dramaten men fick som brukligt var inte några stora uppgifter. Hon hann dock stå på scen, och ibland agera, med skådespelare som var stora namn under de tre sista decennierna på 1800-talet, som Nils Personne - som även undervisade på elevskolan - Julia Håkansson, Augusta Lindberg och Thecla Åhlander. Dessutom var hon, som kuriositet, med om den blivande mästerregissören Olof Molanders korta karriär som skådespelare. Hon medverkade i ett par av den tidens succépjäser som idag är bortglömda, Pehr Staaffs Ett lysande parti och Frans Hedbergs komedi Blommor i drifbänk, om pensionatflickor, där hon spelade den unga Lotten Alm. 1917 var hon med i urpremiären på Hjalmar Bergmans pjäs En skugga.

Stora roller i GöteborgRedigera

Efter avslutad elevskola blev hon inte erbjuden fortsatt engagemang vid nationalscenen utan fick som de flesta andra elever före henne söka sig till landsorten. Så Björling for till Göteborg för att arbeta. Men där gick allt oväntat fort. Efter bara ett år var hon, som just varit elev, på hösten 1918 en skådespelerska med stora roller på teatern och som tidigt på våren 1919 spelade huvudrollen i den första av två stora i framgångsrika svenska stumfilmer.

Hon var först ett år vid Nya Teatern men kom därefter till Göteborgs viktigaste scen Lorensbergsteatern där också mamma Manda Björling var engagerad vid den här tiden. De möttes nu som två vuxna kvinnor som spelade ihop som professionella skådespelare i Victorien Sardous ofta spelade komedi Madame Sans-Gêne. Renée Björling fortsatte med nästa stora uppgift, som Grethe i den judiske författaren Sil-Varas skådespel Kvinnan på fyrtio år, med Semmy Friedmann, Hilda Borgström och Lotten Lundberg-Seelig, som var en skådespelerska som slog igenom redan på 1880-talet.

1919 tog Sveriges då kanske främste regissör Per Lindberg över Lorensbergsteatern och Björling gjorde under hans ledning och regi en säsong som förmodligen blev karriärens konstnärliga höjdpunkt. Hon gjorde Solveig i Ibsens Peer Gynt och Sacha i Leo Tolstojs drama Fedja med Gabriel Alw i titelrollen. Därefter kreerade hon två viktiga Shakespeareroller: Först Ofelia i Hamlet och därpå anförtroddes den endast 21-åriga skådespelerskan rollen som Rosalind i komedin Som ni behagar, där Björling med känsla för stilteater och vers, utan åthävor i komedispelet, gjorde en av karriärens främsta rollprestationer, och det på den enda teater i landet som kunde mäta sig med Dramaten.

Stumfilmsroller 1919-1925Redigera

Renée Björling gjorde visserligen sin första stumfilm redan 1912, men det var med rollen som Anne-Marie i Ivan Hedqvists Dunungen 1919 som hon fick sitt genombrott och som även blev inledningen på den filmkarriär som gjorde henne känd för den växande biografpubliken. Selma Lagerlöfs novell och pjäs med samma namn som filmen bygger på drog naturligtvis publik men icke desto mindre var det Björlings egen rollprestation som låg till grund för hennes framgång. Strax efter filmens premiär omskriven i pressen och var på omslaget till en av filmtidningarna och det fanns under en tid till och med vykort med hennes bild på. Möjligen var hennes skönhet inte av den allra vanligaste sorten, men den något robusta framtoningen dolde inte den unga damens sensuella charm.

Samma år gjorde Björling också rollen som Kammarjungfrun Dortka i den svenska mästerregissören Victor Sjöströms polska äventyr Klostret i Sendomir som hade premiär på 1920-talet första dag. Den kvinnliga huvudrollen gjordes av Tora Teje som Björling sedan kom att arbeta med otaliga gånger på Dramaten. Filmen är inte Sjöströms mest kända men blev kanske rent konstnärligt Björlings allra främsta.

1920-taket inleddes med filmande och samarbetet med Hedqvist fortsatte. Hon gjorde huvudrollen i de tre filmer han spelade in fram till 1924. Först ut var Carolina Rediviva och sedan Vallfarten till Kevlaar (premiär 1921) där Björling med rollen som Gretchen spelade dotter till sin egen mor: den långfilmsdebuterande Manda Björling. Till det kommer att den unga Jessie Wessel med rollen som Madonnan gjorde ett av sina få framträdanden på film.

Fram till mitten av 1920-talet stod Björlings popularitet som stumfilmsskådespelare på topp och de fem goda åren fortsatte med titelrollen i Elis Ellis film Fröken Fob, 1923 som spelades in i Berlin och i den italienska staden Genua. Samma år kom också Per Lindbergs Norrtullsligan och året efter Sigurd Walléns Halta Lena och vindögda Per där Björling spelade den vackra dottern Magda medan Dagmar Ebesen hade på sin lott att göra den något mindre fagra systern Lena. Originalpjäsens författare Ernst Fastbom kreerade Per. I Carl XII;s kurir från samma år filmade hon med Gösta Ekman, samtidigt som de båda gjorde huvudroller tillsammans på Svenska teatern. Nils Asther som arbetat i Tyskland och senare kom till Hollywood var med i en stor roll också.

Nya stjärnor kom men Björling fick ett halvt decennium i rampljuset, vilket inte var alla förunnat. 1925 gjorde hon med rollen som Anne-Charlotte von Stapelmohr i Elis Elllis Två konungar sin sista signifikanta roll i svensk stumfilm. Hon arbetade aldrig med Greta Garbo men när Garbos syster Alva Garbo gjorde sin enda filmroll, var det i en film med Renée Björling.

Med Albert Ranfft och Pauline Brunius i StockholmRedigera

När Björling sommaren 1920 kom tillbaka till Stockholm efter den lyckosamma sejouren i Göteborg var hon framförallt upptagen med filmarbete men skrev samtidigt också kontrakt med Albert Ranft som vid den här tiden ägde alla stadens privatteatrar. Från 1920 tillhörde hon Svenska teaterns ensemble, som var Ranfts flaggskepp och den enda teater i huvudstaden som kunde konkurrera med Dramaten rent konstnärligt. Hon medverkade i ett flertal uppsättningar, ofta i publikdragande komedier. och fick spela med teaterns stora stjärna Gösta Ekman. De gjorde huvudrollerna i André Picards komedi En herre i frack (1923) som med 77 föreställningar i en salong för 1500 personer blev teaterns överlägset störta succé på 1920-talet. Året efter repriserade hon rollen som Sacha i Tolstojs Fedja, med Ekman i den titelrollen.

Svenska teatern brann och totalförstördes i juni 1925, men Björling hann medverka i den uppsättning som föregick branden: Herrn som kommer hem klockan 5 av de franska farsförfattarna Maurice Hennequin och Pierre Veber. Hon spelade med publikfavoriten Ester Sahlin, makarna Hugo Björne och Gerda Björne samt Constance Gibson, som var en ytterligare en av det sena 1800-talets kända skådspelare.

Efter branden på Svenska teatern var hon en tid på Vasan innan Albert Ranft 1926 gick i konkurs. Då blev hon istället anställd av Pauline Brunius som övertagit Oscarsteatern, där publiken inte sällan bjöds på samtidskomedier i Brunius regi och med Brunius själv i huvudrollen. På våren 1927 spelades just en sådan komedi :Hennes sista bedrift av engelsmannen Frederick Lonsdale, som avslutade Björlings knappa tio år som frilans.

Åter på DramatenRedigera

Björling återvände till Dramaten på hösten 1927 och kastades snart nog in i hetluften. Redan dagen efter premiären på Olof Molanders uppsättning av Jean Racines tragedi Fedra fick hon ersätta Jessie Wessel som prinsessan Aricia. Titelrollen kreerades av Tora Teje och i ensemblen fanns Sven Bergvall, Maria Schildknecht och Kolbjörn Knudsen. Olof Molander stannade kvar i 1670-talets Frankrike när han i november satte upp Molières komedi Den inbillade sjuke med Olof Winnerstrand som Argan och Björling som hans dotter Angelique. I den här uppsättningen gjorde också den 12-åriga Signe Larsson sin debut. Hon blev snart känd under namnet Signe Hasso.

När Dramatenchefen Tore Svennberg engagerade Renée Björling var hon en känd och framgångsrik skådespelerska. Men hon kom till en teater där det redan fanns ett antal damer i lämplig ålder som aspirerade på världsdramatikens stora roller. Inhoppet i Fedra borträknat så var Angelique den första uppgiften. Inte någon dålig roll alls. Men knappast en utmaning för en skådespelerska som hade gjort Rosalinde. Därefter Fru Sarkany i Madame Sans-Gêne, som hon redan gjort i Göteborg och så Metchild i Bröllopet på Ulfåsa. Stora roller men vem som helst i ensemblen hade kunnat göra.

Men hon stannade på Dramaten och från hösten 1927 följde en nästintill obruten svit av roller varje år fram till 1971. Åren 1935 och 1939 gjorde hon åtta (8) roller. Björling kom att spela 140 roller under de dryga fyrtio år som hon tillhörde teaterns fasta ensemble. Och emellanåt fick den stilsäkra aktrisen visa sig på styva lina och kom att göra allsköns roller i drama lika ofta som komedi. Åtskilliga gånger fick hon överta roller efter andra skådspelerskor, särskilt Märta Ekström. Men det är så det går till på en stor repertoarteater, Björling fick på sätt under sin långa karriär också förmånen att vara med nästan överallt och kom att arbeta med nästintill alla som någonsin satte sin fot på Dramatens scen.

I december 1928 gjorde Björling återigen Anne-Marie i Dunungen, den roll som blev hennes genombrott på film och på våren 1929 gavs på nytt Caillavets och de Flers komedi Äfventyret, i vilken hon gjort Dramatendebut fjorton år tidigare. Men nu var det hon som gjorde Hélène de Trévillac.

Hösten 1930 efterträdde hon Harriet Bosse som den vackra men cyniska Suzy Courtois i Marcel Archards komedi Topaze, följt av Margery i Somerset Maughams sofistikerade komedi Fadershjärtat och Hazel Niles i den svenska premiären på Eugene O’Neills drama Klaga månde Elektra som Olof Molander satte upp 1933. I den högkaratiga ensemblen fanns Märta Ekström som Lavinia, Lars Hanson, Tora Teje, Edvin Adolphson och veteranen Sven Bergvall.

1934 medverkade hon i Richard Sheridans 1700-talskomedi Rivalerna i regi av Alf Sjöberg. Föreställningen är värd att nämna därför att Ingrid Bergman med den gjorde sitt enda framträdande på Dramaten, som figurant tillsammans med andra elevkamrater. Kuriöst nog skulle Bergman den våren egentligen ha spelat Maria von Degerfeldt i Sigfrid Siewertzs pjäs Ett brott, men blev efter protester ersatt av Wanda Rothgardt. 1935 var det Renée Björlings tur att göra den roll som Ingrid Bergman aldrig fick.

På hösten samma år ersatte hon Märta Ekstöm som Lily Miller bara några veckor efter premiären av Ljuva ungdomstid, ännu en Dramatenuppsättning av samtidens störste dramatiker Eugene O’Neill. Rollen som Muriel Mc Comber blev Signe Hassos stora genombott och Björling kunde glädja sig åt en publiksuccé med en utmärkt ensemble: Gunn Wållgren, Gunnar Björnstrand och Marianne Löfgren.

Hon gjorde även Grevinnan de Jargean i Den gröna fracken mot Anders de Wahl och Marianne Sinclair i Gösta Berlings saga när Sigurd Wallén 1936 gjorde sin enda Dramatenroll som Brukspatron Sintram med Harriet Bosse som Märta Dohna. På hösten 1937 spelade hon Ethel i publiksuccén En sån dag! av Dodie Smnith med kollegorna Tora Teje, Inga Tiblad, Märta Ekstström, Anna Lindahl, Hjördis Petterson, Dora Söderberg, Gunn Wållgren, Signe Hasso och Tollie Zellman och några manliga skådespelare. Hon övertog efter en tid Tejes roll Dorothy då denne fick andra uppgifter.

De första talfimsrollernaRedigera

De första svenska talfilmerna spelades in 1930 och två år senare gjorde Björling sin talfilmsdebut med rollen som Astrid Beck i Gustaf Molanders lustspelsfilm Vi som går köksvägen. Operettstjärnan Emma Meissner och henne moatjé Carl Barklind i Glada änkan 1907 återförenades och Tutta Rolf var med i en annan huvudroll. Samtidigt med inspelningen gjordes simultant en inspelning av filmen i en norsk version: Vi som går kjøkkenveien där inte den norskfödda Tutta Rolf var med. Men väl Björling och Einar Fagstad, som var de enda från den svenska ensemblen, som gjorde sina respektive roller i båda filmerna.

Det kom att bli Renée Björlings enda filmroll/filmroller fram till 1941 då hon i Gustaf Molanders film Striden går vidare gjorde fru Betty Berg, hustru till professor Berg som spelades av Victor Sjöström och Alf Kjellin som hans kollega Hammar. I Ragnar Falcks film Släkten är bäst från 1944 spelade Sigurd Walléns hustru vid sidan om Eivor Landström, Frank Sundström och en ovanligt tjusig Dagmar Ebbesen. Hon medverkade också i Rune Carlstens Den allvarsamma leken 1945.

Tio år med Brunius på DramatenRedigera

1938 fick hon åter Pauline Brunius som chef som redan den första säsongen slog på stort med Clare Booths pjäs Kvinnorna som nyligen haft succé på Broadway med sina 43 roller bara för kvinnor. Men teaterchefen regisserade inte själv, utan gav det uppdraget til Rune Carlsten. Björling som gjorde Nancy Blake var nu omgiven av nästan alla sina kollegor: Karin Kavli, Märta Ekström, Anna Lindahl, Hjördis Petterson, Signe Enwall, Frida Winnerstrand, Gunn Wållgren, Lisskulla Jobs, Dora Söderberg, Tollie Zellman och Harriet Bosse. Men inte ens Dramaten kunde besätta så många kvinnliga roller enbart med egna krafter så Brunius lånade in damer utifrån som Greta Garbos elevkamrat Vera Schmiterlöw och Contance Gibson, Edla Rothgardt, Ester Textorius och Lili Ziedner som alla fyra gjorde debut på Dramaten. För en gångs skull var det Björling som efter en tid inte kunde vara med längre och blev ersatt, så Brunius kallade då in Linnea Hillberg som då också passade på att göra sin debut på nationalscenen.

Björling fyllde 40 samma år och tvivels utan hade hon efter två decennier vid teatern hunnit tillgodogöra sig kunskapen om att det vanligtvis inte var medelålders kvinnor som hade de flesta av de bästa rollerna i de pjäser som gavs. Hon fick ändå framträdande biroller som Hélène i Paul Armonts komedi Bridgekungen och Kleone i Racines tragedi Andromake med den den oförliknelige Märta Ekström. Hon gjorde Fru Karmach i Kjeld Abells Anna Sophie Hedvig med Anna Lindahl i titelrollen, där eleven Viveca Lindfors händelsevis gjorde sin debut. Och 1941 gjorde hon Frida mot Tora Teje i Dramatens första uppsättning av Hjalmar Bergmans Farmor och vår herre. De båda damerna kom att tampas med varandra i sina roller i totalt mer än hundra föreställningar, för pjäsen kom tillbaka 1958, när Teje själv uppnått en ålder som mer liknar en farmors.

Björling kom att få ägna en försvarlig del av den återstående karriären med att spela mödrar, fruar och äldre systrar som varvades med en och annan gammal toka. Men med sin pregnans och något statuariska hållning placerades hon också ofta i roller som abedissor, grevinnor, markisinnor, rådinnor, hertiginnor och friherrinnor. Hon gjorde förstås också, när det behövdes, drottningar, som Margareta Lejonhuvud i Strindbergs Gustav Vasa där Eva Henning debuterade. Men den mångsidiga Björling kreerade utöver det redan 1945 rollen som En gumma i Alf Sjöbergs storstilade uppsättning Flugorna av Sartre där Mai Zetterling fick sitt genombrott som Elektra.

1946 var Björling med i en av de största succérna under Brunius chefstid: Georg Bernard Shaws komedi Mannen och hans överman i Göran Genteles regi som gavs 132 gånger. Björling gjorde änkan Mrs Whitefield med Gunnel Broström som dottern Ann Whitefield medan Olof Bergström gjorde Hector Malone d.y. mot Olof Sandborgs Ramsden och med Stig Järrel som Tanner. Björlings elev Jarl Kulle tog på hösten 1947 över rollen som Hector Malone d.y. Med rollen som Albina i Britannicus fick hon för tredje gången spela i en tragedi i av Jean Racine, med Olof Bergström i titelrollen, Gunnel Broström som Junia, Holger Löwenadler som kejsar Nero och Tora Teje som Agrippina.

Ragnar Josephson efterträdde Pauline Brunius 1948 och samma höst gjorde Mimi Pollak sin första iscensättning och blev därmed Dramatens första kvinnliga regissör. Björling gjorde redan på våren 1949 Modern i Strindbergs Leka med elden i Pollaks regi. De två kom att arbeta tillsammans åtskilliga gånger under återstoden av deras gemensamma tid på Dramaten.

Åter på Dramatens elevskola - som pedagogRedigera

1935 sparkade dåvarande Dramatenchefen Olof Molander skådespelerskan Maria Schildknecht från sitt uppdrag som skådespelerska vid Dramaten. Schildknecht lämnade då Stockholm och började på Göteborgs stadsteater. Där hon genast en elevskola knuten till stadsteatern. Men Dramatens elevskola misste i och med detta en av sida främsta pedagoger. Hjördis Petterson anställdes visserligen under tid som lärare på elevskolan men hon lämnade Dramaten 1942 för andra uppdrag.

Renée Björling hade ända sedan tiden på Intima teatern varit intreserad av talteknik och inledde på 1940-talet sin bana som pedagog på Dramatens elevskola där hon framförallt ägnade sig åt undervisa i talteknik, textanalys och läsning av vers. De instruktioner hon fick av sin mor, som i sin tur undervisades av Strindberg själv, och det hon lärde sig under sin elevtid och av erfarenhet från scenen, förde hon vidare till en ny generation. Hon lärde eleverna den svåra konsten att lyssna på sig själv och höra hur man egentligen låter. Att inte överbetona ord och stavelser utan smyga in i repliken och lägga betoningen där den skall vara. Hon blev snabbt en uppskattad pedagog och var verksam på elevskolan fram till det att den sista årskursen gick ut 1965.

1948 tog Olle Hilding över uppgiften som föreståndare för elevskolan. De årskullar elever som gick utbildningen under de följande åren tillhör de bästa i skolans historia. Renée Björling hade i sin egenskap av pedagog på elevskolan till uppgift att sörja för att eleverna fick en god utbildning och har därföt obestridligen sin del av deras framgångar. Vad hennes egen scenkarriär anbelangar så kom den även fortsättningsvis att till största del bestå av andraplansroller, men hon medverkade likväl i flera minnesvärda uppsättningar.

De sista decennierna på DramatenRedigera

1950 var det Björlings tur att göra Bergsrådinnan i Dunungen när sistaårseleven Ingrid Thulin med rollen som Anne-Marie gjorde en av sina första stora uppgifter. Och när Alf Sjöberg året därpå gjorde sin legendariska uppsättning av Almqvist Amorina med Anita Björk i titelrollen spelade Björling med nästan alla elever från de senaste tre årskullarna som Lars Ekborg, Max von Sydow, Margaretha Krook, Yvonne Lombard, Allan Edwall, Lissi Alandh, Måns Westfelt, Olof Thunberg och Gunnar Hellström.

Björling var under en tid på Dramaten och på film allas moder. När hon 1952 gjorde Mrs Higgins i Shaws Pygmalion var hon till och med den tolv år äldre Lars Hansons moder då han spelade Higgins, Året därpå gjorde hon Professorskan Kanning i Hjalmar Söderbergs pjäs Gertrud med Eva Dahlbeck i titelrollen och Holger Löwenadler som Kanning.

FilmrollerRedigera

Björling gjorde i början på 1950-talet tre filmer med Ingmar Bergman: Sommarlek (1951), En lektion i kärlek (1954) och Kvinnodröm året därpå.

I Kenne Fants Så tuktas kärleken (1955) spelar hon och Douglas Håge föräldrar till Folke Sundquist och i Alf Kjellins första långfilm Flickan i regnet från samma år spelar hon rektor för den internatskola för unga flickor där handlingen tilldrar sig. 1960 kommer hennes två sista filmer: Rolf Husbergs Av hjärtans lust som bygger på Karl Ragnar Gierows pjäs med samma namn som spelades på Dramaten 1945 med Renée Björling i rollen som Friherrinnan Aurora, samma som i filmen. Björlings filmkarriär avslutas med Hasse Ekmans film Kärlekens decimaler där hon gjorde Eva Hennings mor.

ÖvrigtRedigera

Renée Björling var 1925–1932 gift med kapten Gunnar Ursell med vilken hon fick dottern Monica (1926–1989). Hon är också mormors mor till operasångerskan Malena Ernman. Björling är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.[2]

Filmografi i urvalRedigera

TeaterRedigera

Roller (ej komplett)Redigera

År Roll Produktion Regi Teater
1915 En proverska Äventyret
Gaston Arman de Caillavet och Robert de Flers
Karl Hedberg Dramaten
1922 Ethel Warren Damernas egen
Leo Dietrichstein
Svenska teatern, Stockholm[3]
1923 En herre i frack
André Picard
Nils Johannisson Svenska teatern, Stockholm[4]
1924 Det levande liket
Leo Tolstoj
Gunnar Klintberg Svenska teatern, Stockholm[5]
Charites porträtt
Einar Christiansen
Pauline Brunius Svenska teatern, Stockholm[6]
1925 Angèle Herrn som kommer klockan 5
Maurice Hennequin och Pierre Veber
Knut Nyblom
Albert Ranft
Svenska teatern[7]
Alarmklockan
Maurice Hennequin och Romain Coolus
Gunnar Klintberg Vasateatern[8]
Brutna vingar
Pierre Wolff
Gunnar Klintberg Vasateatern[9]
1926 Sybil Tenderden Vad varje kvinna vet
J. M. Barrie
Pauline Brunius Oscarsteatern[10]
Fru Lotta Enterfelt Svenska Sprätthöken
Carl Gyllenborg
Rune Carlsten Oscarsteatern[11][12]
Rote Sanningens pärla
Zacharias Topelius
Rune Carlsten Oscarsteatern[13]
Bruden Lycko-Pers resa
August Strindberg
Rune Carlsten Oscarsteatern[14]
1927 Mary Hennes sista bedrift
Frederick Lonsdale
Pauline Brunius Oscarsteatern[15]
Pecks äventyr
Kaja Widegren
Rune Carlsten Oscarsteatern[16]
Birgit Römer Geografi och kärlek
Bjørnstjerne Bjørnson
John W. Brunius Oscarsteatern[17][18]
Bianca Så tuktas en argbigga
William Shakespeare
Gösta Ekman
Johannes Poulsen
Oscarsteatern[19]
Angelique Den inbillade sjuke
Molière
Olof Molander Dramaten
1928 Fru Sarkany Försvarsadvokaten
Ferenc Molnar
Karl Hedberg Dramaten
1929 Helène de Trévillac Äventyret
Gaston Arman de Caillavet och Robert de Flers
Karl Hedberg Dramaten
1930 Suzy Courtois Topaze
Marcel Pagnol
Gustaf Linden Dramaten
Maria Credaro Ungkarlspappan
Edward Childs Carpenter
Olof Molander Dramaten
1931 Margery Fadershjärtat
W. Somerset Maugham
Alf Sjöberg Dramaten
Miss Tox Pickwick-klubben
František Langer efter Charles Dickens
Olof Molander Dramaten
1932 Christiane Fröken
Jacques Deval
Olof Molander Dramaten
En mager ängel
Första kvinnan
Guds gröna ängar
Marc Connelly
Olof Molander Dramaten
1933 Zeba Guds gröna ängar
Marc Connelly
Olof Molander Dramaten
Kristina Mäster Olof
August Strindberg
Olof Molander Dramaten
1934 Julia Rivalerna
Richard Brinsley Sheridan
Alf Sjöberg Dramaten
Hélène Den italienska halmhatten
Eugene Labiche
Olof Molander Dramaten
1935 Märta Åvik Kvartetten som sprängdes
Birger Sjöberg
Rune Carlsten Dramaten
Lily Miller Ljuva ungdomstid
Eugene O'Neill
Rune Carlsten Dramaten
Grevinnan de Jargean Den gröna fracken
Gaston Arman de Caillavet
Rune Carlsten Dramaten
1937 Asta Klement Skönhet
Sigfrid Siwertz
Alf Sjöberg Dramaten
Faster Misse Eva gör sin barnplikt
Kjeld Abell
Rune Carlsten Dramaten
Aslaug Vår ära och vår makt
Nordahl Grieg
Alf Sjöberg Dramaten
Ethel
Dorothy
En sån dag!
Dodie Smith
Rune Carlsten Dramaten
1938 Nancy Blake Kvinnorna
Clare Boothe Luce
Rune Carlsten Dramaten[20]
1939 Hélène Bridgekungen
Paul Armont och Léopold Marchand
Rune Carlsten Dramaten
Edna Randolph Guldbröllop
Dodie Smith
Carlo Keil-Möller Dramaten
1940 Värdinnan Den lilla hovkonserten
Toni Impekoven och Paul Verhoeven
Rune Carlsten Dramaten
1942 Julia Naughton, Davids svägerska Claudia
Rose Franken
Carlo Keil-Möller Dramaten
Rena Leslie Ut till fåglarna
George S. Kaufman och Moss Hart
Alf Sjöberg Dramaten
1943 Markisinnan de Chamarande Kungen
Robert de Flers, Emmanuel Arène och Gaston Arman de Caillavet
Rune Carlsten Dramaten
1944 Etatsrådinnan Herming Innanför murarna
Henri Nathansen
Carlo Keil-Möller Dramaten
1945 Friherrinnan Aurore Sinclair Av hjärtans lust
Karl Ragnar Gierow
Rune Carlsten Dramaten
1948 Malena Sänghalm, sköka De vises sten
Pär Lagerkvist
Alf Sjöberg Dramaten
Ivy, Amys yngre syster Släktmötet
T S Eliot
Alf Sjöberg Dramaten
1949 Elizabeth Boleyn En dag av tusen
Maxwell Anderson

Olof Molander Dramaten
1950 Baronessan de la Berche Chéri
Colette
Mimi Pollak Dramaten
1951 Sara, mäster Petrus syster,
klockarfru i Turinge
Den nya husmamsellen
Amorina
Carl Jonas Love Almqvist
Alf Sjöberg Dramaten
1952 Modern Furierna
Enrique Suáres de Deza
Arne Ragneborn Dramaten
1959 Mrs Higgins My Fair Lady
Frederick Loewe och Alan Jay Lerner
Sven Aage Larsen Oscarsteatern[21]
1960 Abbedissan Till Damaskus, del I
August Strindberg
Olof Molander Dramaten
1962 Jane Resan
Georges Schehadé
Alf Sjöberg Dramaten
1963 Flora Sagan
Hjalmar Bergman
Ingmar Bergman Dramaten[22]
1964 Juliane Tesman Hedda Gabler
Henrik Ibsen
Ingmar Bergman Dramaten[23]
Hertiginnan av Wei Tre knivar från Wei
Harry Martinson
Ingmar Bergman Dramaten[24]
1965 Yvonnes tant Yvonne, prinsessa av Bourgogne
Witold Gombrowicz
Alf Sjöberg Dramaten
1967 Modern Flickan i Montreal
Lars Forssell
Jackie Söderman Dramaten
1969 Molly Tolvskillingsoperan
Kurt Weill och Bertolt Brecht
Alf Sjöberg Dramaten

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ SvenskaGravar.se, omnämnd som: Björling, Renée Louise, läs online, läst: 25 januari 2018, (Källa från Wikidata)
  2. ^ Hitta graven
  3. ^ Från Stockholms teatrar i Ord och Bild: illustrerad månadsskrift (1922) sid. 398
  4. ^ Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 10. 23 september 1923. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1923-09-23/258/10. Läst 26 juli 2015. 
  5. ^ 'Borgmästarinnan' återuppstår snart på Vasateatern”. Dagens Nyheter: s. 5. 6 mars 1924. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1924-03-06/65/5. Läst 27 juli 2015. 
  6. ^ Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 7. 24 september 1924. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1924-09-24/261/7. Läst 27 juli 2015. 
  7. ^ Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 7. 30 april 1925. http://arkivet.dn.se/tidning/1925-04-30/115/7. Läst 19 februari 2017. 
  8. ^ Vasateatern skönare”. Dagens Nyheter: s. 7. 1 september 1925. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1925-09-01/236/7. Läst 1 augusti 2015. 
  9. ^ Bo Bergman (11 oktober 1925). ”'Brutna vingar' på Vasateatern”. Dagens Nyheter: s. 11. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1925-10-11/276/11. Läst 29 augusti 2015. 
  10. ^ ”Vad varje kvinna vet”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22313&pos=161. Läst 11 juni 2015. 
  11. ^ ”Svenska sprätthöken”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22314&pos=148. Läst 11 juni 2015. 
  12. ^ Manstad, Margit (1987). Och vinden viskade så förtroligt. Stockholm: Läsförlaget AB. sid. 64. Libris länk. ISBN 91-7902-067-4 
  13. ^ 'Sanningens pärla' på Oscarsteatern: Premiär för skolteaterns yngre grupp”. Dagens Nyheter: s. 19. 19 oktober 1926. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1926-10-19/284/9. Läst 6 januari 2016. 
  14. ^ Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 7. 25 november 1926. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1926-11-25/321/7. Läst 11 maj 2016. 
  15. ^ ”Hennes sista bedrift”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22318&pos=74. Läst 9 maj 2016. 
  16. ^ Pecks äventyr”. Dagens Nyheter: s. 8. 9 mars 1927. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1927-03-09/66/8. Läst 5 januari 2016. 
  17. ^ 'Geografi och kärlek' på skolteatern”. Dagens Nyheter: s. 7. 29 mars 1927. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1927-03-29/85/7. Läst 5 januari 2016. 
  18. ^ ”Geografi och kärlek”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22320&pos=62. Läst 4 juni 2015. 
  19. ^ ”Så tuktas en argbigga”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22319&pos=149. Läst 11 juni 2015. 
  20. ^ Bo Bergman (2 september 1938). ”'Kvinnorna' Premiär på Dramatiska teatern”. Dagens Nyheter: s. 1. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1938-09-02/237/1. Läst 13 januari 2016. 
  21. ^ ”My Fair Lady”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF25012&pos=102. Läst 15 juni 2015. 
  22. ^ ”Sagan”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/sagan-1. Läst 20 oktober 2015. 
  23. ^ ”Hedda Gabler”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/hedda-gabler. Läst 20 oktober 2015. 
  24. ^ ”Tre knivar från Wei”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/tre-knivar-från-wei. Läst 21 oktober 2015. 

Externa länkarRedigera