Wikipedia

Albert Ranft

svensk teaterchef och teaterman

Albert Adam Ranft, född 23 november 1858 i Stockholm, död 5 oktober 1938 i Stockholm[1], var en svensk teaterchef och teaterman som under en period ägde samtliga Stockholms privatteatrar och därmed förtjänade epitetet "teaterkungen".

Albert Ranft
FöddAlbert Adam Ranft
23 november 1858
Stockholm, Sverige
Död5 oktober 1938 (79 år)
Stockholm, Sverige
Aktiva år1876-193?
MakaAlma Helin
(1878–1881)
Lisa Gottschalck
(1893–1938; hans död)
Betydande roller
Stockholms allmänt erkände teaterkung i början av 1900-talet
IMDb SFDb

Som regissör tillhörde han inte de mest konstnärligt högtstående och arbetade mest i lättare genrer såsom lustspel, men som teaterchef organiserade han både folklig nöjesteater och tidens spjutspetsdramatik som Strindberg. Hans storhetstid får förstås dels med bakgrund av Ranfts personliga förmågor att knyta rätt kontakter och engagera personer med talang, förmågan att vädra rätt i tiden och att han genom arv fått ekonomiska resurser att realisera sina planer, men också att tiden var gynnsam för teater som affärsverksamhet på ett sätt den varken varit förut eller blev senare; han befann sig i tiden efter teatermonopolets upphävande men innan man byggt upp system för statliga och kommunala subventioner av teatern (och före ljudfilmens genombrott). Efter epoken Ranft blev det, på grund av det offentligt finansierade teaterutbudet, allt svårare att driva privatteater med höga konstnärliga ambitioner.

Biografi

redigera

Albert Ranft var son till snickarmästaren Adolf Fredrik Ranft. Han studerade en tid 1875 vid Dramatiska teaterns elevskola.[2] Hans debut som skådespelare är oklar men sommaren 1875 tog han anställning i F. Nelsons resande teatersällskap, året efter spelade han i den danska skådespelaren Magda von Dolckes teatersällskap i Örebro och sedan 1876–1877 i Knut Tivanders operettsällskap, en större och mer välkänd grupp. 1877–1878 var han anställd hos Ludvig Otterström, 1878–1881 hos Gustaf Bergström och Gustaf Haqvinius på Södra teatern och 1881–1882 hos August Warberg vid Mindre teatern. 1882 knöts han till August Lindbergs teatersällskap, som han 1884 övertog och ledde fram till 1886.[2]

Ranft engagerades 1886-1890 som regissör och skådespelare vid Stora teatern i Göteborg och hos Hjalmar Selander 1890-1892. Han blev åter självständig genom att överta Stora teatern i Göteborg samtidigt som han drev ett kringresande teatersällskap 1892-1893. Hösten 1893 fick han en stor framgång med Frans Hedbergs översättning av det danska sagospelet Et Folkesagn, vilket försvenskat och anknutet till lokalsägen om Ljungby horn och pipa fick heta Ljungby horn. Huvudrollerna spelades av Anders de Wahl och Constance Gottschalk och pjäsen gavs på Storan i Göteborg, i Malmö och på Djurgårdsteatern i Stockholm totalt 117 gånger på mindre än 10 månader.

1895 övertog Ranft Vasateatern i Stockholm, och drev därmed samtidigt scener i två olika svenska städer. Till Vasan knöt han skådespelarnamn som Anders de Wahl, Tore Svennberg, Julia Håkansson, Gerda Lundequist och regissören Harald Molander, som satte upp seriösa dramatiska verk som Ibsen och Shakespeare. Albert Ranft betecknades på tidigt 1900-tal som Stockholms teaterkung; han var under en tid chef för samtliga sju privatteatrar i Stockholm: Vasateatern 1895-1928, Svenska teatern 1899-1925, Södra teatern 1900-1926, Östermalmsteatern från 1903, Kungliga teatern från 1908, Oscarsteatern 1906-1926 samt Djurgårdsteatern somrarna 1892-1896 och från 1898. Dessutom drev han Stockholmsoperan 1908-1910[källa behövs] eller 1909-1911[3], Alhambrateatern 1919-1923 och även Stora Teatern i Göteborg 1899-1917 som operettscen. 1903 hade Ranfts företag omkring 400 fast anställda och nästan lika mycket tillfälligt anställd personal.

Svenska teatern på Blasieholmen blev Ranfts seriösa huvudscen, dit ensemblen från Vasateatern flyttade. På Svenska teatern premiäruppfördes flera pjäser som har satt avtryck i teater- och filmhistorien, bland annat Strindbergs Ett drömspel, och teatern ansågs allmänt vara i klass med Dramaten. Hans övriga teatrar hade lättare repertoar med Södra teatern som scen för lustspel. Troligen användes en del av inkomsterna från teatrar med folkligare repertoar ibland för att finansiera den högre dramatiken på Svenska teatern.

Ranfts försök att driva Stockholmsoperan var ett riskabelt företag då operan redan gick dåligt. På det förlorade han mycket pengar, liksom på ett par andra felsatsningar. Filmen blev en allt värre konkurrent om publiken och ett par år in på 1920-talet fick Ranfts företag ekonomiska problem. 1925 brann Svenska teatern, som visserligen var försäkrad men Ranft hade inte råd att reparera och inreda på nytt. 1926 gick hans företag i konkurs. Han startade om på nytt, men gick igenom en ny konkurs 1929.

Ranft var en svuren fiende till filmen, och hans skådespelare var kontraktförbjudna att filma. Själv medverkade han dock i två statistroller på film.

Albert Ranft är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.[4]

Familj

redigera

Ranft föddes i en tämligen välbärgad familj. Han var son till snickarmästare A. F. Ranft och Katarina Amalia Ranft, född Reijhell. Han var från 1878 gift med skådespelaren Alma Helin och från 1893 med skådespelaren Lisa Ranft, med vilken han hade barnen operettsångaren Kajsa Ranft och skådespelaren Nils Ranft.

Han var bror till skådespelaren Gustaf Ranft.

Filmografi

redigera

Teater

redigera

Regi (ej komplett)

redigera
År Produktion Upphovsmän Teater
1889 Ett köpmanshus i skärgården
Frans Hedberg Stora Teatern, Göteborg[5]
1901 Stiliga Agusta
Gustaf af Geijerstam Södra Teatern[6]
1910 Penelope
Somerset Maugham Vasateatern
1911 Spökhotellet
L'Hôtel du libre-échange		 Georges Feydeau och Maurice Desvalliéres Oscarsteatern[7]
1912 Spökhotellet
L'Hôtel du libre-échange		 Georges Feydeau och Maurice Desvallieres Vasateatern[8]
Frihetsbröderna
Les Brigands		 Jacques Offenbach, Henri Meilhac och Ludovic Halévy Oscarsteatern
Leontines män
Les Maris de Leontine		 Alfred Capus Vasateatern
1913 Borgmästarinnan
La Présidente		 Maurice Hennequin och Pierre Veber Vasateatern[9]
1916 Fruar på krigsstråt
Le Dindon		 Georges Feydeau Djurgårdsteatern
1920 Don Cesar
Rudolf Dellinger och Oscar Walther Oscarsteatern
regi tillsammans med Elvin Ottoson
1921 Borgmästarinnan
La Présidente		 Maurice Hennequin och Pierre Veber Vasateatern[10]
Niniche
Marius Boullard, Alfred Hennequin och Albert Millaud Oscarsteatern
Annonsera!
It Pays To Advertise		 Roi Cooper Megrue och Walter Hackett Vasateatern
Frihetsbröderna
Les Brigands		 Jacques Offenbach, Henri Meilhac och Ludovic Halévy Oscarsteatern
1922 Spökhotellet
L'Hôtel du libre-échange		 Georges Feydeau och Maurice Desvallières Vasateatern
1923 Fruar på krigsstråt
Le Dindon		 Georges Feydeau Vasateatern[11][12]
1924 Borgmästarinnan
La Présidente		 Maurice Hennequin och Pierre Veber Vasateatern[13]
1925 Herrn kommer klockan 5
Le Monsieur de 5 heures		 Maurice Hennequin och Pierre Veber Vasateatern
regi tillsammans med Knut Nyblom
1926 Borgmästarinnan
La Présidente		 Maurice Hennequin och Pierre Veber Vasateatern[14]
Niniche
Marius Boullard, Alfred Hennequin och Albert Millaud Vasateatern[15]
1932 Onsdagsflickan
Onsdagsveninde		 Paul Sarauw Folkteatern[16]

Roller (ej komplett)

redigera
År Roll Produktion Regi Teater
1881 Krogh Under förmälningshögtidligheterna
Frans Hedberg		 Mindre teatern[17]
Raoul de Gardefeu, en parisisk dandy Pariserliv
Jacques Offenbach, Henri Meilhac och Ludovic Halévy		 Mindre teatern[18]
Carmagnola, en rövare Frihetsbröderna
Jacques Offenbach, Henri Meilhac och Ludovic Halévy		 Mindre teatern[19]
1882 Richard Gipsfiguren
Th Taube		 Mindre teatern[20]
Fernand Mondego, Grefve de Morcerf Greven av Monte Christo
Alexandre Dumas den äldre		 Mindre teatern[21]
1892 Hotar Ett silverbröllop
Emma Gad		 Djurgårdsteatern[22]
1895 Blanchon Maskeraden
Alexandre Bisson och Albert Carré		 Vasateatern[23]
1896 Fernand de Bois-d'Enghien Fernands giftermål
Georges Feydeau		 Vasateatern[24]
1900 Artur En skandal
Otto Benzon		 Svenska teatern, Stockholm[25]
1906 Greve de Foucheron Fruarna Montanbrèche
Clairville och Victor Bernard		 Svenska teatern, Stockholm[26]
1907 Fernands giftermål
Georges Feydeau		 Vasateatern[27]
1911 Spökhotellet
Georges Feydeau och Maurice Desvalliéres		 Oscarsteatern
1912 Celestin Pinglet Spökhotellet
Georges Feydeau och Maurice Desvallieres		 Albert Ranft Vasateatern[8]
1913 Cyprien Gaudet Borgmästarinnan
Maurice Hennequin och Pierre Veber		 Albert Ranft Vasateatern[9]
1915 Fernand Bois d'Enghien Ferdinands giftermål
Georges Feydeau		 Vasateatern[28]
1921 Cyprien Gaudet Borgmästarinnan
Maurice Hennequin och Pierre Veber		 Albert Ranft Vasateatern[10][29]
Ambrose Peale Annonsera!
Roi Cooper Megrue och Walter Hackett		 Knut Nyblom Vasateatern[30][31]
1923 Redillon Fruar på krigsstråt
Georges Feydeau		 Albert Ranft Vasateatern[12]
1924 Cyprien Gaudet Borgmästarinnan
Maurice Hennequin och Pierre Veber		 Albert Ranft Vasateatern[13]
Ambrose Peale Annonsera!
Roi Cooper Megrue och Walter Hackett		 Vasateatern[32]
1925 Léon Precardan Herrn som kommer klockan 5
Maurice Hennequin och Pierre Veber		 Knut Nyblom
Albert Ranft		 Svenska teatern[33]
1926 Greve de Montoire-Grandpré De nya herrarna
Robert de Flers och Francis de Croisset		 Gunnar Klintberg Vasateatern[34][35][36]
Doktor Johnsson Dollar
Hjalmar Bergman		 John W. Brunius Oscarsteatern[37]
Cyprien Gaudet Borgmästarinnan
Maurice Hennequin och Pierre Veber		 Albert Ranft Vasateatern[14]
Greve Corniski Niniche
Marius Boullard, Alfred Hennequin och Albert Millaud		 Albert Ranft Vasateatern[15]
1928 Alexander Nyberg Alexander den Store
Gustav Esmann		 Oscarsteatern
1932 Cyprien Gaudet Borgmästarinnan
Maurice Hennequin		 Folkteatern[38]
Siegfrid Meyer, försäkringstjänsteman Onsdagsflickan
Paul Sarauw		 Albert Ranft Folkteatern[39]
Grosshandlaren Hemslavinnor
Christian Bogø och Axel Frische		 Folkteatern[40]

Bilder

redigera

Bibliografi

redigera
  • Min repertoir 1892-1921. Stockholm. 1921. Libris 407967 
  • Albert Ranfts memoarer. Stockholm: Norstedt. 1928. Libris 407637 

Källor

redigera
  1. ^ Lindorm, Erik (1940). Gustav V och hans tid: 1928-1938 : en bokfilm. Ny svensk historia, 99-0172400-7. Stockholm. sid. 17. Libris 1526679 
  2. ^ [a b] Ranft, Albert i Svenska män och kvinnor (1949)
  3. ^ Rosenquist, Claes: Albert Ranft i Svenskt biografiskt lexikon (1995-1997)
  4. ^ Hitta graven
  5. ^ ”Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 2. 13 december 1889. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1889-12-13/7594/2. Läst 29 juli 2015. 
  6. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 4. 18 januari 1901. http://arkivet.dn.se/tidning/1901-01-18/11070A/4. Läst 6 april 2017. 
  7. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 8. 24 april 1911. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1911-04-24/14711/8. Läst 2 augusti 2015. 
  8. ^ [a b] ”Spökhotellet”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF23285&pos=184. Läst 8 juli 2015. 
  9. ^ [a b] ”Borgmästarinnan”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14358&pos=204. Läst 8 juli 2015. 
  10. ^ [a b] ”'Borgmästarinnan' på Vasateatern”. Dagens Nyheter: s. 10. 16 januari 1921. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1921-01-16/14/10. Läst 22 juli 2015. 
  11. ^ Bo Bergman (2 december 1923). ”Fruar på krigsstråt på Vasateatern”. Dagens Nyheter: s. 11. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1923-12-02/328/11. Läst 30 augusti 2015. 
  12. ^ [a b] ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 16. 30 november 1923. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1923-11-30/326/16. Läst 26 juli 2015. 
  13. ^ [a b] ”'Borgmästarinnan' återuppstår snart på Vasateatern”. Dagens Nyheter: s. 5. 6 mars 1924. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1924-03-06/65/5. Läst 27 juli 2015. 
  14. ^ [a b] ”Borgmästarinnan”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22443&pos=322. Läst 11 juli 2015. 
  15. ^ [a b] ”Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 7. 10 september 1926. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1926-09-10/245/7. Läst 1 januari 2016. 
  16. ^ ”'Onsdagsflickan' på Folkteatern”. Dagens Nyheter: s. 4. 13 februari 1932. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1932-02-13/42/4. Läst 3 januari 201. 
  17. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 3. 1 oktober 1881. https://arkivet.dn.se/tidning/1881-10-01/5098B/3. Läst 4 januari 2021. 
  18. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 3. 25 oktober 1881. https://arkivet.dn.se/tidning/1881-10-25/5118/3. Läst 4 januari 2021. 
  19. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 3. 27 december 1881. https://arkivet.dn.se/tidning/1881-12-27/5171/3. Läst 4 januari 2021. 
  20. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 3. 31 december 1881. https://arkivet.dn.se/tidning/1881-12-31/5175/3. Läst 4 januari 2021. 
  21. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 3. 30 november 1882. https://arkivet.dn.se/tidning/1882-11-30/5454/3. Läst 8 augusti 2015. 
  22. ^ ”Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 3. 4 juni 1892. http://tidningar.kb.se/8224221/1892-06-04/edition/0/part/1/page/2/?q=silfverbr%C3%B6llop%20djurg%C3%A5rdsteatern&sort=asc&freeonly=1&page=2. Läst 15 september 2015. 
  23. ^ ”Teater och Musik”. Dagens nyheter: s. 2. 5 september 1895. http://tidningar.kb.se/8224221/1895-09-05/edition/0/part/1/page/2/. Läst 15 november 2015. 
  24. ^ ”Teater och Musik”. Dagens nyheter: s. 3. 4 februari 1896. https://arkivet.dn.se/tidning/1896-02-04/9457A/3. Läst 24 februari 2019. 
  25. ^ Teaterkrönika 1901 i Ord och Bild: illustrerad månadsskrift (1901) s. 390
  26. ^ ”Teater, konst, litteratur”. Dagens Nyheter: s. 3. 28 mars 1906. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1906-03-28/12910A/3. Läst 7 augusti 2015. 
  27. ^ ”Teater, konst, litteratur”. Dagens Nyheter: s. 3. 1 februari 1907. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1907-02-01/13212a/3. Läst 5 augusti 2015. 
  28. ^ ”Ferdinands giftermål”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22375&pos=230. Läst 9 juli 2015. 
  29. ^ Tygård, Britt-Marie (2012). Tollie Zellman: "Damen i rosa". Stockholm: [s.n.]. Libris 13619752. ISBN 978-91-637-1333-0 
  30. ^ ”Annonsera”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14361&pos=23. Läst 5 juli 2015. 
  31. ^ ”Teater Musik”. Dagens Nyheter: s. 10. 9 november 1921. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1921-11-09/303/10. Läst 14 april 2016. 
  32. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 16. 8 september 1924. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1924-09-08/245/16. Läst 29 augusti 2015. 
  33. ^ Bo Bergman (2 maj 1925). ”Albert Ranft på Svenskan, Textorius på Oscars”. Dagens Nyheter: s. 9. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1925-05-02/117/5. Läst 2 juni 2016. 
  34. ^ ”Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 8. 6 februari 1926. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1926-02-06/35/8. Läst 2 augusti 2015. 
  35. ^ Teateralmanack 1926 i Svenska Dagbladets Årsbok – fjärde årgången, händelserna 1926 (1927) s. 124
  36. ^ Bo Bergman (7 februari 1926). ”'De nya herrarna' på Vasateatern”. Dagens Nyheter: s. 11. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1926-02-07/36/11. Läst 2 augusti 2015. 
  37. ^ Bergman, Hjalmar (1926). Dollar: Komedi i tre akter. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 5. Libris 1335534 
  38. ^ Bo Bergman (2 januari 1932). ”'Borgmästarinnan' på Folkteatern”. Dagens Nyheter: s. 8. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1932-01-02/1/8. Läst 27 augusti 2015. 
  39. ^ ”Teater Musik Film”. Dagens Nyheter: s. 7. 11 februari 1932. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1932-02-11/40/7. Läst 3 januari 201. 
  40. ^ ”Dagmar Ebbesen hemslavinna igen”. Dagens Nyheter: s. 10. 25 februari 1932. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1932-02-25/54/10. Läst 3 januari 201. 

Vidare läsning

redigera

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Albert_Ranft&oldid=54767948”