Inga Gill, eg. Inga Stina Gill-Holmsten, född 2 maj 1925 i Katarina församling i Stockholm, död 18 oktober 2000 i Sofia församling i Stockholm, var en svensk skådespelare.

Inga Gill
Hans Lindgren och Inga Gill i julkalendern Klart spår till Tomteboda (1968).
Hans Lindgren och Inga Gill i julkalendern Klart spår till Tomteboda (1968).
FöddInga Stina Gill
2 maj 1925
Katarina församling,
Stockholm, Sverige
Död18 oktober 2000 (75 år)
Sofia församling,
Stockholm, Sverige
Andra namnInga Stina Gill-Holmsten
MakeCarl-Olof Alm
(1950–1956; skilda)
Karl-Arne Holmsten
(1957–1995; hans död)
Betydande roller
Susanna i Klart spår till Tomteboda
Harriet i Från A till Ö
Edith Persson i Varuhuset
IMDb SFDb

BiografiRedigera

Tidiga år och första rollerRedigera

Inga Gill var dotter till disponent Folke Gill och Stina Palmér.[1] Hon började sin karriär som dansös och utbildades i Paris. Senare blev skådespeleriet hennes uttrycksmedel.

Gill sökte till Dramatens elevskola där hon inte blev antagen men studerade istället för Willy Koblanck på hans teaterskola i Stockholm. Hon scendebuterade 1943 som skådespelare hos Ingmar BergmanStudentteatern i Soyas pjäs Vem är jag? eller När fan ger ett anbud och kom 1945 till Nya teatern på Regeringsgatan 111 som drevs av Per-Axel Branner. Den första rollen där var som Städerskan i Nattlig ankomst av Hans Rothe med Fylgia Zadig, Keve Hjelm och Peter Lindgren.

Skådespelare Inga GillRedigera

Hos Branner fick hon spela världsdramatik som i Arthur Schnitzlers Älskog (Liebelei) och Yerma av Federico Garcia Lorca med Gunn Wållgren i titelrollen, men också samtidskomedi som i André Roussins Boboll, som hon och maken Carl-Olof Alm turnerade med. Hon gjorde även den förnuftiga och orädda tjänarinnan Dorine i Tarfuffe av MolièreParkteatern i Stockholm sommaren 1952.

Per Gerhard såg som nybliven chef för Vasan hennes begåvning för komedi och engagerade henne till uppsättningen av Georg Bernard Shaws Hjältar 1953. Det var inledningen på deras långa och framgångsrika samarbete.

Men hon spelade även ett par säsonger på Göteborgs stadsteater där hon hösten 1953 gjorde roller som Julia Körner i Swedenhielms mot Anders de Wahl, Fru Schröderheim i Strindbergs Gustav Vasa, Syster Anne i Karmelitersystrarna med Maria Schildknecht som Priorinnan och Berta Hall som moder Marie. Våren 1955 gjords hon Sjörövar-Jenny i Brechts Tolvskillingsoperan.

På film fick hon mest göra biroller, ofta hushållerska eller servitris. Filmdebuten skedde i Ingmar Bergmans Kvinna utan ansikte 1947. Hon medverkade också i Alf Sjöbergs klassiska Fröken Julie och spelade smedshustrun Lisa i Bergman-filmen Det sjunde inseglet 1957. En annan minnesvärd insats i marginalen är den som den ständigt trallande Fröken Jonasson i Hasse Ekmans Sjunde himlen.

Radioserien och de tre filmerna[2]) om Lilla Fridolf gjorde henne känd för den stora publiken, där spelade hon Fridolfs (Douglas Håge) och Selmas (Hjördis Petterson) dotter Maggan.

På komedi- och revyestradenRedigera

Inga Gill är för många kanske främst känd som revyaktris och komediskådespelare. Med omvittnad förmåga att få stuns på sina repliker men utan att ge avkall på kravet att vara sann och trovärdig i varje ögonblick, oavsett roll. Hon medverkade mellan 1958 och 1965 i åtta av Kar de Mummas revyer på Folkan i Stockholm. I Har den äran (1958) gjorde hon succé med numret Rock-Olga från Volga, skriven av Tage Danielsson och i Stockholmare, vet du vaad! (1964) fick revypubliken se den teve-aktuella Tjorven i Gills tappning.

Hon återvände till teatern på Regeringsgatan som då hette Lilla teatern och spelade i Muriel Resniks Alltid på en onsdag med Gunnar Björnstrand, Harriet Andersson och Olof Thunberg och den följdes av Robert Anderssons Älskling du vet att jag inte hör dig när vattnet rinner!

Gill var en mångsidig artist som även gjorde flera musikalroller. Med Nils Poppe i BlåjackorLorensbergs Cirkus 1956 och våren 1970 kreerade hon pensionatsvärdinnan Fräulein Schneider i Cabaret på turné med Riksteatern. Hon repriserade även rollen i en uppsättning på Intiman 1994.

Hon gjorde också Golde i Spelman på taket med Gösta Bernhard som Tevje, på Riksteatern 1970 i en stor ensemble med Axelle Axell, Gunilla Gårdfeldt, Guy de la Berg, Arne Strömgren, Gösta Krantz, Alice Wallice och Giils dotter Annika Alm. 1975 spelade Gill Susan Smith i musikalen No, No, Nanette med Ulla Sallert följt av värdshusvärdinnan Josepha Vogelhuber i Benatzkys operett Vita hästen, båda på Oscarsteatern.

1978 gjorde hon sitt enda gästspel på Dramaten i Sandro Key-Åbergs Hedersgästerna i regi av Barbro Larsson.

Samarbetet med Per Gerhard fortsatte 1971 med Ayckbourns komedi Hur andra älskar och fortsatte i början på 1980-talet då Gill spelade i Spanska flugan av Franz Arnold och Ernst Bach med Carl-Gustaf Lindstedt och i Michael Frayns Rampfeber med Gösta Bernhard, Siv Ericks, Martin Ljung och Lis Nilheim med flera.

1998 spelade hon och hennes seniorkollegor Meta Velander, Meg Westergren, Gunvor Pontén och Busk Margit Jonson med flera i musikalen 70 girls 70 om pensionerade aktriser som stjäl pärlhalsband för att rädda hotellet de bor på. Det var en uppsättning av Stockholms stadsteater som spelades på Parkteatern.

På film och i teveRedigera

I TV medverkade hon i flera julkalendrar såsom Teskedsgumman och Ture Sventon. Ett annat barnprogram hon medverkade i var Från A till Ö, där hon spelade huvudrollen Hedvigs snobbiga syster Harriet. Hon gjorde sketcher med Lars Ekborg och Carl-Gustaf Lindstedt i Estrad.

Hon spelade mot Gunnar Hellström i Raskenstam 1983 och blev Edith med hela svenska folket i serien Varuhuset (1987–89[2]). Hon deltog även i Lennart Swahns TV-lek Gäster med gester som sändes under flera omgångar med start 1982.

Inga Gills sista roll var i Henning Mankells TV-serie Labyrinten.

PrivatlivRedigera

1950 gifte hon sig med skådespelaren Carl-Olof Alm och 1957 gifte hon om sig med skådespelaren Karl-Arne Holmsten, med vilken hon förblev gift fram till dennes död 1995.[2] De fick dottern My Holmsten, som också är skådespelare.

Inga Gill är gravsatt i minneslunden på Katarina kyrkogård i Stockholm.[3]

Filmografi i urvalRedigera

TVRedigera

TeaterRedigera

Roller (ej komplett)Redigera

År Roll Produktion Regi Teater
1943 En prostituerad Vem är jag eller När fan ger ett anbud
Carl Erik Soya
Ingmar Bergman Stockholms studentteater[4]
1944 Lejontämjerskan
En tennsoldat
En danserska
Clownen Beppo
Else Fisher
Ingmar Bergman Medborgarteatern
Folkparksturné[5]
1945 Städerskan Nattlig ankomst (Ankunft bei Nacht)

Hans Rothe

Per-Axel Branner Nya teatern
1950 Solange Den farliga gåvan (Le Don d'Adèle)

Jean-Pierre Grédy

Carl-Axel Heiknert Riksteatern
1951 Marie - Gilberte Boboll
André Roussin
Per-Axel Branner Riksteatern[6]
1953 Louka Hjältar (Arms and the Man)
George Bernard Shaw
Per Gerhard Vasateatern[7]
Bonnie Saken är Oscar
P.G. Wodehouse, Guy Bolton och Cole Porter
Georg Funkquist Oscarsteatern[8]
Julia Körner Swedenhielms
Hjalmar Bergman
Kurt-Olof Sundström Göteborgs stadsteater,
15 oktober 1953
1954 Fru Schröderheim Gustav III
August Strindberg
Bengt Lagerkvist Göteborgs stadsteater,
13 januari 1954
1955 Sjörövar-Jenny Tolvskillingsoperan
Bertolt Brecht och Kurt Weill
Knut Ström Göteborgs stadsteater[9]
Medverkande Spectacle, revy
Povel Ramel och Yngve Gamlin
Carl-Gustaf Kruuse af Verchou Idéonteatern
1956 Blåjackor
Lajos Lajtai
Albert Gaubier Lorensbergs Cirkus[10]
1958 Medverkade Har den äran

Kar de Mumma m.fl

Folkan[11]
1964 Medverkande Stockholmare, vet du vaad, revy
Kar de Mumma
Jackie Söderman Folkan[12]
1967 Dorothy Cleves Alltid på en onsdag (Any Wednesday)
Muriel Resnik
Kåre Santesson Lilla teatern[13]
1968 Dorothy

Harrieth

Muriel

Älskling, du vet att jag inte hör dig när vattnet rinner
Robert Anderson
Per Gerhard Lilla teatern[14]
1970 Fräulein Schneider Cabaret

John Kander, Fred Ebb och Joe Masteroff

Henny Mürer Riksteatern
1970 Golde Spelman på taket

Sholom Aleichem/Sheldon Harnick, Joseph Stein och Jerry Bock

Henny Mürer Riksteatern
1971 Mary Featherstone Hur andra älskar
Alan Ayckbourn
Per Gerhard Vasateatern[15]
1975 Susan Smith No, No, Nanette
Vincent Youmans, Otto Harbach, Frank Mandel och Irving Caesar
Isa Quensel Oscarsteatern[16][17]
1976 Josepha Vita hästen
Hans Müller och Ralph Benatzky
Jackie Söderman Oscarsteatern[18]
1978 Elna Hedersgästerna

Sandro Key-Åberg

Barbro Larsson Dramaten
1981 Fru Emma Klink Spanska flugan
Franz Arnold och Ernst Bach
Per Gerhard Vasateatern
1983 Dotty Otley Rampfeber
Michael Frayn
Per Gerhard Vasateatern[19]
1988 Det stannar i familjen
Ray Cooney
Brian Howard Folkan[20]
1990 Skaffa mig en tenor
Ken Ludwig
Piv Bernth Folkan[21]
1994 Fräulein Schneider Cabaret
John Kander, Fred Ebb och Joe Masteroff
Lars-Erik Liedholm Intiman[22]

ReferenserRedigera

  1. ^ http://runeberg.org/vemarvem/sthlm62/0467.html
  2. ^ [a b c] Inga Gill i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 9 maj 2015.
  3. ^ FinnGraven
  4. ^ ”Vem är jag eller När fan ger ett anbud”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/vem-är-jag-eller-när-fan-ger-ett-anbud. Läst 16 oktober 2015. 
  5. ^ ”Clownen Beppo”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/clownen-beppo. Läst 16 oktober 2015. 
  6. ^ Age (30 maj 1951). ”Klart för turnéer”. Dagens Nyheter: s. 32. https://arkivet.dn.se/tidning/1951-05-30/142/32. Läst 3 juni 2018. 
  7. ^ ”Hjältar”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14108&pos=463. Läst 6 maj 2016. 
  8. ^ Hl (22 maj 1953). ”Crazy på Oscars”. Dagens Nyheter: s. 15. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1953-05-22/136/15. Läst 11 juli 2015. 
  9. ^ Tidningsnotis”. Dagens Nyheter: s. 16. 2 maj 1955. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1955-05-02/117/16. Läst 20 januari 2016. 
  10. ^ 'Blåjackor' i Göteborg”. Dagens Nyheter: s. 13. 11 september 1956. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1956-09-11/247/13. Läst 18 mars 2016. 
  11. ^ Schöier, Staffan; Stefan Wermelin och Thomas Winberg (2004). ”På scen”. Hasse & Tage. Svenska Ord & Co. Saga & Sanning.. sid. 277 
  12. ^ Barbro Hähnel (10 maj 1964). ”Kar de Mummas stjärnstall”. Dagens Nyheter: s. 23. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1964-05-10/125/23. Läst 22 augusti 2015. 
  13. ^ Sven Barthel (7 januari 1967). ”Skiljas på amerikanska”. Dagens Nyheter: s. 10. http://arkivet.dn.se/tidning/1967-01-07/5/10. Läst 5 augusti 2017. 
  14. ^ Nöjen”. Dagens Nyheter: s. 49. 1 november 1968. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1968-11-01/298/49. Läst 21 juli 2015. 
  15. ^ Bengt Jahnsson (30 september 1971). ”Rasande rolig buskis”. Dagens Nyheter: s. 18. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1971-09-30/265/18. Läst 17 april 2016. 
  16. ^ ”No No Nanette”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF24802&pos=109. Läst 15 juni 2015. 
  17. ^ Marcus Boldemann (2 januari 1976). ”Platt fall för Nanette”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1976-01-02/1/14. Läst 31 augusti 2015. 
  18. ^ ”Vita hästen”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF24828&pos=166. Läst 12 juni 2015. 
  19. ^ Marcus Boldemann (24 september 1983). ”Succén är given - Strålande premiärer: Rasande rolig komedi”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1983-09-24/259/20. Läst 30 augusti 2015. 
  20. ^ Marcus Boldemann (16 september 1988). ”Kluven storsatsning”. Dagens Nyheter: s. 28. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1988-09-16/252/28. Läst 22 augusti 2015. 
  21. ^ Marcus Boldemann (2 januari 1990). ”Fars med smidigt hopfogad intrig”. Dagens Nyheter: s. 28. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1990-01-02/1/28. Läst 22 augusti 2015. 
  22. ^ Martin Nyström (5 september 1994). ”Magnifik Petra Nielsen i 'Cabaret'”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/arkiv/teater/magnifik-petra-nielsen-i-cabaret/. Läst 29 maj 2016. 

Externa länkarRedigera