Ingmar Bergman

svensk regissör, manusförfattare, teaterchef, dramatiker och författare.

Ernst Ingmar Bergman, född 14 juli 1918 i Uppsala, död 30 juli 2007Fårö, var en svensk film- och teaterregissör, filmproducent, manusförfattare, teaterchef, dramatiker och författare. Han anses vara en av Sveriges internationellt mest kända kulturpersonligheter, och en av de främsta regissörerna i filmhistorien.[1][2][3] Hans mest klassiska och kritikerrosade filmer inkluderar Sommarnattens leende (1955), Det sjunde inseglet (1957), Smultronstället (1957), Såsom i en spegel (1961), Nattvardsgästerna (1963), Tystnaden (1963), Persona (1966), Viskningar och rop (1972), Scener ur ett äktenskap (1973), Fanny och Alexander (1982) och Saraband (2003).

Ingmar Bergman
Bergman i Amsterdam den 10 oktober 1966.
Bergman i Amsterdam den 10 oktober 1966.
FöddErnst Ingmar Bergman
14 juli 1918
Uppsala, Sverige
Död30 juli 2007 (89 år)
Fårö, Sverige
Andra namnBuntel Eriksson
År som aktiv1944–2005
MakaElse Fisher 
(1943–1946)
Ellen Strömholm född Hollender 
(1947–1952)
Gun Grut född Hagberg 
(1952–1959)
Käbi Laretei 
(1959–1969)
Ingrid von Rosen född Karlebo 
(1971–1995)
Betydande verkDet sjunde inseglet,
Persona
Fanny och Alexander
IMDb SFDb

Bergman har under sin karriär regisserat och skrivit manus till över sextio filmer och dokumentärer för både bio och tv, samt regisserat över 170 teaterpjäser. Hans filmer utspelar sig främst i Sverige, och flera av dem spelades in på Fårö. Hans olika verk behandlar ämnen såsom förräderi, galenskap, tro, Guds existens, mänsklighet, död, ungdomars uppväxt, kvinnor och deras roll i samhället, och enkelhetens princip. Han skapade kreativa samarbeten med sina filmfotografer Gunnar Fischer och Sven Nykvist, och i hans skådespelarensemble ingick Harriet och Bibi Andersson, Liv Ullmann, Gunnar Björnstrand, Erland Josephson, Ingrid Thulin och Max von Sydow.

BiografiRedigera

Barn- och ungdomsårRedigera

 
Erik Bergman.

Fadern Erik Bergman prästvigdes i Uppsala 1912 och var först präst i Forsbacka i Valbo församling i Gästrikland 1913–1918, varefter han med sin hustru flyttade till Stockholm. Han blev slutligen hovpredikant.

Modern Karin Bergman, född Åkerblom, hade börjat en sjuksköterskeutbildning på Röda Korsets utbildning på Sabbatsbergs sjukhus, men tvingats avbryta 1912 på grund av tuberkulos[4]. I tio år bodde de i Sophiahemmets prästgård när Erik Bergman förutom pastorsadjunkt (från 1918) i Hedvig Eleonora församling blev sjukhuspräst 1924 på Sophiahemmet i Stockholm. Sonen Ingmar föddes i Uppsala, där föräldrarna mellanlandat i morföräldrarnas hem i samband med flytten från Gästrikland. Han döptes vid sommarhuset i Våroms i Dalarna en månad senare. Vid samma tid härjade den förödande pandemin av spanska sjukan och Ingmar Bergman uppgav senare felaktigt i sin självbiografi Laterna Magica att hans mor vid tiden för födelsen drabbats av pandemin, varpå den nyfödde skulle ha varit i ett försvagat tillstånd och nödgats nöddöpas på sjukhuset. Senare arkivforskning har dock visat att så inte var fallet, men att familjen senare drabbades av en lindrigare, kortvarig form av sjukdom.[5] I familjen fanns även en fyra år äldre bror, Dag, och en fyra år yngre syster, Margareta. När fadern 1934 blev kyrkoherde flyttade de till prästbostaden mittemot Hedvig Eleonora kyrka vid Östermalmstorg. .

Bergman växte upp i ett prästhem med många religiösa bilder och för barnet konfliktskapande motsägelser vilket präglade hans arbetsteman livet igenom.[6] Han beskrev ofta motsägelsen mellan å ena sidan det kristna kärleksbudskapet och å andra sidan faderns stränga disciplin och bestraffningar av särskilt sin äldre bror Dag, ett tema som Bergman använde i filmen Fanny och Alexander. Relationen till fadern förblev, enligt Bergman, länge komplicerad. I nämnda film skildras även hans som pojke passion för sin dockteater och bildexperiment med sin älskade laterna magica-apparat.

Bergman var elev vid Palmgrenska samskolan[7] vilket inspirerade till skolfilmen Hets (1944), hans första filmatiserade manus.

Bergman studerade vid Stockholms högskola 1937–1940 och intresserade sig för teater, senare för film. 1937 började han regissera olika amatör-/studentteatersällskap i staden. Hans favoritdramatiker var framför allt August Strindberg och Hjalmar Bergman. Han kom senare att bo vid Karlaplan på samma Stockholmsadress som Strindberg och fick från början av 1940-talet arbete som manusassistent under Hjalmar Bergmans fru StinaFilmstaden i Råsunda. Från unga år skrev han ett stort antal pjäser och berättelser[8]. Bergmans första uppsättning av egen pjäs Kaspers död skedde 1942 på Stockholms studentteater. Han medverkade under sina tidiga år också som skådespelare i sina egna uppsättningar tillsammans med Erland Josephson och andra skådespelare, med vilka han samarbetade hela sitt liv. Efter ett antal inkallelser under andra världskriget ådrog han sig magsår vilket han skulle få dras med genom livet. Han frikallades till slut från militärtjänst.

Arbete och medarbetareRedigera

 
Ingrid Thulin och Bergman under inspelningen av Tystnaden.
 
Ingmar Bergman och Victor Sjöström 1957 under en inspelningspaus av Smultronstället.
 
Bergman och Filmstaden.

Inledning och lärandeRedigera

Bergman inledde sin teaterkarriär 1937 som ledare av Mäster Olofsgårdens teaterverksamhet i Stockholms Stadsmissions kyrksal i Gamla stan i Stockholm. 1940 blev han tillfällig regiassistent vid Operan. Under 1941–1942 drev han i MedborgarhusetSödermalm den egna amatörteatern Medborgarteatern med ett flertal uppsättningar. Som en sidodel bildade han Sagoteatern för barn, Sveriges första verkliga barnteaterverksamhet, som 1942 övertogs av Elsa Olenius att bilda grunden till vad som skulle bli den omfattande Vår teater.[9]

Efter att i långa tider envist stått och hängt utanför grindarna till legendariska Filmstaden i Solna i hopp om att "bli upptäckt" väckte han slutligen uppmärksamhet innanför grindarna och fick 1940 möjligheten att äntligen få komma in och börja arbeta som manusbearbetare och -medförfattare under Stina BergmanSvensk Filmindustri. Baserat bland annat på sina egna olustiga skolminnen lyckades han där efter en tid finna intresse för att satsa på att filma det helt egna originalmanuset till den sedermera internationellt prisbelönta filmen Hets 1944, vilken blev hans filmdebut. Vid inspelningen var Bergman regiassistent/scripta åt regissören Alf Sjöberg. Efter denna framgång fick han 1946 chansen att även göra sin debut som filmregissör med filmen Kris (1946) efter en pjäs av Leck Fischer. Inspelningen blev just en serie av kriser för den oerfarne regissören och resultatet kom att uppfattas som ett misslyckande. Efter det bestämde han sig för att lära sig allt om alla delar inom filmproduktion och gjorde många grundliga studiebesök vid Filmstadens alla olika avdelningar. Någon annan filmskola fanns vid denna tid inte att tillgå.

Utsikterna att få förtroendet att fortsätta göra film efter detta nederlag bedömdes som minimala. I detta läge kontaktades Bergman av Lorens Marmstedt, en risktagande, fristående filmbolagsdirektör samt producent för Terrafilm och Sveriges Folkbiografer. Marmstedt erbjöd en chans att få göra ännu en film, något Bergman senare med stor tacksamhet beskrev som sin stora räddning för den fortsatta yrkesbanan, och en film ledde till en annan. Från denna tid härrör filmerna Det regnar på vår kärlek (1946), Skepp till Indialand (1947), Musik i mörker (1947) och Fängelse (1949). Fängelse var den första film Bergman regisserade med eget originalmanus. I filmen spelade regissörskonkurrenten Hasse Ekman, som senare gjorde en älskvärd parodi på scener ur denna i en egen film. Snart kunde Bergman också återvända till Svensk Filmindustri med manus till filmer av Gustaf Molander och med den egna verket Hamnstad (1948), vilken innebar starten på ett mångårigt samarbete med filmfotografen Gunnar Fischer.[10] Svensk Filmindustri producerade sedan de flesta av Bergmans kommande filmer.

Teatrar runt om i landetRedigera

Mitt i all denna filmprocess blev Bergman 25 år gammal utsedd till rekordung chef för Helsingborgs stadsteater den 6 april 1944[11]. Efter Helsingborg flyttade han 1946 vidare till Göteborgs stadsteater, där han många gånger omtalat de lärorika samtalen med dess chef Torsten Hammarén som avgörande för hans utveckling som regissör. Ofta brukade han i intervjuer citera dennes ord: "Det första en regissör måste lära sig är att lyssna och hålla käften". Hans debut i Göteborg direkt efter kriget var med världspremiären på Albert Camus grymma diktatorsdrama Caligula i november 1946[12]. Uppsättningen blev mycket lovordad och blev Anders Eks genombrott i titelrollen. Han stannade i Göteborg till 1950, då han gjorde invigningsproduktionerna till Intiman i Stockholm med bland annat något för Bergman så ovanligt som den politiske Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan. 1951 satte han på den nystartade Norrköping-Linköping stadsteater upp den ofta återkommande dramatikern Tennessee Williams Den tatuerade rosen. Med start 1945–46 och sammanhängande från 1952 kom han under större delen av 1950-talet att verka som regissör, dramatiker och konstnärlig ledare vid Malmö stadsteater, en tid han senare beskrev som den lyckligaste i sitt liv.

Till Malmö knöt han större delen av sin blivande stamtrupp av skådespelare och här regisserade han en uppmärksammad blandning uppsättningar, som Hjalmar Bergmans Sagan, Goethes Faust, August Strindbergs Kronbruden, Spöksonaten och Erik XIV, Molières Misantropen, Henrik Ibsens Peer Gynt, folklustspelet Värmlänningarna och Franz Lehárs operett Glada änkan med Gaby Stenberg. Några uppsättningar reste på bejublade gästspel till London och Paris. Under denna tid tillkom också flera av Bergmans mest kända filmer, som Sommaren med Monika, Gycklarnas afton – det första samarbetet med fotografen Sven NykvistSommarnattens leende, Det sjunde inseglet (baserad på hans i Malmö uppförda pjäs Trämålning), Smultronstället, Ansiktet och Jungfrukällan.

Dramaten och utomlandsRedigera

1951 debuterade Bergman som regissör på Dramaten med Björn-Erik Höijers pjäs Det lyser i kåken, och 1961 återvände han dit, där han med uppehåll kom att stanna till sista uppsättningen 2002. 1963–1966 var Bergman chef för Dramaten, då han bland annat utvecklade teaterns barnteaterverksamhet, men det blev en svår prövning för den normalt så oerhört kreative konstnären att vara låst vid administrativt arbete och det ledde till en tid av sjukdom.

Det var på Dramaten som den stora livsomvälvningen sedan inträffade 1976, då han mitt under en teaterrepetition greps av polisen misstänkt för skattebrott. Händelsen väckte en enorm uppmärksamhet, inte minst internationellt. Bergman friades efter ett par månader helt i domstol, men kände sig så kränkt både fysiskt och psykiskt att han den 22 april 1976 offentliggjorde att han tänkte lämna landet. Efter en tid av kaos med icke-realiserade filmdiskussioner i Hollywood (bland annat en tänkt filmatisering av Glada änkan med Barbra Streisand) flyttade han till München. Staden blev hans hemort och arbetsplats 1977–82.[13]

I Tyskland gjorde han filmen Ormens ägg (1977), det i Norge inspelade, lovprisade kammarspelet Höstsonaten (1978), med Ingrid Bergman och Liv Ullmann, och Ur marionetternas liv (1980). I München arbetade Bergman vid Residenztheater. Han gästregisserade även 1967 på Nationaltheatret i Oslo, 1970 på National Theatre i London, 1973 på Det Kongelige Teater i Köpenhamn och 1983 på Festspelen i Salzburg.

Ovanlig mångsidighet och influenserRedigera

Bergman arbetade ständigt parallellt med teater och film som författare, regissör, producent. Utöver scenteater och film gjorde han 1957–2003 ett stort antal produktioner för Sveriges Television, däribland Scener ur ett äktenskap (1973), Ansikte mot ansikte (1976) och manus till Den goda viljan (1992). Han gjorde en mängd produktioner för Radioteatern vid Sveriges Radio samt några uppmärksammade operauppsättningar som Igor Stravinskijs Rucklarens väg (1961) och den egna operan med Daniel Börtz, Backanterna (1991; TV-film 1993) på Kungliga Operan. Ett antal av hans filmmanus, pjäser och annat har givits ut i bokform. Under tiden i Malmö skrev han även balettlibretto.

Senare beskrev han, med en bild lånad från Anton Tjechov, relationen till de båda konstarterna teater och film som följer: Teatern är som en trogen hustru, men filmen är som min älskarinna. Han fortsatte på senare år som uppskattad och innovativ scenregissör, och det är tydligt att teatern påverkat hans filmskapande. Filmmässigt var han själv påverkad av en hel del fransk film, Victor Sjöströms Körkarlen, de tidiga stumfilmerna av Georges Méliès och satte som inbiten cineast, sedermera med egen biograf på Fårö, stort värde till exempel på filmer av Federico Fellini, Andrej Tarkovskij, Akira Kurosawa, Luis Buñuel och Jan Troell.

I slutet av 1960-talet förberedde "de tre giganterna" Bergman, italienaren Federico Fellini och japanen Akira Kurosawa ett unikt filmprojekt tillsammans, en kärlekshistoria berättad av var och en i sin egen version. Till Bergmans stora besvikelse genomfördes aldrig projektet, då Kurosawa blev sjuk och annat senare kom emellan. Med Fellini hade Bergman även andra orealiserade samarbetsdiskussioner genom åren.[14]

Vidare arbeten och komplikationerRedigera

 
"Fanny och Alexander", filmmanuskript med "dämon" i Bergman-arkivet.

Bergman var ofta kallad "demonregissör" för sitt ofta hetsiga temperament och sin dynamiska, krävande personlighet. Han brottades också livet igenom med sina, som han uttryckte det, "dämoner", av olika slag (han förde hela listor över dessa olika slags plågande känslor och problemområden). Han föredrog intuitionen framför intellektet i sitt regiarbete och var känd och ofta uppskattad för sin speciella inkännande förmåga att få skådespelarna att känna sig "sedda".

Han lär ha sagt att han kände ett stort ansvar som regissör och att han måste, nästan som en av många upplevd "fadersfigur", stötta sina älskade skådespelare, men många var också de som kunde hamna i onåd om "kemin" inte stämde. Ingmar Bergman behöll en distans och kritik till sitt arbete under processen och sade att man måste hålla sig neutral och professionell när man bedömer en dags filmande. Många framstående skådespelare, regissörer med flera världen över har haft Bergman som en huvudinspiratör och förgäves sökt få arbeta med honom, och ett flertal utländska projekt diskuterades och förbereddes genom åren men blev av olika anledningar inte realiserade.

Bergman hade en osedvanlig begåvning och var ofta lyckosam med finansieringen av sina filmer och uppsättningar; men han fick också kämpa länge för många av sina hjärteprojekt, såsom Det sjunde inseglet, som slutligen fick spelas in med mycket knapp budget och inspelningstid, och många projekt blev aldrig av. I 1970-talets vänsterradikala kulturklimat hade han svårt att finna sin plats.[källa behövs] Filmen Beröringen (1970) gjordes i samproduktion med USA och för att kunna realisera en av hans främsta filmer, Viskningar och rop (1971), fick de flesta medverkande investera sina löner på vinst och förlust. Därefter blev Sveriges Television räddningen med TV-film/-serier och operafilmen Trollflöjten (1974).

Därefter följde hans ofrivilliga utlandsvistelse fram till 1981, då han återvände med den mångfaldigt prisbelönta storfilmen Fanny och Alexander och en rad världsturnerande uppsättningar på Dramaten, inledd med Shakespeares Kung Lear (1984). Med detta förvandlades han alltmer från en ansedd tungsint, svårtillgänglig konstnär till en mer folkkär, mer lättillgänglig "nationalikon" i den bredare publikens ögon. Han sade att han varken brydde sig om popularitet eller jättebudgetar för filmer. Hans filmer hade ofta en liten budget i jämförelse med de accelererande budgetar som de mest populära filmerna oftast har. Han producerade på 1970- och 1980-talen också några filmer av andra regissörer som Gunnel Lindblom, Erland Josephson och Kjell Grede.

I motsats till de tidigare, på förlagor baserade, filmerna skrev Bergman från slutet av 1940-talet egna originalmanuskript för de flesta av de filmer han regisserade; ofta tog det månader eller år från idé till det att han började skriva. I arbetet var han mycket noggrann och gjorde minutiösa förberedelser för att, som han sade, därefter alltmer kunna våga tillåta sig att improvisera i samarbetsprocessen.

Bergman yttrade 1982, efter premiären på Fanny och Alexander, att denna film skulle bli hans sista och att han nu främst tänkte regissera teater. Den blev också den sista långfilm han gjorde primärt för biograferna. De följande 20 åren ägnades åt ett antal tv-filmer, manuskript som kom att regisseras av andra filmskapare i hans närhet (t.ex. Trolösa regisserad av Liv Ullmann), samt många regiuppdrag både på Dramaten, Radioteatern och på Kungliga Operan.

Den privata sfärenRedigera

Bergman höll hårt på sin integritet och deltog inte mycket i det sociala offentliga livet. Med tiden växte en utvald grupp av vänner och återkommande medarbetare fram som ett "Stall Bergman" och inte många andra släpptes gärna in i denna inre krets. Minutiös noggrannhet med punktlighet, ordning, lojal hängivenhet och låsta dörrar för utomstående under arbetspassen gällde. I takt med att Bergmans berömmelse växte internationellt, växte också mängden hängivna beundrare och kulturmänniskor, som önskade få träffa eller arbeta med honom, och av många sågs han i det närmaste som en helig, dyrkad gudom. Inte minst i samband med samlevnaden med Liv Ullmann på 1970-talet blev det internationella mediatrycket allt större och han tvingades bygga murar kring huset på Fårö.

MedarbetareRedigera

Bergman samlade en skådespelarensemble som återkom i hans filmer. Många av dem hade han först mött på teatern. Till dem hörde Max von Sydow, Bibi Andersson, Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Erland Josephson, Eva Dahlbäck, Gunnel Lindblom, Stig Olin, Birger Malmsten och Ingrid Thulin. Norskan Liv Ullmann kom med i laget något senare, men arbetade länge och nära med Bergman. Senare tillkom bland annat Lena Olin, Pernilla August, Lena Endre, Peter Stormare och Elin Klinga. Även personer som Nils Poppe, Hasse Ekman och Hans Alfredson medverkade i Bergmans filmer.

Bergman började 1953 att arbeta tillsammans med filmfotografen Sven Nykvist med filmen Gycklarnas afton, men först 1960 i filmen Jungfrukällan ersatte Nykvist helt Bergmans dittillsvarande huvudfotograf Gunnar Fischer. Samarbetet med Nykvist varade länge och de två hade en nära och kreativ relation. Ofta behövde de endast ett minimum av gemensamma förberedelser. Han arbetade även gärna återkommande med samma tekniska personal i produktion efter produktion.

PrivatlivRedigera

 
Löpsedlar 31 juli 2007.
 
Ingmar Bergmans gravsten på Fårö kyrkogård. I samma grav ligger hans sista hustru Ingrid Bergman.

Ingmar Bergman var gift fem gånger:

Bergman levde 1965–1970 tillsammans med skådespelerskan och regissören Liv Ullmann och fick med henne en dotter, författaren Linn Ullmann. Detta och tiden därefter har Liv Ullmann skildrat i de båda böckerna Förändringen och Tidvatten. Han hade dessutom längre förhållanden med bland andra Harriet Andersson 1952–1955 och Bibi Andersson 1955–1959, båda långvariga medarbetare i hans filmproduktioner.

2013 utkom journalisten och författaren Thomas Sjöbergs biografi Ingmar Bergman – en berättelse om kärlek, sex och svek (Lind & Co). Boken skildrar regissörens kaotiska privatliv fram till hans sista äktenskap, men ger också en fördjupad bild av Bergmans uppväxt och hans nazistiska ungdomsinfluenser.

BoendenRedigera

Sedan början av 1960-talet, med avbrott för åren i München, var Bergman delvis bosatt på Fårö, där han också spelade in flera av sina filmer, till exempel Såsom i en spegel (den första filmen inspelad där) och Persona. Han hade även en lägenhet vid Karlaplan och en mindre på Villagatan i Stockholm. På 1940-talet bodde han en tid under sitt första äktenskap i Abrahamsberg i Bromma. Under sin tid i Malmö på 1950-talet bodde han i de då nybyggda så kallade Stjärnhusen i området Mellanheden och under tiden med Käbi Laretei på 1960-talet bodde han såväl på ön Torö som i Djursholm. I sin barndom vistades han emellanåt hos mormodern i Uppsala och han återvände också gärna till barndomens semestertrakter i Dalarna.[23]

Bergman flyttade till München 1976; han hade utvandrat från Sverige efter anklagelserna om skatteflykt och återvände inte för att göra spelfilm i Sverige förrän 1981, då han gjorde Fanny och Alexander. Däremot behöll han sin egendom på Fårö och sitt självständigt ägda filmbolag Cinematograph, och vistades där en hel del, främst under somrarna. Om befolkningen och naturen på Fårö gjorde han de båda dokumentärfilmerna Fårödokument 1969 och Fårödokument 1979.

Tematik i Bergmans filmerRedigera

 
Sven Nykvist och Bergman under inspelningen av Såsom i en spegel.

NamnRedigera

Många rollfigurer i Bergmans filmer har haft liknande namn. Detta har tolkats på olika sätt. Vissa namn har tolkats allegoriskt, till exempel bibliska namn såsom Isak och Tomas. Andra namn har tolkats utifrån sitt etymologiska ursprung. Alma är latin för ”själ”; syster Alma i Persona skulle då symbolisera människans känsloliv, psyke eller inre tillstånd. Namnet Vogler kommer från släktumgänget i Bergmans barndomsvärld. Det är också besläktat med ”fågel”; Bergman sägs ha varit rädd för fåglar, och dessa rollfigurer har ibland tolkats som hotfulla.

Kanske är namnen bara tillfälligheter? Bergman själv skriver i sin arbetsbok till Viskningar och rop: "Anna. Det är ett bra namn visserligen har jag använt det i en massa sammanhang tidigare, men det är så bra."

En annan tolkning går ut på att titta på vilken typ av rollfigur det är som bär namnet. Vogler är ofta en konstnär av något slag (en kringresande magiker i Ansiktet; en skådespelerska i Persona). Vergérus är ofta en auktoritär, gärna vetenskapligt informerad figur (ett medicinalråd i Ansiktet; en sträng biskop i Fanny och Alexander). Vogler står för känslor medan Vergérus står för det rationella.

Återkommande förnamn: Albert, Alma, Anna, Eva, Fredrik, Henrik, Isak, Johan, Karin (Bergmans mors namn), Marie/Maria/Mia, Marianne.

Återkommande efternamn: Egerman, Jacobi, Rosenberg, Vergérus, Vogler, Åkerblom (Bergmans mors flicknamn).

Konstnären och konstnärskapetRedigera

En av de mest typiska rollgestalterna i Bergmans filmer är konstnären; i åtminstone 25 av Bergmans filmer (och i de flesta av hans pjäser), har konstnären en viktig roll. Många av dessa verkar vara självporträtt av Bergman, som över huvud taget, med inspiration från August Strindberg, livet igenom använde sig av sina egna livsupplevelser och relationskonflikter (inte minst från barndomshemmet och mormoderns hem i Uppsala) i både filmer och teatertolkningar.

Dock har konsten i sig inte en särskilt stor roll; det visas till exempel sällan hur ett konstverk växer fram. Konst och konstnären verkar istället användas av Bergman som en bild av samhället och bristen på kommunikation mellan människor.

Det finns i stort sett två typer av konstnärer hos Bergman: den förödmjukade konstnären (till exempel Frost i Gycklarnas afton och Albert Emanuel Vogler i Ansiktet) samt den vampyristiska konstnären (till exempel David i Såsom i en spegel och Elisabeth Vogler i Persona).

Den förödmjukade konstnären är den som tvingas uppträda och förnedra sig inför en hotfull publik, och som sedan granskas och smädas. Den vampyristiska konstnären är den som parasiterar på andra människors erfarenheter och sedan använder detta material i sitt eget konstnärskap. En viss manisk rädsla för en "parasiterande" omvärld visavi den ständigt utsatte konstnären visar sig även bland annat i filmen Vargtimmen, som han först givit titeln Människoätarna.

Förhållande till politik och samhälleRedigera

Bergman beskriver i en omdiskuterad passage i Laterna Magica sin egen politiska inställning under 1930-talet och andra världskriget som apolitisk och tyskvänlig, vilket ibland skulle ha glidit över i nazistsympatier.[24][25] Senare under världskriget skulle han dock utsätta sig för fara med uttalat anti-nazistiska teateruppsättningar, däribland urpremiärer på tre motståndspjäser, såsom det av nazisterna förbjudna danska dramat Niels Ebbesen av motståndsmannen Kaj Munk, som mördades kort efter premiären[26]. Varken Dramaten eller någon annan teater hade vågat spela pjäsen på grund av tyska påtryckningar och liknande förhållande rådde med Rudolf Värnlunds pacifistiska ubåtsdrama U 39, båda 1943 på den nystartade, protestinriktade Dramatikerstudion, som utsattes för protester från tyska ambassaden i Stockholm och trakasserier från Utrikesdepartementet för sitt återkommande icke-neutrala repertoarval[27][28]. Den tredje urpremiären var samma år på Stockholms studentteater med en pjäs om tyskarnas ockupation av Norge, Strax innan man vaknar, av den unge norske författaren Bengt Olof Vos. Som nybliven chef för Helsingborgs stadsteater satte han därefter upp en tydligt anti-nazistisk version av William Shakespeares maktdrama Macbeth 1944 bara några kilometer från det tysk-ockuperade Helsingör som "en antinazistisk, antihitlersk pjäs om en krigsförbrytare"[29] Dessutom regisserade han senare Sverigepremiären på Peter Weiss drama från Nürnbergrättegångarna efter kriget, Rannsakningen, på Dramaten och i radio 1966.

Även om han generellt förhöll sig allmänt icke-politisk i sitt arbete, kom han senare att återkommande bearbeta teman och frågor om den utsatta, känsliga individen i förhållande till en svårgreppbar, ofta hotfull, destruktiv och krigisk omvärld. Detta rent konkret i filmer som Skammen (1968), om krigets verklighet, med sammanbrottet inför Vietnamkrigets grymheter i Persona (1966), en synbarligen gudlös främlingskapsvärld i ett Kalla krigets totalitära samhällsbildningar i Tystnaden (1963), ett krigshärjat, flykting-översvämmat Europa i Törst (1949), det framväxande Nazityskland i den tyska Ormens ägg (1976). Medeltidsdramat Det sjunde inseglet (1957), med sina existentiella livsfrågor och med symbolisk koppling till det konkreta kärnvapenhotet i samtiden, gick hos publiken – med Bergmans ord i boken Bilder (1990) – "som en eldbrand genom världen". Mer symboliska former får ämnet i filmer som Hets (1944), med dess tyranniske lärare "Caligula", i det utsatta cirkusfolket i Gycklarnas afton (1953) och i den ångestjagade Vargtimmen (1968).

Att tvingas slutföra "brödarbetet" med det antisovjetiska spiondramat Sånt händer inte här (1950) i kölvattnet av den upprörande så kallade baltutlämningen 1946 och med verkliga baltiska flykting-skådespelare som medverkande, tog Bergman så hårt att han senare utfärdade visningsförbud på filmen (även om undantag gjorts för vissa cinematek och liknande). Han ansåg filmen vara krass spänningsunderhållning i stället för att ärligt skildra de verkliga mänskliga tragedierna och humanitära skandalerna som ägde rum i vår del av världen.

I förhållande till politiseringen och de nya synsätten hos yngre generationer kulturarbetare under den radikala 68-rörelsens samhällsförändringar fick Bergman växande svårigheter att finna sin plats. Många av de etablerade generationernas filmmakare och kulturpersoner fick allt svårare att kunna fortsätta sin verksamhet i Sverige. Vissa tvangs helt avsluta sin verksamhet, andra valde att söka sig utomlands. För att kunna genomföra filmen Viskningar och rop (1973) tvingades de medverkande själv satsa sina löner för projektets finansiering men möttes ändå av våldsamma kritikstormar från oliktänkande grupper.[30] När han sedan 1976 greps av polis på Dramaten på oriktiga grunder anklagad för skattebrott var kollisionen ett slutgiltigt faktum.

Det andliga och det världsligaRedigera

Som fantasifull son till en sträng prästfader – jämför bilden av den bestraffande Biskopen i Fanny och Alexander (1982) – präglades mycket av Bergmans arbetsliv av grubblerier rörande de kristna frågorna och hans liv kom att pendla i olika perioder mellan dess dualitets poler med en stor dos av ångest som följd, en vandring mellan hopp och tvivel. Under större delen av livet fram till 1960-talet drevs han ofta av en djup religiositet i sitt arbete och höll ibland närmast små predikningar för sin ensemble, till exempel under arbetet med Det sjunde inseglet. Från 1960-talet skedde en förändring med en tid av närmast agnosticism, där han kom att rationellt överföra sin tro närmast till en humanistisk syn, att "människan bär sin egen helighet" och med döden är det "bara som att släcka en glödlampa", något han kände som oerhört befriande och logiskt. Han började nu formulera sina pendlande tvivel i filmer som trilogin Såsom i en spegel (1960), Nattvardsgästerna (1962) och Tystnaden (1962). Den sistnämnda filmen hade han först givit titeln "Guds tystnad". Denna påbörjade väg av religiöst tvivel följdes samtidigt alltmer av ett sökande efter ett fördjupat, "metafysiskt" gränsöverskridande filmspråk i mer ångestburna, experimenterande verk som Persona (1965), Vargtimmen (1966), Skammen (1967), Riten (1967), Viskningar och rop (1971), Ansikte mot ansikte (1975) och Ur marionetternas liv (1980). Enligt filmkollegan och vännen Vilgot Sjöman hade Bergman vid denna tid till och med blivit rasande då han såg dennes dokumentärfilm Jag rodnar (1981) från Filippinernas slumområden och anklagade honom för att ha blivit religiös, då Sjöman i filmen använde ord som "Gud" och "orättfärdigt"[31] Mot slutet av hans liv började dessa förhållanden dock återigen alltmer närma sig sina tidigare års förandligade, hoppfulla trossträvan i ljuset av sin livslånga dödsångest och med förtvivlan över tanken på att inte kunna få återse sin sista hustru Ingrid efter hennes död. Han sade sig därför starkt förnimma hennes andliga närvaro i sitt vardagsliv och sade sig nu övertygad om ett liv efter döden.[32] Denna nya försonlighet kan ses i verk som Enskilda samtal (1996) och slutverket Saraband (2003).

Hela livet strävade han efter att lyckas uppnå en översinnlig, drömlik världsupplevelse i sin konst. Om den ryske kollegan Andrej Tarkovskij skriver han i Laterna Magica: "När film inte är dokument är den dröm. Därför är Tarkovskij den störste av alla. Han rör sig med självklarhet i drömmarnas rum (..) Jag har hela mitt liv bultat på dörren till de rum där han rör sig så självklart."[33] En film som den magiska Ansiktet (1958) rör sig mycket i denna riktning.

Den andra polen i Bergmans liv och verk rör de mer jordnära mänskliga relationerna, såväl de känslomässiga, psykologiska, ofta subtila nyanserna och spelen inom och mellan människorna – något Bergman blivit internationellt känd för, liksom för sitt känsliga, lyssnande arbete med skådespelarna – som de mer intima och ofta komplicerat sinnliga relationerna. Som ung beskriver Bergman sig som en ensam, hämmad man med udda kulturintressen, men med tiden kom han att utveckla en lång rad intima relationer till inte minst många av sina skådespelerskor. Detta är ett ämne som med en pendling mellan lustfylldhet och komplikationer skildras i filmer som till exempel Det regnar på vår kärlek (1946), Törst (1949), Till glädje (1950), Sommarlek (1950), Kvinnors väntan (1952), Sommaren med Monika (1952), En lektion i kärlek (1953), Sommarnattens leende (1955), Lustgården (1961), För att inte tala om alla dessa kvinnor (1963), En passion (1968), Beröringen (1970), Scener ur ett äktenskap (1972), Ur marionetternas liv (1980), Fanny och Alexander (1982), De två saliga (1985) och Trolösa (2000). Det rör sig dock knappast om några komplikationer i förhållande till religiösa frågor eller förbud.

FormexperimentRedigera

Bergman räknas även som en av de stora bidragande förnyarna inom filmkonsten. Han har rört sig inom olika stilar från mer poetiska, episka filmer till närmast neorealistiska skildringar som Hamnstad (1948) och Sommaren med Monika (1952). Han har experimenterat med klippteknik och med drömlika former som till exempel i Smultronstället (1957) och Tystnaden (1962), gjort egensinniga historiska kostymfilmer som Det sjunde inseglet (1956) och Jungfrukällan (1959) och ett antal inträngande, psykologiska kammarspel människor emellan, en egen form man inte minst förknippar med Bergman. Med den tyska Ur marionetternas liv (1980) närmar han sig en erotiserande, grävande tysk stil i riktning mot Rainer Werner Fassbinder eller Margarethe von Trotta.

Persona (1965) är en av Bergmans mest kända filmer och kännetecknas av att den är både existentiell och avantgardistisk. Den och Viskningar och rop (1973) ansåg Bergman vara sina bästa filmer, då de till det yttersta tänjer filmkonstens gränser. Viskningar och rop är unik i sin kromatistiska komposition; färg och musik samspelar här oöverträffat.

Teaterns och musikens världRedigera

TeaternRedigera

Det hör inte till vanligheterna att en person så till den grad kombinerar teater- och filmregi som Bergman gjorde, men för honom var det en naturlig växelverkan, som ofta inspirerade och korsbefruktade varandra. Inte sällan kan man spåra olika perioder då en teaterproduktion inspirerat till filmers utformning, inte minst vid den kreativa tiden vid Malmö stadsteater på 1950-talet, då uppsättningen av operetten Glada änkan (1954) ledde till den lättsamma filmen Sommarnattens leende (1955), den egna medeltids-pjäsen Trämålning (1955) blev grunden för filmen Det sjunde inseglet (1956), och Molière-pjäser som Don Juan (1955) och Misantropen (1957) hade tematiskt samband med filmen Djävulens öga (1960). I och med uppbrottet från det frodiga Skåne blev formen allvarligare, mer samtidsmedveten.

Bergmans ursprung var inom teatern, alltifrån barndomens dockteater och laterna magica-experiment i hemmet till amatörteatern vid Mäster Olofsgården, dit han i sin ungdom sökte sig närmast som en tillflykt från en komplicerad hemmiljö och där han emellanåt till och med sov på teatergolvet inlindad i en matta. Därifrån gick vägen vidare via barnteater i Medborgarhuset, uppsättningar för folkparksturnéer och allt mer professionella produktioner på såväl Stockholms studentteater som den av bland annat Vilhelm Moberg nystartade Dramatikerstudion, för att 1944, 26 år gammal, bli rekordung chef och försteregissör för Helsingborgs stadsteater. Redan tidigt uppmärksammades hans uppsättningar och fick ofta lysande recensioner i pressen. Han skrev och regisserade också ett antal egna teaterpjäser för scen och radioteatern och är fortlöpande en av de mest spelade nordiska dramatikerna på scener världen över, inte minst genom scenversioner av filmmanuskript.

Av de drygt 130 scenuppsättningar och drygt 40 radioteater-produktioner han regisserade var det vissa dramatiker och pjäser som återkom gång på gång genom livet. Den ojämförlige favoriten och själsfränden var August Strindberg. Av honom regisserade Bergman totalt 31 uppsättningar, av dem var fyra av Ett drömspel, fyra av Spöksonaten och tre av Pelikanen. För sina historiska dramer tog Strindberg fasta på William Shakespeares grepp att göra kungahistorierna levande genom att ta sig friheten att använda sig själv och sina egna personliga livserfarenheter och impulser i gestaltningen, snarare än att vara distanserat respektfull, och detta arbetssätt kan man säga att Bergman i sin tur övertog från Strindberg. Bergman har blivit internationellt känd för att återkommande gestalta sitt eget och konfliktrelaterade släktingars liv och upplevelser i både teater och film på sitt omisskännliga personliga sätt. (Detta kompromisslöst utlämnande och seriösa arbetssätt har senare i sin tur, likt en igenkännbar svensk linje, närmast synonymt med den gängse internationella Sverigebilden, gått vidare i Lars Noréns dramatik. Bergman tyckte att Norén var genialisk men kom aldrig själv att ge sig på att arbeta med hans verk.)

I första delen av livet återkom han även ofta till dramatik av ungdomsidolen Hjalmar Bergman, vars Sagan utgjorde inte mindre än fyra uppsättningar av totalt nio av denne namne; Malmö-uppsättningen med Bibi Andersson i huvudrollen 1958 gästspelade även i Paris med hjälp av insamlade pengar från malmöborna. Vid denna tid gjorde han även produktioner av samtida dramatiker som Tennessee Williams (fyra uppsättningar), Jean Anouilh (fem uppsättningar) och svenskar som Björn-Erik Höijer (sex uppsättningar) och Olle Hedberg. En annan följeslagare genom livet har varit Henrik Ibsen, vars Peer Gynt han återvände till två gånger: med Max von Sydow i Malmö 1957 och på Dramaten med Börje Ahlstedt 1991. Dessutom återkom ofta klassiker som William Shakespeare, med totalt tio produktioner, varav tre av det våldsamma maktdramat Macbeth, och Molière, med nio produktioner, varav tre av Don Juan och tre av Misantropen. Även pjäser av bland andra Per Olov Enquist stod på repertoaren.

Däremot var han inte intresserad av vare sig 1960- och 1970-talens politiska teater eller den mer intellektuellt experimenterande eller absurdistiska teatern med författare som Samuel Beckett, Eugene Ionesco eller Harold Pinter, vilket han kallade för "snabbmat för otåliga". Det närmaste han kom dessa former var väl två uppsättningar av Luigi Pirandellos märkliga Sex roller söker en författare (den ena med bland andra Liv Ullmann i Oslo 1967), uppsättningar av amerikanske Edward Albee och polske Witold Gombrowiczs Yvonne, prinsessa av Burgund i två versioner på äldre dagar. Enligt Bergman skulle teatern "vara människans möte med människan och ingenting annat". Han balanserade hela livet mellan att vara å ena sidan en utmanande, personlig teaterskapare och å andra sidan en ansvarskännande klassisk "teaterdirektör" med sin dos av väletablerade klassiker och gångbara namn. Förutom att ha ett visst drivande medansvar för sina tidigare verksamheter, var han teaterchef på Helsingborgs stadsteater 1944–46 och Dramaten 1963–66, samt Dramachef under sin tid på Malmö stadsteater 1952–58. Under framför allt 1940–1960-talen var han mycket verksam även på Radioteatern och TV-teatern, samt gjorde en del musikdramatiska uppsättningar, såsom Mozarts opera TrollflöjtenSveriges Television 1974 och Sverigepremiären i april 1961 av Igor Stravinskijs opera Rucklarens vägKungliga Operan, där också hans egen och Daniel Börtz opera Backanterna hade urpremiär 1991. Han har dessutom satt upp det klassiska svenska sångspelet Värmlänningarna, både för Radioteatern 1951 och på Malmö stadsteater 1958, och Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan 1950 på Intiman.

MusikenRedigera

Musiken var för Bergman en tröstare och en livsviktig inspirationskälla genom livet. "Om jag var tvungen att välja mellan att förlora synen eller hörseln – då skulle jag behålla hörseln", sade bildskaparen i en intervju och "film är nästan som musik", "som filmskapare har jag lärt enormt mycket av min hängivenhet till musiken”. Han menade att han alltmer kom att bygga upp sina manus och produktioner med satsuppbyggnad och precision som musikkompositioner. Vid filminspelningar föredrog han ofta att lyssna till skådespelarnas dialog hellre än att se dem, för om det låter äkta så ser det också bra ut, var hans erfarenhet. Hade han haft begåvning för det hade han snarast valt att bli dirigent, sade han också.[34] Han led dock av begränsningar i musikminnesförmågan, vilket gjorde det extra svårt i hans arbete med musikdramatik.

Det var framför allt den rena, stringenta, koncentrerade klassiska musiken han uppskattade mest. Kompositörer som Johann Sebastian Bach, Wolfgang Amadeus Mozart och Franz Schubert återkommer gång på gång i hans filmer. Han samarbetade också med svenska samtidskompositörer, framför allt Erik Nordgren och Erland von Koch i ett stort antal tidigare filmer, men också Lars Johan Werle, Karl-Birger Blomdahl, Ivan Renliden och Daniel Bell. Bland populärmusiken uppskattade han framför allt Povel Ramels underfundiga sånger. Genom det sena samarbetet med Peter Stormare i ett flertal teater- och TV-produktioner blev Bergman introducerad till modern rockmusik, vilket kom att prägla mycket av formen på hans rebelliska Dramatenuppsättning av Hamlet 1986 med dånande slutmusik av gruppen Imperiet.[35]

Musik och musiker spelar en central roll i ett flertal filmer, såsom med den blinde pianisten i Musik i mörker (1947), orkestermusikerna i Till glädje (1949), balettövningarna i Sommarlek (1950), gycklarna i Det sjunde inseglet (1956), den berömde cellisten i För att inte tala om alla dessa kvinnor (1963), dockteaterföreställningen av Trollflöjten i Vargtimmen (1966), de pianospelande mor och dotter i Höstsonaten (1977) och den cellospelande flickan i Saraband (2003). I filmer som Sommarnattens leende (1955) och Jungfrukällan (1959) brister aktörer plötsligt ut i sångnummer och filmmusik beledsagar de flesta filmerna.

Då Bergman 18 juli 2004 var sommarpratare i Sveriges Radio uppehöll han sig mycket kring musiken och ställde några frågor till lyssnarna om vad musik egentligen är och varifrån den kommer. Gensvaret blev enormt och stora mängder brev inkom till SR, varpå man gjorde ett särskilt program om dessa svar med titeln Breven till Bergman 24 december 2004.[36]

Priser och utmärkelserRedigera

 
En byst av Bergman i Kielce, Polen.

OscarRedigera

1970 tilldelades Bergman en Irving G. Thalberg Memorial Award vid Oscarsgalan.[37] Tre av Bergmans filmer tilldelades en Oscar för bästa internationella långfilm:[38]

År Kategori Nominerad film Resultat Referens
4 april 1960 Bästa originalmanus Smultronstället Nominerad [39]
17 april 1961 Bästa internationella långfilm Jungfrukällan Vann [40]
9 april 1962 Bästa internationella långfilm Såsom i en spegel Vann [41]
8 april 1963 Bästa originalmanus Nominerad [42]
2 april 1974 Bästa film Viskningar och rop Nominerad [43]
Bästa regi Nominerad
Bästa originalmanus Nominerad
28 mars 1977 Bästa regi Ansikte mot ansikte Nominerad [44]
9 april 1979 Bästa originalmanus Höstsonaten Nominerad [45]
9 april 1984 Bästa internationella långfilm Fanny och Alexander Vann [46]
Bästa regi Nominerad
Bästa originalmanus Nominerad

BAFTA AwardsRedigera

År Kategori Nominerad film Resultat Referens
1960 Bästa film Ansiktet Nominerad [47]
1984 Bästa icke-engelskspråkiga film Fanny och Alexander Nominerad [48]

CésarprisetRedigera

År Kategori Nominerad film Resultat Referens
1976 Bästa utländska film Trollflöjten Nominerad [49]
1979 Bästa utländska film Höstsonaten Nominerad [50]
3 March 1984 Bästa utländska film Fanny och Alexander Vann [51]
2005 Bästa Europeiska film Saraband Nominerad [52]

Filmfestivalen i BerlinRedigera

Filmfestivalen i CannesRedigera

År Kategori Nominerad film Resultat Referens
1955 Prix de l'humour poétique Sommarnattens leende Vann [54]
1957 Jurypriset Det sjunde inseglet Vann [54]
1958 Bästa regi Nära livet Vann [54]
Maj 1960 Speciellt omnämnande Jungfrukällan Vann [55]
10–25 maj 1973 Grand prix technique Viskningar och rop Vann [56]
1997 Guldpalmernas Guldpalm Vann [54]
1998 Prix du jury œcuménique Vann [57]

Golden Globe AwardsRedigera

År Kategori Nominerad film Resultat Referens
1960 Bästa utländska film Smultronstället Vann [58]
16 mars 1961 Bästa utländska film Jungfrukällan Vann [59]
24 februari 1969 Bästa utländska film Skammen Nominerad [60]
28 januari 1973 Bästa utländska film Viskningar och rop Nominerad [61]
25 januari 1975 Bästa utländska film Scener ur ett äktenskap Vann [62]
1976 Bästa utländska film Ansikte mot ansikte Vann [63]
1978 Bästa utländska film Höstsonaten Vann [64]
28 januari 1984 Bästa utländska film Fanny och Alexander Vann [65]
Bästa regi Nominerad

GuldbaggenRedigera

År Kategori Nominerad film Resultat Referens
25 september 1964 Bästa film Tystnaden Vann [66]
Bästa regi Vann
9 oktober 1967 Bästa film Persona Vann [67]
29 oktober 1973 Bästa film Viskningar och rop Vann [68]
31 oktober 1983 Bästa film Fanny och Alexander Vann [69]
Bästa regi Vann
1 mars 1993 Bästa manuskript Den goda viljan Vann [70]

Övriga utmärkelser och hedersbetygelserRedigera

År Kategori Nominerad film Resultat Referens
Januari 1968 National Society of Film Critics Award for bästa regi Persona Vann [76]
National Society of Film Critics Award för bästa manus 2:a plats
Januari 1969 National Society of Film Critics Award for bästa regi Skammen Vann [77]
National Society of Film Critics Award för bästa manus 2:a plats
1973 David di Donatello för bästa regi Viskningar och rop Vann [78]
24 december 1973 National Board of Review Award för bästa regi Viskningar och rop Vann [79]
29 december 1972 National Society of Film Critics Award för bästa manus Viskningar och rop Vann [80]
3 januari 1973 New York Film Critics Circle Award för bästa film Viskningar och rop Vann [81]
New York Film Critics Circle Award för bästa regi Vann
New York Film Critics Circle Award för bästa manus Vann
5 januari 1975 National Society of Film Critics Award för bästa manus Scener ur ett äktenskap Vann [82]
28 januari 1975 New York Film Critics Circle Award för bästa regi Scener ur ett äktenskap 2:a plats [83]
New York Film Critics Circle Award för bästa manus Vann
1983 Directors Guild of America Award for Outstanding Directing – Feature Film Fanny och Alexander Nominerad [84]
29 januari 1984 New York Film Critics Circle Award för bästa regi Fanny och Alexander Vann [85]

KritikRedigera

Ofta återkommer föreställningarna om att Bergman skulle vara mer uppskattad utomlands än i Sverige, där han bitvis fick utstå hård kritik. Det gällde inte minst tidiga filmer som Gycklarnas afton och Sommarnattens leende. Bland kritikerna fanns Olof Lagercrantz. Senare kritiserades filmerna för bristande samhällsengagemang, inte minst under 1960- och 1970-talens radikala kulturklimat och omprövningar av kulturformerna. Det är signifikativt att Bo Widerberg inledde sin filmkarriär med att rikta skarp kritik mot Bergman i boken Visionen i svensk film (1962). Det var inte förrän med Fanny och Alexander (1982) som en enad svensk kritikerkår och filmpublik unisont hyllade hans verk. Just denna film har ansetts både konstnärligt driven och, i motsats till Bergmans kammarspel, ovanligt lättillgänglig.

En kuriös detalj i Bergman-kritiken var tidskriften Chaplins anti-Bergmannummer den 14 november 1960 "för att rensa luften från den lätt kvävande närvaron av geniregissören, som samlade Oscars och Guldpalmer i mängd". Där deltog Bergman själv, dels med en förbön inför den förestående domen, dels i hemlighet med en mycket kritisk artikel, skriven under pseudonymen (den franske filmkritikern) Ernest Riffe. Ryktet spred sig dock snart att Bergman själv var författaren och efter halvhjärtade förnekanden, medgav han i intervjuboken Bergman om Bergman (1970) att beskyllningen var sann.[86]

Det kulturella arvet efter Ingmar BergmanRedigera

Tre stiftelser är verksamma för att förvalta och utveckla det kulturella arvet efter Ingmar Bergman. De två senare stiftelserna bildades 2009 och deras arbete tar alltmer form efterhand.

Stiftelsen Ingmar Bergman bildades 2002 av Svenska Filminstitutet, Dramaten, Svensk Filmindustri och Sveriges Television i samråd med Bergman, som donerade det mesta av sin konstnärliga kvarlåtenskap dit – manuskript, arbetsmaterial, anteckningar, dagböcker, korrespondens med mera – samt rättigheterna till alla hans manuskript, vilka till stor del finansierar stiftelsens verksamhet genom framför allt en stor mängd teaterproduktioner världen över. Dess arkiv är tillgängligt för forskare och författare och stiftelsen har också som uppgift att sprida relevant information till allmänheten om Bergmans liv och arbeten. 2007 inkluderades stiftelsens arkiv på Unescos Världsminneslista.

FestivalerRedigera

Sommaren 2004 startades på initiativ av bland andra Jannike Åhlund den lilla festivalen kallad "Fårö Filmdagar". Detta utvecklades efterhand till det internationellt etablerade årliga sommarevenemanget Bergmanveckan på Fårö med filmvisningar och samtal med inbjudna gäster med anknytning till Bergmans arbete och de som inspirerats av honom. Tidigare år har bland andra Wim Wenders, Kenneth Branagh, Harriet Andersson, Bibi Andersson och Ang Lee besökt veckan och Bergman själv deltog ibland också.

I maj–juni 2009 anordnades vid Dramaten den första internationella Bergman-teaterfestivalen, Ingmar Bergman International Theatre Festival, med avsikten att återkomma med några års mellanrum.

KulturpriserRedigera

Ett antal kulturpriser har instiftats av Bergman själv respektive till hans minne och delats ut regelbundet till kulturpersoner efter olika kriterier.

Andras kulturverk med anknytning till Ingmar BergmanRedigera

  • Kollegan och sporadiska medarbetaren Hasse Ekman, som skådespelade i Bergmans ångestladdade film Fängelse (1949), gjorde senare samma år ett karikatyrporträtt på den unge, tungsinte Bergman i färd med en filminspelning liknande just Fängelse i sin egen film Flickan från tredje raden. Vid den tiden sågs den som något av en "anti-Bergmanfilm", det vill säga med en ljusare livssyn. Bergman och Ekman betraktades vid den tiden som unga, begåvade "konkurrenter" i Filmsverige, men de var också vänner med en ömsesidig arbetsmässig beundran.[87]
  • Suzanne Ostens debutfilm Mamma (1982), om hennes egen kulturverksamma mammas liv, skildrar bland annat mammans kontakter med Bergman (som den passivt uppmuntrande "regissören Bosse"), som hon där ser som en del av den privilegierade manliga makthierarkin inom den snäva kulturvärlden, som mamman frustrerat söker ta sig fram inom[88].
  • Den utlevande amerikanska musikalen The Petrified Prince bygger på ett av Bergmans aldrig realiserade filmmanus, Den förstenade prinsen, från 1975 (av Bergman benämnd som "porrfilmen"). Musikalen hade urpremiär på Joseph Papp Theatre i New York den 18 december 1994 med musik av Michael John LaChiusa och regi av den framstående regissören Harold Prince, som även regisserade urpremiären på den tidigare Bergman-musikalen A Little Night Music.[89]
  • I SVT:s serie Stora teatern (2002) av Bergmans mångårige regiassistent på Dramaten, Richard Looft, kretsar handlingen kring en teater som "övergivits" av sin store, avlidne mästerregissör, "Generalen" kallad, och dennes vålnad, som ständigt återkommer och spökar i huset, precis som Bergman sagt att han tänkte göra på sitt älskade Dramaten.[90]
  • Hösten 2006 gavs boken Regissören ut, skriven av författaren Alexander Ahndoril. Boken är skriven som en fiktiv berättelse om Bergmans liv, men följer till stora delar verkliga skeenden och episoder ur dennes verkliga liv. Boken blev både hyllad och kritiserad och fick mer uppmärksamhet i Sverige än någon roman tidigare (sedan sådana mätningar påbörjades).[91] Bergman själv utfärdade något av en bannbulla i TV över vad han ansåg vara en hädelse, trots att han hade fått ta del av manuskriptet innan det gick i tryck.[92] Detta blev Bergmans sista dramatiska utspel i offentligheten.[93]
  • Pjäsen Bergmanvariationer av dramatikern och regissören Jörgen Dahlqvist – en intellektuell, experimentell "resa i Bergmans tankelandskap" – hade urpremiär på Malmö Stadsteaters scen Intiman i samarbete med Teatr Weimar den 18 november 2011.[95]
  • Tillsammans med sin klasskamrat på Palmgrenska samskolan, Rolf Åhgren, skrev Bergman 16 år gammal 1934 kortfilmsmanuset med den kryptiska titeln B.J.G.108 till vilket de aldrig lyckades finna finansiering. Våren 2013 gjorde i stället Rolf Ågrens sonson, Eddie Åhgren (son till SVT-reportern Göran Åhgren), en sex minuter lång stumfilmsversion av manuset som examensarbete på Beckmans designhögskola med flera kända medarbetare involverade.[97]
  • Många är de internationella regissörer och kulturpersoner av olika generationer, som angivit Bergman som en av sina främsta inspirationskällor. Flera av Bergman-beundraren Woody Allens filmer bär tydliga influenser från olika Bergmanfilmer, till exempel En midsommarnatts sexkomedi, En annan kvinna och September, och när Fanny och Alexander kom inspirerade den åtskilliga internationella regissörer att göra filmer om sina egna barndomsupplevelser.

Internationella nyproduktioner av Bergmans verkRedigera

  • Ett antal av Bergmans filmmanuskript har både av Bergman själv och av olika ensembler runt om i världen överförts till teaterform (även på Dramaten och Stockholms stadsteater efter Bergmans död) och Bergman räknas som världens mest scenuppförda filmskapare och en av våra mest spelade dramatiker. Några exempel är Såsom i en spegel, Fanny och Alexander, Scener ur ett äktenskap, Persona, Ur marionetternas liv, Viskningar och rop, Vargtimmen. Även filmade utländska produktioner av hans teaterpjäser har gjorts, liksom utländska radioteater-produktioner. Totalt har över 240 teaterproduktioner gjorts internationellt (till 2013). Av dessa är Scener ur ett äktenskap den mest spelade med mer än 50 scenproduktioner (räknat till 2013), till vilken Bergman själv gjorde scenmanuset och regisserade dess sceniska urpremiär i München 1981.
  • Ett tidigare ospelat manuskript från 1951, Fisken, fick sin urpremiär som radioteater i Tysklands Südwestrundfunk 2008.[99]

ÖvrigtRedigera

Bergman var redan tidigt engagerad i skapandet av en filmskola i Sverige och anställdes från starten 1964 och ett antal år framåt som "inspektor" och återkommande föreläsare vid Svenska Filminstitutets Filmskola och dess efterföljare Dramatiska Institutet.

1987 var han en av initiativtagarna till grundandet av Europeiska filmakademin med säte i Berlin och var till sin död dess Hederspresident.

Den 18 juli 2004 var Bergman sommarpratare i Sveriges Radios radioprogram Sommar.

År 2005 inrättades vid Filmvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet en 'Ingmar Bergman-professur' i samverkan med Stiftelsen Ingmar Bergman. Dess förste professor var den nederländske filmvetaren Thomas Elsaesser från 2006.[101]

I september 2008 fick Ingmar Bergman en gata och ett torg i Stockholm uppkallade efter sig. En del av Smålandsgatan nära Dramaten bytte namn till Ingmar Bergmans gata och korsningen utanför Dramaten där Smålandsgatan, Almlöfsgatan och Nybrogatan möts fick namnet Ingmar Bergmans plats. På denna plats brukade Ingmar Bergman invänta sin taxi efter sin arbetsdag på Dramaten. Även i Helsingborg förärades Bergman en Ingmar Bergmans plats vid Bruksgatan, i närheten av adressen där Helsingborgs gamla stadsteater låg och där Bergman på 1940-talet var dess chef. Avtäckningen skedde 14 juli 2008, den dag Bergman skulle ha fyllt 90 år.[102]

2010 fick Ingmar Bergman även en gata i födelsestaden Uppsala uppkallad efter sig. En del av Nedre Slottsgatan blev då Ingmar Bergmans gata. Gatan ligger nära kvarteren där filmen Fanny och Alexander spelades in, nära familjekvarteret på Trädgårdsgatan (där Bergmans mormor hade en stor våning)[103] och nära Slottsbiografen, där Bergman fick sina första filmupplevelser.[104]

Ingmar Bergman utgör motiv på den nya svenska 200-kronorssedeln som introducerades den 1 oktober 2015. På sedeln återfinns en bild på Bergman och Bengt Ekerot, klädd som Döden, vid inspelandet av Det sjunde inseglet.[105]

Bergman dog samma dag som den italienske regissören Michelangelo Antonioni.

FilmografiRedigera

År Titel Roll Premiär Noter
Regissör Producent Manusförfattare
1944 Hets Ja Bio 2 oktober Även regiassistent. Regisserad av Alf Sjöberg.
1946 Kris Ja Ja Bio 25 februari Baserad på pjäsen Modershjärtat av Leck Fischer.
Det regnar på vår kärlek Ja Ja Bio 9 november Baserad på pjäsen Bra mennesker av Oskar Braaten.
1947 Kvinna utan ansikte Ja Bio 16 september Regisserad av Gustaf Molander.
Skepp till Indialand Ja Ja Bio 22 september Baserad på pjäsen med samma namn av Martin Söderhjelm.
1948 Musik i mörker Ja Bio 17 januari Skriven av Dagmar Edqvist, baserad på hennes pjäs.
Hamnstad Ja Ja Bio 11 oktober Baserad på berättelsen Guldet och murarna av Olle Länsberg.
Eva Ja Bio 26 december Regisserad av Gustaf Molander.
1949 Fängelse Ja Ja Bio 19 mars
Törst Ja Bio 17 oktober Skriven av Herbert Grevenius, baserad på novellsamlingen med samma namn av Birgit Tengroth.
1950 Till glädje Ja Ja Bio 20 februari
Sånt händer inte här Ja Bio 23 oktober Skriven av Herbert Grevenius, baserad på romanen Inom 12 timmar av Waldemar Brøgger.
Medan staden sover Bio 8 september Manusidé. Regisserad av Lars-Eric Kjellgren, baserad på romanen Ligister av Per Anders Fogelström.
1951 Sommarlek Ja Ja Bio 1 oktober Baserad på Bergmans berättelse Mari.
Frånskild Ja Bio 26 december Regisserad av Gustaf Molander.
1952 Kvinnors väntan Ja Ja Bio 3 november
1953 Sommaren med Monika Ja Ja Bio 9 februari Baserad på romanen med samma namn av Per Anders Fogelström.
Gycklarnas afton Ja Ja Bio 14 september
1954 En lektion i kärlek Ja Ja Bio 4 oktober
1955 Kvinnodröm Ja Ja Bio 22 augusti
Sommarnattens leende Ja Ja Bio 26 december
1956 Sista paret ut Ja Bio 12 november Regisserad av Alf Sjöberg.
1957 Det sjunde inseglet Ja Ja Bio 16 februari Baserad på pjäsen Trämålning av Ingmar Bergman.
Smultronstället Ja Ja Bio 26 december
Nattens ljus Ja Bio 26 december Skrev manuset med regissören Lars-Eric Kjellgren.
Prästen i Uddarbo Bio 26 december Endast manusbearbetning med Rune Lindström och regissören Kenne Fant.
1958 Nära livet Ja Bio 31 mars Skriven av Ulla Isaksson, baserad på hennes berättelser Det vänliga, värdiga och Det orubbliga.
Ansiktet Ja Ja Bio 26 december
1960 Jungfrukällan Ja Bio 31 mars Skriven av Ulla Isaksson, baserad på folkvisan Per Tyrssons döttrar.
Djävulens öga Ja Ja Bio 17 oktober Baserad på radiopjäsen Don Juan kommer tillbaka av Oluf Bang.
1961 Såsom i en spegel Ja Ja Bio 16 oktober
Lustgården Ja Bio 26 december Skrev manuset tillsammans med Erland Josephson under pseudonymen Buntel Ericsson. Regisserad av Alf Kjellin.
1963 Nattvardsgästerna Ja Ja Bio 11 februari
Tystnaden Ja Ja Bio 23 september
1964 För att inte tala om alla dessa kvinnor Ja Ja Bio 15 juni
1966 Persona Ja Ja Bio 18 oktober
1967 Stimulantia Ja Ja Bio 28 mars Regisserade episoden "Daniel".
1968 Vargtimmen Ja Ja Bio 19 februari
Skammen Ja Ja Bio 29 september
1969 Riten Ja Ja Television 25 mars Begränsad biopremiär utanför Skandinavien.
En passion Ja Ja Bio 10 november
1970 Reservatet Ja Television 28 oktober Regisserad av Jan Molander. Skrev även manuset för de brittiska och amerikanska versionerna.
1971 Beröringen Ja Ja Festival 6 juni
1972 Viskningar och rop Ja Ja Bio 21 december
1973 Scener ur ett äktenskap Ja Ja Television 11 april Släpptes även som en kortare bioversion.
1975 Trollflöjten Ja Ja Television 1 januari Baserad på Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart och Emanuel Schikaneder. Hade även biopremiär.
1976 Ansikte mot ansikte Ja Ja Bio 5 april Släpptes även som miniserie.
1976 En dåres försvarstal Ja Television 11 april Initiativtagare. Regisserad av Kjell Grede.
1977 Paradistorg Ja Bio 2 februari Regisserad av Gunnel Lindblom.
Ormens ägg Ja Ja Bio 28 oktober Engelskspråkig film.
1978 Höstsonaten Ja Ja Bio 8 oktober
1978 Rätt ut i luften Ja Television 8 oktober Regisserad av Erland Josephson.
1979 Min älskade Ja Television 8 oktober Regisserad av Kjell Grede.
1980 Ur marionetternas liv Ja Ja Bio 8 oktober Tyskspråkig film.
1981 Sally och friheten Ja Bio 28 februari Regisserad av Gunnel Lindblom.
1982 Fanny och Alexander Ja Ja Bio 17 december Släpptes även som miniserie.
1984 Efter repetitionen Ja Ja Television 9 april Baserad på pjäsen med samma namn av Ingmar Bergman
Fick även internationell biopremiär.
1986 De två saliga Ja Television 19 februari Skriven av Ulla Isaksson, baserad på hennes roman.
1991 Den goda viljan Ja Television 25 december Regisserad av Bille August. Släpptes även som en kortare bioversion.
1992 Söndagsbarn Ja Bio 28 augusti Regisserad av Daniel Bergman
1993 Backanterna Ja Ja Television 28 augusti Operamusik av Daniel Börtz.
1995 Sista skriket Ja Ja Ja Television
1996 Enskilda samtal Ja Television 12 december Regisserad av Liv Ullmann, baserad på romanen med samma namn av Ingmar Bergman. Släpptes även som en kortare filmversion.[106]
1997 Larmar och gör sig till Ja Ja Television 1 november Baserad på pjäsen med samma namn av Ingmar Bergman.
2000 Trolösa Ja Festival 13 maj Regisserad av Liv Ullmann
2003 Saraband Ja Ja Television 1 december Uppföljaren till Scener ur ett äktenskap. Fick även internationell biopremiär.

DokumentärerRedigera

År Titel Noter
1953 Bakomfilm Gycklarnas afton Kortfilm
1954 Bakomfilm Kvinnodröm Kortfilm
Bakomfilm En lektion i kärlek Kortfilm
1955 Bakomfilm Sommarnattens leende Kortfilm
1956 Bakomfilm Det sjunde inseglet Kortfilm
1957 Bakomfilm Smultronstället Kortfilm
Bakomfilm Nära livet Kortfilm
1958 Bakomfilm Ansiktet Kortfilm
1961 Bakomfilm Såsom i en spegel Kortfilm
Bakomfilm Nattvardsgästerna Kortfilm
1967 Bakomfilm Vargtimmen Kortfilm
1970 Fårödokument 1969
1972 Bakomfilm Viskningar och rop Kortfilm
1973 Bakomfilm Scener ur ett äktenskap Kortfilm
1976 Bakomfilm Ansikte mot ansikte Kortfilm
De fördömda kvinnornas dans Kortfilm
1977 Bakomfilm Höstsonaten
1979 Fårödokument 1979
Min älskade Producent. Regisserad och skriven av Kjell Grede.
1980 Bakomfilm Ur marionetternas liv Kortfilm
1984 Bakomfilm Efter repetitionen Kortfilm
1984 Dokument Fanny och Alexander
1986 Karins ansikte Kortfilm
1987 Gotska Sandön Producent ihop med Lisbet Gabrielsson. Regisserad av Arne Carlsson.

TV-teater och TV-produktionerRedigera

Åren 1957–2003 gjorde Bergman som regissör/dramatiker för Sveriges Television ett antal TV-teater-produktioner och överföringar av scenuppsättningar till TV, utöver rena TV-filmer och TV-serier.

TV-teaterRedigera

Övriga TV-produktionerRedigera

Scenteater, opera, operett, balett, radioteaterRedigera

Ingmar Bergman medverkade åren 1938–2002 i 137 scenteater-uppsättningar som regissör (ibland även manusförfattare) i Stockholm, Helsingborg, Malmö, Göteborg, Norrköping, Oslo, Köpenhamn, London, München och Salzburg, och många av dessa uppsättningar har turnerat och gästspelat i ett stort antal länder världen över.

Han regisserade två operauppsättningarKungliga Operan (Sverigepremiären på Igor Stravinskijs Rucklarens väg 1961 och urpremiären på Daniel Börtz Backanterna till eget libretto 1991; den senare även som TV-version 1993) utöver TV-produktionen av Mozarts Trollflöjten 1974. På Malmö stadsteater satte han upp den mycket omtalade föreställningen av operetten Glada änkan 1954 med Gaby Stenberg i titelrollen, sångspelet Värmlänningarna 1958 och skrev libretto till uppmärksammade baletten Skymningslekar 1954. Han gjorde år 1976 även dansfilmen De fördömda kvinnornas dans för SVT tillsammans med koreografen Donya Feuer, en mångårig medarbetare i Bergmans produktioner. Se vidare: Lista över Ingmar Bergmans teaterproduktion.

För RadioteaternSveriges Radio regisserade han respektive skrev/bearbetade manus till 46 produktioner åren 1946–2004. Se vidare: Lista över Ingmar Bergmans radioteater.

Bergmans pjäser och bibliografiRedigera

En mängd opublicerade ungdomsverk och andra manuskript och skrifter finns i Bergman-arkivets samlingar, utöver de listade nedan. En del har också publicerats som noveller och följetonger i olika tidningar och tidskrifter.

DramerRedigera

  • Kaspers död, 1942
  • Tivolit, 1942
  • Jack hos skådespelarna, 1946
  • Rakel och biografvaktmästaren, 1946
  • Dagen slutar tidigt, 1947
  • Mig till skräck, 1947
  • Kamma noll, 1948
  • Joakim Naken eller Självmordet, 1949
  • Staden (radiopjäs), 1951
  • Mordet i Barjärna, 1952
  • Trämålning, 1956
  • Sista skriket, 1993

Libretti och revyRedigera

Publicerade böcker/skrifter på svenska (ursprungliga)Redigera

  • Moraliteter: tre pjäser (Rakel och biografvaktmästaren, Dagen slutar tidigt, Mig till skräck), 1948
  • Svenska radiopjäser (Staden), 1951
  • Svenska radiopjäser (Trämålning), 1954
  • Det att göra film, 1959
  • Varje film är min sista film, 1959
  • En filmtrilogi/Filmberättelser 1 (Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna, Tystnaden), 1963/1973
  • Filmberättelser 2 (Persona, Vargtimmen, Skammen, En passion), 1973
  • Filmberättelser 3 (Riten, Reservatet, Beröringen, Viskningar och rop), 1973
  • Scener ur ett äktenskap, 1973
  • Ansikte mot ansikte, 1976
  • Ormens ägg, 1976
  • Höstsonaten, 1978
  • Ur marionetternas liv, 1980
  • Fanny och Alexander, 1982
  • Laterna Magica (självbiografi), 1987
  • Bilder (självbiografiskt om filmerna), 1990
  • Den goda viljan, 1991
  • Det sjunde inseglet/La septieme sceau (franska/svenska), 1992
  • Söndagsbarn, 1993
  • Femte akten (Sista skriket, Larmar och gör sig till), 1994
  • Röster i Skåne: en antologi (Bergmans bidrag: Chef i Helsingborg), 1996
  • Den goda viljan, Söndagsbarn, Enskilda samtal, 1998
  • Föreställningar (Trolösa, En själslig angelägenhet, Kärlek utan älskare), 2000
  • Saraband, 2003
  • Fårö 2003 (skrift med Tobias Fröberg, Föreningen Fårös framtid), 2003

Mediaproduktioner med anknytning till Ingmar BergmanRedigera

Utöver en stor mängd böcker, tidningsartiklar och inslag i radio och TV på olika språk internationellt har det gjorts ett antal filmer och TV-program om och med Ingmar Bergman och hans arbete. Flera av dem har väckt stor internationell uppmärksamhet och tilldelats priser vid internationella filmfestivaler. Utöver Dokument Fanny och Alexander (1986) har det även gjorts så kallade "bakomfilmer" om produktionsarbetet av vissa av Ingmar Bergmans olika filminspelningar.[108]

Film och TVRedigera

  • 1963Ingmar Bergman gör en film, om inspelningarna av Nattvardsgästerna, baserad på boken L136: Dagbok med Ingmar Bergman, Vilgot Sjöman[109]
  • 1971På parkett, två avsnitt i Lasse Holmqvists SVT-underhållning med Bergman och två av dennes favoritartister, Povel Ramel och Elisabeth Söderström (12/6 och 14/8)[110]
  • 1972Ingmar Bergmans värld, Stig Björkman
  • 1979Bakomfilm Höstsonaten, från inspelningarna av Höstsonaten i exil i Oslo, fotograf Arne Carlsson
  • 1988Här är ditt liv, SVT-program med Lars Holmqvist, Bibi Andersson, Ingmar Bergman, Liv Ullmann med flera (16/1)[111]
  • 1997Bergmans röst, intervjufilm à 87 minuter (en förkortad version, Ett samtal med Ingmar Bergman, i SVT 1997), Gunnar Bergdahl
  • 2000En bildmakare, bakomfilm från produktionen av Bildmakarna, Bengt Wanselius
  • 2002Ingmar Bergman: Intermezzo, intervjufilm à 40 minuter, Gunnar Bergdahl
  • 2003Ingmar Bergman – 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman och filmen, Bergman och teatern, Bergman och Fårö), intervjudokumentärer för SVT (även som en internationell version i långfilmsformat: Bergman's Island), Marie Nyreröd
  • 2003I Bergmans regi, från inspelningarna av Saraband, Arne Carlsson
  • 2008Kvinnorna och Bergman, minnessamtal med Nils Petter Sundgren och några av Bergmans framträdande skådespelerskor, Stockholms filmfestival och SVT
  • 2008Männen och Bergman, minnessamtal med Nils Petter Sundgren och några av Bergmans framträdande skådespelare, Stockholms filmfestival och SVT
  • 2009Bilder från lekstugan, urvalssamling från Bergmans privata 16-millimetersfilmer från 1950- och 1960-talens inspelningar, Stig Björkman och Marie Nyreröd
  • 2010…men filmen är min älskarinna, dokumentär om Bergmans arbete, Stig Björkman
  • 2012Bergmans videohylla, SVT-serie om Bergmans privata filmsamling och möte med filmernas regissörer
  • 2012Liv & Ingmar, indisk-europeisk dokumentär om Liv Ullmanns och Ingmar Bergmans relation, Dheeraj Akolbar
  • 2013Fanny, Alexander & jag, filmdokument för SVT om Dramatens scenproduktion av Fanny och Alexander, Stig Björkman

Litteratur om/med anknytning till Ingmar BergmanRedigera

På svenska/svenska utgåvorRedigera

  • Fritiof Billquist: Ingmar Bergman: teatermannen och filmskaparen, 1960
  • Jörn Donner : Djävulens ansikte - Ingmar Bergmans filmer, 1962
  • Marianne Höök: Ingmar Bergman, 1962
  • Vilgot Sjöman: L 136 – Dagbok med Ingmar Bergman, 1963
  • Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima ; Bergman om Bergman: Intervjuer med Ingmar Bergman, 1970
  • Liv Ullmann: Förändringen, 1976
  • Maria Bergom-Larsson: Ingmar Bergman och den borgerliga ideologin, 1977
  • Ingmar Bergman : Laterna Magica, 1987
  • Anna Bergman: Inte pappas flicka, 1987
  • Saemundur Hafsteinsson: En familjeterapeutisk studie av "Fanny och Alexander", akademisk uppsats i tillämpad psykologi, 1987
  • Hans Nystedt: Ingmar Bergman och kristen tro, 1989
  • Ingmar Bergman : Bilder, 1990
  • Stig Björkman, Oliver Assayas: Filmkonst 13: Tre dagar med Bergman, 1992
  • Egil Törnqvist: Filmdiktaren Ingmar Bergman, 1993
  • Leif Zern: Se Bergman, 1993
  • Birgitta Steene: Måndagar med Bergman: en svensk publik möter Ingmar Bergmans filmer, 1996
  • Margareta Wirmark: Ingmar Bergman – film och teater i växelverkan, 1996
  • Ingmar Bergman/Göteborgs filmfestival: Bergmans favoriter, Bergmans favoritfilmer (Filmkonst), 1996
  • Ingmar Bergman/Göteborgs filmfestival: Bergmans 1900-tal: en hyllning till svensk film från Victor Sjöström till Lukas Moodysson, Bergmans svenska filmfavoriter, 2000
  • Maaret Koskinen: I begynnelsen var ordet - Ingmar Bergman och hans tidiga författarskap, 2002
  • Henrik Sjögren: Lek och raseri - Ingmar Bergmans teater 1938-2002, 2002
  • Leif Furhammar : Filmen i Sverige, 2003
  • Maria von Rosen, Ingmar Bergman: Tre dagböcker / sammanställda av Maria von Rosen och Ingmar Bergman, 2004
  • Maaret Koskinen, Mats Rohdin: Fanny och Alexander: ur Ingmar Bergmans arkiv och hemliga gömmor, 2005
  • David Aquilon m. fl.: Magisk cirkel, 2005
  • Rikard Loman: Avstånd – närhet: Ingmar Bergmans Vintersagan på Dramaten, 2005
  • Camilla Larsson (red.): Filmkonst 105: Anteckningar från Bergmanveckan, 2006
  • Camilla Larsson (red.): Filmkonst 111: 49 x Ingmar Bergman, 2007
  • Mikael Timm : Lusten och dämonerna: boken om Bergman, 2008
  • Paul Duncan, Bengt Wanselius, Benedikt Taschen m. fl.: Regi: Bergman (stort helhetsverk om Bergman), 2008
  • Käbi Laretei: Vart tog all denna kärlek vägen?, 2009
  • Jörn Donner: Ingmar Bergman: PM, 2009
  • Christo Burman: I teatralitetens brännvidd – om Ingmar Bergmans filmkonst, 2010
  • Eckhard Weise: Cirkus Bergman - ett familjeföretag. Den svenske mästerregissören Ingmar Bergman har lyckats med att binda nästan alla sina nio barn till sig via konsten, 2010
  • Maria Bielke von Sydow: Ingmar Bergman kände aldrig skuld, 2011
  • Thomas Sjöberg: Ingmar Bergman – en berättelse om kärlek, sex och svek, 2013
  • Vladimir Oravsky: Bergman och Jane: en nekrokomisk spöksonat, 2014
  • Thomas Sjöberg: Den stora motviljan: ett grävande reportage om svensk films obestridde patriark, Ingmar Bergman, Telegram förlag, 2014
  • Eckhard Weise: Att resa i Bergmanland. Till Ingmar Bergmans 96-ârs dag (digitalt publicerat f.o.m. 14.7.2015 )
  • Haglöf, Anita; Lahger Håkan (2018). Jag var Ingmar Bergmans hushållerska. Lind & Co. Libris länk. ISBN 9789177797043 
  • Anna Sofia Rossholm: Ingmar Bergman och den lekfulla skriften : studier av anteckningar, utkast och filmidéer i arkivets samlingar, Makadam förlag, 2017
  • Caroline Krook: Rastlös sökare och troende tvivlare: existentiella frågor i filmer av Ingmar Bergman, Verbum, 2017
  • Jan Holmberg: Författaren Ingmar Bergman, Norstedts, 2018
  • Tom Österman: Ingmar Bergman: en sista föreställning, Calidris, 2018
  • Dramaten: Bergman and Dramaten 1918–2018, till Ingmar Bergmans 100-årsjubileum 2018

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Rothstein, Mervyn (30 juli 2007). ”Ingmar Bergman, Famed Director, Dies at 89” (på engelska). The New York Times. https://www.nytimes.com/2007/07/30/movies/30cnd-bergman.html. Läst 15 maj 2019. ”Ingmar Bergman, the 'poet with the camera' who is considered one of the greatest directors in motion picture history, died today on the small island of Faro where he lived on the Baltic coast of Sweden, Astrid Soderbergh Widding, president of The Ingmar Bergman Foundation, said. Bergman was 89.” 
  2. ^ Tuohy, Andy (3 september 2015) (på engelska). A-Z Great Film Directors. Octopus. ISBN 9781844038558. https://books.google.com/books?id=kbonCgAAQBAJ 
  3. ^ Gallagher, John (1 januari 1989) (på engelska). Film Directors on Directing. ABC-CLIO. ISBN 9780275932725. https://books.google.co.uk/books?id=KB9Kv-CKfyQC&pg=PA259#v=onepage&q=ingmar%2520bergman%2520greatest%2520auteur 
  4. ^ Linton-Malmfors, Birgit (2003). Karins liv, Karin Bergman i dagböcker och brev 1907-1966. sid. sid. 23, 28, 33 
  5. ^ ”Upsala Nya Tidning 14 juli 2018, Ingmar Bergman – söndagsbarn i en orolig tid"”. Arkiverad från originalet den 21 augusti 2018. https://web.archive.org/web/20180821223248/http://www.unt.se/kultur-noje/bergman-sondagsbarn-i-en-orolig-tid-5028709.aspx. Läst 21 augusti 2018. 
  6. ^ IngmarBergman.se Under en tom grym himmel. Läst 2014-02-28
  7. ^ Ingmar Bergman Face to Face - Hets Arkiverad 24 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  8. ^ Koskinen, Maaret (2002). I begynnelsen var ordet: Ingmar Bergman och hans tidiga författarskap. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris länk. ISBN 91-46-18345-0 
  9. ^ Ingmar Bergmans arkiv, "Sagoteatern"
  10. ^ IngmarBergman.se Gunnar Fischer. Läst 2014-02-28
  11. ^ Alsing, Rolf; Lundh, Jonas, red (1999). 1900-talet: en bok från Aftonbladet. Stockholm: Aftonbladet med stöd av Statens skolverk. sid. 134. Libris länk. ISBN 91-630-8939-4 
  12. ^ Ingmar Bergman-stiftelsen, Om världspremiären på "Caligula" i Göteborg
  13. ^ Furhammar, Leif, Filmen i Sverige, s.340-341
  14. ^ Expressen 31 juli 2007, "Bergman sörjde drömprojektet som sprack"
  15. ^ ”Ingmar Bergman”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/ingmar-bergman. Läst 20 september 2012. 
  16. ^ Nationalencyklopedin, band 6, s 309
  17. ^ [a b c d] Sveriges dödbok 1947-2006, CD-ROM version 4.00, Sveriges Släktforskarförbund 2007
  18. ^ Nationalencyklopedin, bd 2, s 446
  19. ^ [a b] Stockholms stadsarkiv, Hedvig Eleonora kyrkoarkiv, serie E III (lysnings- och vigselböcker), volym 50, uppslag 107
  20. ^ Nationalencyklopedin, bd 12, s 135
  21. ^ Vem är det, svensk biografisk handbok 1993, s 933
  22. ^ ”Bok avslöjar Ingmar Bergmans hemliga dotter”. Helsingborgs Dagblad. 15 oktober 2004. Arkiverad från originalet den 24 maj 2012. https://archive.is/20120524191102/http://hd.se/inrikes/2004/10/15/bok-avsloejar-ingmar-bergmans/. Läst 20 september 2012. 
  23. ^ Ingmar Bergman-arkivet, om platser för boende och inspelningar
  24. ^ BBC news, Bergman admits Nazi past, publicerat 7 september 1999
  25. ^ Bergman, Laterna Magica
  26. ^ Ingmar Bergman-arkivet, om Kaj Munks "Niels Ebbesen" Arkiverad 13 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  27. ^ Birgitta Steene: "Ingmar Bergman - a Reference Guide" om Dramatikerstudion; (Google Books)
  28. ^ "Ny svensk teaterhistoria - 1900-talets teater, del 3", Gidlunds förlag, 2007; sid. 161-162
  29. ^ Ingmar Bergman-arkivet, om "Macbeth" i Helsingborg 1944 Arkiverad 13 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  30. ^ Ingmar Bergman-arkivet, om "Viskningar och rop" och finsiseringsmotstånd Arkiverad 13 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  31. ^ ”Fri tanke, Annika Borg, "Hellre livsfrihet än religionsfrihet"”. Arkiverad från originalet den 8 september 2013. https://web.archive.org/web/20130908033421/http://www.fritanke.se/annika-borg-hellre-livsfrihet-an-religionsfrihet/. Läst 15 december 2013. 
  32. ^ Ingmar Bergman-arkivet, "Under en tom, grym himmel"
  33. ^ ”Johan Miderberg, Citatutdrag om Tarkovskij”. Arkiverad från originalet den 15 december 2013. https://web.archive.org/web/20131215073723/http://miderberg.blogspot.se/2010/03/andrei-tarkovskij.html. Läst 15 december 2013. 
  34. ^ Ingmar Bergman-arkivet, "En obesvarad kärlek till musik"
  35. ^ ”Metro 11 september 2008, "Det var tänkt som en tårta"”. Arkiverad från originalet den 11 september 2008. https://web.archive.org/web/20080911134847/http://www.metro.se/se/article/2008/09/11/07/2811-22/index.xml. Läst 15 december 2013. 
  36. ^ Sveriges Radio 24 december 2004, "Breven till Bergman"
  37. ^ ”Irving G. Thalberg Memorial Award Honorees” (på engelska). Academy of Motion Picture Arts and Sciences. https://www.oscars.org/governors/thalberg. Läst 18 januari 2020. 
  38. ^ Expressen 11 januari 2013, "Svenska filmer som prisats på Oscarsgalan"
  39. ^ ”Winners & Nominees” (på engelska). Academy of Motion Picture Arts and Sciences. https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1960. Läst 18 januari 2020. 
  40. ^ ”The 33rd Academy Awards (1961) Nominees and Winners” (på engelska). oscars.org. http://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1961. Läst 18 januari 2020. 
  41. ^ ”The 34th Academy Awards (1962) Nominees and Winners” (på engelska). oscars.org. http://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1962. Läst 18 januari 2020. 
  42. ^ ”Winners & Nominees” (på engelska). Academy of Motion Picture Arts and Sciences. https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1963. Läst 18 januari 2020. 
  43. ^ ”The 46th Academy Awards” (på engelska). Academy of Motion Picture Arts and Sciences. Arkiverad från originalet den 2 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171002003312/https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1974. Läst 18 januari 2020. 
  44. ^ ”Winners & Nominees” (på engelska). Academy of Motion Picture Arts and Sciences. https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1977. Läst 18 januari 2020. 
  45. ^ ”Winners & Nominees” (på engelska). Academy of Motion Picture Arts and Sciences. https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1979. Läst 18 januari 2020. 
  46. ^ ”The 56th Academy Awards (1984) Nominees and Winners” (på engelska). Academy of Motion Picture Arts and Sciences. Arkiverad från originalet den 2 april 2015. https://web.archive.org/web/20150402004202/http://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1984. Läst 18 januari 2020. 
  47. ^ ”Film in 1960” (på engelska). British Academy of Film and Television Arts. http://awards.bafta.org/award/1960/film?. Läst 18 januari 2020. 
  48. ^ ”Film in 1984” (på engelska). British Academy of Film and Television Arts. Arkiverad från originalet den 12 december 2017. https://web.archive.org/web/20171212084924/http://awards.bafta.org/award/1984/film. Läst 18 januari 2020. 
  49. ^ ”Prix et nominations : César 1976” (på engelska). AlloCiné. http://www.allocine.fr/festivals/festival-128/edition-18353271/palmares/. Läst 18 januari 2020. 
  50. ^ ”Prix et nominations : César 1979” (på engelska). AlloCiné. http://www.allocine.fr/festivals/festival-128/edition-18353268/palmares/. Läst 18 januari 2020. 
  51. ^ ”Prix et nominations : César 1984” (på engelska). AlloCiné. Arkiverad från originalet den 12 december 2017. https://web.archive.org/web/20171212084920/http://www.allocine.fr/festivals/festival-128/edition-18353261/palmares/. Läst 18 januari 2020. 
  52. ^ ”France - César: Un long dimanche de fiançailles domine les nominations” (på franska). Le Devoir. 26 januari 2005. https://www.ledevoir.com/culture/cinema/73374/france-cesar-un-long-dimanche-de-fiancailles-domine-les-nominations. Läst 18 januari 2020. 
  53. ^ ”Berlinale: Prize Winners” (på engelska). berlinale.de. http://www.berlinale.de/en/archiv/jahresarchive/1958/03_preistr_ger_1958/03_Preistraeger_1958.html. Läst 18 januari 2020. 
  54. ^ [a b c d] Rooney, David (9 april 1997). ”Bergman to get special Cannes salute” (på engelska). Variety. https://variety.com/1997/scene/vpage/bergman-to-get-special-cannes-salute-1117435403/. Läst 18 januari 2020. 
  55. ^ Sundholm, John; Thorsen, Isak; Andersson, Lars Gustaf; Hedling, Olof; Iversen, Gunnar; Møller, Birgir Thor. Lanham, Maryland. ISBN 0810855240. 
  56. ^ ”Le Prix Vulcain de l'Artiste Technicien” (på franska). Commission supérieure technique de l'image et du son. Arkiverad från originalet den 12 november 2008. https://web.archive.org/web/20081112210748/http://cst.fr/spip.php?article49. Läst 18 januari 2020. 
  57. ^ Gray, Tim (22 juni 2018). ”Ingmar Bergman’s Centennial: A Time to Celebrate Joy of Filmmaking” (på engelska). Variety. https://variety.com/2018/vintage/features/filmmaker-ingmar-bergman-1202851732/. Läst 18 januari 2020. 
  58. ^ ”Wild Strawberries” (på engelska). Hollywood Foreign Press Association. https://www.goldenglobes.com/film/wild-strawberries. Läst 18 januari 2020. 
  59. ^ ”Virgin Spring, The” (på engelska). Hollywood Foreign Press Association. http://www.goldenglobes.com/film/virgin-spring. Läst 18 januari 2020. 
  60. ^ ”Skammen” (på engelska). Golden Globe Awards. Hollywood Foreign Press Association. http://www.goldenglobes.com/film/skammen. Läst 18 januari 2020. 
  61. ^ ”Viskningar och rop” (på engelska). Hollywood Foreign Press Association. Arkiverad från originalet den 13 november 2017. https://web.archive.org/web/20171113054256/https://www.goldenglobes.com/film/cries-and-whispers. Läst 18 januari 2020. 
  62. ^ ”Scener ur ett äktenskap” (på engelska). Golden Globe Awards. Arkiverad från originalet den 24 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160324221329/http://www.goldenglobes.com/film/scenes-marriage. Läst 18 januari 2020. 
  63. ^ ”Face to Face” (på engelska). Hollywood Foreign Press Association. https://www.goldenglobes.com/film/face-face. Läst 18 januari 2020. 
  64. ^ ”Höstsonaten” (på engelska). Hollywood Foreign Press Association. https://www.goldenglobes.com/film/autumn-sonata. Läst 18 januari 2020. 
  65. ^ ”Fanny & Alexander” (på engelska). Hollywood Foreign Press Association. Arkiverad från originalet den 12 december 2017. https://web.archive.org/web/20171212013829/https://www.goldenglobes.com/film/fanny-alexander. Läst 18 januari 2020. 
  66. ^ ”Tystnaden (1963)” (på engelska). Swedish Film Institute. 24 februari 2014. Arkiverad från originalet den 11 mars 2014. https://web.archive.org/web/20140311110545/http://www.sfi.se/en-GB/Swedish-film-database/Item/?type=MOVIE&itemid=4672&iv=Awards. 
  67. ^ ”Persona” (på engelska). Swedish Film Institute. 1 mars 2014. Arkiverad från originalet den 11 mars 2014. https://web.archive.org/web/20140311135515/http://www.sfi.se/en-GB/Swedish-film-database/Item/?type=MOVIE&itemid=4743&iv=Awards. 
  68. ^ ”Viskningar och rop (1973)” (på engelska). Swedish Film Institute. 2 mars 2014. Arkiverad från originalet den 19 januari 2015. https://web.archive.org/web/20150119031755/http://www.sfi.se/en-GB/Swedish-film-database/Item/?type=MOVIE&itemid=4905&iv=Awards. 
  69. ^ ”Fanny och Alexander (1982)” (på engelska). Swedish Film Institute. 9 mars 2014. Arkiverad från originalet den 11 mars 2014. https://web.archive.org/web/20140311180255/http://www.sfi.se/en-GB/Swedish-film-database/Item/?type=MOVIE&itemid=5922&iv=Awards. 
  70. ^ ”Den goda viljan (1992)” (på engelska). Swedish Film Institute. 22 mars 2014. http://www.sfi.se/en-GB/Swedish-film-database/Item/?type=MOVIE&itemid=16713&iv=Awards. 
  71. ^ (på engelska) Årets största händelser i bilder.. Hässleholm: Diana bildreportage. 1950-. sid. 94. Libris länk 
  72. ^ ”Book of Members, 1780–2010: Chapter B” (på engelska). American Academy of Arts and Sciences. http://www.amacad.org/publications/BookofMembers/ChapterB.pdf. Läst 18 januari 2020. 
  73. ^ ”Under samma hatt” (på engelska). Dagens nyheter: s. 18. 15 maj 1975. 
  74. ^ ”1995 Recipient Ingmar Bergman” (på engelska). Gishprize.org. 15 mars 2012. Arkiverad från originalet den 15 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120315192223/http://www.gishprize.org/bergman/bergman_select.html. Läst 18 januari 2020. 
  75. ^ ”200-kronorssedel”. Sveriges riksbank. Arkiverad från originalet den 18 januari 2020. https://web.archive.org/web/20200118004350/https://www.riksbank.se/sv/betalningar--kontanter/sedlar--mynt/sedlar/giltiga-sedlar/200-kronorssedel/. Läst 18 januari 2020. 
  76. ^ ”Past Awards” (på engelska). National Society of Film Critics. Arkiverad från originalet den 29 juli 2017. https://web.archive.org/web/20170729100021/https://nationalsocietyoffilmcritics.com/about-2/. Läst 18 januari 2020. 
  77. ^ ”Past Awards” (på engelska). National Society of Film Critics. https://nationalsocietyoffilmcritics.com/about-2/. Läst 18 januari 2020. 
  78. ^ ”Viskningar och rop” (på engelska). Gustavus Adolphus College. Arkiverad från originalet den 18 november 2017. https://web.archive.org/web/20171118030621/http://physics.gac.edu/~psaul/Library/videodetails/video349.htm. Läst 18 januari 2020. 
  79. ^ ”1973 Award Winners” (på engelska). National Board of Review. Arkiverad från originalet den 3 juni 2017. https://web.archive.org/web/20170603132410/http://www.nationalboardofreview.org/award-years/1973/. Läst 18 januari 2020. 
  80. ^ ”Past Awards” (på engelska). National Society of Film Critics. Arkiverad från originalet den 29 juli 2017. https://web.archive.org/web/20170729100021/https://nationalsocietyoffilmcritics.com/about-2/. Läst 18 januari 2020. 
  81. ^ ”1972 Awards” (på engelska). New York Film Critics Circle. Arkiverad från originalet den 13 november 2017. https://web.archive.org/web/20171113113900/http://www.nyfcc.com/awards/?awardyear=1972. Läst 18 januari 2020. 
  82. ^ Gates, Anita (15 januari 1995). ”There Are Movies, And Then There Are Movies” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 3 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161003194016/http://www.nytimes.com/1995/01/15/movies/film-there-are-movies-and-then-there-are-movies.html?pagewanted=all. Läst 18 januari 2020. 
  83. ^ ”1974 Awards” (på engelska). New York Film Critics Circle. Arkiverad från originalet den 13 november 2016. https://web.archive.org/web/20161113214701/http://www.nyfcc.com/awards/?awardyear=1974. Läst 18 januari 2020. 
  84. ^ ”NY Times: Fanny och Alexander” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 23 februari 2010. https://web.archive.org/web/20100223025940/https://movies.nytimes.com/movie/16747/Fanny-and-Alexander/awards. Läst 18 januari 2020. 
  85. ^ ”Critics Pick 'Endearment'” (på engelska). The New York Times. 22 december 1983. Arkiverad från originalet den 12 december 2017. https://web.archive.org/web/20171212084743/http://www.nytimes.com/1983/12/22/movies/critics-pick-endearment.html. Läst 18 januari 2020. 
  86. ^ Ingmar Bergman Face to Face Arkiverad 7 augusti 2007 hämtat från the Wayback Machine., Skrifter, Bergmans ansikte (1960) & Förbön (1960) Ingmarbergman.se
  87. ^ Ingmar Bergman-stiftelsen, om Hasse Ekman och relationen Arkiverad 12 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  88. ^ Expressen 30 juli 2007, "Susanne Osten minns Ingmar Bergman"
  89. ^ Ingmar Bergman-arkivet, "The Petrified Prince", musikal 1994
  90. ^ Svenska Dagbladet 21 oktober 2002, "Så går det till bakom kulisserna"
  91. ^ Carl-Johan Malmberg (2007) Fadermord och kärleksbrev, [1], Kultur, 15 september 2006
  92. ^ Maaret Koskinen (2007) Magikern som trollband hela världen, [2], Dagens nyheter
  93. ^ Carl-Johan Malmberg (2007) Fragmentets och ögonblickets mästare, Svenska Dagbladet, Under strecket, 31 juli 2007
  94. ^ ”Sydsvenskan 14 december 2013, "Anagram filmar Bergmanmusikal"”. Arkiverad från originalet den 16 december 2013. https://web.archive.org/web/20131216101927/http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/anagram-filmar-bergmanmusikal/. Läst 16 december 2013. 
  95. ^ Malmö Stadsteater, om "Bergmanvariationer" Arkiverad 11 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  96. ^ Dagens Nyheter 28 maj 2012, "Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner på Stadsteatern"
  97. ^ Resumé 3 maj 2013, "Gör film av okänt Bergman-manus" Arkiverad 16 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  98. ^ Joao Mac Dowells webbplats, om operan Cries and Whispers
  99. ^ Ingmar Bergman-arkivet, Bergmans filmer och dramer på scen och i radio världen över; förteckning över produktionerna Arkiverad 31 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  100. ^ SVT Kultur 30 november 2015, "Premiär för ny Bergmanfilm"
  101. ^ ”Stockholms Universitet 31 maj 2005, "Thomas Elsaesser innehavare av Ingmar Bergmans professur"”. Arkiverad från originalet den 25 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140225032203/http://www.mynewsdesk.com/se/su/pressreleases/thomas-elsaesser-innehavare-av-ingmar-bergmans-professur-49510. Läst 14 februari 2014. 
  102. ^ Anklam Schmidt, Anna (14 juli 2008). ”Ingmar Bergman har fått sin plats i Helsingborg”. Helsingborgs Dagblad. Arkiverad från originalet den 12 december 2013. https://web.archive.org/web/20131212115306/http://hd.se/helsingborg/2008/07/14/bergman-aer-paa-plats/. Läst 20 september 2012. 
  103. ^ InmgmarBergman.se Uppsala. Läst 2014-02-28 Arkiverad 3 mars 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  104. ^ ”Upsala Nya Tidning. Läst 2014-02-13”. Arkiverad från originalet den 22 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140222031150/http://www.unt.se/uppsala/ingmar-bergmans-gata-invigd-1023904.aspx. Läst 13 februari 2014. 
  105. ^ "Sveriges nya sedlar och mynt" Arkiverad 9 augusti 2011 hämtat från the Wayback Machine. Riksbank.se. 6 april 2011. Läst 24 augusti 2012.
  106. ^ ”Enskilda samtal”. festival-cannes.com. Cannes Film Festival. http://www.festival-cannes.com/en/archives/ficheFilm/id/4832.html. Läst 7 juni 2011. 
  107. ^ Stiftelsen Ingmar Bergman, om revyn "Kriss-krass-filibom" Arkiverad 12 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  108. ^ ”SFI:s Filmarkiv, ett flertal film-/TV-inslag och intervjuer tillgängliga för visning”. Arkiverad från originalet den 16 december 2013. https://web.archive.org/web/20131216050203/http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q=ingmar%20bergman. Läst 16 december 2013. 
  109. ^ You Tube, del av filmen "Ingmar Bergman gör en film"
  110. ^ ”"På parkett"-avsnitten tillgängliga på SVT:s Öppet arkiv”. Arkiverad från originalet den 11 juli 2017. https://web.archive.org/web/20170711160846/https://www.oppetarkiv.se/etikett/titel/P%C3%A5%20parkett/. Läst 28 oktober 2019. 
  111. ^ SVT, om "Här är ditt liv"

Externa länkarRedigera