Se även: Absurd teater

Absurdism eller "det absurda" är en filosofisk term inom existentialismen och nihilismen som avser det absurda i människans tendens att söka efter intrinsikalt värde och mening i livet, något absurdismen utgår ifrån som icke-existerande. Mänskligt liv är därför fritt från värde, mening och syfte. En framstående filosof inom absurdismen var Albert Camus, som i sin bok Främlingen[1] skildrar hur huvudkaraktären reflekterar kring det absurda med självmord.

Sisyfos, symbolen av det absurda i existensen, målning av Franz Stuck (1920)

I absurdismens filosofi reser sig det absurda från en fundamental disharmoni mellan den individuelles sökande efter meningen, och känslan av meningslösheten med universum. Inom absurdismen finns det två säkerheter; den första definieras som att människan kämpar för anskaffningen eller identifikationen med meningen med livet, och att det sker utan uppehåll. Den andra säkerheten inom absurdismen är att universums tystnad och likgiltighet inför att människans existens inte förser henne med en försäkran om någon mening, vilket leder till en existentiell fruktan. Enligt Camus är det när önskan efter mening underställs känslan av meningslöshet, då betonas det absurda. [källa behövs]

Dilemmat som avhandlas är huruvida vi ska finna oss i förtvivlan och acceptera det ödet. Människor som söker mening i en meningslös värld, något som antas omöjligt eller inkompatibelt med mänskligt förnuft, har tre sätt att närma sig dilemmat. Kierkegaard och Camus beskriver dessa i deras verk, The Sickness Unto Death (1849) och Myten om Sisyfos (1942), på följande vis:

  • Självmord: En lösning där en individ avslutar sitt egna liv. Både Kierkegaard och Camus avfärdar effektiviteten av den lösningen. Camus menar att det inte motarbetar absurditeten, den gör enbart existensen mer absurd. [källa behövs]
  • Religiösa, spirituella eller abstrakt perspektiv angående meningen bakom livet. Kierkegaard påstår att en tilltro till något bortom det absurda kräver ett irrationellt, men ibland nödvändigt, mentalt språng (leap of faith [1]) till sådant som är obegripligt ur ett empiriskt perspektiv. Camus betraktade detta resonemang som "filosofiskt självmord". [källa behövs]
  • acceptans av det absurda: En lösning där individen accepterar det absurda ses av Camus som ett meningsskapande förhållningssätt till livet, och därigenom uppnå ett tillstånd av frihet. Genom att förneka religiösa begränsningar av tillvaron gör individen uppror mot det absurda. Att han ansåg det ostoppbart avsedde att individen kan finna frid genom den övergående meningen som konstrueras under den process som avslutas då acceptans av absurditeten nåtts. Kierkegaard menade däremot att denna lösning innebar en "demonisk galenskap". [källa behövs]

ReferenserRedigera

  1. ^ author., Camus, Albert, 1913-1960,. The stranger. ISBN 978-1-9781-8828-0. OCLC 1099794827. http://worldcat.org/oclc/1099794827. Läst 3 juli 2021