Västerbottensgruppen

Västerbottensgruppen (VBG) är en svensk utbildningsgrupp inom Hemvärnet som verkat i olika former sedan 2000. Förbandsledningen är förlagd i Umeå garnison i Umeå.[2]

Västerbottensgruppen
(VBG)
Västerbottensgruppen vapen.svg
Vapen för Västerbottensgruppen tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namnVästerbottensgruppen
Datum2000–
LandSverige
FörsvarsgrenHemvärnet
TypUtbildningsgrupp [a]
RollUtbildning, vidmakthållande och administration
StorlekUtbildningsgrupp
FöregångareVästerbottens regemente
Ingående delarPlan- och personalavdelning, Utbildningsavdelning, Logistikavdelning
Del avNorra militärregionen [b]
HögkvarterUmeå garnison
FörläggningsortUmeå
Valspråk"De hafva aldrig wikit eller för sin egen dehl tappadt"
FärgerRöd, Blått och vitt               
Marsch"Helenen-marsch" (Lübbert) [c]
MaskotVildmannen
DekorationerG61GM [d]
WebbplatsOfficiell webbsida
Befälhavare
UtbildningsgruppchefStefan Janse
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflaggaNaval Ensign of Sweden.svg
Truppslagstecken m/46-60Truppslagstecken M46-60 för Hemvärnet.jpg
Förbandstecken m/60AM.090983 I 20 (2).jpg

HistoriaRedigera

Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen, att den taktiska nivån bör reduceras genom att fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon skulle avvecklas. Detta för att utforma ett armétaktiskt, marintaktiskt respektive flygtaktiskt kommando vilka skulle samlokaliseras med operationsledningen. Förslaget innebar att samtliga försvarsområdesstaber skulle avvecklas.[3]

Som ett led i försvarsbeslutet 2000 avvecklades försvars- och militärområdena den 30 juni 2000 och från och med den 1 juli 2000 organiserades i dess ställe militärdistrikt. Därmed avvecklades bland annat Västerbottens försvarsområde (Fo 61). De nya militärdistrikten motsvarade geografiskt sett de gamla militärområdena. Den stora skillnaden var att militärdistrikten var den lägsta nivån där chefen var territoriellt ansvarig. Inom militärdistrikten organiserades militärdistriktsgrupper, i regel en för varje län. I Västerbottens län organiserades den 1 juli 2000 Västerbottensgruppen, vilken underställdes Norra militärdistriktet (MD N).[3]

Den 2 juni 2005 presenterade regeringen sin proposition (2004/05:160) gällande en avveckling av militärdistriktsorganisationen. I propositionen hänvisades regeringen till att "I det framtida insatsförsvaret och den beslutade insatsorganisationen finns det inte längre krav på eller behov av regional eller territoriell ledning som motiverar en särskild ledningsorganisation". Därmed ansåg regeringen att militärdistriktsorganisationen kunde avvecklas, något som Försvarsmakten även i en framställan till regeringen den 7 mars 2005 föreslagit. I dess ställe skulle fyra ledningsgrupper för säkerhetstjänst och samverkan inrättas, där ledningsgrupperna lokaliserade till Boden, Stockholm, Göteborg och Malmö.[4] Den 16 november 2005 antog riksdagen regeringens proposition, därmed beslutades att militärdistriktsorganisationen skulle upplösas och avvecklas den 31 december 2005. Vilket innebar att militärdistriktsgrupperna omorganiserades till utbildningsgrupper och underställdes ett utbildningsförband. Detta medförde att Västerbottensgruppen överfördes från Norra militärdistriktet (MD N) till att bli en enhet inom Norrbottens regemente (I 19) från och med den 1 januari 2006.

Den 1 januari 2013 bildades fyra militärregioner, där Norra militärregionen underställdes chefen för Norrbottens regemente, men löd under chefen insatsledningen i Högkvarteret avseende markterritoriell ledning i fred, kris och krig. Chefen för Västerbottensgruppen var dock fortfarande underställd chefen Norrbottens regemente gällande produktionsledning av hemvärnsförbanden samt insatsledning inom utbildningsgruppens geografiska område. Den 1 oktober 2018 delades dock ledningen av Norrbottens regemente och Norra militärregionen, det genom att en separat chefsbefattning för Norra militärregionen tillsattes. Vidare underställdes staben Norra militärregionen i ledningsfrågor direkt chefen insatsledningen i Högkvarteret.[5] I Försvarsmaktens budgetunderlag till regeringen för 2020 föreslogs att de fyra militärregionala staberna från 1 januari 2020 skulle inrättas som egna organisationsenheter. Cheferna för militärregionstaberna föreslogs i sin tur underställas rikshemvärnschefen avseende produktion av utbildningsgrupper och hemvärnsförband. Detta medförde att utbildningsgrupperna överfördes organisatoriskt från ett utbildningsförband till de fyra militärregionala staberna.[6] I regeringens proposition framhöll dock regeringen att den militära regionala indelningen kunde komma att justeras, det beroende på utfallet av utredningen "Ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar" (dir. 2018:79).[7] För Västerbottensgruppen innebar denna förändring att utbildningsgruppen överfördes från Norrbottens regemente till att bli en enhet inom Norra militärregionen från och med den 1 januari 2020.

VerksamhetRedigera

Chefen Västerbottensgruppen är från den 1 januari 2020 direkt underställd chefen för Norra militärregionen. Västerbottensgruppens uppgifter är att utbilda, organisera och administrera hemvärnsförbanden i Västerbottens län. Gruppen skall vidare stödja frivilliga försvarsorganisationer. Insatser i såväl fred som under kris och krig leds i allmänhet direkt av Norra militärregionen, men Västerbottensgruppen kan ges ledningsuppgifter som till exempel att avdela en militär insatschef (MIC). Från och med 2010 ansvarar Västerbottensgruppen, tillsammans med 13 övriga hemvärnsgrupper runt om i landet, för så kallad direktutbildning (GSU) till sina insatsförband.

Ingående enheterRedigera

Västerbottensgruppen administrerar och utbildar sedan 1 januari 2012 en hemvärnsbataljon, Västerbottensbataljonen (13. hemvärnsbataljonen), vilken även är Sveriges största bataljon, samt traditionsbärare för Västerbottens regemente.[8]

VästerbottensbataljonenRedigera

  • 13. hemvärnsbataljonstaben och ledningsplutonen
  • 131. hemvärnsinsatskompaniet
  • 132. hemvärnsinsatskompaniet
  • 133. hemvärnsinsatskompaniet
  • 134. hemvärnsbevakningskompaniet
  • 135. hemvärnsbevakningskompaniet
  • 136. hemvärnsbevakningskompaniet
  • 137. hemvärnsbevakningskompaniet
  • 1381. hemvärnsmusikkåren, Hemvärnets Musikkår Umeå
  • 1382. hemvärnsmusikkåren, Hemvärnets Musikkår Lycksele
  • 1391. hemvärnsbåtplutonen
  • 1392. hemvärnsCBRN-plutonen
  • 1393. hemvärnsflyggruppen
  • 1394. hemvärnsTOLO-gruppen

Förläggningar och övningsplatserRedigera

Västerbottensgruppens förbandsledning är samlokaliserade tillsammans med Totalförsvarets skyddscentrum (SkyddC) inom Umestan, vilket är före detta Västerbottens regementes gamla kasernområde i Umeå.

Heraldik och traditionerRedigera

Västerbottensgruppen (G 61) är sedan 1 juli 2000 arvtagare till traditioner och minne av Västerbottens regemente (I 20) och Lapplandsbrigaden (NB 20).[2] Från den 1 juli 2012 förs regementets traditioner vidare av Västerbottensbataljonen, ingående i Västerbottensgruppen.[9] År 2002 instiftades Västerbottengruppens förtjänstmedalj i guld (G61GM).[10]

FörbandscheferRedigera

  • 2006–2008: Överstelöjtnant Stig-Olov Skott
  • 2008–2013: Överstelöjtnant Thorbjörn Lundkvist
  • 2013–2017?: Överstelöjtnant Jan Flodin
  • 2017?–20xx: Major Stefan Janse

Namn, beteckning och förläggningsortRedigera

Namn
Västerbottensgruppen 2000-07-01
Beteckningar
G 61 2000-07-01 2005-12-31
UG 61 2006-01-01 201?-??-??
VBG 201?-??-??
Förläggningsorter
Umeå garnison (F) 2000-07-01

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

AnmärkningarRedigera

  1. ^ Åren 2000–2005 var gruppen organiserad som en militärdistriktsgrupp och sedan 2006 som en utbildningsgrupp.
  2. ^ Åren 2000–2005 var gruppen underställd chefen för Norra militärdistriktet, åren 2006-2019 chefen för Norrbottens regemente och sedan 2020 chefen för Norra militärregionen.
  3. ^ Förbandsmarschen ärvdes från Västerbottens regemente, och fastställdes den 27 november 2002 i TFG 020006.[1]
  4. ^ Förtjänstmedaljen instiftades 2002.

NoterRedigera

  1. ^ Sandberg (2007), s. 51
  2. ^ [a b] Braunstein (2003), s. 89–92
  3. ^ [a b] ”Regeringens proposition 1999/2000:30”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/det-nya-forsvaret_GN0330. Läst 3 april 2018. 
  4. ^ ”Regeringens proposition 2004/05:160”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/avveckling-av-militardistriktsorganisationen_GS03160. Läst 11 mars 2018. 
  5. ^ ”Rikshemvärnschefen berättar om Hemvärnets framtid”. hemvarnet.se. https://hemvarnet.se/om-organisationen/hemvarnsforbanden/nyheter/421/14301. Läst 9 december 2018. 
  6. ^ ”Budgetunderlag 2020-underbilaga 1.1”. forsvarsmakten.se. https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/budgetunderlag/budgetunderlag-2020/fm2018-15180.15-underbilaga-1.1-fm-bu-20.pdf. Läst 31 december 2019. 
  7. ^ ”Utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/utgiftsomrade-6-forsvar-och-samhallets_H701F%C3%B6U1. Läst 31 december 2019. 
  8. ^ Västerbottensbataljon, 13:e hemvärnsbataljonen/. ”13:e hemvärnsbataljonen/ Västerbottensbataljon”. Hemvärnet. https://www.hemvarnet.se/om-organisationen/hemvarnsforbanden/68. Läst 22 november 2019. 
  9. ^ ”Försvarets traditioner i framtiden”. sfhm.se. Arkiverad från originalet den 29 december 2016. https://web.archive.org/web/20161229032641/http://www.sfhm.se/contentassets/813daef056f04ee79a6cdca825daecdb/traditionsnamnden_bilaga_3_hemvarnsbataljoner_2012-07-01.pdf. Läst 10 februari 2017. 
  10. ^ ”G61GM”. medalj.nu. http://www.medalj.nu/ribbon_info.asp?build=&showgroups=A-L2&visitor={AADF3732-6639-4D3C-B0A2-723C2AD77701}&listmode=0&medal={AF8C1E14-5227-412A-977E-000F8AF3AC6C}. Läst 10 februari 2017. 

Tryckta källorRedigera

  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris länk. ISBN 91-971584-4-5 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 

Externa länkarRedigera