Nya Zeeland (maori: Aotearoa; engelska: New Zealand) är en östat i sydvästra Stilla havet som består av två huvudsakliga landmassor, Nordön och Sydön, samt cirka 600 mindre öar. Öarna är rester av den förhistoriska kontinenten Zeelandia och den varierade topografin präglas av både landhöjning och vulkanism. Landet täcker en landyta av 268 000 kvadratkilometer och är beläget cirka 200 mil sydöst om Australien – öster om Tasmanhavet – och 100 mil söder om Nya Kaledonien, Fiji och Tonga.

Nya Zeeland
Aotearoa (maori)
New Zealand (engelska)
Flagga Statsvapen
Nationalsång: God Defend New Zealand
God Save the King
läge
Nya Zeeland inom det Nyzeeländska riket (Realm of New Zealand)
HuvudstadWellington
Största stad Auckland
Officiella språk Maori, engelska, nyzeeländskt teckenspråk
Statsskick Konstitutionell monarki
(samväldesrike)
 -  Kung Charles III
 -  Generalguvernör Cindy Kiro
 -  Premiärminister Christopher Luxon
Nationalförsamling parlament
Självständighet från Storbritannien 
 -  Erkänd 25 november 1947 
Yta
 -  Totalt 268 680 km² (75:e)
 -  Vatten (%) 1,6
Befolkning
 -  2023 års uppskattning 5 199 100[1] (120:e)
 -  Befolkningstäthet 18.1 inv./km² (203:e)
BNP (PPP) 2023 års beräkning
 -  Totalt 278,9 miljarder USD[2] (62:a)
 -  Per capita 54 046 USD[2] (33:e)
BNP (nominell) 2023 års beräkning
 -  Totalt 252 miljarder USD[2] (52:a)
 -  Per capita 48 826 USD[2] (21:a)
Ginikoefficient (1997) 36,2 
HDI (2021) 0,937[3] (13:e)
Valuta Nyzeeländsk dollar (NZD)
Tidszon UTC+12 (UTC+12)
 -  Sommartid  (UTC+13)
Topografi
 -  Högsta punkt Aoraki/Mt Cook, 3 764 m ö.h.
 -  Största sjö Tauposjön, 616 km²
 -  Längsta flod Waikatofloden, 425 km
Datumformat dd/mm/yyyy
Kör på vänster
Nationaldag 6 februari (Waitangidagen)
Nationalitetsmärke NZ
Landskod NZ, NZL, 554
Toppdomän .nz
Landsnummer 64

Den avlägsna ögruppen befolkades först runt år 1300 av polynesier som utvecklade en särpräglad maorikultur. Nya Zeeland blev känt för européerna först när holländaren Abel Tasman för Ostindiska kompaniets räkning passerade öarnas västkust 1642. Holländska myndigheter gav landet dess namn efter provinsen Zeeland i Nederländerna. År 1840 blev området en del av Brittiska imperiet. Landet är sedan 1947 självständigt, men har behållit Storbritanniens monark som sitt statsöverhuvud.

Numera är de flesta av landets fem miljoner invånare av europeisk härkomst, men både engelska och maori är officiella språk. Nya Zeeland är ett välmående land med en långt utvecklad demokrati. Redan 1893 infördes rösträtt för kvinnor och på senare år har flera premiärministrar, ledande domare och talmän i parlamentet varit kvinnor.[4][5]

Nya Zeeland är indelat i 16 regioner och 67 distrikt. De mindre territorierna Tokelau, Cooköarna och Niue är associerade med Nya Zeeland. Nya Zeeland har dessutom via Ross Dependency landanspråk på delar av Antarktis.

Geografi redigera

Huvudartikel: Nya Zeelands geografi

Landet ligger cirka 2 000 km öster om Australien över Tasmanska havet och ungefär 1 000 km söder om Stillahavsöarna Nya Kaledonien, Fiji och Tonga. På grund av sin avlägsenhet var det ett av de sista länderna som befolkades av människor. Under sin långa isolering utvecklade Nya Zeeland en distinkt fauna dominerad av fåglar, av vilka många dog ut efter ankomsten av människor och införandet av däggdjur. Med ett milt kustklimat var marken mestadels täckt av skog. Landets varierande topografi och dess vassa fjälltoppar skapades mycket tack vare landhöjningen och vulkanutbrott orsakade av kollisioner mellan stillahavs- och indo-australiska plattan. Nya Zeeland består av de två huvudöarna Nordön (Te Ika-a-Māui) och Sydön (Te Waipounamu) där sydön har den största ytan samt cirka 600 mindre öar som till exempel Stewartön. Nya Zeelands totala landareal är 268 680 kvadratkilometer. Landet är mer än 1 600 kilometer långt mätt efter nord-nordöst-axeln det sträcker sig efter.

Natur redigera

Nya Zeeland har en mycket varierad natur. Från snötäckta berg övergår landskapet till gröna skogar och öken. Det går att inom loppet av en timme besöka både öken, regnskog och karg kust. Det finns många arter som är endemiska. Anledningen är att Nya Zeeland varit relativt isolerat sedan det som del av det större Zeelandia skildes från Gondwana för 82 miljoner år sedan.

Landet har bara varit befolkat i cirka 700 år, men ändå har naturen hunnit ta stor skada av människans framfart. Numera gör Nya Zeeland mycket för att behålla sin unika natur och över 30 procent av landets yta är naturreservat. Sagan om Ringen- och Hobbit-filmerna är till stora delar inspelade i Nya Zeelands naturlandskap.

Vegetation redigera

Arter som ingår i Podocarpaceae och Nothofagus bildar hela skogar. Mycket spektakulära arter finns, då särskilt kauriträdet, som dock är på väg att utrotas och därför åtnjuter legalt skydd.

Fauna redigera

Uppskattningsvis finns det cirka 116 häckande fågelarter på Nya Zeeland, varav hela 72 är endemer.[6] Exempelvis lever de enda arterna av familjen kivier på Nya Zeeland. Alla fem arter i denna familj är flygoförmögna. Till både utseende och beteende påminner de snarast om däggdjur. Många forskare menar att eftersom Nya Zeeland först i modern tid har fått ett inslag av däggdjur, så har många fåglar istället tagit deras ekologiska nisch. Allt som allt har det setts cirka 260 olika fågelarter på Nya Zeeland. Nya Zeeland är idag det enda habitatet för de sista två levande arterna av bryggödlor, även kallade tuataror. Människorna har haft med sig ett stort antal arter till öarna, bland de första är den polynesiska formen av råtta. Innan européerna kom till Nya Zeeland fanns det inga ormar där. [7] Idag saknas vilda känguruer på Nya Zeeland. [7]

Klimat redigera

Nya Zeeland har ett milt tempererat klimat som sällan faller under 0 °C eller når över 30 °C. Regionala skillnader finns dock. Sydön har det kyligaste klimatet med tendenser till kontinentalklimat i inlandet, medan norra delen av Nordön har närmast medelhavsklimat.[8]

Historia redigera

Huvudartikel: Nya Zeelands historia
 
En karta över det huvudsakliga Nya Zeeland som visar de största städerna.
 
Satellitfoto över Nya Zeeland.

Polynesier bosatte sig på Nya Zeeland 1250-1300 e.Kr. och utvecklade en distinkt māorikultur. Den europeiska kontakten skedde först 1642 e.Kr. Införandet av potatis och musköter utlöste kaos bland māorierna tidigt under 1800-talet vilket ledde till Muskötkrigen mellan olika stammar. År 1840 undertecknade britterna och māorierna Waitangifördraget, vilket gjorde Nya Zeeland till en koloni inom Brittiska imperiet. Det kraftigt ökande antalet immigranter utlöste nyzeeländska krigen, som resulterade i att mycket av māoriernas mark konfiskerades i mitten av Nordön. Ekonomiska depressioner följdes av perioder av politisk reform, med omröstning om kvinnlig rösträtt under 1890-talet, och en välfärdspolitik som fastslogs på 1930-talet.

Nya Zeeland blev en oavhängig dominion den 26 september 1907. Full oavhängighet gavs av det brittiska parlamentet med Westminsterstatuten år 1931. Denna ratificerades av det nyzeeländska parlamentet år 1947. Sedan dess har Nya Zeeland varit en självständig konstitutionell monarki inom det brittiska samväldet. Nya Zeeland har nationaldag den 6 februari.

Efter andra världskriget anslöt sig Nya Zeeland tillsammans med Australien och USA till säkerhetsfördraget ANZUS, även om USA senare upphävde fördraget eftersom Nya Zeeland förbjöd kärnvapen. Nya Zeeland hade en av de högsta levnadsstandarderna i världen på 1950-talet, men på 1970-talet hade landet en djup lågkonjunktur, förvärrad av oljekriserna och Storbritanniens inträde i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG). Landet genomgick stora ekonomiska förändringar under 1980-talet som förvandlade staten från en protektionistisk ekonomi till en liberaliserad frihandelsekonomi. Marknaden för Nya Zeelands export av jordbruksprodukter har varierat kraftigt sedan 1970-talet. Den en gång så dominerade exporten av ull har blivit passerad av mejeriprodukter, kött och mer nyligen, av vin.

Statsskick och politik redigera

Nya Zeeland är en parlamentarisk demokrati som bygger på Westminstermodellen och är ett samväldesrike. Charles III är Nya Zeelands kung och representeras i landet av Nya Zeelands generalguvernör.

Politisk organisation redigera

Nya Zeelands parlament har bara en kammare, representanthuset, som normalt sett hyser 120 parlamentsmedlemmar. Val i Nya Zeeland hålls vart tredje år och landet tillämpar proportionerlig representation. Nya Zeelands konstitution är inte nedskriven, men konstitutionsakten från 1986 beskriver landets konstitutionella struktur. Generalguvernören har befogenhet att tillsätta och avsätta Nya Zeelands premiärminister, samt att upplösa hela parlamentet. Generalguvernören är även ledare för det så kallade verkställande rådet, en formell kommitté bestående av kronans ministrar. Medlemmar i detta råd måste vara medlemmar i parlamentet, och de flesta sitter även med i regeringen. Regeringen leds av premiärministern, som enligt tradition även brukar vara partiledare för det största partiet i regeringen.

Politik redigera

Nya Zeeland var i början av 2006 det enda landet i världen där samtliga höga politiska positioner innehades av kvinnor, det vill säga drottning Elizabeth II, generalguvernör Silvia Cartwright, premiärminister Helen Clark, talman Margaret Wilson samt högsta domstolens ordförande Sian Elias.[4]

I parlamentsvalet den 8 november 2008 förlorade socialdemokratiska New Zealand Labour Party, som styrt landet sedan 1999, regeringsmakten till Nya Zeelands nationella parti under ledning av John Key. Det nationella partiet stöddes av ACT, UFNZ och Maoripartiet. Sedan John Key i december 2016 meddelat sin avgång som premiärminister övergick premiärministerposten till Bill English från samma parti.

Efter valet i september 2017, där Labour gick framåt även om det nationella partiet fick fler röster, bildades hösten 2017 en minoritetskoalitionsregering med Labour under ledning av premiärminister Jacinda Ardern tillsammans med det nationalistiska New Zealand First (Nya Zeeland först, NZF)[9], som har stöd av det Gröna partiet.[10]

Nya Zeelands nationella parti, som sedan valet 2017 tillhör oppositionen, leds sedan februari 2018 av Simon Bridges.

Sommaren 2020 var de flesta av de ledande politiska positionerna åter förvaltade av kvinnor. Vid sidan av premiärministern Jacinda Ardern och statsöverhuvudet Elizabeth II var Patsy Reddy generalguvernör (sedan 2016) och Helen Winkelmann HD-ordförande (sedan mars 2019, som efterträdare till Sian Elias[5]). Talmannen var dock manTrevor Mallard (sedan 2017[11]).

Lokala myndigheter redigera

De tidiga europeiska bosättarna delade in Nya Zeeland i provinser. Dessa avskaffades av ekonomiska skäl 1876 och regeringen centraliserades. Som resultat av detta har Nya Zeeland inga separata administrativa indelningar såsom provinser, delstater eller territorier, förutom de lokala myndigheterna. Sedan 1876 har lokala myndigheter administrerat Nya Zeelands olika regioner. 1989 omorganiserades de lokala myndigheterna drastiskt, och delades upp i regionala råd och territoriella myndigheter.

Regioner redigera

Huvudartikel: Nya Zeelands regioner

Januari 2018 har Nya Zeeland 17 regioner:

Nordön: Northland, Auckland, Waikato, Bay of Plenty, Gisborne, Hawke's Bay, Taranaki, Manawatu-Wanganui, Wellington

Sydön: Tasman, Marlborough, Nelson, West Coast, Canterbury, Otago, Southland, Chathamöarna (ligger egentligen inte på Södra ön, utan utgörs av en ögrupp som med sina cirkaa 650 invånare är Nya Zeelands minsta territorium.)[12][13]

Regionråden sköter administrationen av katastrof- och civilförsvarsberedskap och många miljöfrågor, samt hamnar och kollektivtrafik.[14]

Territorier redigera

11 av dessa 17 regioner är uppdelade i två eller flera mindre områden, territorier. Dessa kallas på engelska även 'District Councils' eller 'City Councils' (om territoriet har minst 50 000 invånare och till största del utgörs av stadsbebyggelse). Ett 'District Council' och ett 'City Council' har samma befogenheter och ansvarsområden. Det finns totalt 61 territoriella myndigheter som administrerar miljöfrågor samt katastrof- och civilförsvarsberedskapsfrågor på lokal nivå. De ansvarar också för hamnar, vägar, byggplanering/bygglov samt vatten- och avloppssystem.

"Unitary Councils" redigera

Sex regioner är inte indelade i territorier. I dessa regioner väljs en församling som har till ansvar att sköta både de frågor som normalt åligger en region och de frågor som normalt åligger ett territorium. Dessa "dubbelråd" kallas "Unitary Councils", enhetsråd. De är: Auckland, Gisborne, Tasman, Nelson, Marlborough och Chatham Islands.

Samarbeten med närliggande länder redigera

Som en större stat i Stilla havet är Nya Zeeland en nära samarbetspartner med många andra stillahavsstater, och bibehåller sin politiska anknytning till Cooköarna, Niue och Tokelauöarna.


Försvar redigera

 
Stödfartyget HMNZS Canterbury vid Devonport Naval Base.

Nya Zeelands försvarsmakt är en yrkesarmé med 9 000 heltidsanställda och 2 000 deltidsanställda soldater i armén, flottan och flygvapnet.[när?]

Stående förband redigera

Stridsflyg redigera

[15]

Stridsfartyg redigera

Ekonomi redigera

Översikt redigera

Nya Zeeland har en modern och fri marknadsekonomi,[17] och landet rankades 2021 på trettonde plats i Human Development Index.[18] Det är ett höginkomstland och hade 2020 en beräknad BNP per capita på motsvarande drygt 36 000 USD.[19] Valutan är nyzeeländsk dollar, informellt känd som "kiwi-dollar"; valutan är också giltigt betalningsmedel i Cooköarna, Niue, Tokelau och Pitcairnöarna.[20]

Landet hade 2006 en köpkraftsjusterad bruttonationalprodukt (BNP) på 106 miljarder USD. BNP per person är 29 698 USD, vilket betyder att levnadsstandarden är jämförbar med Spaniens. BNP är dock klart lägre än i Australien och de flesta OECD-länder (se alla länder).

Historik redigera

Historiskt har olika typer av råvaruutvinning starkt bidragit till landets ekonomi, och vid skilda tider har säljakt, valfångst, linodling, guld, kaurigummi och inhemskt virke varit de viktigaste råvarorna.[21] Den första skeppslasten av kylt kött avgick 1882 från Nya Zeeland, och exporten av kött och mejerivaror till i första hand Storbritannien växte under de kommande decennierna.[22] Den expansiva exporten av jordbruksprodukter till Storbritannien och USA gav nyzeeländarna ett ökat välstånd, och på 1950- och 1960-talet hade Nya Zeeland en högre levnadsstandard än både Australien och Västeuropa.[23]

1973 reducerades Nya Zeelands exportmarknad, i och med att Storbritannien blev medlem av EU,[24] och två oljekriser under decenniet bidrog till en svår ekonomisk depression i landet.[25] 1982 hade Nya Zeeland den lägsta inkomsten per capita av länderna som listades av Världsbanken.[26] I mitten av 1980-talet avreglerade landet sin jordbrukssektor, genom att under en treårsperiod fasa ut statliga produktionsbidrag.[27][28] Sedan 1984 har olika regeringar gjort satsningar på makroekonomisk nivå, vilket omvandllat Nya Zeeland från en protektionistisk och i hög grad reglerad ekonomi till en liberaliserad frihandelsekonomi.[29][30]

1991/1992 nådde arbetslösheten en topp på drygt 10 procent,[31] vilket fram till 2007 hade sjunkit till 3,7 procent.[31] Den globala finanskrisen 2007–2008 drabbade dock landet hårt, med krympande BNP fem år i rad.[32][33] Arbestlösheten var i slutet av 2014 på 5,8 procent.[31]

Nya Zeeland har sedan 1970-talet upplevt en serie av "brain drains".[34] Närmare en fjärdedel av den högutbildade delen av arbetskraften bor utomlands – mestadels i Australien och i Storbritannien – vilket är den största andelen i något industriland.[35] På senare år har dock vinden delvis vänt, men ett inflöde av välutbildade yrkesarbetare från Europa och olika utvecklingsländer.[36][37] Under 2010-talet kännetecknades den nyzeeländska ekonomin av en stark innovationskraft.[38]

Landet karaktäriseras även av ökande ekonomiska inkomstklyftor. Rikedomen i landet är starkt koncentrerat, där 1 procent av befolkningen äger 16 procent av förmögenheten och de rikaste 5 procenten 38 procent.[39]

Handel och tjänster redigera

Nya Zeeland är starkt beroende på handel med utlandet,[40] inte minst vad gäller jordbruksprodukter.[41] 2021 stod exporten för hela 24 procent av landets BNP, något som gör landet känslig för prisfluktuationer på internationella handelsvaror och globala konjunktursvängningar. 2014 stod jordbruksprodukter för 55 procent av det samlade exportvärdet, och därefter kom ull med 7 procent.[42] 2018 var Kina, Australien, EU, USA och Japan de fem viktigaste handelspartnerna[43] 2008 undertecknade Nya Zeeland ett frihandelsavtal med Kina, det första sådana som Kina ingått med ett industriland.[44] 2023 ingick Nya Zeeland och EU ett frihandelsavtal som eliminerade tullar på ett antal varor som handlas dem emellan.[45]

Ull var i slutet av 1800-talet Nya Zeelands största jordbruksrelaterade exportprodukt.[46] Så sent som på 1960-talet stod ull för över en tredjedel av de sammanlagda exportinkomsterna.[46] Därefter har mjölkprodukter ökat i relativ betydelse, och mellan 1990 och 2007 fördubblades antalet kor i landet.[47]

Tjänstenäringen är den största sektorn i landets ekonomi, följd av tillverkning och byggnadsindustrin, och därefter jordbruk och råvaruutvinning.[48] Turismen spelar en betydelsefull roll i ekonomin, och 2016 bidrog den med 5,6 procent av landets totala BNP.[49] I den legala tjänstenäringen ingår även olika former av sexarbete/prostitution, vilket avkriminaliserades 2003.[30] 2018 stod mjölkprodukter för knappt 18 procent av det totala exportvärdet,[43] och det året stod företaget Fonterra ensamt för en tredjedel av denna andel.[50] På senare år har även mängden vingårdar ökat till det dubbla,[51] och vinexporten har därefter gått om ullexporten i betydelse.[52][53]

 
Milford Sound / Piopiotahi är en av Nya Zeelands mest kända turistdestinationer.[54]

Transporter redigera

Nya Zeeland har ett vägnät av statliga vägar med totalt knappt 11 000 km längd, varav 170 km motorväg. Dessutom finns cirka 80 000 km lokala allmänna vägar. Vänstertrafik råder. Det finns ett järnvägsnät på cirka 3 800 km. Det når alla huvuddelar av landet.

Mellan Nordön och Sydön finns ingen fast förbindelse, men det finns en färjeförbindelse som tar passagerare, vägfordon och järnvägsfordon. Färjan tar cirka tre timmar mellan hamnarna. Det finns ingen bilfärja från andra länder, även om det går fraktfartyg.

Nästan alla besökare från andra länder kommer med flyg, vilket också är viktigt för inrikes resor, framförallt mellan de två huvudöarna.

Demografi redigera

Nya Zeeland har 4,9 miljoner invånare. Omkring tre miljoner bor på Nordön, och 70 procent av befolkningen är av europeisk börd. Nya Zeeland-födda européer kallas ofta pākeha, och vissa maorier använder termen för samtliga icke-maoriska nyzeeländare. De flesta av de europeiska nyzeeländarna är av brittisk, irländsk eller nederländsk börd. Maorier utgör den andra största etniska gruppen, och omfattar 14,7 procent av befolkningen. 6,6 procent av befolkningen är asiater och 6,5 procent från andra öar i Oceanien. Nya Zeeland ställer sig positivt till invandring och satsar på att öka sin befolkning med en procent per år. Immigranter från Storbritannien står idag[när?] för 30 procent av invandringen, men allt fler invandrare kommer från Östasien.

Kristendom är huvudreligionen på Nya Zeeland, även om nära 30 procent av befolkningen inte bekänner sig till någon religion. De flesta kristna är anglikaner (24 procent), presbyterianer (18 procent), katoliker (15 procent) och metodister (5 procent). Det finns också ett antal baptister (2 procent), pingstvänner och mormoner (2 procent). Den nyzeeländska kyrkan ratana är vanlig främst hos maorierna. Minoritetsreligioner inkluderar hinduism, buddhism och islam. Organisationen Islam i Nya Zeeland organiserar 36 000 muslimer i Nya Zeeland.

Utbildning redigera

År 1877 infördes obligatorisk och avgiftsfri utbildning för alla barn mellan sju och 13 år. Sedan ändrades detta till alla barn mellan sex och 16 år, men det finns även barn som börjar vid fem års ålder. 9 av 10 barn fortsätter efter högstadiet till gymnasiet. Nittionio procent av befolkningen över 15 år kan läsa och skriva.[källa behövs]

Kultur redigera

Sport redigera

 
All Blacks gör en haka före en match mot Frankrike, 2006.

Sport har en viktig roll i Nya Zeelands kultur, den inofficiella nationalsporten rugby union är särskilt inflytelserik. Andra populära sporter i Nya Zeeland är cricket, bowls, netball, fotboll, motorsport, golf, simning och tennis.[55] Nya Zeeland har landslag i flera sporter, bland andra rugby union, rugby league, netball, cricket,[56][57] och softboll. Landet är internationellt kända för att få bra resultat och många medaljer vid olympiska spelen och Samväldesspelen i förhållande till antalet invånare (till exempel 18 medaljer vid sommar-OS 2016).[58][59]


Internationella rankningar redigera

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2019 3 av 180
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2019 7 av 180
Transparency International Korruptionsindex 2018 2 av 180
FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2018 14 av 189

Referenser redigera

  1. ^ ”Stats NZ”. https://www.stats.govt.nz/. Läst 15 augusti 2023. 
  2. ^ [a b c d] ”Download World Economic Outlook database: April 2023” (på engelska). Internationella valutafonden. https://www.imf.org/en/Publications/WEO/weo-database/2023/April/weo-report?c=512,914,612,171,614,311,213,911,314,193,122,912,313,419,513,316,913,124,339,638,514,218,963,616,223,516,918,748,618,624,522,622,156,626,628,228,924,233,632,636,634,238,662,960,423,935,128,611,321,243,248,469,253,642,643,939,734,644,819,172,132,646,648,915,134,652,174,328,258,656,654,336,263,268,532,944,176,534,536,429,433,178,436,136,343,158,439,916,664,826,542,967,443,917,544,941,446,666,668,672,946,137,546,674,676,548,556,678,181,867,682,684,273,868,921,948,943,686,688,518,728,836,558,138,196,278,692,694,962,142,449,564,565,283,853,288,293,566,964,182,359,453,968,922,714,862,135,716,456,722,942,718,724,576,936,961,813,726,199,733,184,524,361,362,364,732,366,144,146,463,528,923,738,578,537,742,866,369,744,186,925,869,746,926,466,112,111,298,927,846,299,582,487,474,754,698,&s=NGDPD,&sy=2021&ey=2028&ssm=0&scsm=1&scc=0&ssd=1&ssc=0&sic=0&sort=country&ds=.&br=1. Läst 18 april 2023. 
  3. ^ ”Human Development Report 2021/2022” (på engelska) (  PDF). United Nations Development Programme. sid. 284-287. https://hdr.undp.org/system/files/documents/global-report-document/hdr2021-22pdf_1.pdf. Läst 3 december 2022. 
  4. ^ [a b] ”Kate Rowan: New Zealand, an unexpected world-beater” (på engelska). independent. 19 december 2012. https://www.independent.ie/life/travel/kate-rowan-new-zealand-an-unexpected-world-beater-28949539.html. Läst 1 augusti 2020. 
  5. ^ [a b] Delvin, Collette (17 december 2018). ”Justice Helen Winkelmann appointed Chief Justice” (på engelska). Stuff. https://www.stuff.co.nz/national/politics/109416961/justice-helen-winkelmann-appointed-chief-justice. Läst 1 augusti 2020. 
  6. ^ Birds of the World, Lars Larsson, 2001, CD-rom
  7. ^ [a b] Bacon, Phillip. En gyllene bildatlas [del 6]. Stockholm: Folket i Bild 
  8. ^ Walrond, Carl (mars 2009). ”Natural environment - Climate” (på engelska). Te Ara - the Encyclopedia of New Zealand. http://www.TeAra.govt.nz/en/natural-environment/3. Läst 15 januari 2011. 
  9. ^ ”Nya Zeeland”. Landguiden. Utrikespolitiska Institutet. Arkiverad från originalet den 22 maj 2018. https://web.archive.org/web/20180522181200/https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/nya_zeeland/aktuell-politik/. Läst 22 maj 2018. 
  10. ^ ”New Zealand Labour signs coalition deal”. The Guardian. 24 oktober 2017. https://www.theguardian.com/world/2017/oct/24/new-zealand-kingmaker-winston-peters-deputy-prime-minister-foreign. Läst 22 maj 2018. 
  11. ^ ”Mallard, Trevor - New Zealand Parliament” (på engelska). www.parliament.nz. Arkiverad från originalet den 7 juli 2020. https://web.archive.org/web/20200707200634/https://www.parliament.nz/en/mps-and-electorates/members-of-parliament/mallard-trevor/. Läst 1 augusti 2020. 
  12. ^ ”Chatham Islands Council”. https://www.cic.govt.nz. Läst 19 januari 2018. 
  13. ^ https://evolvingnewsroom.co.nz Envolving Newsroom 2018
  14. ^ https://www.localcouncils.govt.nz Arkiverad 3 juni 2017 hämtat från the Wayback Machine. New Zealand Goverment, Department of Internal Affairs
  15. ^ Royal New Zealand Air Force
  16. ^ ”New Zealand Defence Force”. Arkiverad från originalet den 19 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210119224201/https://www.nzdf.mil.nz/navy/capability/. Läst 17 januari 2021. 
  17. ^ World Economic Outlook. International Monetary Fund. April 2018. Sid. 63. ISBN 978-1-48434-971-7. https://www.imf.org/en/Publications/WEO/Issues/2018/03/20/~/media/Files/Publications/WEO/2018/April/text.ashx?la=en. Läst 21 juni 2018. 
  18. ^ Human Development Report 2021/2022. United Nations Development Programme. 8 september 2022. https://hdr.undp.org/system/files/documents/global-report-document/hdr2021-22pdf_1.pdf. Läst 23 november 2023 
  19. ^ ”Report for Selected Countries and Subjects” (på engelska). IMF. https://www.imf.org/en/Publications/WEO/weo-database/2020/October/weo-report. Läst 23 november 2023. 
  20. ^ ”Currencies of the territories listed in the BS exchange rate lists”. Currencies of the territories listed in the BS exchange rate lists. Bank of Slovenia. http://www.bsi.si/en/financial-data.asp?MapaId=1239. 
  21. ^ McLintock, Alexander, red (november 2009). ”Historical evolution and trade patterns”. An Encyclopaedia of New Zealand. http://www.TeAra.govt.nz/en/1966/trade-external/1. Läst 10 februari 2011. 
  22. ^ Stringleman, Hugh; Peden, Robert (oktober 2009). ”Sheep farming – Growth of the frozen meat trade, 1882–2001”. Te Ara: The Encyclopedia of New Zealand. Läst 6 maj 2010. 
  23. ^ Baker, John (februari 2010). ”Some Indicators of Comparative Living Standards”. i McLintock, Alexander. An Encyclopaedia of New Zealand. http://www.TeAra.govt.nz/en/1966/standard-of-living/1/1. Läst 30 april 2010.  PDF Table
  24. ^ Wilson, John (mars 2009). ”History – The later 20th century”. Te Ara: The Encyclopedia of New Zealand. Läst 2 februari 2011. 
  25. ^ Nixon, Chris; Yeabsley, John (april 2010). ”Overseas trade policy – Difficult times – the 1970s and early 1980s”. Te Ara: The Encyclopedia of New Zealand. Läst 22 januari 2011. 
  26. ^ Evans, N. R. (januari 1994), ”Up from Down Under: After a Century of Socialism, Australia and New Zealand are Cutting Back Government and Freeing Their Economies”, National Review 46 (16): 47–51 
  27. ^ Trade, Food Security, and Human Rights: The Rules for International Trade in Agricultural Products and the Evolving World Food Crisis. Routledge. 2016. Sid. 125. ISBN 9781317008521. 
  28. ^ Arnold, Wayne (2 augusti 2007). ”Surviving Without Subsidies”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2007/08/02/business/worldbusiness/02farm.html?pagewanted=all. Läst 11 augusti 2015. ”... ever since a liberal but free-market government swept to power in 1984 and essentially canceled handouts to farmers .... They went cold turkey and in the process it was very rough on their farming economy” 
  29. ^ Easton, Brian (november 2010). ”Economic history – Government and market liberalisation”. Te Ara: The Encyclopedia of New Zealand. Läst 1 februari 2011. 
  30. ^ [a b] ”Prostitution Reform Act 2003 – 3 Purpose” (på engelska). New Zealand Legislation. 2003 (2023). https://www.legislation.govt.nz/act/public/2003/0028/latest/DLM197821.html. Läst 22 november 2023. 
  31. ^ [a b c] ”Unemployment: the Social Report 2016 – Te pūrongo oranga tangata”. Unemployment: the Social Report 2016 – Te pūrongo oranga tangata. New Zealand Ministry of Social Development. http://www.socialreport.msd.govt.nz/paid-work/unemployment.html. 
  32. ^ ”New Zealand Takes a Pause in Cutting Rates”. The New York Times. 10 juni 2009. https://www.nytimes.com/2009/06/11/business/global/11nzrate.html. Läst 30 april 2010. 
  33. ^ ”New Zealand's slump longest ever”. BBC News. 26 juni 2009. http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/8120196.stm. Läst 30 april 2010. 
  34. ^ Davenport, Sally (2004). ”Panic and panacea: Brain drain and science and technology human capital policy”. Research Policy 33 (4): sid. 617–630. doi:10.1016/j.respol.2004.01.006. 
  35. ^ Collins, Simon (mars 2005). ”Quarter of NZ's brightest are gone”. The New Zealand Herald. http://www.nzherald.co.nz/nz/news/article.cfm?c_id=1&objectid=10114923. 
  36. ^ Winkelmann, Rainer (2000). ”The labour market performance of European immigrants in New Zealand in the 1980s and 1990s”. The International Migration Review (The Center for Migration Studies of New York) 33 (1): sid. 33–58. doi:10.2307/2676011.  Journal subscription required
  37. ^ Bain 2006, sid. 44.
  38. ^ ”GII 2016 Report” (PDF). GII 2016 Report. Global Innovation Index. https://www.globalinnovationindex.org/userfiles/file/reportpdf/gii-full-report-2016-v1.pdf#. 
  39. ^ Pearl, Harry (18 september 2013). ”NZ income gap at crisis level - author” (på engelska). Stuff. https://www.stuff.co.nz/national/9182609/NZ-income-gap-at-crisis-level-author. Läst 24 juli 2023. 
  40. ^ Groser, Tim (mars 2009). ”Speech to ASEAN-Australia-New Zealand Free Trade Agreement Seminars”. Speech to ASEAN-Australia-New Zealand Free Trade Agreement Seminars. New Zealand Government. http://www.beehive.govt.nz/speech/speech-asean-australia-new-zealand-free-trade-agreement-seminars. 
  41. ^ ”Improving Access to Markets:Agriculture”. Improving Access to Markets:Agriculture. New Zealand Ministry of Foreign Affairs and Trade. http://www.mfat.govt.nz/Trade-and-Economic-Relations/NZ-and-the-WTO/Improving-access-to-markets/0-agriculturenegs.php. 
  42. ^ ”Standard International Trade Classification R4 – Exports (Annual-Jun)”. Standard International Trade Classification R4 – Exports (Annual-Jun). Statistics New Zealand. April 2015. http://www.stats.govt.nz/infoshare. 
  43. ^ [a b] ”Goods and services trade by country: Year ended June 2018 – corrected”. Goods and services trade by country: Year ended June 2018 – corrected. Statistics New Zealand. https://www.stats.govt.nz/information-releases/goods-and-services-trade-by-country-year-ended-june-2018. 
  44. ^ ”China and New Zealand sign free trade deal”. The New York Times. 1 april 2008. https://www.nytimes.com/2008/04/07/business/worldbusiness/07iht-7tradefw.11718461.html. 
  45. ^ ”EU and New Zealand sign ambitious free trade agreement”. European Commission. https://ec.europa.eu/commission/presscorner/api/files/document/print/en/ip_23_3715/IP_23_3715_EN.pdf. 
  46. ^ [a b] McLintock, A. H. (1966). ”HISTORICAL EVOLUTION AND TRADE PATTERNS” (på engelska). An Encyclopaedia of New Zealand. https://teara.govt.nz/en/1966/trade-external. Läst 23 november 2023. 
  47. ^ Stringleman, Hugh; Scrimgeour, Frank (november 2009). ”Dairying and dairy products – Dairying in the 2000s”. Te Ara: The Encyclopedia of New Zealand. Läst 22 januari 2011. 
  48. ^ ”New Zealand”. The World Factbook. US Central Intelligence Agency. 25 februari 2021. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/new-zealand/. 
  49. ^ ”Key Tourism Statistics”. Key Tourism Statistics. Ministry of Business, Innovation and Employment. 26 april 2017. http://www.mbie.govt.nz/info-services/sectors-industries/tourism/documents-image-library/key-tourism-statistics.pdf. 
  50. ^ Stringleman, Hugh; Scrimgeour, Frank (mars 2009). ”Dairying and dairy products – Manufacturing and marketing in the 2000s”. Te Ara: The Encyclopedia of New Zealand. Läst 22 januari 2011. 
  51. ^ Dalley, Bronwyn (mars 2009). ”Wine – The wine boom, 1980s and beyond”. Te Ara: The Encyclopedia of New Zealand. Läst 22 januari 2011. 
  52. ^ ”Wine in New Zealand”. The Economist. 27 mars 2008. http://www.economist.com/node/10926423. Läst 29 april 2017. 
  53. ^ ”Agricultural and forestry exports from New Zealand: Primary sector export values for the year ending June 2010”. Agricultural and forestry exports from New Zealand: Primary sector export values for the year ending June 2010. New Zealand Ministry of Agriculture and Forestry. 14 januari 2011. http://www.maf.govt.nz/news-resources/statistics-forecasting/international-trade.aspx. 
  54. ^ ”NZ tops Travellers' Choice Awards”. Stuff. May 2008. http://www.stuff.co.nz/travel/396410. 
  55. ^ ”Sport and Recreation Participation Levels” (på engelska). sparc.org.nz. Arkiverad från originalet den 2 juni 2010. https://web.archive.org/web/20100602024504/http://www.activenzsurvey.org.nz/Documents/Participation-Levels.pdf. Läst 13 oktober 2010. 
  56. ^ Boock, Richard (11 november 2006). ”Cricket Chief: Eden Park Betrayed” (på engelska). The New Zealand Herald. http://www.nzherald.co.nz/a-stadium-for-the-world-cup/news/article.cfm?c_id=1501105&objectid=10410243. Läst 13 oktober 2010. 
  57. ^ Williams, Peter (13 september 2009). ”Peter Williams: Future cricket looks shorter” (på engelska). The New Zealand Herald. http://www.nzherald.co.nz/cricket-world-cup/news/article.cfm?c_id=497&objectid=10596892. Läst 13 oktober 2010. 
  58. ^ ”ABS medal tally: Australia finishes third” (på engelska). Australian Bureau of Statistics. 30 augusti 2004. http://www.abs.gov.au/Ausstats/abs@.nsf/57a31759b55dc970ca2568a1002477b6/be9f47591541e29eca256ef40004f25a!OpenDocument. Läst 13 oktober 2010. 
  59. ^ ”Per Capita Olympic Medal Table” (på engelska). users.skynet.be/hermandw/olymp/. Arkiverad från originalet den 13 september 2008. https://web.archive.org/web/20080913181523/http://users.skynet.be/hermandw/olymp/reloly.html. Läst 13 oktober 2010. 

Externa länkar redigera