Jugoslavien

statsbildning i Sydösteuropa 1918–2003
Jugoslaviens geografiska utbredning 1918–2003

Jugoslavien (makedonska, montenegrinsk och serbisk kyrilliska: Југославија, bosniska, kroatiska, serbiska (latinska) och slovenska: Jugoslavija) med betydelsen 'Sydslavien' på sydslaviska språk var den vardagliga benämningen på en serie statsbildningar som från första världskrigets slut 1918 och fram till 2003 fanns på Balkanhalvön.

Jugoslavien omfattade hela eller delar av det område som idag utgör staterna Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Kosovo, Makedonien, Montenegro, Slovenien och Serbien.

Innehåll

StatsbildningarRedigera

Benämningen Jugoslavien kan avse någon av följande statsbildningar:

En statsrättslig kontinuitet fanns mellan Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, Kungariket Jugoslavien, Federativa folkrepubliken Jugoslavien och Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Det tredje Jugoslavien som bildades 1992 av Serbien och Montenegro är däremot enligt Badinter-kommissionen och FN:s nationalförsamling en av fem efterföljarstater till det andra Jugoslavien (1945-1992).

HistoriaRedigera

Kungariket Jugoslavien (1918–1945)Redigera

Kungariket Jugoslavien, som officiellt hette "Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike" mellan 1918 och 1929, bildades 1918 då Österrike-Ungern bröt samman efter första världskriget. Statsbildningen drevs på av den redan självständiga staten Serbien, som ville se ett starkt självständigt och enat rike på Balkanhalvön i hopp om att kunna stå emot framtida intressen från stormakter, då stora delar av den blivande staten varit under österrikisk kontroll under lång tid. År 1929 bytte kungariket namn till Kungariket Jugoslavien. År 1941 invaderades kungadömet av axelmakterna Tyskland och Italien. På grund av andra världskriget tvingades kung Peter II i exil och efter krigets slut 1945 utropades republik och staten ombildades till Folkrepubliken Jugoslavien under ledning av Josip Broz, även känd som Tito.

Federationen Jugoslavien (1945–1992)Redigera

 
Flagga
 
Jugoslavien 1945-1992.

Som federation under efterkrigstiden bestod Jugoslavien av delrepublikerna Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro och Makedonien, samt av följande konstitutiva folk: makedonier, serber, montenegriner, bosniaker, kroater och slovener. Dessutom var de serbiska autonoma provinserna Kosovo och Vojvodina också delar av Jugoslavien men ingick inom delrepubliken Serbien.

Jugoslavien antog 1963 en ny grundlag. Den nya grundlagen innebar att förbundsstaten bytte namn till den Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Delstaternas epitet, ”folkrepubliken”, avskaffades och istället infördes epitetet ”socialistiska republiken” till delstatsnamnen. SFRJ (Socialistiska federativa republiken Jugoslavien) hade under sin storhetstid (1960–1989) Europas tredje starkaste armé, JNA även kallad "folkets armé". Militären var den största utgiften för landet. Landet valde, till skillnad från andra socialistiska stater, att inte alliera sig med Sovjetunionen. Landet leddes 1945–1980 av dess obestridde ledare Tito.

Politiskt missnöje i efterkrigsjugoslavien lade grunden för Kroatiska våren 1971 som i sin tur skulle komma att leda till allt starkare självständighetsivrande. Ett av huvudkraven var medborgerliga rättigheter för det kroatiska folket, samt rätten att få uttrycka stolthet över sin nationalitet. Detta irriterade Titos kommunistregering som hade gjort många försök att kuva och eliminera alla sådana infall och begrepp allt sedan andra världskriget med fruktan om allvarliga rubbningar i stabiliteten och eventuellt upplösning av nationen på grund av etniska spänningar. Nu uttrycktes även krav på decentralisering av det ekonomiska systemet och kritik riktades på hur statens inkomster fördelades mellan delrepublikerna. 1974 antogs en ny grundlag som ytterligare ökade de federala inslagen i ett försök att möta missnöjet.

Edvard Kardelj var tillsammans med Josip Broz Tito den ledande ideologen i Jugoslaviens Kommunistiska Förbund. Edvard Kardelj var den huvudsakliga upphovsmannen till systemet för arbetarnas självförvaltning i Jugoslavien. Självförvaltningen var ett demokratiskt system för arbetarstyrda företag. Systemet med självförvaltning på företagen utarbetades av Edvard Kardelj i samarbete med Josip Broz Tito. Syftet var att de som arbetade på företagen skulle ta en aktiv del i administrationen av företagen och åstadkomma en demokratisk styrning av ekonomin, samt att komma bort från en mer tungstyrd och centraliserad statlig styrning. Systemet som infördes 1950 medförde en uppgång i ekonomin. Framgången berodde på att arbetarna på företagen hade lättare att förutse de lokala konsumenternas behov än de mest kompetenta statliga planeringsgrupper. Självförvaltningen innebar att arbetarna inom t.ex. ett industriföretag genom ett demokratiskt val utsåg ett arbetarråd som utgjorde ledningen i företaget. Alla som arbetade på företaget kunde väljas till arbetarråden och mandattiden var två år. Även beslut om fördelningen av vinsten i företaget, investeringar, vad som skulle produceras, priser på varor, arbetsförhållanden, m.m. kunde underställas debatt och demokratiska majoritetsbeslut av arbetarna i företagen.

Självförvaltningen förutsatte en decentralisering av makten över produktionen. Eftersom företagen agerade relativt självständigt men ändå försökte uppfylla statliga femårsplaner verkade de i en socialistisk marknadsekonomi. Företagen var formellt sett fortfarande ägda av samhället men brukandet överlämnades till arbetarna. Arbetarråden och självförvaltningen kan bland annat härledas till de ryska arbetarråden, sovjeterna, under 1920-talet i Sovjetunionen. De Jugoslaviska arbetarråden och självförvaltningen kom senare att framstå som ett alternativ till den allt mer centraliserade statliga styrningen över produktionen i Sovjetunionen. Det ledde till en ideologisk brytning mellan Stalin och Tito/Kardelj. Relationerna återupprättades emellertid av Stalins efterträdare Chrustjov. Självförvaltningen infördes 1950 och upphörde i och med upplösningen av Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien 1992.[1][2][3][4].

Jugoslavien hade tre officiella språk: serbokroatiska, makedonska och slovenska samt två officiella skriftspråk: kyrilliska och latinska alfabetet; i bruk även på hög administrativ nivå. Något enhetligt jugoslaviskt språk fanns aldrig, även om serbokroatiska talades av en övervägande majoritet och lästes av samtliga skolbarn, oavsett etnisk tillhörighet, i hela landet.

Jugoslaviens sönderfallRedigera

1991 genomfördes folkomröstningar i alla delrepubliker utom Serbien om självständighet. Regeringen i Belgrad svarade med att skicka den jugoslaviska armén till Slovenien under ett tio dagar långt krig och till Kroatien. Efterhand kom kriget att äga rum i Bosnien-Hercegovina. Kroatien, Slovenien och Bosnien blev självständiga stater. 1999 följde Kosovokriget. Den 17 februari 2008 utropade Kosovo självständighet från Serbien. Serbien anser att området fortfarande är en del av Serbiens suveräna territorium. Kosovo är erkänt internationellt av 98 länder.

Förbundsrepubliken Jugoslavien och Serbien och Montenegro (1992–2006)Redigera

 
Serbien och Montenegro.

1992–2003 fanns Jugoslavien kvar, men inte som socialistisk stat. Bland delrepublikerna återstod bara Serbien och Montenegro. Under denna period begicks flera brott mot mänskligheten så som folkmord i de så kallade Jugoslaviska krigen. Stjärnan i den jugoslaviska flaggan togs bort och kvar blev denna flagga.

Den 4 februari 2003 upphörde också denna sista del av Restjugoslavien att existera och konfederationen Serbien och Montenegro bildades. Flaggan förblev den samma i konfederationen som i den förutvarande förbundsrepubliken Jugoslavien.

Unionsupplösning 2006Redigera

Den 21 maj 2006 hölls folkomröstning i Montenegro om landet skulle bli självständigt. Resultatet blev 55,53 % för självständighet. Montenegro utropade sig den 3 juni 2006 självständigt och unionen upphörde då de facto. Den 5 juni 2006 förklarade sig Serbien i sin tur självständigt från unionen som därmed upplöstes.

Nya länder efter JugoslavienRedigera

Land Huvudstad Flagga Statsvapen Självständighet deklarerad Självständighet internationellt erkänd Nationaldag
Bosnien och Hercegovina Sarajevo     1 mars 1992 6 april 1992 1 mars
Kroatien Zagreb     25 juni 1991 8 oktober 1991 25 juni
Makedonien Skopje     8 september 1991 8 april 1993 8 september
Montenegro Podgorica     21 maj 2006 3 juni 2006 13 juli
Serbien Belgrad     22 maj 2006 5 juni 2006 15 februari
Slovenien Ljubljana     25 juni 1991 7 juli 1991 25 juni
Kosovo Pristina     17 februari 2008 17 februari

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Bengt Abrahamsson, Exemplet Jugoslavien, Almqvist Wiksell förlag 1976
  2. ^ Edvard Kardelj, Democracy and socialism, Summerfield Press, London 1960.
  3. ^ Josip Broz Tito, Workers Manage Factories in Yugoslavia, 26 juni 1950
  4. ^ Marxist Internet Archive. P. Romac och J. Franic Arbetarnas självförvaltning i Jugoslavien, Federativ förlag 1964