Williams F1

brittiskt formel 1-stall
(Omdirigerad från Williams-Renault)

Williams Grand Prix Engineering Limited, tävlar som Williams Racing,[4] är en brittisk formelbiltillverkare med ett formel 1-stall som debuterade i Spanien 1969 under namnet Frank Williams Racing Cars. Williams debuterade i sin nuvarande form i Spanien 1977.

Storbritannien Williams-Mercedes
2024 års F1-bil för Williams.
TävlingsnamnWilliams Racing[1]
HemvistGrove, Oxfordshire, England, Storbritannien
Aktivt1969(1977)–
StallchefStorbritannien James Vowles
Teknisk direktörStorbritannien Pat Fry
FörareThailand Alexander Albon[2]
Argentina Franco Colapinto[3]
ChassiFW45
MotorMercedes F1 M14 E Performance
DäckPirelli
BränslePetronas
Lopp792 (Anmälda till)
787 (starter)
Vunna lopp114
Pole position128
Snabbaste varv133
Konstruktörstitlar9 (1980, 1981, 1986, 1987, 1992, 1993, 1994, 1996, 1997)
Förartitlar(Alan Jones 1980 + Keke Rosberg 1982 + Nelson Piquet 1987 + Nigel Mansell 1992 + Alain Prost 1993 + Damon Hill 1996 + Jacques Villeneuve 1997)

Historik

redigera

Sammanfattning

redigera

Stallet grundades av Frank Williams 1969 men började inte tävla med egna bilar förrän 1977. Williams etablerade sig som ett mästarstall under 1980- och 1990-talen då man erövrade nio konstruktörsmästerskapstitlar och då sju av stallets förare vann världsmästerskapet.

Williams mörkaste ögonblick var när den fenomenale formel 1-föraren Ayrton Senna omkom strax efter starten i San Marinos Grand Prix på Imola 1994. Det var Sennas tredje tävling för dåvarande Rothmans Williams-Renault.

Efter säsongen 2005 upphörde samarbetet med BMW, som etablerade ett eget stall, BMW Sauber.

Den tidiga karriären

redigera

Frank Williams skyddsling Piers Courage sattes i en köpt Brabham 1969. Williams var då chef i sitt lilla privata stall, som drabbades hårt då Courage avled efter en krasch på Zandvoortbanan 1970. Williams fick dock stöd av Philip Morris och kunde 1973 tävla med Iso Marlboro-bilar. Stallet nådde inga större framgångar, men lockade ändå kända namn som Jacky Ickx, Jacques Laffite och Chris Amon. 1976 köpte den kanadensiske oljemiljardären Walter Wolf upp stallet och döpte om det till Wolf. Det hade stora framgångar med Jody Scheckter under 1977, men som sedan upphörde efter ett par misslyckade säsonger. Williamsbilarna syntes inte till på banorna under 1977 och många trodde att historien var slut. Men inför säsongen 1978 hade Williams utsett Patrick Head till teknisk direktör och startade ett nytt stall i Didcot, med många lovande människor som senare blev stjärnor som ingenjörer i andra stall. Han satsade även på Alan Jones från Shadow som förare.

Alan Jones tid

redigera
 
Williams FW06 från 1979.

Frank Williams och Patrick Head förändrade Williamsstallet i grunden. Första säsongen var en uppbyggnadssäsong under vilken Alan Jones nådde en pallplats. 1979 började Williams tävla med två bilar; den andra körd av schweizaren Clay Regazzoni. I Storbritannien kom den första segern genom Regazzoni. Jones följde upp det genom att vinna fyra deltävlingar och körde under hösten enkelt ifrån Jody Scheckter och Gilles Villeneuve i Ferrari, men de hade skaffat sig ett ordentligt försprång under våren och slutade därför först i VM-tabellen, med Jones som trea och Regazzoni som femma. Inför 1980 flyttade Regazzoni till Ensign och Williams anställde Carlos Reutemann som ny förare. Jones lyckades dock förhandla sig till platsen som försteförare och tackade för förtroendet genom att vinna fem deltävlingar på sin väg mot mästerskapstiteln 1980, som var Williams första. Reutemann var dock aldrig något hot och han slutade trea. 1981 var däremot Reutemann sugen på att utmana på allvar. Han vägrade till råga på allt att lyda stallorder i Brasilien. Efter det var han och Jones bittra ovänner.

Williams, och framförallt Reutemann, var helt överlägsna i början. Under andra halvan av säsongen tappade dock båda mark, inte så mycket till den jagande Nelson Piquet i Brabham, utan snarare till Jacques Laffite och Alain Prost. De båda såg ut att kunna hota om VM-titeln, men ingen av dem nådde ända fram. I det näst sista loppet i Kanada föll Jones bort från striden och i Las Vegas, där avgörandet skulle ske, saboterade han för Reutemann genom att tävla med dennes bil, allt enligt sitt försteförarkontrakt. Jones meddelade att han skulle sluta, men kom tillbaka och körde sedan för Arrows och Lola. Reutemann missade mästerskapstiteln med en poäng och i början av 1982 fick han plötsligt nog och slutade. Rykten gjorde gällande att han som argentinare inte ville köra för ett brittiskt stall när Falklandskriget började.

Keke Rosbergs era

redigera

Säsongen 1982 kom finländaren Keke Rosberg från Fittipaldi-stallet. Han hade inte tagit några poäng där säsongen innan så valet av Rosberg var överraskande. De flesta hade väntat sig Eddie Cheever på platsen bredvid Carlos Reutemann, som slutade efter tre lopp och ersattes av Derek Daly.

Rosberg hängde med bra i början, men i mitten av säsongen började Didier Pironi och John Watson dra ifrån i toppen. I Tysklands Grand Prix kraschade emellertid Pironi i sin Ferrari och bröt båda benen varefter hans karriär var över. Nu handlade det om Rosberg, Alain Prost och Watson. Rosberg vann det viktiga loppet Schweiz Grand Prix 1982 vilket gav honom ett stort försprång som han förvaltade på bästa sätt och höll undan och vann mästerskapet med fem poäng före Pironi och Watson. Rosberg satte dock ett negativt mästerskapsrekord genom att enbart vinna en deltävling under säsongen. Eftersom Daly misslyckades kom Williams bara fyra i konstruktörs-VM, slagna av Ferrari, McLaren och Renault.

 
Nigel Mansell i en FW10 under träning i Tyskland 1985.

Säsongen 1983 innebar också den en seger för Rosberg, men den här gången blev han bara femma i förar-VM. De flesta var dock överens om att hans körning i Monaco var säsongens bästa. Säsongen 1984 vann Rosberg enbart i Dallas och slutade åtta i förar-VM. Hans stallkamrat Jacques Laffite hade inte lyckats något vidare varför han fick lämna stallet efter säsongen. Säsongen 1985 var Williams tillsammans med Honda redo för större saker och Rosberg vann två lopp och hans stallkamrat Nigel Mansell lika många. Det räckte till en tredjeplats för Rosberg och en sjätteplats för Mansell i förarmästerskapet. Efter säsongen gick Rosberg till McLaren.

Mansell, Piquet och Honda

redigera

Säsongen 1986 kom Nelson Piquet till stallet. Han och Mansell blev snabbt ovänner, på grund av att båda var så snabba och därmed blev bittra fiender på banan. Piquet sjönk så djupt att han hävdade att Mansells fru var ful. Mansell svarade med att dominera under kvalificeringarna. Piquet hängde genom sin jämnhet dock med till slutet av säsongen. Mansell såg ut att vinna mästartiteln när han punktering i finalen. Piquet kom tvåa i loppet och Alain Prost vann därmed förar-VM. Williams tog dock hem konstruktörs-VM.

Säsongen 1987 blev mer lyckad på förarfronten och Piquet kunde vinna mästerskapet, sedan Mansell haft problem med tillförlitligheten och skadat sig under kvalificeringen till Japans Grand Prix. Piquet vann endast tre deltävlingar, men tog sju andraplatser. Nyckeln till Williams framgångar var, förutom chassit, Hondas motorer. Man förlorade dock dem efter säsongen till McLaren, samtidigt som Piquet gick till Lotus.

Några mellanår

redigera

Säsongen 1988 hade Williams chockats av Nelson Piquets och Hondas avhopp. Honda ville att Williams skulle anställa Satoru Nakajima, men det vägrade man att gå med på. Toppförarna Alain Prost, Ayrton Senna och Gerhard Berger var redan kontrakterade och därför tvingades stallet leta utanför deras skara. Valet föll på Riccardo Patrese från Brabham. Han var arbetslös eftersom Brabham stod över säsongen på grund av ekonomiska problem.

Williams tvingades använda motorer ifrån Judd, som varken var snabba eller pålitliga och därmed hade Nigel Mansell och Patrese en så gott som omöjlig uppgift. Trots detta lyckades Mansell komma tvåa två gånger. Det var dock hans enda målgångar och han slutade bara elva i mästerskapet, en placering framför Patrese. Mansell var missnöjd med bilen och tvekade inte när han inför säsongen 1989 fick chansen att gå till Ferrari.

Mansell ersattes av belgaren Thierry Boutsen, som kommit fyra i det senaste mästerskapet. Boutsen vann under säsongens två lopp i sin Williams-Renault. Av förarna var dock Patrese den mest framgångsrike och han slutade trea medan Boutsen blev femma i förarmästerskapet.

Säsongen 1990 var svårare. Williams vann visserligen två lopp men halkade ner till fjärde plats i konstruktörs-VM. Inför säsongen 1991 lockade stallet tillbaka Nigel Mansell som ersättare för Thierry Boutsen. Den nya bilen med aktiv fjädring var inte så snabb i början, men efterhand kunde Mansell vinna fem lopp och Patrese två. De båda slutade tvåa respektive trea i förar-VM.

Total dominans

redigera

Säsongen 1992 chockade Williams sina motståndare. Nigel Mansell var fullständigt överlägsen och vann de fem första deltävlingarna, ofta följd av stallkamraten Riccardo Patrese. Den regerande världsmästaren Ayrton Senna var chanslös och använde tiden till att tjata på Frank Williams om en förarplats kommande säsong, vilket även Alain Prost gjorde.

När Mansell hade säkrat sin förartitel lät han bomben falla att han skulle lämna formel 1, därför att Frank Williams fört förhandlingar med andra förare bakom hans rygg. Prost fick till slut Williamskontraktet, medan Senna, på Prosts begäran, blev lämnad utanför. Patrese lämnade efter säsongen stallet, vilket gjorde att Williams testförare Damon Hill kunde ta platsen bredvid Prost.

1993 vann Williams ännu ett konstruktörsmästerskap. Prost körde elegant och stabilt till sig en överlägsen ledning i mitten av säsongen och körde därefter på säkerhet. Prost vann sju lopp och blev världsmästare medan Hill vann tre lopp och slutade trea.

 
Williams FW16 från 1994.

Sedan slutade Prost och lämnade över platsen öppen för Senna säsongen 1994. Senna tog pole position i de tre första loppen men hade inga poäng. Han kraschade sedan i det tredje i San Marino och omkom efter ett troligt fel på styrningen. Det var ett tungt slag för Williams, som blev åtalade i Italien. Under tiden tappade Hill mark mot den nye stjärnan Michael Schumacher i Benetton, som ett tag ledde med 37 poängs marginal. Efter ett par diskvalificeringar kom Hill i kapp och under de sista loppen kom Mansell tillbaka för att understödja Hill. Damons titeldrömmar tog slut efter att han och Schumacher kraschat i Australien, vilket gav Schumacher världsmästartiteln.

1995 blev ett tungt fall för Williams. David Coulthard, som körde sin första hela säsong för stallet, vann i Portugal. Men Hill, som var stallets främste titelaspirant, föll bort på grund av svaga insatser under slutet av säsongen, vilket gjorde att Schumacher relativt enkelt kunde vinna igen.

Williams gjorde nu klart med Heinz-Harald Frentzen, men berättade inget för Hill. Coulthard tackade nej till ett nytt kontrakt och gick till McLaren. Istället kom Jacques Villeneuve, som kört i IndyCar, och tog platsen bredvid Hill säsongen 1996. Det var Hills stora säsong.

Med Schumacher i en försvagad Ferrari kunde Hill relativt enkelt vinna förar-VM, 19 poäng före nykomlingen Villeneuve. Efter säsongen gav Frank Williams Hill sparken. Hill tog då med sig nummer 1 och gick till Arrows säsongen 1997.

Frentzens första säsong i Williams var inte lyckad. Han tippades som världsmästare, men Villeneuve hade inga problem med honom. Villeneuves enda hinder var istället Schumacher, som kommit tillbaka starkt och ledde inför den sista omgången. Dessa båda kolliderade i en hårnålskurva. Schumacher blev diskvalificerad ur förar-VM, medan Villeneuve rullade i mål som trea och världsmästare.

Efter sju goda år följde några svåra

redigera

Renault drog sig ur och lämnade Williams med 1997 års motorer, som märktes om till Mecachrome. Säsongen blev sedan mycket jobbig för Williams, som bara kunde titta på när McLaren och Ferrari drog iväg i konstruktörsmästerskapet. Williams hade till och med svårt att säkra tredjeplatsen före Jordan och Benetton.

Inför säsongen 1999 lämnade Jacques Villeneuve stallet, medan Heinz-Harald Frentzen fick sparken och bytte plats med landsmannen Ralf Schumacher i Jordan. Williams satsade också på italienaren Alex Zanardi. Schumacher övertygade redan från början, medan Zanardi hade problem. Schumacher tog sammanlagt 35 poäng, vilket var avsevärt bättre än vad Villeneuve nådde säsongen innan. Zanardi däremot blev den förste föraren som kört en hel säsong i Williams utan att ta poäng!

Ett problemfyllt äktenskap

redigera

Williams fick säsongen 2000 BMW-motorer men förväntningarna var ganska låga i början. Williams gav inte Alex Zanardi något nytt kontrakt utan erbjöd istället ett till fransmannen Olivier Panis, men han hade redan lovat att skriva på för McLaren, som testförare! Williams var nu inte ens attraktivt för medelmåttiga förare längre!

Britten Jenson Button fick då chansen, som han tog med den äran. Han tog 12 poäng, mot Ralf Schumachers 24 poäng som framstod allt mer som försteförare. Detta hotades dock när den aggressive colombianen Juan Pablo Montoya kom och ersatte Button säsongen 2001. Schumacher tog Williams första seger på fyra år när han vann San Marinos Grand Prix 2001. BMW-motorn hade mest hästkrafter i formel 1, men chassit verkade inte fungera så bra. Williams var därför ohotade på högfartsbanorna, där deras fyra vinster kom. Montoya vann till exempel i Italien, men på de långsamma banorna var Williams helt borta.

 
Ralf Schumacher i en FW25 i USA 2003.

Säsongen därpå var motorförsprånget borta, men bilen var bättre och Montoya kom trea i förarmästerskapet. 2003 kunde stallet på allvar utmana om mästerskapet och såg ett tag ut att vinna det, men mot slutet av säsongen gick allt fel och Michael Schumacher kunde vinna.

BMW började bli bekymrade och tyckte att Williams byggde för dåliga bilar.

När säsongen 2004 startade var bilen riktigt dålig och man skyllde på varandra. Efter säsongen valde både Schumacher och Montoya att lämna stallet och gick till Toyota respektive McLaren. Mark Webber och Nick Heidfeld kom och tog några pallplatser, men förhållandet mellan BMW och Williams var iskallt varefter BMW köpte Sauber.

F1-säsonger

redigera
Säsong Tävlingsnamn Bil Motor Däck Poäng[a] VM-plac.[b] Nr. Förare 1 Nr. Förare 2 Nr. Förare 3
1969 Frank Williams Racing Cars Brabham BT26A Ford Cosworth DFV 3.0 V8 D 16 2:a   Piers Courage
1970 Frank Williams Racing Cars De Tomaso 505-38 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 D 0   Piers Courage   Tim Schenken   Brian Redman
1971 Frank Williams Racing Cars March 701 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 4 4:a   Henri Pescarolo   Max Jean
1972 Team Williams Motul March 711
March 721
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 3 6:a   Henri Pescarolo   Carlos Pace
Team Williams Motul Politoys FX3 [c] Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 0   Henri Pescarolo
1973 Frank Williams Racing Cars Iso Marlboro FX3B Ford Cosworth DFV 3.0 V8 F 2 10:a   Howden Ganley   Tom Belsø[d]
  Nanni Galli
  Jacky Ickx
  Graham McRae
  Henri Pescarolo
  Jackie Pretorius
  Tim Schenken
  Gijs van Lennep
1974 Frank Williams Racing Cars Iso Marlboro FW01
Iso Marlboro FW02
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 F 4 10:a   Arturo Merzario
  Richard Robarts[e]
  Tom Belsø
  Jean-Pierre Jabouille
  Jacques Laffite
  Gijs van Lennep
1975 Frank Williams Racing Cars Williams FW01
Williams FW02
Williams FW03
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 6 9:a   Ian Ashley
  Lella Lombardi
  Damien Magee
  Arturo Merzario
  François Migault
  Jo Vonlanthen
  Renzo Zorzi
  Tony Brise
  Jacques Laffite
  Ian Scheckter
1976 Frank Williams Racing Cars Williams FW04
Wolf-Williams FW05[f]
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 0   Jacky Ickx   Michel Leclère[g]
1977 Williams Grand Prix Engineering March 761 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 0   Patrick Nève
1978 Williams Grand Prix Engineering Williams FW06 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 11 10:a   Alan Jones
1979 Albilad-Saudia Racing Team Williams FW06
Williams FW07
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 75 2:a   Alan Jones   Clay Regazzoni
1980 Albilad-Williams Racing Team Williams FW07
Williams FW07B
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 120 1:a   Alan Jones   Carlos Reutemann
1981 Albilad-Williams Racing Team
TAG Williams Team[h]
Williams FW07C
Williams FW07D
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 M/G 95 1:a   Alan Jones   Carlos Reutemann
1982 TAG Williams Team Williams FW07C
Williams FW07D
Williams FW08
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 58 4:a   Mario Andretti
  Derek Daly
  Carlos Reutemann
  Keke Rosberg
1983 TAG Williams Team Williams FW08C Ford Cosworth DFV 3.0 V8
Ford Cosworth DFY 3.0 V8
G 36 4:a   Keke Rosberg   Jacques Laffite   Jonathan Palmer
TAG Williams Team Williams FW09 Honda 1.5 V6T G 2 11:a   Keke Rosberg   Jacques Laffite
1984 Williams Grand Prix Engineering Williams FW09
Williams FW09B
Honda 1.5 V6T G 25,5 6:a   Jacques Laffite   Keke Rosberg
1985 Canon Williams Honda Team Williams FW10 Honda 1.5 V6T G 71 3:a   Nigel Mansell   Keke Rosberg
1986 Canon Williams Honda Team Williams FW11 Honda 1.5 V6T G 141 1:a   Nigel Mansell   Nelson Piquet
1987 Canon Williams Honda Team Williams FW11B Honda 1.5 V6T G 137 1:a   Nigel Mansell
  Riccardo Patrese
  Nelson Piquet
1988 Canon Williams Team Williams FW12 Judd 3.5 V8 G 20 7:a   Martin Brundle
  Nigel Mansell
  Jean-Louis Schlesser
  Riccardo Patrese
1989 Canon Williams Team Williams FW12C
Williams FW13
Renault 3.5 V10 G 77 2:a   Thierry Boutsen   Riccardo Patrese
1990 Canon Williams Team Williams FW13B Renault 3.5 V10 G 57 4:a   Thierry Boutsen   Riccardo Patrese
1991 Canon Williams Team Williams FW14 Renault 3.5 V10 G 125 2:a   Nigel Mansell   Riccardo Patrese
1992 Canon Williams Team Williams FW14B Renault 3.5 V10 G 164 1:a   Nigel Mansell   Riccardo Patrese
1993 Canon Williams Team Williams FW15C Renault 3.5 V10 G 168 1:a   Damon Hill   Alain Prost
1994 Rothmans Williams Renault Williams FW16
Williams FW16B
Renault 3.5 V10 G 118 1:a   Damon Hill   David Coulthard
  Nigel Mansell
  Ayrton Senna
1995 Rothmans Williams Renault Williams FW17
Williams FW17B
Renault 3.0 V10 G 112 2:a   Damon Hill   David Coulthard
1996 Rothmans Williams Renault Williams FW18 Renault 3.0 V10 G 175 1:a   Damon Hill   Jacques Villeneuve
1997 Rothmans Williams Renault Williams FW19 Renault 3.0 V10 G 123 1:a   Jacques Villeneuve   Heinz-Harald Frentzen
1998 Winfield Williams Williams FW20 Mecachrome 3.0 V10 G 38 3:a   Jacques Villeneuve   Heinz-Harald Frentzen
1999 Winfield Williams Williams FW21 Supertec 3.0 V10 B 35 5:a   Alex Zanardi   Ralf Schumacher
2000 BMW WilliamsF1 Team Williams FW22 BMW 3.0 V10 B 36 3:a   Ralf Schumacher   Jenson Button
2001 BMW WilliamsF1 Team Williams FW23 BMW 3.0 V10 M 80 3:a   Ralf Schumacher   Juan Pablo Montoya
2002 BMW WilliamsF1 Team Williams FW24 BMW 3.0 V10 M 92 2:a   Ralf Schumacher   Juan Pablo Montoya
2003 BMW WilliamsF1 Team Williams FW25 BMW P83 M 144 2:a   Juan Pablo Montoya   Ralf Schumacher
  Marc Gené
2004 BMW WilliamsF1 Team Williams FW26 BMW P84 M 88 4:a   Juan Pablo Montoya   Ralf Schumacher
  Marc Gené
  Antônio Pizzonia
2005 BMW WilliamsF1 Team Williams FW27 BMW P84/5 M 66 5:a   Mark Webber   Nick Heidfeld
  Antônio Pizzonia
2006 Williams F1 Williams FW28 Cosworth CA2006 V8 B 11 8:a   Mark Webber   Nico Rosberg
2007 AT&T Williams F1 Williams FW29 Toyota RVX-07 B 33 4:a   Nico Rosberg   Alexander Wurz
  Kazuki Nakajima
2008 AT&T Williams Williams FW30 Toyota RVX-08 B 26 8:a   Nico Rosberg   Kazuki Nakajima
2009 AT&T Williams Williams FW31 Toyota RVX-09 B 34.5 7:a   Nico Rosberg   Kazuki Nakajima
2010 AT&T Williams Williams FW32 Cosworth CA2010 B 69 6:a   Rubens Barrichello   Nico Hülkenberg
2011 AT&T Williams Williams FW33 Cosworth CA2011 P 5 9:a   Rubens Barrichello   Pastor Maldonado
2012 Williams F1 Team Williams FW34 Renault RS27-2012 P 76 8:a   Bruno Senna   Pastor Maldonado
2013 Williams F1 Team Williams FW35 Renault RS27-2013 P 5 9:a   Pastor Maldonado   Valtteri Bottas
2014 Williams Martini Racing Williams FW36 Mercedes PU106A Hybrid P 320 3:a 19.   Felipe Massa 77.   Valtteri Bottas
2015 Williams Martini Racing Williams FW37 Mercedes PU106B Hybrid P 257 3:a 19.   Felipe Massa 77.   Valtteri Bottas
2016 Williams Martini Racing Williams FW38 Mercedes PU106C Hybrid P 138 5:a 19.   Felipe Massa 77.   Valtteri Bottas
2017 Williams Martini Racing Williams FW40 Mercedes M08 EQ Power+ P 83 5:a 19.   Felipe Massa 18.   Lance Stroll 40.   Paul di Resta
2018 Williams Martini Racing Williams FW41 Mercedes M09 EQ Power+ P 7 10:a 18.   Lance Stroll 35.   Sergej Sirotkin
2019 Rokit Williams Racing Williams FW42 Mercedes P 1 10:a 63.   George Russell 88.   Robert Kubica
2020 Williams Racing Williams FW43[5] Mercedes M11 EQ Performance P 0 10:a 63.   George Russell[6] 6.   Nicholas Latifi[7] 89.   Jack Aitken
2021 Williams Racing Williams FW43B Mercedes M12 EQ Performance P 23 8:a 63.   George Russell 6.   Nicholas Latifi
2022 Williams Racing Williams FW44 Mercedes-AMG M13 E Performance P 8 10:a 6.   Nicholas Latifi 23.   Alexander Albon 45.   Nyck de Vries
2023 Williams Racing Williams FW45 Mercedes F1 M14 E Performance P 28 7:a 23.   Alexander Albon 2.   Logan Sargeant
2024 Williams Racing Williams FW45 Mercedes F1 M14 E Performance P 0 23.   Alexander Albon 2.   Logan Sargeant 43.   Franco Colapinto
  1.   Storbritannien 1979
  2.   Tyskland 1979
  3.   Österrike 1979
  4.   Nederländerna 1979
  5.   Kanada 1979
  6.   Argentina 1980
  7.   Monaco 1980
  8.   Frankrike 1980
  9.   Storbritannien 1980
  10.   Kanada 1980
  11.   USA 1980
  12.   USA West 1981
  13.   Brasilien 1981
  14.   Belgien 1981
  15.   Las Vegas 1981
  16.   Schweiz 1982
  17.   Monaco 1983
  18.   USA 1984
  19.   Detroit 1985
  20.   Europa 1985
  21.   Sydafrika 1985
  22.   Australien 1985
  23.   Brasilien 1986
  24.   Belgien 1986
  25.   Kanada 1986
  26.   Frankrike 1986
  27.   Storbritannien 1986
  28.   Tyskland 1986
  29.   Ungern 1986
  30.   Italien 1986
  31.   Portugal 1986
  32.   San Marino 1987
  33.   Frankrike 1987
  34.   Storbritannien 1987
  35.   Tyskland 1987
  36.   Ungern 1987
  37.   Österrike 1987
  38.   Italien 1987
  39.   Spanien 1987
  40.   Mexiko 1987
  41.   Kanada 1989
  42.   Australien 1989
  43.   San Marino 1990
  44.   Ungern 1990
  45.   Mexiko 1991
  46.   Frankrike 1991
  47.   Storbritannien 1991
  48.   Tyskland 1991
  49.   Italien 1991
  50.   Portugal 1991
  51.   Spanien 1991
  52.   Sydafrika 1992
  53.   Mexiko 1992
  54.   Brasilien 1992
  55.   Spanien 1992
  56.   San Marino 1992
  57.   Frankrike 1992
  58.   Storbritannien 1992
  59.   Tyskland 1992
  60.   Portugal 1992
  61.   Japan 1992
  62.   Sydafrika 1993
  63.   San Marino 1993
  64.   Spanien 1993
  65.   Kanada 1993
  66.   Frankrike 1993
  67.   Storbritannien 1993
  68.   Tyskland 1993
  69.   Ungern 1993
  70.   Belgien 1993
  71.   Italien 1993
  72.   Spanien 1994
  73.   Storbritannien 1994
  74.   Belgien 1994
  75.   Italien 1994
  76.   Portugal 1994
  77.   Japan 1994
  78.   Australien 1994
  79.   Argentina 1995
  80.   San Marino 1995
  81.   Ungern 1995
  82.   Portugal 1995
  83.   Australien 1995
  84.   Australien 1996
  85.   Brasilien 1996
  86.   Argentina 1996
  87.   Europa 1996
  88.   San Marino 1996
  89.   Kanada 1996
  90.   Frankrike 1996
  91.   Storbritannien 1996
  92.   Tyskland 1996
  93.   Ungern 1996
  94.   Portugal 1996
  95.   Japan 1996
  96.   Brasilien 1997
  97.   Argentina 1997
  98.   San Marino 1997
  99.   Spanien 1997
  100.   Storbritannien 1997
  101.   Ungern 1997
  102.   Österrike 1997
  103.   Luxemburg 1997
  104.   San Marino 2001
  105.   Kanada 2001
  106.   Tyskland 2001
  107.   Italien 2001
  108.   Malaysia 2002
  109.   Monaco 2003
  110.   Europa 2003
  111.   Frankrike 2003
  112.   Tyskland 2003
  113.   Brasilien 2004
  114.   Spanien 2012

Pole position

redigera
  1.   Storbritannien 1979
  2.   Kanada 1979
  3.   USA 1979
  4.   Argentina 1980
  5.   Belgien 1980
  6.   Tyskland 1980
  7.   Belgien 1981
  8.   Las Vegas 1981
  9.   Storbritannien 1982
  10.   Brasilien 1983
  11.   Frankrike 1985
  12.   Storbritannien 1985
  13.   Sydafrika 1985
  14.   Belgien 1986
  15.   Kanada 1986
  16.   Storbritannien 1986
  17.   Australien 1986
  18.   Brasilien 1987
  19.   Belgien 1987
  20.   Monaco 1987
  21.   Detroit 1987
  22.   Frankrike 1987
  23.   Storbritannien 1987
  24.   Tyskland 1987
  25.   Ungern 1987
  26.   Österrike 1987
  27.   Italien 1987
  28.   Spanien 1987
  29.   Mexiko 1987
  30.   Ungern 1989
  31.   Ungern 1990
  32.   Kanada 1991
  33.   Mexiko 1991
  34.   Frankrike 1991
  35.   Storbritannien 1991
  36.   Tyskland 1991
  37.   Portugal 1991
  38.   Sydafrika 1992
  39.   Mexiko 1992
  40.   Brasilien 1992
  41.   Spanien 1992
  42.   San Marino 1992
  43.   Monaco 1992
  44.   Frankrike 1992
  45.   Storbritannien 1992
  46.   Tyskland 1992
  47.   Ungern 1992
  48.   Belgien 1992
  49.   Italien 1992
  50.   Portugal 1992
  51.   Japan 1992
  52.   Australien 1992
  53.   Sydafrika 1993
  54.   Brasilien 1993
  55.   Europa 1993
  56.   San Marino 1993
  57.   Spanien 1993
  58.   Monaco 1993
  59.   Kanada 1993
  60.   Frankrike 1993
  61.   Storbritannien 1993
  62.   Tyskland 1993
  63.   Ungern 1993
  64.   Belgien 1993
  65.   Italien 1993
  66.   Portugal 1993
  67.   Japan 1993
  68.   Brasilien 1994
  69.   Stilla havet 1994
  70.   San Marino 1994
  71.   Frankrike 1994
  72.   Storbritannien 1994
  73.   Australien 1994
  74.   Brasilien 1995
  75.   Argentina 1995
  76.   Monaco 1995
  77.   Frankrike 1995
  78.   Storbritannien 1995
  79.   Tyskland 1995
  80.   Ungern 1995
  81.   Italien 1995
  82.   Portugal 1995
  83.   Europa 1995
  84.   Stilla havet 1995
  85.   Australien 1995
  86.   Australien 1996
  87.   Brasilien 1996
  88.   Argentina 1996
  89.   Europa 1996
  90.   Spanien 1996
  91.   Kanada 1996
  92.   Storbritannien 1996
  93.   Tyskland 1996
  94.   Belgien 1996
  95.   Italien 1996
  96.   Portugal 1996
  97.   Japan 1996
  98.   Australien 1997
  99.   Brasilien 1997
  100.   Argentina 1997
  101.   San Marino 1997
  102.   Monaco 1997
  103.   Spanien 1997
  104.   Storbritannien 1997
  105.   Belgien 1997
  106.   Österrike 1997
  107.   Japan 1997
  108.   Europa 1997
  109.   Frankrike 2001
  110.   Tyskland 2001
  111.   Belgien 2001
  112.   Italien 2001
  113.   Brasilien 2002
  114.   Monaco 2002
  115.   Kanada 2002
  116.   Europa 2002
  117.   Storbritannien 2002
  118.   Frankrike 2002
  119.   Italien 2002
  120.   Monaco 2003
  121.   Kanada 2003
  122.   Frankrike 2003
  123.   Tyskland 2003
  124.   Kanada 2004
  125.   Europa 2005
  126.   Brasilien 2010
  127.   Spanien 2012
  128.   Österrike 2014

Snabbaste varv

redigera
  1.   Italien 1971
  2.   USA West 1978
  3.   Kanada 1978
  4.   Storbritannien 1979
  5.   Italien 1979
  6.   Kanada 1979
  7.   Argentina 1980
  8.   Monaco 1980
  9.   Frankrike 1980
  10.   Tyskland 1980
  11.   Italien 1980
  12.   USA 1980
  13.   USA West 1981
  14.   Belgien 1981
  15.   Monaco 1981
  16.   Spanien 1981
  17.   Tyskland 1981
  18.   Nederländerna 1981
  19.   Italien 1981
  20.   Frankrike 1985
  21.   Italien 1985
  22.   Sydafrika 1985
  23.   Australien 1985
  24.   Brasilien 1986
  25.   Spanien 1986
  26.   San Marino 1986
  27.   Kanada 1986
  28.   Detroit 1986
  29.   Frankrike 1986
  30.   Storbritannien 1986
  31.   Ungern 1986
  32.   Portugal 1986
  33.   Mexiko 1986
  34.   Australien 1986
  35.   Brasilien 1987
  36.   Frankrike 1987
  37.   Storbritannien 1987
  38.   Tyskland 1987
  39.   Ungern 1987
  40.   Österrike 1987
  41.   Mexiko 1987
  42.   Storbritannien 1988
  43.   Brasilien 1989
  44.   Tyskland 1990
  45.   Ungern 1990
  46.   Portugal 1990
  47.   Spanien 1990
  48.   Japan 1990
  49.   Brasilien 1991
  50.   Kanada 1991
  51.   Mexiko 1991
  52.   Frankrike 1991
  53.   Storbritannien 1991
  54.   Tyskland 1991
  55.   Portugal 1991
  56.   Spanien 1991
  57.   Sydafrika 1992
  58.   Brasilien 1992
  59.   Spanien 1992
  60.   San Marino 1992
  61.   Monaco 1992
  62.   Frankrike 1992
  63.   Storbritannien 1992
  64.   Tyskland 1992
  65.   Ungern 1992
  66.   Italien 1992
  67.   Japan 1992
  68.   Sydafrika 1993
  69.   San Marino 1993
  70.   Monaco 1993
  71.   Storbritannien 1993
  72.   Ungern 1993
  73.   Belgien 1993
  74.   Italien 1993
  75.   Portugal 1993
  76.   Japan 1993
  77.   Australien 1993
  78.   San Marino 1994
  79.   Frankrike 1994
  80.   Storbritannien 1994
  81.   Tyskland 1994
  82.   Belgien 1994
  83.   Italien 1994
  84.   Portugal 1994
  85.   Japan 1994
  86.   Spanien 1995
  87.   Storbritannien 1995
  88.   Ungern 1995
  89.   Belgien 1995
  90.   Portugal 1995
  91.   Australien 1995
  92.   Australien 1996
  93.   Brasilien 1996
  94.   Europa 1996
  95.   San Marino 1996
  96.   Kanada 1996
  97.   Frankrike 1996
  98.   Storbritannien 1996
  99.   Tyskland 1996
  100.   Ungern 1996
  101.   Portugal 1996
  102.   Japan 1996
  103.   Australien 1997
  104.   Brasilien 1997
  105.   San Marino 1997
  106.   Ungern 1997
  107.   Belgien 1997
  108.   Österrike 1997
  109.   Luxemburg 1997
  110.   Japan 1997
  111.   Europa 1997
  112.   Italien 1999
  113.   Brasilien 2001
  114.   San Marino 2001
  115.   Kanada 2001
  116.   Europa 2001
  117.   Tyskland 2001
  118.   Italien 2001
  119.   USA 2001
  120.   Japan 2001
  121.   Malaysia 2002
  122.   Brasilien 2002
  123.   Kanada 2002
  124.   Frankrike 2003
  125.   Tyskland 2003
  126.   Ungern 2003
  127.   Japan 2003
  128.   Malaysia 2004
  129.   Brasilien 2004
  130.   Bahrain 2006
  131.   Australien 2009
  132.   Kanada 2014
  133.   Ryssland 2014

Williams Driver Academy

redigera

Organisation

redigera

Ledande befattningar

redigera

Ett urval av de ledande positionerna inom stallet.

Senast uppdaterad: 28 juli 2023.
Position Namn
Ordförande   Matthew Savage[8]
Ledamot   James Matthews[9]
Stallchef   James Vowles[10]
COO   Frédéric Brousseau[11]
Sportdirektör   Sven Smeets[12]
Teknisk direktör/CTO   Pat Fry[13][14]
Raceingenjör (Albon)   James Urwin[15]
Raceingenjör (Sargeant)   Gaëtan Jego[15]

Andra stall

redigera

Williams har också levererat bilar till andra formel 1-stall.

Stall Säsong Konstruktör Antal
lopp
Poäng
Apollon 1977 Apollon-Ford 1 0
Brands Hatch Racing 1980 Williams-Ford 1 0
Emilio de Villota 1981 Williams-Ford 1 0
Mapfre-Williams 1976 Williams-Ford 1 0
RAM 1980 Williams-Ford 9 0

FIA Formel 2

redigera

2009–2012 levererade Williams bilarna JPH1 F2 och JPH1B F2 till FIA Formula Two Championship.

Anmärkningar

redigera
  1. ^ Summan avser endast de konstruktörspoäng som stallet bidragit med.
  2. ^ Placeringen avser ställningen i VM för aktuell konstruktör.
  3. ^ Endast loppet i Storbritannien 1972.
  4. ^ Föraren startade inte.
  5. ^ Föraren kvalificerade sig inte.
  6. ^ Loppen i Brasilien 1976, Sydafrika 1976 och USA West 1976.
  7. ^ Loppen i Sydafrika 1976 och USA West 1976.
  8. ^ Från och med Spaniens Grand Prix 1981.

Källor

redigera
  1. ^ ”Williams unveils new livery and sponsor for 2019 Formula 1 season”. Autosport. 11 februari 2019. https://www.autosport.com/f1/news/141427/williams-unveils-new-livery-and-sponsor-for-2019. Läst 11 februari 2019. 
  2. ^ ”Alex Albon returns to F1 race seat with Williams in 2022 alongside Nicholas Latifi”. Formula1.com. https://www.formula1.com/en/latest/article.breaking-alex-albon-returns-to-f1-race-seat-with-williams-in-2022-alongside.46oM1Ffk7ngYX3yIpyciXC.html. 
  3. ^ ”Williams Racing announces that Franco Colapinto will race with the team for the remainder of the 2024 FIA Formula 1 World Championship season”. Formula1.com. 27 augusti 2024. https://www.williamsf1.com/posts/fd43d928-0914-42ff-b9ee-394342064dc4/williams-racing-team-statement?srsltid=AfmBOooSqAvclDh6ceY19B7HcYD9lWY5Aj8CNnAf6IRrI--9NvYo3m8c. Läst 27 augusti 2024. 
  4. ^ ”2024 F1 Entry list”. Fédération Internationale de l'Automobile. 24 januari 2024. https://www.fia.com/events/fia-formula-one-world-championship/season-2024/2024-fia-formula-one-world-championship-entry. Läst 26 januari 2024. 
  5. ^ Noble, Jonathan (17 februari 2020). ”Williams unveils 2020 FW43 F1 challenger in revised livery” (på engelska). autosport.com. Motorsport Network. https://www.autosport.com/f1/news/148285/williams-unveils-2020-challenger-in-revised-livery. Läst 20 februari 2020. 
  6. ^ Cobb, Haydn (11 november 2019). ”Russell: Changes promising for Williams heading into 2020” (på engelska). crash.net. https://www.crash.net/f1/news/933607/1/russell-changes-promising-williams-heading-2020. Läst 20 februari 2020. 
  7. ^ ”Nicholas Latifi chooses to race under No.6 in F1” (på engelska). ESPN. 20 januari 2020. https://www.espn.com/f1/story/_/id/28521320/nicholas-latifi-chooses-race-no6-f1. Läst 20 februari 2020. 
  8. ^ ”Matthew Savage”. Williams F1. https://www.williamsf1.com/team/matthew-savage. 
  9. ^ ”James Matthews”. Williams F1. https://www.williamsf1.com/team/james-matthews. 
  10. ^ Benson, Andrew. ”Williams appoint James Vowles as new team principal”. BBC. https://www.bbc.com/sport/formula1/64260044. 
  11. ^ ”Frederic Brousseau”. Williams F1. https://www.williamsf1.com/team/frederic-brousseau. Läst 28 juli 2023. 
  12. ^ ”Sven Smeets”. Williams F1. https://www.williamsf1.com/team/sven-smeets. 
  13. ^ van de Kleut, Cas (28 juli 2023). ”Pat Fry becomes new technical director at Williams”. GP Blog. https://www.gpblog.com/en/news/227733/pat-fry-makes-move-from-alpine-to-williams-as-technical-director.html. Läst 28 juli 2023. 
  14. ^ Cooper, Adam (28 juli 2023). ”Pat Fry lands top technical role at Williams F1 team”. Motorsport.com. https://www.motorsport.com/f1/news/pat-fry-to-join-williams-f1-team/10500995/. Läst 28 juli 2023. 
  15. ^ [a b] Braybrook, Rebecca (20 maj 2024). ”F1 race engineers: Who works with each driver and what is their role?”. Autosport. https://www.autosport.com/f1/news/f1-race-engineers-who-works-with-each-driver-and-what-is-their-role/10580876/. Läst 3 augusti 2024. 

Externa länkar

redigera