Pehr Evind Svinhufvud
Pehr Evind Svinhufvud af Qvalstad, finskt smeknamn Ukko-Pekka ("gubben Pekka"), född 15 december 1861 i Sääksmäki, död 29 februari 1944 i Luumäki, var en finländsk jurist och politiker.[2] Han var Finlands president från 1931 till 1937.
| Pehr Evind Svinhufvud | |
 | |
| Ämbetsperiod 1 mars 1931–1 mars 1937 | |
| Statsminister | |
|---|---|
| Företrädare | Lauri Kristian Relander |
| Efterträdare | Kyösti Kallio |
| Ämbetsperiod 4 juli 1930–18 februari 1931 | |
| Företrädare | Kyösti Kallio |
| Efterträdare | Juho Sunila |
| Ämbetsperiod 27 november 1918–17 december 1918 | |
| Efterträdare | Axel Fredrik Charpentier[1] |
Finlands riksföreståndare
| |
| Ämbetsperiod 27 maj 1918–12 december 1918 | |
| Efterträdare | Gustaf Mannerheim |
| Ämbetsperiod 27 november 1917–27 maj 1918 | |
| Företrädare | Eemil Nestor Setälä |
| Efterträdare | Juho Kusti Paasikivi |
| Ämbetsperiod 1907–1912 | |
| Efterträdare | Oskari Tokoi |
| Född | 15 december 1861 Sääksmäki, Storfurstendömet Finland |
| Död | 29 februari 1944 (82 år) Luumäki, Finland |
| Nationalitet | finländare |
| Politiskt parti | Ungfinska partiet (1907–1917) Samlingspartiet (1930–1931) |
| Maka | Ellen Timgren |
| Barn | Lista
Pehr Yngve
Ilmo Gretel Aino Mary Alfthan Eino Gustaf Arne Bertel Veikko Eivind |
| Yrke | jurist |
| Ministär | Regeringen Svinhufvud I och II |
BiografiRedigera
Han var självständiga Finlands första riksföreståndare 1918 och Finlands tredje president 1931–1937. Han var son till sjökapten Per Gustaf Svinhufvud af Qvalstad och Olga, född von Becker, och tillhörde den finländska adelsätten Svinhufvud af Qvalstad.
Han började i Åbo hovrätt, först som assessor och sedan som ledamot av lagberedningen. Han tog avsked 1903 och började därefter som advokat i Helsingfors. Han blev den nya lantdagens första talman 1907, en befattning han innehade till 1912.
År 1914 deporterades han till Sibirien. Redan då var han känd som en av det passiva motståndets ledande män. När han återvände hem efter den stora ryska revolutionen i mars 1917 hyllades han och utsågs till prokurator. Han var chef för senaten som utropade Finlands självständighet och reste till Sankt Petersburg för att utverka sovjetregeringens erkännande.
När inbördeskriget bröt ut 1918 gömde han sig först för de röda i Helsingfors, men lyckades fly med en kapad isbrytare till Reval. Därifrån reste han via Berlin och Stockholm till Finland och övertog ledningen av den finska regeringen i Vasa. Efter krigets slut i maj fungerade som riksföreståndare till december 1918, då han avgick, för att ersättas av general Mannerheim. Svinhufvud hade fört en tyskvänlig linje som blev omöjlig i och med Tysklands kapitulation.
Politisk inriktningRedigera
Svinhufvud kunde, tack vare sin stora auktoritet, kväsa den fascistinspirerade Mäntsäläupproret 1932, men han intresserade sig inte för utrikespolitiken. På det inrikespolitiska planet bidrog han till att bibehålla och skärpa förbudet mot kommunismen samt vägrade 1936 att tillsätta en socialdemokratisk regering. Hans starkt högerorienterade hållning hindrade inte att han med sitt gemyt och sin folklighet var vida populär.[3]
NoterRedigera
- ^ [a b] ”Historia: Tjänsteinnehavarna”. Justitiekanslersämbetet. Arkiverad från originalet den 20 juli 2006. https://web.archive.org/web/20060720135627/http://www.justitiekanslern.fi/ok51s.htm#Justitiekanslererna. Läst 10 juni 2010.
- ^ Svinhufvud, Pehr Evind i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
- ^ Bra Böckers lexikon. 1980.
Externa länkarRedigera
Wikimedia Commons har media som rör Pehr Evind Svinhufvud.- P. E. Svinhufvud i 375 humanister 4.6.2015, humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet.
| Företrädare: Nikolaj II av Ryssland Storfurste av Finland |
Finlands riksföreståndare 1918 |
Efterträdare: Gustaf Mannerheim |
| Företrädare: Lauri Kristian Relander |
Finlands president 1931–1937 |
Efterträdare: Kyösti Kallio |