Wikipedia

Finlands försvarsmakt

Försvarsmakten (finska: Puolustusvoimat) är Finlands militära försvar. Dess huvuduppgift är att försvara Finlands territorium, dess medborgare och samhällets funktioner. Försvarsmakten är underställd Försvarsministeriet och leds av kommendören för försvarsmakten. Republikens president är överbefälhavare. Finland är medlem i försvarsalliansen NATO sedan april 2023.

Försvarsmakten
Puolustusvoimat
Försvarsmaktens symbol
Information
NationFinland Finland
Grundad1918
Organisationer Armén
Flygvapnet
Marinen
HögkvarterHuvudstaben, Helsingfors
Högste befälhavarePresident Alexander Stubb
StatsrådFörsvarsminister Antti Häkkänen
Kommendören för försvarsmaktenGeneral Janne Jaakkola
Vapenför ålder18–60 (värnplikt 18–29/30)
MilitärtjänstJa, för män från 18 års ålder
Stående styrkorca 34 700 (inkl. ca 12 000 anställda och ca 22 000 värnpliktiga)[källa behövs]
Reservstyrkorca 900 000 total reserv
ca 280 000 krigstida styrka (målsättning)[1]
Aktiva styrkorInternationella insatser, bl.a. Libanon (UNIFIL), Kosovo (KFOR), Irak, Somalia, NATO:s krishanteringsstyrkor och framskjutna närvaro (eFP)[källa behövs]
Ekonomi
Budget6,2 miljarder euro (2024)[källa behövs]
Övrigt
HistoriaFinska inbördeskriget, Vinterkriget, Fortsättningskriget, Lapplandskriget

Gränsbevakningsväsendet, som är underställt Inrikesministeriet, är en separat myndighet men kan vid behov underställas Försvarsmakten för militära uppgifter.

Försvarsmakten bygger på allmän värnplikt för män och frivillig militärtjänst för kvinnor, samt en stor reserv. Endast en del av personalen är fast anställd militär och civil personal (kader), medan huvuddelen av den krigstida styrkan består av utbildade reservister. Den operativa krigstida styrkan har en målsättning på cirka 280 000 soldater.[1] Denna storlek har justerats över tid baserat på säkerhetsläget och teknologisk utveckling.

Historia

redigera

De europeiska krigen (1700–1800-talet)

redigera
Se även: Savolaxbrigaden (Finland)

Autonomitiden 1809–1917

redigera

Under Finlands tid som storfurstendöme inom det ryska imperiet fanns en finländsk armé under flera perioder:

  • Den värvade finska militären (1812–1831 och 1846–1860), bland annat representerad av Finska grenadjärskarpskyttebataljonen
  • Den indelta finska militären (1855–1868)
  • Den värnpliktiga finska militären (1881–1902)

Finska gardet var från början ett värvat och senare ett värnpliktigt finländskt gardesförband. Det tillhörde den ryska gardeskåren men var förlagt i Helsingfors. Den finska militären deltog i försvaret av Finland under Krimkriget, då landet utsattes för angrepp från Frankrike och Storbritannien.

Under den ryska tiden tjänstgjorde över 3 000 finländare som officerare i den kejserliga ryska armén. Runt mitten av 1800-talet var omkring var femte vuxen finländsk adelsman officer. Totalt blev över 300 finländare generaler eller amiraler. År 1877 fanns det cirka 42 finländska generaler i rysk tjänst. Även meniga soldater rekryterades: mellan 1830 och 1833 anmälde sig omkring 3 500 finländare som frivilliga.[2]

Man skilde då mellan den finska militären (ryska: Finskij, Финский), som uppsattes och finansierades av Senaten för Finland, och den finländska militären (ryska: Finljandskij, Финляндский), vilket var benämningen på ryska trupper förlagda i Finland.

Finska inbördeskriget

redigera
 
11. jägarbataljonen urlastar vid järnvägsstationen i Pieksämäki.
Huvudartikel: Finska inbördeskriget

Ryska revolutionen 1917 fick snabbt återverkningar i Finland. Ryska trupper i landet gjorde myteri och vägrade ta order från tsarregimen. Samtidigt saknades organiserad ordningsmakt, vilket ledde till att frivilliga skyddsstyrkor bildades. Den borgerliga sidan organiserade så kallade vita skyddskårer, medan socialisterna skapade röda garden. De röda sympatiserade med bolsjevikerna, medan de vita strävade efter självständighet från Ryssland.

Samtidigt hade finländska jägare i hemlighet fått militär utbildning i Lockstedt, i den preussiska provinsen Schleswig-Holstein, och deltagit på Tysklands sida i första världskriget. Dessa jägare, ibland kallade *pfadfindrarna*, återvände till Finland och utgjorde grunden för den nya arméns officerskår. En stor del av jägarna var finlandssvenskar.

Inbördeskriget utkämpades i början av 1918. Efter flera slag, däribland slaget om Tammerfors, och sedan en tysk expeditionskår intagit Helsingfors, bröt de vita det röda försvaret. De återstående röda kapitulerade eller flydde till Ryssland. Under ledning av general Carl Gustaf Mannerheim stod de vita som segrare. Den bolsjevikiska regeringen under Lenin erkände Finlands självständighet den 4 januari 1918.[3]

Aunusexpeditionen

redigera
Huvudartikel: Aunusexpeditionen

Efter inbördeskriget stod Finland under starkt tyskt inflytande, vilket varade till hösten 1918. Då Tyskland ingått fred med den bolsjevikiska regeringen hölls relationerna till Ryssland formellt fredliga, trots att krigstillstånd tekniskt sett fortfarande rådde. Efter Tysklands nederlag vände Finland utrikespolitiskt mot ententemakterna.

Samtidigt började finska nationalister organisera en expedition till Fjärrkarelen, för att stödja karelsktalande grupper i uppror mot bolsjevikerna. Målet var både att hjälpa stamfränder och att införliva området i Finland. Cirka 3 000 frivilliga deltog, men expeditionen misslyckades. Endast socknarna Repola och Porajärvi kunde hållas, och byttes 1921 mot Petsamo i freden i Dorpat.

 
Snabbeldsgevärsskytt i eldställning med Lahti-Saloranta M/26, februari 1940.

Estlands frihetskrig

redigera
Huvudartikel: Estlands frihetskrig

Under år 1919 deltog frivilliga från Finland i Estlands frihetskrig.

Vinterkriget

redigera
Se även: Vinterkriget

Den 30 november 1939 inledde Sovjetunionen ett anfallskrig mot Finland, efter en iscensatt provokation kallad Skotten vid Mainila. Sovjetiska styrkor mötte motstånd vid bland annat Tolvajärvi, Suomussalmi och längs Mannerheimlinjen.

Trots framgångar tvingades Finland till fred 1940 efter att linjen brutits. Villkoren var hårda men landet förblev självständigt. Det är numera belagt att Josef Stalins mål var att införliva Finland i Sovjetunionen. Som en del av detta utsågs Otto Ville Kuusinen till ledare för en marionettregering, den så kallade Terijokiregeringen, i väntan på sovjetisk seger.

Fortsättningskriget

redigera
 
Förstörd sovjetisk stridsvagn av typen KV-1 i Fjärrkarelen, september 1941.
Huvudartikel: Fortsättningskriget

När Tyskland inledde Operation Barbarossa mot Sovjetunionen sommaren 1941, räknade båda sidor med att Finland skulle stödja Tyskland. Den finländska armén bistod tyskarna bland annat genom att minera Finska viken och sända ut patruller på sovjetiskt territorium för underrättelseinhämtning.

Sovjetiskt flyg bombade finländska städer innan någon formell krigsförklaring ägt rum. Kort därefter gick Finland in i kriget och avancerade snabbt. De finländska styrkorna erövrade stora områden i Fjärrkarelen, medan de sovjetiska trupperna var hårt pressade.

Marskalk Carl Gustaf Mannerheim valde dock att begränsa offensiven. Han beordrade halt vid floden Svir och framför Leningrad, delvis för att inte provocera USA och Storbritannien, som uttryckt oro över att lend-lease-trafiken över Murmanskjärnvägen skulle störas.

Därefter följde ett ställningskrig, som varade från slutet av 1941 till sommaren 1944. Finland avstod från större offensiver, trots att vissa politiker och officerare förespråkade en utvidgning av territoriet mot ett "Stor-Finland". Fokus låg istället på att försvara de områden som redan tagits.

Den 9 juni 1944 inledde Sovjetunionen en massiv offensiv över Karelska näset. De finländska styrkorna tvingades retirera och överge Viborg. I en serie hårda strider, bland annat vid Tali och Ihantala, lyckades Finland bromsa det sovjetiska anfallet tillräckligt för att offensiven skulle mattas av.

Samtidigt landsteg de västallierade i Normandie, vilket öppnade en ny front i Europa. Sovjetunionen började då omfördela styrkor mot Tyskland.

I Finland avgick president Risto Ryti, vilket banade väg för att inleda förhandlingar om vapenstillestånd. Ledningen ansåg att en fortsatt sovjetisk offensiv kunde leda till total kapitulation, och valde att söka fred medan självständigheten ännu kunde försvaras.

Lapplandskriget

redigera
 
Finländska trupper återtar det förstörda Rovaniemi, oktober 1944.
Huvudartikel: Lapplandskriget

Lapplandskriget var en väpnad konflikt mellan Finland och Nazityskland från hösten 1944 till våren 1945. Det utkämpades som en följd av vapenstilleståndet med Sovjetunionen och ledde till omfattande förstörelse i norra Finland.

Som en del av vapenstilleståndsvillkoren ålades Finland att avlägsna de tyska trupperna från sitt territorium. Till en början skedde detta utan strider. Tyska förband drog sig tillbaka och finländska enheter följde efter, i ett ömsesidigt samförstånd som kom att kallas ”låtsaskriget”.

Den bräckliga ordningen bröts när tyskarna försökte ta kontroll över Hogland, samtidigt som Sovjetunionen krävde att Finland skulle agera mer kraftfullt. I oktober 1944 landsteg general Hjalmar Siilasvuos trupper i Torneå, vilket överraskade de tyska styrkorna och utlöste regelrätta strider.

Som svar inledde tyskarna en reträtt enligt den brända jordens taktik. Omfattande förstörelse drabbade särskilt Lappland, och tusentals civila tvingades fly till Sverige. Städer som Rovaniemi brändes nästan helt ner.

Den 27 april 1945 hade de sista tyska trupperna lämnat Finland. Därmed avslutades Lapplandskriget och Finlands deltagande i andra världskriget.

1945–1990

redigera

Efter andra världskriget stod den finländska armén inför stora utmaningar. Krigsskadestånden till Sovjetunionen band resurser, och mycket av den gamla, slitna materielen fick behållas långt efter sin tekniska livslängd.

Samtidigt drabbades försvarsmakten av den så kallade vapengömmoaffären. För att möta ett upplevt hot om ett sovjetiskt kuppförsök hade hemliga vapendepåer upprättats runt om i landet. Åtgärden i sig var inte olaglig, men när den avslöjades av den kommunistinfluerade statspolisen reagerade Sovjetunionen kraftigt. Flera officerare åtalades och dömdes till fängelse eller avskedades.

Enligt fredsavtalet förbjöds Finland att inneha vissa vapensystem, däribland jaktrobotar och ubåtar. Genom diplomatiska kontakter med signatärmakterna lyckades man dock förhandla fram undantag, vilket gjorde det möjligt att införskaffa bland annat jakt- och pansarvärnsrobotar.

Trots begränsade resurser och politiska restriktioner förblev försvarsviljan stark. Den finländska försvarsmakten präglades under hela perioden av hög moral och medvetenhet om att ett trovärdigt försvar var avgörande för att bevara självständigheten.

 
Finländska reservister vid en repövning 2005.

1990–idag

redigera

Vid Sovjetunionens sönderfall 1991 förklarade sig Finland omedelbart som befriat från fredsavtalet 1947, och började köpa in modern utrustning från väst. Jaktplan av typen F-18 Hornet tillfördes på nittiotalet och stärkte luftförsvarsförmågan väsentligt.

Den mycket stora krigsorganisationen har bantats ordentligt, men fortfarande kan Finland mobilisera cirka 350 000 man. Tre brigader är helt moderna, varav pansarbrigaden är utrustad med Leopard 2 stridsvagnar och svenska stridsfordon 90 mekaniserade infanterivagnar. Det finländska artilleriet omfattar över 1 000 pjäser.

Organisation

redigera

Kommendören för försvarsmakten leder organisationen genom Huvudstaben, som är det centrala organet för planering och styrning. Huvudstaben ligger i Helsingfors. Under kommendören finns försvarsgrenarnas staber samt flera ämbetsverk och stödfunktioner.[4]

  • Finska namn anges i kursiv stil vid första förekomst.*

Efter reformerna 2008 och 2015 består Försvarsmakten av:

Armén

redigera

Armén leds av Arméstaben (Maavoimien esikunta) i S:t Michel. De viktigaste förbanden är:[4]

Marinen

redigera

Marinen leds från Marinstaben (Merivoimien esikunta) i Åbo. De huvudsakliga enheterna är:[4]

Flygvapnet

redigera

Flygvapnet leds av Flygstaben (Ilmavoimien esikunta) i Jyväskylä (Tikkakoski). De viktigaste förbanden är:[4]

Personal

redigera

Den finländska försvarsmakten har omkring 16 500 anställda. Av dessa är cirka 7 800 civilanställda, varav ungefär hälften är kvinnor. Den militära personalen uppgår till cirka 8 700 personer.

Anställd militär personal

Det finns även militärpräster och militärtjänstemän i organisationen.

Värnplikt

redigera
Huvudartikel: Den finländska värnplikten

Finlands försvarsmakt utbildar årligen cirka 24 000 värnpliktiga. Omkring 75 procent av alla finska män genomför sin värnpliktstjänstgöring.

Utrustning

redigera
Huvudartikel: Finlands armé (utrustning)

De finska soldaternas huvudvapen är 7,62 stormgevär.

Referenser

redigera
  1. ^ [a b] [källa behövs]
  2. ^ Max Engman (2000). Lejonet och dubbelörnen: Finlands imperiella decennier 1830–1890. Svenska humanistiska förbundets skriftserie. Atlantis. sid. 26. ISBN 978-91-7486-621-6. Läst 9 april 2025 
  3. ^ (svenska) Bernces förlag, Efter 1809: en krönika i ord och bild om finlandssvenskarna, ISBN 91-500-0408-5
  4. ^ [a b c d] ”Joukko-osastot” (på finska). Försvarsmakten. https://puolustusvoimat.fi/joukko-osastot. Läst 22 april 2025. 

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Finlands_försvarsmakt&oldid=57329592”