Apostasi är att avfalla från något, i synnerhet en religion. En avfälling eller apostat är en person som antingen själv slutar bekänna sig till religionen i fråga eller ibland anklagas av en religions, ideologis, samhällsforms eller grupperings företrädare såsom varande "avfälling" i betydelsen "motstridig" eller "hotfull" mot grupperingens gemenskap, system och lära, såsom en dissident.

Logotypen för kampanjen för kollektiv avfall i Spanien och kräver avhoppning från den katolska kyrkan
Stater med dödsstraff för avfall

Apostasisynen har i långa tider funnits inom vissa andliga rörelser och sekter, där de som lämnat rörelsen betraktats som "avfällingar". Bland annat betraktade den andlige och vetenskaplige läraren Pytagoras de som valde att lämna hans skola som "döda" och man lät till och med resa "gravstenar" över dessa, då de ansågs ha övergivit den andliga livsutvecklingens väg.[1] Detta betraktas ofta som en nödvändig del av den andliga disciplinen i en lärjunges förhållande till sin läromästare.

Apostasi inom kristendomenRedigera

Den romerske kejsaren Julianus Apostata (361-363) fick sitt tillnamn för att han konverterade från kristendomen och försökte återinföra den gamla romerska religionen.

Kristendomens strängt särskiljande syn torde ha sina rötter redan i Jesus ord i Bibeln, såsom: "Följ du mig och låt de döda begrava sina döda"[2], i betydelsen att vissa är att betrakta som "levande" och andra som "levande döda" eller "fallna från Guds nåd" enligt den teologiska läran om "syndafallet".

Katolska kyrkan hade i äldre tider olika medel till buds för den som ansågs ohörsam mot kyrkans förordningar. En påstådd apostat kunde förklaras som bannlyst eller fredlös, vilket innebar ett utestängande från den kyrkliga gemenskapen, därmed från samhället, och ett tillstånd av rättslöshet. Efterhand inleddes även förföljelser av så kallade kättare (från den frikristna gruppen katharer) med inkvisitionsdomstolar, tortyr, så kallade häxprocesser och bränning på bål.

Judar, muslimer, romer och andra folkslag har under den kristna tiden i Europa lidit omfattande förföljelser och diskriminering såsom "icke bekännare till den sanna kristna tron". Denna mänskliga indelning blev också en drivkraft i europeisk internationell kolonialisering i till exempel "tvångsomvändningsmissioner" av "hedningar" som korstågen eller conquistadorer i Amerika eller "tvångsomvändande" av samer i Norden. Med detta synsätt blev alla som inte bekände sig till den kristna läran "avfällingar", då enligt Bibelns skapelseberättelse alla människor härstammar från Edens lustgård och därmed "avfallit" och "förvildats" efter det. Detta ligger också till grund för den kristna missionsrörelsen med syftet att "insamla de bortsprungna fåren" efter "den gode herdens" bibliska förebild och "frälsa" dessa från "evig fördömelse" i Helvetet på grund av den kollektiva "arvssynden" efter Adams och Evas "syndafall" från Edens lustgård.

Hela den kristna Reformationen i Europa betraktades av katolska kyrkan som en väldig, oacceptabel apostasirörelse, som bland annat ledde till trettioåriga kriget. Även bland de protestantiska rörelserna fortsatte ofta liknande synsätt och fördömanden av de olika rörelserna sinsemellan. I reformatorn Jean Calvins församling i Schweiz sägs knappt ha funnits någon medlem som inte ådömts straff eller fängelse och på genomresa i Genève blev den spanske teologen och läkaren Miguel Serveto av Calvin bränd på bål efter att på värdshuset ha samtalat om sin forskning och fria tankar.[3]

På liknande sätt betraktades i olika protestantiska länder de som avvek från gällande kyrkoordning i trots mot statskyrkan som apostater. I Sverige infördes 1726–1858 det så kallade konventikelplakatet för att stävja den framväxande internationella pietets-, frikyrko- och väckelserörelsen med "läsare" etc, vilket bidrog till att många emigrerade till USA eller andra länder, där frikyrkorörelser accepterades; detta skildras bland annat i Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna.

Jehovas vittnen betraktar dem som väljer att lämna rörelsen som "döda" och kvarvarande medlemmar och släktingar förbjuds att någonsin mer ha kontakt med dessa.[4]

Apostasi inom islamRedigera

Verser i Koranen utlovar svåra konsekvenser för den som avsäger sig sin islamiska tro. Haditherna lär ut att de som förnekar islam medför bestraffas med halshuggning, blir bränd på bål, korsfästelse eller utstötning. Enligt vissa traditioner erbjuds apostaten möjligheter att ångra sig. Olika islamiska rättstolkningar är samstämmiga i att utdela dödsstraff (via svärd) för en vuxen man vid sina sinnens fulla bruk som frivilligt avsagt sig sin tro. Därmed tillhör apostasi de gärningar som anses straffbara enligt gudomligt mandat (Hudud). Vissa rättstolkningar föreskriver fängelse istället för dödsstraff för kvinnor. Olika rättstolkningar har olika föreskrifter angående vad som händer med apostatens egendom efter dödsstraff eller exil, men de är samstämmiga i att ett äktenskap med en apostat förklaras ogiltigt.[5]

Acceptansen för sharialagens dödsstraff för apostasi varierar mellan muslimska grupper. Bland sydosteuropas sharia-anhängare i Bosnien-Hercegovina, Kosovo och Albanien anser 10% att apostasi bör bestraffas med döden, medan av shariaanhängare i Afghanistan och Pakistan anser 75% att apostater ska få dödsstraff.[6]

ApostasirörelserRedigera

År 2007 grundades i London den humanistiskt-sekulärt inriktade föreningen Council of Ex-Muslims in Britain till stöd för apostater som fruktar för sina liv.[7][8] De stödjer omkring 350 personer om året med att kunna lämna islam, varav majoriteten mottagit dödshot ifrån islamister eller sina egna familjer.[9] Den exakta omfattningen och kunskapen om apostasi är okänd i Storbritanniens akademiska värld, eftersom ingen sociologisk studie har belyst fenomenet..[9]På detta vis skiljer sig ex-muslimer som marginaliserad grupp markant ifrån till exempel gayrörelsen, där homosexuella erhållit stöd ifrån andra progressiva rörelser.[9] Efterhand har liknande nationella stödföreningar bildats i ett flertal länder runt om i världen, däribland Centralrådet för ex-muslimer i Skandinavien.[10][11]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Pythagoras och mysterierna (avsnitt Levande döda), av Jean Mallinger, Alatheia, 1967 (bok)
  2. ^ Matteusevangeliet 8:22
  3. ^ Serveto och den eviga elden, av Eva Dahlbäck, Bokförlaget Korpen, 1988 (bok)
  4. ^ Sveriges Radio P4 16 oktober 2012, "Torbjörn hoppade av från Jehovas vittnen"
  5. ^ ”Apostasy - Oxford Islamic Studies Online”. www.oxfordislamicstudies.com. http://www.oxfordislamicstudies.com/article/opr/t125/e174. Läst 7 februari 2021. 
  6. ^ Åsikter i den muslimska världen”. Forskning och Framsteg (7/2013). 2013-08-05. http://fof.se/tidning/2013/7/artikel/asikter-i-den-muslimska-varlden. Läst 13 augusti 2016. 
  7. ^ New group for those who renounce Islam”. The Daily Telegraph. 21 juni 2007. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/1555263/New-group-for-those-who-renounce-Islam.html. Läst 16 september 2015. 
  8. ^ Council of Ex-Muslims of Britain (CEMB)
  9. ^ [a b c] Andrew Anthony (17 Maj 2015). ”Losing their religion: the hidden crisis of faith among Britain’s young Muslims”. The Guardian. http://www.theguardian.com/global/2015/may/17/losing-their-religion-british-ex-muslims-non-believers-hidden-crisis-faith. Läst 16 september 2015. 
  10. ^ Centralrådets för ex-muslimer i Skandinaviens webbplats Arkiverad 31 januari 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  11. ^ CEMB Affiliates (Ex-muslimska organisationer i världen)