Öppna huvudmenyn

Bo Folke Johnson Theutenberg, tidigare Johnson, född 14 maj 1942 i Trollhättan,[1] är en svensk adjungerad professor i juridik vid Stockholms universitet 1984-1988 och Jordaniens universitet, major i Flygvapnet samt författare. Han var Utrikesdepartementets (UD) folkrättssakkunnige 1976–1987 och svensk ambassadör 1982-1987.

Bo Johnson Theutenberg
Född14 maj 1942 (77 år)
Trollhättan, Västergötland
NationalitetSverige svensk
UtbildningJuris doktor
SysselsättningF.d. professor i internationell rätt
Major i Flygvapnets reserv
Författare
ArbetsgivareUtrikesdepartementet
ReligionRomersk-katolska kyrkan
UtmärkelserKommendör av Silvesterorden
WebbplatsOfficiell webbplats
Redigera Wikidata

1987 avgick han på egen begäran från befattningen som UD:s folkrättssakkunnige i protest mot den socialdemokratiska så kallade eftergiftspolitiken mot kommunistiska Sovjetunionen.[2][3] I samband med sitt avsked från UD utträdde han även ur såväl Kungl Krigsvetenskapsakademien som Kungl Örlogsmannasällskapet, där han varit ledamot sedan 1984 respektive 1975.[4]

Efter sin tid vid Utrikesdepartementet var han bland annat Malteserordens förste ambassadör i Jordanien.

År 2003 ledde han grundandet av det första ståthållarskapet i Sverige av Påvliga Heliga gravens av Jerusalem riddarorden som dess första ståthållare 2003–2007.[5] År 2012 utnämndes han av stormästaren för Påvliga Heliga gravens av Jerusalem riddarorden, kardinalen Edwin Frederick O’Brien, till medlem av ordens stormagistrat, ordensledningen i Rom, som har sitt säte i det gamla Palazzo della Rovere invid Peterskyrkan.[6] Under 2016-2017 tjänade han som regent ad interim för ståthållarskapet Sverige. Han var tidigare även riddare av nåd och hängivenhet samt ordenskansler av Skandinaviska associationen av Suveräna Malteserorden.[7]

BiografiRedigera

Bo Johnson Theutenberg inledde sin karriär inom Flygvapnet, där han blev fänrik i reserven 1965 och major 1986,[8] samt överbefälhavarens rådgivare i folkrätt. 1966 inträdde han på den diplomatiska banan vid Utrikesdepartementet, och hade sin tjänst förlagd bland annat till Bagdad, New York och Moskva.[9] Han disputerade 1972 i juridik vid Stockholms universitet, med den folkrättsliga avhandlingen Suveränitet i havet och luftrummet, varpå han blev docent i folkrätt vid universitetet.[10] År 1984 blev han adjungerad professor i folkrätt där, vilket han var till 1988.[11]

1982 tillades släktnamnet Theutenberg. I släktutredningen Mellan liljan och sjöbladet (2008-2009), som utreder släktleden ända ner till 1200-talet, framgår att släkten ursprungligen hette Tysk (lat Theotonicus).

Tiden vid UtrikesdepartementetRedigera

År 1976 utnämndes han till UD:s folkrättssakkunnige, en särskild befattning som hade inrättats i UD 1919. År 1982 utsågs han till ambassadör.[12] Under sitt mer än tioåriga innehav av posten som UD:s folkrättssakkunnige drev han i synnerhet säkerhetspolitiska frågor: till exempel utvidgningen 1979 av det svenska territorialhavet från 4 till 12 nautiska mil samt striktare så kallade IKFN-regler till skydd för det svenska territoriet mot främmande ubåtsintrång. Han höll i pennan vid författandet av Sveriges båda protestnoter till Sovjetunionen dels den 5 november 1981 efter U 137:s grundstötning i Karlskrona skärgård dels den 26 april 1983 efter ubåtsincidenterna i Hårsfjärden i Stockholms skärgård i oktober 1982. Han har i debattartiklar och annorstädes framfört sin fasta övertygelse att det var sovjetiska ubåtar som under en lång tid på 1970-1980-talen kränkte Sverige. Denna åsikt baserad på hans tjänst i både Försvarsstaben (Op 2) och UD, därmed underkännande den vitt spridda uppfattningen att det rört sig om ”minkar och västubåtar”.[13]

År 1986 inledde han hemliga sonderingar med Sovjetunionen om en lösning av den sedan 15 år utestående och uppmärksammande tvisten mellan Sverige och Sovjetunionen om gränsdragningen i den så kallade Vita zonen öster om Gotland, vilken tvist 1988 fick sin slutliga lösning.[14] Efter sitt tillträde 1976 aktiverade han den svenska polarpolitiken, dels avseende Arktis, dels Antarktis. Han var med och planlade den svenska vetenskapliga expeditionen YMER 80 till Arktis och Svalbard.[15] Vid en konferens på Antarktis planterade han den 10 januari 1985 den svenska flaggan på Sydpolen. Han ledde den svenska delegationen vid de konsultativa staternas möte i Paris i september 1988, då Sverige upptogs bland de konsultativa/styrande staterna i 1959 års Antarktisfördrag.[16]

I februari 1987 avgick han på egen begäran från befattningen som UD:s folkrättssakkunnige då han inte vann den socialdemokratiska regeringens gehör för sin i många avseenden väsentligt hårdare linje mot det kommunistiska Sovjetunionen. Hans ”avgång i protest” var förstasidesstoff i flera tidningar.[2] Han har i skrifter och böcker vänt sig emot den socialdemokratiska så kallade eftergiftspolitiken mot Sovjetunionen, mot det neutrala Sveriges dubbelspel i försvarspolitiken samt det neutrala Sveriges alltför intima relationer med kommunistiska länder och marxist-leninistiska befrielserörelser. Han kom således i stark motsättning mot de radikala kretsarna i Utrikesdepartementet där han var departementets ledande expert på folkrätt och säkerhetspolitik.[3] I samband med sin avgång från UD utträdde han även ur såväl Kungl Krigsvetenskapsakademien som Kungl Örlogsmannasällskapet, där han var medlem sedan 1984 resp 1975.[4] Efter sin avgång från UD biträdde han i början på 1990-talet Lettland som expert i landets förhandlingar med det kommunistiska Sovjetunionen om tillbakadragandet av de sovjetiska trupperna från landet.[17]

Religionernas roll i världspolitikenRedigera

Ett ledande tema i hans folkrättsliga- och säkerhetspolitiska författarskap har varit ”Religionernas roll i världspolitiken”, där han, med erfarenheter från sin tjänst vid ambassaden i Moskva 1974-1976, pekat på den katolska kyrkans centrala oppositionsroll i Polen mot den kommunistiska diktaturen, vilket i väsentlig mån bidrog till kommunismens nedmontering och försvinnande såväl i Polen som slutligen även i Sovjetunionen och östblocket i övrigt i början av 1990-talet.[18] Åren 1980 och 1981 överlade han i egenskap av UD:s folkrättssakkunnige på den borgerliga regeringens uppdrag med den Heliga stolen (Vatikanen) om upprättande av formella diplomatiska relationer mellan Sverige och den Heliga stolen, vilka tillkom 1982, 450 år efter Sveriges brytning med Rom efter reformationen.[19]

Inom samma tema uppmärksammade han i böcker och pressartiklar (boken Islamisk rätt utgavs 1975) de utrikes- och säkerhetspolitiska förändringar i världspolitiken som accentuerades i och med Khomeinis omvandling 1979 av Iran till en teokrati styrd av sharia-rättens lagar. Han har ägnat flera böcker och artiklar åt analys av sharia-rätten och de återverkningar detta rättssystem ger på folkrätten och de internationella relationerna, liksom de förändringar som tillämpningen av detta rättssystem kan medföra i de olika nationella interna rättsordningarna. Han har drivit linjen om vikten av ökad kunskap om sharia-rättens struktur och olika tolkningsmöjligheter, där islam och Väst genom fördjupad dialog skulle försöka lära sig mer om varandras rättssystem samt därigenom närma sig varandra. Sedan 1979 har han på olika sätt verkat under temat ”Dialogen med Islam”, med bland annat besök och föreläsningar i flera islamiska och andra länder, bland annat vid Svenska institutet i Alexandria, vid Al Azhar-universitetet i Kairo samt i Kabul i Afghanistan.[20]

Han har som expert biträtt den Heliga stolen (Vatikanen), bland annat vid Stockholm International Forum-konferenserna 2002 och 2004 om förhindrande av folkmord och brott mot mänskligheten.[21] Under temat ”Dialogen med Islam” har han varit engagerad på akademisk nivå såväl i Jordanien som i Egypten. 2002 utnämndes han till professor i internationell rätt med inriktning på Mellanöstern vid Jordaniens universitet i Amman. År 2008 utnämndes han till hedersprofessor vid Philadelphia University i Jordanien.[22]

Bo Theutenberg har verkat för, samt på olika sätt främjat, den Suveräna Malteserordens respektive den Påvliga Heliga gravens av Jerusalem riddarordens sjukvårdande, sociala och humanitära verksamhet framförallt i Mellanöstern. Dessa katolska riddarordnar har sitt ursprung i korstågstiden för cirka 1 000 år sedan. Den 29 juni 2003 undertecknade han som den Suveräna Malteserordens befullmäktigade emissarie ett avtal med den jordanske utrikesministern om upptagande av fulla diplomatiska förbindelser mellan den Suveräna Malteserorden (korstågstidens johanniterriddare) och det Hashemitiska kungadömet Jordanien (profeten Muhammeds avkomlingar). Det var första gången sedan korstågstiden för cirka 1 000 år sedan som de forna fienderna ”tog varandra i hand”. Den 8 mars 2004 överlämnade han i kungliga Ragadanpalatset i Amman sina kreditivbrev som den Suveräna Malteserordens förste ambassadör till Jordanien.[23] Han var även kansler i Skandinaviska associationen av Suveräna Malteserorden.[7]

År 2003 ledde han grundandet av det första svenska ståthållarskapet av Påvliga Heliga gravens av Jerusalem riddarorden och var dess första ståthållare 2003-2007.[5] År 2012 utnämndes han av stormästaren för Påvliga Heliga gravens av Jerusalem riddarorden, kardinalen Edwin Frederick O’Brien, till medlem av ordens stormagistrat (ordensledningen) i Rom, som har sitt säte i det gamla Palazzo della Rovere invid Peterskyrkan.[6]

FörfattarskapRedigera

Som författare har Bo Theutenberg skrivit om islamisk lag, folkrätt och säkerhetspolitik, havsrätt, miljörätt, polarfrågor, riddarordnar samt om svensk medeltida historia med särskilt fokus på kristendomens historia och genealogi. På folkrättens område har han behandlat svenska förhållanden och Mellanösterns specifika frågor, som i Folkrätten i svensk utrikespolitik (2002)[24] och Folkrätt och säkerhetspolitik (1987), men har även utrett Vatikanen och folkrätten i The Holy See, the Order of Malta and International law (2003). Den svenska medeltiden och dess frälseätter är temat i böcker som Från den heliga graven till Västergötland (2003 - ny utvidgad upplaga under titeln Folkungar och Korsriddare 2006), och släktkrönikan Mellan liljan och sjöbladet (2008). Han har även medverkat med genealogiska artiklar och uppsatser i flera andra publikationer från Skara stiftshistoriska sällskap.[25]

I december 2012 utkom Volym 1[26] i Bo Theutenbergs bokserie Dagbok från UD, som totalt omfattar 5 volymer. Häri återges hans dagboksanteckningar från tjänstgöring i såväl UD och Försvaret som vid Uppsala och Stockholms universitet från 1960-talet till 1980-talet, men med åtskilliga utblickar upp i nutid. I volym 1 berättas bland annat om ubåten U-137:s grundstötning i oktober-november 1981 i Karlskrona skärgård samt om ubåtskränkningarna i Hårsfjärden i Stockholms skärgård i oktober 1982 och den efterföljande svenska protestnoten till Sovjetunionen 26 april 1983, som Theutenberg var författare till.

I juli 2014 utkom Volym 2[27] i Bo Theutenbergs memoarserie Dagbok från UD, som täcker hans period i Försvaret och UD åren 1962-1976, d.v.s. det år då han från sin diplomatiska post vid ambassaden i Moskva utnämndes till UD:s Folkrättssakkunnige och fr o m 1982 som ambassadör. I volym nr 2 berättas om hans tjänst i incidentberedskapen i Flygvapnet samt om tjänsten på Försvarsstabens Opl 2 under kalla kriget, där mycket underrättelsearbete skedde.

Den 20 juni 2017 presenterades vid en pressträff på Armémuseum, arrangerad av föreningen Öga & Öra, volym 3 (810 sidor) i Bo Theutenbergs memoarserie Dagbok från UD, vilken täcker hans fyra första år 1976-1980 som UD:s folkrättssakkunnige. Det första kapitlet i denna volym 3 beskriver ingående den KGB-infiltration och desinformation som Sverige utsattes för under det kalla kriget, vilket fick långsiktiga konsekvenser inte minst i form av den dagsaktuella försvars- och säkerhetspolitiska debatten, där frågan om Sverige medlemskap i NATO ännu idag, enligt Theutenberg, blockeras av det kalla krigets KGB-impulser. I andra kapitlet beskrivs Kontraspionagets arbete i syfte att stoppa pågående försök att infiltrera t o m regeringsnivån, inklusive UD.

UtmärkelserRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ”Vem är det? (1985)”. http://runeberg.org/vemardet/1985/0566.html. Läst 4 november 2014. 
  2. ^ [a b] DN 23 februari 1987 ”Ambassadör avgår i protest”; DN 24 februari 1987 ”UD behöver experterna”; DN 24 februari 1987 ”Utarmning på UD”; SvD 24 februari 1987 ”Theutenberg begär avsked från UD-tjänst” Göteborgstidningen 24 februari 1987 ”Folkrätt på UD …”; SvD (ledare) 3 mars 1987 ”En politiker bland andra”; DN 6 mars 1987 ”Palme tvingad peka ut Sovjet”; DN ledarsidan 27 oktober 1993 ”En vakans som ger anledning till oro”. Folkrätten i svensk utrikespolitik, Artikel i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 2002:1, sid 77 ff.
  3. ^ [a b] Se ovan angivna källor och debattartiklar i pressen samt Folkrätten i svensk utrikespolitik, Artikel i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 2002:1, sid 77 ff.
  4. ^ [a b] Se Folkrätten i svensk utrikespolitik, Artikel i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 2002:1, sid 85.
  5. ^ [a b] Den Heliga gravens av Jerusalem riddarorden, Skara 2004 (ISSN 1652-8263).
  6. ^ [a b] http://www.vatican.va/roman_curia/institutions_connected/oessh/newsletter/news-letter26_en.pdf News Letter Ordo Equestris Sancti Sepulchri Hierosolymitani No XXVI april 2012, s. 5
  7. ^ [a b] Traditio Melitensis, Bulletin för den Skandinaviska Associationen Suveräna Militära och Hospitaliära Orden av Malta nr 7, Skara 2005, ISSN 1457-117X; www.theutenberg.se).
  8. ^ Tjänstemeddelande för Försvarsmakten TFP nr 86040.
  9. ^ Utrikesdepartementets kalender 1988. DN 16 april 1987 ”ÖB får expert på folkrätt”.
  10. ^ Claes Sandgren, Juridikavhandlingar vid Stockholms universitet 1917–2007, Juridiska fakulteten 1907–2007, en minnesskrift, Stockholm 2007.
  11. ^ ”Vem är det? (1993)”. http://runeberg.org/vemardet/1993/1094.html. Läst 26 januari 2019. 
  12. ^ Utrikesdepartementets kalender 1988. Vem är det, NE Nationalencyklopedin 2007. Se Folkrättsakkunniga i UD och folkrätten i Sverige, Utrikespolitik och historia, Studier tillägnade Wilhelm Carlgren den 6 maj 1987, sid 299-322, Stockholm 1987.
  13. ^ Bo Johnson Theutenberg, Folkrätt och säkerhetspolitik, Norstedts förlag, Uppsala 1986 (ISBN 91-1-867872-6); samme förf. Folkrätten i svensk utrikespolitik, Anders Hellberg & Anders Jörle, Ubåt 137 - tio dagar som skakade Sverige. Atlantis 1984 (ISBN 91-7486-335-5), Artikel i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 2002:1, sid 77 ff. Ovan angivna debattartiklar i svensk press 1978-2006; webbsida: www.theutenberg.se
  14. ^ Pressmeddelande 6 juni 1985 från UD om ambassadör Theutenbergs resa till Moskva 17-19 juni för samtal om Östersjöfrågan; DN 7 juni 1985 ”Sovjetisk invit om fiskegränsen”; SvD 8 juni 1985 ”UD-expert diskuterar gränsdragning i Moskva”; Tempus 15 juni 1985 ”Svensk-sovjetiska samtal om Östersjön”; Folkrätten i svensk utrikespolitik, Artikel i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 2002:1, sid 77 ff.
  15. ^ Folkrätt och säkerhetspolitik, Avd 4 (sid 279-377); Theutenberg: The Evolution of the Law of the Sea, A Study of Resources and Strategy with special regards to the Polar Areas, Tycooly Dublin 1984; Polarområdena – resursjakt och folkrätt, Utrikespolitiska institutet, Världspolitikens dagsfrågor nr 6, 1982. Swedish Polar Research, Kungl Vetenskapsakademien Report 84:1, 1984; Expedition YMER 80, ISNN 0044-0477, Stockholm 1981.
  16. ^ Se källor not 7; Sweden and Antarctica, Swedish Polar Research Secretariat, Uddevalla 1985 (ISBN 91-970769-0-2); www.theutenberg.se
  17. ^ Formaliserades genom beslut i lettiska utrikesministeriet 23 oktober 1992 undertecknat av utrikesminister Janis Jurkans.
  18. ^ Bo Johnson Theutenberg, Religionen i världspolitiken, Religion och samhälle i Mellanöstern, Vänersborg 1985 (ISBN 91-86668-06-4); samme förf Den heliga stolen, Malteserorden och folkrätten, Settentrione, Rivista di studi italo-finlandesi, No 14, ANNO 2000, SID 91 FF (ISNN 1237-9964); samme förf Changes in the Norms Guiding the International Legal System – History and Contemporary Trends, The Spirit of Uppsala, Proceedings of the joint UNITAR-Uppsala University Seminar on International Law and Organization of a New World Order (JUS 81), Berlin, New York 1984, sid 101-121. The Holy See, the Order of Malta and International law, Skara 2003 (ISBN 91-974235-6-4); www.theutenberg.se
  19. ^ se källor not 9 samt Douglas Brommesson, Upprättandet av diplomatiska förbindelser mellan Sverige och den Heliga Stolen – ett flerdimensionellt utrikespolitiskt beslut, I Europamissionens tjänst, Vänbok till Rutger Lindahl, Centrum för Europaforskning vid Göteborgs universitet, skrift nr 25, 2011, sid 229 ff: Theutenberg: Mellan liljan och sjöbladet, del 1:2, Skara 2009, sid 177-178.
  20. ^ se källor not 9; Folkrätt och säkerhetspolitik, Avd VI Mellanöstern och folkrätten (sid 491-577), inkluderande Den islamiska rättens grunddrag – Islam och folkrätten (sid 552 ff). Artiklar och föreläsningar i Amman, Kairo och Alexandria se www.theutenberg.se
  21. ^ Stockholm International Forum 2004, 26-28 January, Proceedings, Preventing Genocide, Threats and Responsibilities, Regeringskansliet 2004, sid 286.
  22. ^ Se www.theutenberg.se
  23. ^ Se källor not 9 samt Folkungar & Korsriddare, Skara 2006/2007 (ISBN 91-975873-1-1)
  24. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 22 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100822083513/http://www.kkrva.se/Artiklar/021/kkrvaht_1_2002_05.pdf. Läst 23 september 2008.  Folkrätten i svensk utrikespolitik, Artikel i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 2002:1, sid 77
  25. ^ Bibliografi se www.theutenberg.se
  26. ^ Bo J Theutenberg, Dagbok från UD, Volym1, Högdramatik i UD, Ubåtar, protestnoter och annat (1981-1983), Skara 2012, ISBN 978-91-980790-0-5.
  27. ^ Bo J Theutenberg, Dagbok från UD, Volym 2 (1962-1976), - Men hur började det då? – Neutraliteten – NATO. I Kommunismens Moskva – KGB. Skara 2014, ISBN 978-91-980790-2-9.
  28. ^ ”Sveriges förste Storkorsriddare av den Heliga graven”. Svenska ståthållarskapet av Påvliga Heliga gravens av Jerusalem riddarorden. http://www.oessh.se/?page_id=11. Läst 20 juni 2013. 

KällorRedigera

  • Anders Hellberg & Anders Jörle, Ubåt 137 - tio dagar som skakade Sverige. Atlantis 1984 (ISBN 91-7486-335-5)
  • Bo Johnson Theutenberg: Folkrätt och säkerhetspolitik, Norstedts förlag, Uppsala 1986 (ISBN 91-1-867872-6)
  • Bo Johnson Theutenberg; Folkrättsakkunniga i UD och folkrätten i Sverige, Utrikespolitik och historia, Studier tillägnade Wilhelm Carlgren den 6 maj 1987, sid 299-322, Stockholm 1987.
  • Bo Johnson Theutenberg; Folkrätten i svensk utrikespolitik, Artikel i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 2002:1, sid 77
  • http://www.vatican.va/roman_curia/institutions_connected/oessh/newsletter/news-letter26_en.pdf News Letter Ordo Equestris Sancti Sepulchri Hierosolymitani No XXVI april 2012, s. 5
  • Bo J Theutenberg, Dagbok från UD, Volym1, Högdramatik i UD, Ubåtar, protestnoter och annat (1981-1983), Skara 2012, ISBN 978-91-980790-0-5.
  • Bo J Theutenberg, Dagbok från UD, Volym 2 (1962-1976), - Men hur började det då? – Neutraliteten – NATO. I Kommunismens Moskva – KGB. Skara 2014, ISBN 978-91-980790-2-9.

Externa länkarRedigera