Öppna huvudmenyn

Christian Eriksson [krɪɧan], född 30 juni 1858 på gården Haget i Taserud, Arvika landsförsamling, Värmland, död 6 november 1935 i Maria Magdalena församling, Stockholm[8], var en svensk skulptör.

Christian Eriksson
Christian Eriksson, 1.jpg
foto från 1904.
Född30 juni 1858[1][2]
Arvika församling[1][2][3]
Död6 november 1935[1][4]
Maria Magdalena församling[1][4]
BegravdArvika kyrkogård[5]
kartor
NationalitetSvensk[6]
SysselsättningSkulptör[4]
Make/makaJeanne de Tramcourt
(g. 1894–1911)[3]
Ebba Dahlgren
(g. 1913–)[7]
BarnKajsa Susanna Eriksson (f. 1896)
Matts Eriksson (f. 1905)[3]
Liss Eriksson (f. 1919)[7]
SläktingarOla Eriksson (syskon)
Elis Eriksson (syskon)
Redigera Wikidata
För andra personer med liknande namn, se Christian Ericsson.

Christian Eriksson var bror till möbelsnickaren Elis Eriksson, far till skulptören Liss Eriksson och farbror till konstnären Elis Eriksson. Han var gift 1894-1911 med Jeanne Tramcourt och har med henne sonen bildhuggaren Matts Eriksson.

Christian Eriksson var i mitten av 1870-talet lärling hos en ornamentssnickare i Stockholm och studerade samtidigt vid Tekniska skolan. 1877-1883 arbetade han som möbelarkitekt och modellör vid en möbelfabrik i Hamburg och reste sen till Paris, där han var elev vid École national supérieure des arts décoratifs och École nationale supérieure des Beaux-Arts och arbetade i Alexandre Falguières ateljé. För att försörja sig hjälpte han andra konstnärer med modellering och marmorhuggning. År 1888 ställde han ut statyn Martyren på Parissalongen och fick medalj och stipendium för sitt debutverk. Det verkliga genombrottet kom dock året därpå med bronsvasen Tjusning, som idag finns på Nationalmuseum och 1890 vasen Blindbock, idag på Göteborgs konstmuseum. 1891 tillkom den stora gipsreliefen Linné, som 1894 utfördes i marmor för Nationalmuseum och uppställdes där.[9]

Christian Erikssons arbeten utmärks av friskhet, originalitet, samt ofta med inslag av humor. Han gjorde även förtjänstfulla konsthantverksföremål. Christian Eriksson har sin viloplats vid Mikaelikyrkan i Arvika.

Innehåll

Utbildning i Stockholm, Hamburg och ParisRedigera

StockholmRedigera

Christian Eriksson fick yrkesutbildning i faderns snickarverkstad. I mitten av 1870-talet var han lärling hos en ornamentssnickare i Stockholm, Jörlings verkstad vid Regeringsgatan, åren 1875-1877, och studerade samtidigt vid Tekniska skolans afton- och söndagskurser.

HamburgRedigera

Åren 1877-1881 arbetade han som möbelarkitekt och modellör vid en möbelfabrik i Hamburg, där han var elev vid Allgemaine Gewerbeschule. Han ansökte och fick stipendium från Tekniska skolan i Stockholm 1880. Han tog ut avflyttningsbevis från Arvika landsförsamling till Hamburg den 3 november 1881. Åren 1881-1883 arbetade han samtidigt ett år i Heymans möbelfabrik där och ett år hos ornamentbildhuggaren Ziegler. Därefter arbetade han ytterligare två år hos arkitekten Bichweiler i dennes Kunstgewerbliche Werkstatt, Bichweilers Kunstgewerbewerkstatt. I Hamburg erhöll han anställning hos statybildhuggaren Carl Börner 1883. Carl Börner, som var från Schlesien var en av mästarna till Schillermonumentet i Hamburg. Det var han som slutförde monumentet, så att det kom på plats den 10 maj 1866. Christian Eriksson fick hjälpa Carl Börner då han fabricerade ett slags terracotta eller fajans som utfördes i reliefplattor med jaktmotiv eller med figurer i renässansdräkter eller liknande. Han utformade själv en del fat, krus och vaser i lera under sin tid i Hamburg.[10][11][12]

ParisRedigera

 
École nationale supérieure des Beaux-Arts i Paris, där Christian Eriksson var elev under fyra år, 1883-1887.

Han reste sen till Paris och inskrevs som elev vid École des arts décoratifs i Paris den 27 september 1883, varifrån han erhöll avgångsbetyg den 7 januari 1885. För att utbilda sig till skulptör gick Christian fyra år på École des Beaux-Arts, de sköna konsternas skola i Paris. Han var inskriven som elev vid École nationale supérieure des Beaux-Arts den 4 augusti 1883– 14 april 1887. Vid École des Beaux-Arts erhöll han då 3:e medaljen för figur modellerad efter antiken. I Paris arbetade han även på sin lärare Alexandre Falguières ateljé samt på konstindustriella verkstäder och i en keramisk fabrik. Alexandre Falguière var en av det dåtida Paris’ mest efterfrågade konstpedagoger. För att försörja sig hjälpte han andra konstnärer med modellering och marmorhuggning. I Paris biträdde han bland annat skulptören Per Hasselberg. I Paris träffade han också sin blivande hustru Jeanne Tramcourt, som bara var 19 år då de gifte sig. Hon väckte stor uppmärksamhet när hon kom till Taserud. Konstnärskollegan Fritz Lindström karaktäriserade henne som "en orkidé i en potatisåker". Christian Eriksson ritade och lät bygga den kombinerade bostaden och ateljén, som han kallade Oppstuhage. Det huset är numera en del av Rackstadmuseet.

Arbete i StockholmRedigera

För att komma närmare sitt arbete i Stockholm, där han fick många uppdrag, lämnade han snart Arvika. Han lämnade då sin ateljé och bostad i Oppstuhage för att istället verka i Stockholm. Då hyrde han ut Oppstuhage till konstnärskollegan Gustaf Fjæstad, som sökte bostad i Värmland som han förälskat sig i. Detta blev starten av Rackstadkolonin.

Medalj och stipendiumRedigera

 
Skulpturen Martyren står i trädgården vid Oppstuhage vid Rackstadmuseet i Arvika. För skulpturen fick Christian Eriksson 1888 medalj och stipendium.

Ett av hans första arbeten var statyn Martyren, som ställde han ut på Parissalongen 1888 och erhöll 3:e medaljen för den figurgruppen, och stipendium för sitt debutverk. Den som belönades med guldmedalj på Parisutställningen 1888 var den svenske konstnären Nils Forsberg för sin målning En hjältes död. Forsbergs mest berömda verk finns nu på Nationalmuseum i Stockholm. Den 28 april 1888 tilldelades Christian Eriksson av Konstakademien Jenny Linds resestipendium (sedan 1965 heter det Jenny Lind-stipendiet) på 3000 kronor för ett år, förnya för ännu ett år samt erhöll för ytterligare ett år resestipendium på samma belopp 29 maj 1890.

Genombrott och återflytt till SverigeRedigera

Det verkliga genombrottet kom dock året därpå, 1889, med bronsvasen Tjusning, en modellstudie, och Barnvärlden. Tjusning kom senare till Nationalmuseum. Barnvärlden köptes av konstsamlaren Pontus Fürstenberg. Fürstenberg var så imponerad att han gav Christian Eriksson en beställning på en stor relief i marmor av Carl von Linné som skulle skänkas till Nationalmuseum. Pontus Fürstenberg hjälpte Christian Eriksson och de dåtida kända konstnärerna som Carl Larsson, Ernst Josephson, Olof Sager-Nelson och Anders Zorn direkt och indirekt med ekonomiskt stöd. Pontus Fürstenberg ansåg att bästa sättet att hjälpa Christian Eriksson var att alltid hålla honom sysselsatt med beställningar. Fürstenberg donerade sina samlingar till konstavdelningen på Göteborgs museum, vilka senare sammanställdes i det Fürstenbergska gallerietGöteborgs konstmuseum.

År 1890 lämnade Christian Eriksson konstnärskvarteren i Paris och reste till Rom. Han inrättade sin bostad och ateljé på Via Sistina 123 i Rom. Ateljén låg vid sidan av ett franskt nunnekloster. Tidigare hade först Egron Lundgren och senare Werner Åkerman (1854-1903) och Sven Andersson haft sina ateljéer. Även den ukrainske författaren och nationalhjälten Gogol hade en gång bott och dött i samma hus. Eriksson modellerade byster efter levande modeller på förmiddagarna och kvällarna ägnade han åt att dekorera silverbägare och komponera skiffer på lerfat.[13]

År 1890 skapade Christian Eriksson bronsvasen Blindbock, idag på Göteborgs konstmuseum. Beställningen av 1891 tillkom den stora gipsreliefen Linné tillkom 1891 och senare, 1894, utfördes den i marmor för Nationalmuseum och uppställdes där. År 1896 hugg Christian Eriksson färdigt Per Hasselbergs (1850-1894) skulptur i marmor Näckrosen, en liggande kvinnofigur, som Hasselberg påbörjat. Christian Erikssons färdigställda skulptur finns i Göteborgs konstmuseum. Originalet, som också finns på Göteborgs konstmuseum, utförde Per Hasselberg ursprungligen i gips 1892. Redan år 1890 (höjd 11 cm) hade Per Hasselberg utfört Näckrosen gjuten i brons och den finns på Prins Eugens Waldemarsudde. Ytterligare några exemplar av Näckrosen finns på andra museer i Sverige.[13][14]

Christian Eriksson företog studieresor till Italien åren 1890, 1891 och 1892. Han var bosatt i Paris till 1897, han flyttade då tillbaka till Sverige, men vistades i Paris från våren 1900 till hösten 1901.

År 1920 gjorde han resor till Spanien och 1928 till Frankrike. Christian Eriksson utförde Konstforskningen för portalen till Nationalmuseum, vidare utförde han statyer av Lars Johan Hierta på Riddarhustorget i Stockholm och Jenny Lind i marmor i Kungliga Operan i Stockholm, den samiske författaren Johan Thuuri i Prins Eugens Waldemarsudde, Idyll på Djurgården i Stockholm, Diana i Helsingborg, Sankt Göran och draken i Stadshuset samt Engelbrektsmonumentet i Stadshuset. Han har även utfört postament till flaggstänger i Saltsjöbaden, Bågspännaren i Stockholm, träarbetena Dansa på tå samt lapp i Göteborgs konstmuseum. Eriksson gjorde även hantverksföremål i metall. Hans arbeten utmärks av humor, originalitet och friskhet.

FamiljeförhållandenRedigera

Bröderna ErikssonRedigera

Christian Eriksson var son till hemmansägaren och bysnickaren Erik Olsson (död 1904) och Stina Olsdotter. Han var en av fem bröder. Fadern grundade på 1850-talet ett möbelsnickeri under namnet E. Olsson Möbel-Snickeri i Taserud utanför Arvika. Christian Eriksson och hans tre bröder Ola (1852-1942), Elis (1856-1936) och Karl Eriksson (1862-1957) utbildade sig i Sverige och utomlands i Tyskland, Frankrike och Rumänien och gick därefter in i faderns firma som möbelsnickare. Brodern Ola Eriksson har skapat altaruppsatsen i Trefaldighetskyrkan, Arvika, den är en blandning av barock och fornnordisk stil och brodern Elis Eriksson hade ansvaret för försäljningen i familjens firma och i verkstaden var han huvudsakligen sysselsatt i svarvstolen. Christian Eriksson var farbror till konstnären, skulptören och författaren Erik Ernst Eriksson (1906-2006), som var son till Christians bror, möbelsnickaren Elis Eriksson och kusin till skulptören Liss Eriksson, som var son till Christian Eriksson i hans äktenskap med fransyskan Jeanne Tramcourt.

Bröderna Erikssons MöbelverkstadRedigera

Firman, som senare blev Bröderna Erikssons Möbelverkstad tillverkade Christian Eriksson, som var skulptör, tillsammans med sina bröder tillverkade möbler utifrån ritningar av bland annat Ragnar Östberg, Carl Westman och Ivar Tengbom. Möblerna blev kända för sin kvalitet i Sverige och övriga Europa. Möbelsnickarna var bröderna Ola Eriksson, som var bildhuggaren, Karl Eriksson, som kallades Mäster-Karl, och Elis Eriksson, som kallades Elis i Taserud. Förlagor till figurreliefer och beslag gjordes av Christian Eriksson. Konstsmeden Petter Andersson, som kallades Petter på Myra, tillverkade beslagen. Även gesäller och lärlingar var anställda utöver bröderna. För ett skåp med sniderier fick man bronsplakett på världsutställningen i Chicago, Illinois, 1893, World's Columbian Exposition. Vid Stockholmsutställningen 1897 kom det verkliga genombrottet för möbelsnickeriet. Sveriges kommissarie var Artur Leffler. Vid Chicagoutställningen 1893 den svenska utställningsbyggnaden ritats av Gustaf Wickman och bland utställarnas fanns också flera svenska bidrag av konstnärinnan Eva Bonnier och skulptören Per Hasselbergs skulptur Näckrosen. Per Hasselberg avled i juli ett år senare, 1894, och Christian Eriksson fick uppdraget att utforma Per Hasselbergs gravplats, en gravhäll i granit, på Norra begravningsplatsen i Solna. Under åren i Paris mötte Per Hasselberg Eva Bonnier och de inledde en relation och förlovade sig, men förlovningen bröts. Bröderna Erikssons Möbelsnickeri brann ned 1925 och då upphörde snickeriet. På Rackstadmuseet i Arvika och på Mössebergs kurhotell i Falköping kan man se möbler som är tillverkade på Bröderna Erikssons Möbelsnickeri.

GiftermålenRedigera

Christian Eriksson var gift två gånger. Han gifte sig första gången den 2 februari 1894 i Paris med Jeanne Leocadie de Tramcourt (1875-1952), hon var då bara 19 år gammal och Christian var 35 år vid giftermålet. Han var gift med Jeanne de Tramcourt åren 1894-1911 och hade med henne sonen, bildhuggaren Matts Eriksson (1905-1981), Matts i Taserud, som föddes i Stockholm, och dottern Kajsa Eriksson. Paret skildes 1912. Jeanne Tramcourt var född i Paris 9 december 1875 och hon omkom genom en bilolycka vid Stjärnhov i Gryts socken i Södermanland den 2 januari 1952. Hon var dotter till marmorhuggaren Charles Tramcourt och Adèle Jeannot. Under sitt äktenskap med Christian Eriksson var Jeanne Tramcourt ett känt namn inom Sveriges konstnärskretsar. Dottern Kajsa Eriksson gifte sig 1916 med Einar Nerman.

Andra gången gifte sig Christian Eriksson den 1 mars 1913 i Stockholm med Ebba Dahlgren. Hon var född 14 juli 1878 i Stockholm, hon var dotter till kassören Karl Johan Julius Dahlgren och Hilma Hedvig Andrietta Sahlström.[15] Deras son Liss Eriksson (1919-2000) föddes i Stockholm som yngste son till Christian Eriksson och Ebba Dahlgren. Liss Eriksson växte upp i faderns ateljéfastighet vid Maria Prästgårdsgata 3 på Södermalm i Stockholm, där han själv bodde och arbetade från 1951.

Ateljén på SödermalmRedigera

Christian Eriksson och hans familj och vännerna flyttade in i Oppstuhage, det vill säga, det var Rackenkolonin. I den fina ateljébyggnaden i Taserud utanför Arvika bodde han inte så länge. I Stockholm fanns hans kontakter och uppdragsgivare och dit flyttade han med sin växande familj. Efter några år och efter några flyttar mellan olika adresser hittade Christian Eriksson 1905 den rätta miljön för familjeliv och konstnärligt skapande på Maria Prästgårdsgata 3 på Södermalm. Maria Skolgata var tidigare en del av Maria Prästgårdsgata (eller Prästgårdsgatan). En dotterdotter till Christian, Ann Eriksson, berättar: "Med hjälp av arkitekten Ragnar Östberg byggde Christian om en lägenhet till sin familj. Dessutom ritade han ett ateljéhus med en stor skulpturateljé åt sig själv. Det innehöll också ateljéer till gipsgjutare och andra konstnärer. Under Christians tid var det en levande konstnärsmiljö med konstnärer som Nils Kreuger och Carl Fagerberg som huserande i ateljéerna. Efter Christians död har en rad kända konstnärerverkat i Christians ateljéer. 1952 kom hans son skulptören Liss Eriksson och dennes fru målarinnan Britta Reich-Eriksson tillbaka efter fyra års vistelse i Paris och flyttade in i huset. Liss fick överta en ateljé från Carl Fagerberg, medan Britta fick dela ateljé med Oscar Hullgren. Några år senare kunde Liss flytta in i Christians ateljé, medan Britta kunde ta över Nils Kreugers ateljé högst upp i huset. Än idag är detta en levande konstnärsmiljö. Att det skulle förbli så var mycket viktigt enligt sonen Liss som absolut inte ville att det skulle bli något museum. Skulptören Eva Lange tog över Liss ateljé efter hans bortgång. I övriga ateljéer återfinns idag målarna Harald Lyth och Magnus Berg."[16]

Offentliga verk i urvalRedigera

BilderRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d] Christian Eriksson, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt biografiskt lexikon: 15427, läs online
  2. ^ [a b] Arvika västra landsförsamlings kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/VA/13011/C I/10 (1857-1864), bildid: C0036494_00019, sida 15, Födelsebok, läs online, läst: 16 maj 2019, ”Taserud, 30,2/7...35/40,Christian
  3. ^ [a b c] Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1910, Riksarkivet, omnämnd som: Eriksson, Christian, f. 1858 i Arvika landsförsamling Värmlands län, Bildhuggare, läs online, läst: 16 maj 2019
  4. ^ [a b c] Maria Magdalena kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, huvudserie, SE/SSA/0012/F I/25 (1933-1938), bildid: 00015115_00091, sida 88, död- och begravningsbok, läs online, läst: 16 maj 2019
  5. ^ SvenskaGravar.se, omnämnd som: Eriksson, Christian, läs online, läst: 8 februari 2019
  6. ^ Konstnärslistan (Nationalmuseum), 12 februari 2016, läs online, läst: 25 februari 2016, licens: CC0
  7. ^ [a b] Maria Magdalena kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, huvudserie, SE/SSA/0012/C I a/35 (1919-1920), bildid: 00014981_00087, sida 50, Födelsebok, läs online, ”394,sep,1,1...Liss
  8. ^ Sveriges Dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010).
  9. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1931
  10. ^ Lervaserna blev ofta försedda med reliefer såsom små manshuvuden i Ord och Bild/Trettiosjunde årgången. 1928, sidan 659 (1892- renässansbaretter och även av mer realistiska motiv.
  11. ^ Ord och bild, 1928.
  12. ^ Schiller-Denkmal in Hamburg, Das Schillerdenkmal im Gustav-Mahler-Park (2014) in Hamburg.
  13. ^ [a b] Christian Eriksson 1858-1935 beskriven hos Signaturer.se
  14. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1931.
  15. ^ Helge KjellinChristian Eriksson i Svenskt biografiskt lexikon, hämtad 2017-04-24.
  16. ^ Rackstadmuseet, Nr 2, 2014, Medlemsblad för ideella föreningen Rackstadmuseet, Tidender från Taserud, Christians oas på Söders höjder.
  17. ^ Christian Eriksson i Nationalmuseumets samlingar
  18. ^ Göteborgs konstmuseum
  19. ^ Kalmar konstmuseum

Vidare läsningRedigera

Externa länkarRedigera

Se ävenRedigera