Gator och torg på Södermalm

gator och torg på Södermalm i Stockholms innerstad
(Omdirigerad från Ölandsgatan)
"Karta Öfver S:ta Catharina församling år 1674"
Rekonstruktion efter Holms tomtbok.

I stadsdelen Södermalm, i vardagligt tal Söder, i Stockholms innerstad, har det funnits bebyggelse sedan slutet av 1200-talet. Några av de mer välkända gatorna och torgen på Södermalm är Götgatan (omtalad vid namn 1644), Hornsgatan och Mariatorget. En omfattande reglering av gatunätet påbörjades 1642 genom stadsingenjören Anders Torstenson som en del av en större stadsplanering i Stockholm under 1600-talet under Clas Larsson Fleming. Ytterligare en reglering ägde rum i slutet av 1800-talet med Lindhagenplanen.

HistorikRedigera

Den första bebyggelsenRedigera

 
Stockholm 1642 med Göta landsväg markerad

Redan under medeltiden fanns viss bebyggelse på Södermalm. En bro över Söderström omtalas för första gången 1280 och i ett brev från 1288 meddelar Strängnäsbiskopen Anund att Stockholm tillhör Strängnäs stift och han redogör i brevet också för en nyuppförd förstad ”in fundo dicto suthraemalm” (”på marken kallad Södermalm”). Sommaren 1347 fick kung Magnus Eriksson påvens tillstånd att bygga den första kyrkan på Södermalm – Maria Magdalena kapell. Under 1400- och 1500-talet betraktades Södermalm som ett uppmarschområde för fiender. Hus på malmen samt de höga bergen kunde utnyttjas för belägring av och anfall mot Stadsholmen. 1457 brändes bebyggelsen på malmarna inför ett väntat anfall. 1461 beslutades om totalförbud mot byggnader på Södermalm.

1562 gavs slottsfogden i uppdrag att planera enklare bostadsbebyggelse på malmen och år 1573 erkänns de boende på Södermalm ha samma rättigheter som övriga stockholmare. På 1590-talet tog bebyggelsen på Södermalm fart. Lilla tullen, som infördes 1622, innebar att bebyggelsen, som var koncentrerad till norra Södermalm, omgavs av ett tullstaket med tre tullstationer – Västertull (vid nuvarande Zinkensdamm), Grindstull (vid korsningen Östgötagatan och Bondegatan) och Danvikstull (strax öster om Katarina kyrka).

Det gamla huvudstråket mellan Uppland och Södermanland gick från Malmtorget (idag Södermalmstorg), öster om sjön Fatburen (med en kraftig östlig böj förbi sumpmarkerna öster om Fatburen) och sedan ner förbi Grinds tegelbruk och näset vid nuvarande Skanstull. Detta var ursprunget till Götgatan, som tidigare kallats Stråkgatan, Genvägen eller Göta landsväg. Västerut från Malmtorget gick två gator på varsin sida om Maria Magdalena kapell, dessa gator var rätt korta. Från Söderport gick också två korta gator upp till Helga Kors kapell, som låg vid dagens Kapellgränd nära Medborgarplatsen.

1600-talets stadsplaneregleringRedigera

 
Clas Flemings stadsplanereglering på 1640-talet. Norr till vänster.

Under 1600-talet ökade Stockholms befolkning mycket kraftigt. En omfattande reglering av gatunätet framstod som nödvändig. Kung Gustav II Adolf var väl medveten om renässansens stadsplaneideal. Staden skulle ordnas efter klara principer med rätvinkliga gatunät och efter en brand på Stadsholmen lade kungen själv år 1626 själv fram en plan med en rak gata över det avbrända området och nya rektangulära kvarter.

När amiralen Clas Fleming år 1634 blivit stadens första överståthållare började regleringen på malmarna förverkligas, under överinseende av Axel Oxenstierna. 1636 uppdrogs åt generalkvartermästaren Olof Örnehufvud att utarbeta en ”dessein på gatorna, så på malmarna som här i staden, tagandes dem så breda, som han någonsin kan”. Arbetena inleddes på Norrmalm. På Söder satte man i gång att reglera stadsplanen först under år 1641. En trolig anledning till att man avvaktade med just Södermalm var att man ville invänta färdigställandet av den första slussanläggningen mellan Mälaren och Saltsjön, Drottning Kristinas sluss. Den byggdes under ledning av holländare och togs i bruk 1642.

Den 3 november 1641 beslutades att genomföra den nya stadsplanen. Redan tidigare samma år hade märkpinnar satts upp på Södermalm för att markera dragningen av de nya gatorna. Under år 1642 påbörjades arbetet under ledning av stadsingenjören Anders Torstensson. Ett problem för myndigheterna var den starkt kuperade Södermalmsnaturen. Nästan hela malmen var omgiven av berg. Endast på det relativt jämna området i mitten av ön var det tänkbart att lägga ut en regelbunden stadsplan. De på 1600-talskartor över Södermalm ofta förekommande uttrycken ”oduglige” eller ”ointaglige” berg antyder vilka svårigheter man på 1600-talet hade att infoga den tidens stela idealstad av renässanstyp med sina räta gator och fyrkantiga kvarter på den södra malmen.

Liksom på Norrmalm byggde stadsplanen för Södermalm på två stora stråkgator, som dock inte lades parallellt som på Norrmalm (Drottninggatan och Regeringsgatan) utan vinkelrätt mot varandra (Götgatan och Hornsgatan). De övriga gatorna drogs parallellt eller vinkelrätt i förhållande till de två huvudgatorna. De rätvinkliga kvarteren delades upp i tomter, som vände sin smalaste sida åt gatan. Tomtpolitiken gynnade dem som kunde bygga stora stenhus och för detta krävdes stora tomter. Sammanslagning av tomter uppmuntrades. Som jämförelse kan nämnas att man på Stadsholmen hade husgavlar med två eller tre fönster åt gatan, medan ett hus som byggdes på en 20 alnar (11,88 m) bred 1600-talstomt vände fem fönster åt gatan.

Vid överfarten från Stadsholmen till malmen byggde man ett stort torg, Södermalmstorg. Här hade redan under medeltiden funnits ett oregelbundet torg, kallat Malmtorget. Torget stenlades 1637-39 och fick under en tid tjänstgöra också som avrättningsplats.

Senare stadsplaneregleringarRedigera

 
Lindhagens regleringsförslag, 1866
Huvudartikel: Lindhagenplanen

Juristen och stadsplaneraren Albert Lindhagen var starkt influerad av fransmannen Haussmanns planer för omdaningen av Paris med stora esplanader och boulevarder. I december 1866 lade han fram ett Utlåtande med förslag till gatureglering i Stockholm, allmänt kallad Lindhagenplanen, där han föreslog dragandet av nya breda gator genom alla stadsdelar, utan hänsyn till befintliga hus eller terrängen. Planens mest spektakulära inslag på Södermalm var en ringgata mellan Skinnarviken och Söder Mälarstrand i väster och Fåfängan i öster.

Andra förslag var att förlänga Folkungagatan västerut ända till Tantoområdet och Årstaviken samt att räta ut Hornsgatan vid Hornskroken. Ringvägen byggdes, men bara från Lundagatan och Yttersta Tvärgränd till Vita bergen. Folkungagatan förlängdes inte på det sätt Lindhagen hade tänkt sig, men Hornskroken sprängdes bort trettio år senare.

Några huvudgator på SödermalmRedigera

 
Götgatan söderut.
 
Hornsgatan österut, med Hornsgatspuckeln.
 
Folkungagatan österut, från korsningen med Östgötagatan
 
Torkel Knutssonsgatan mot norr. Tegelbyggnaden till vänster är Münchenbryggeriet.
 
Katarinavägen österut
 
Ringvägen 100, kontorshus

GötgatanRedigera

Huvudartikel: Götgatan

I samband med stadsplaneregleringen på 1640-talet börjar de nya gatunamnen dyka upp. Tidigare hade endast förekommit enstaka sådana, som Repslagargatan (omtalad 1430) och Bastugatan (omtalad 1602). De två stråkgatornas namn talade om vart gatan leder – Götgatan betydde givetvis ”gatan som leder till Götaland”. Namnet Götgatan (”Götegathon”) är första gången belagt 1644. Samtidigt förekom också namnet Grindsgatan (”Grindz gathon”) – gatan ledde ju även till Grind, som var Södermalms södra utpost.

Hornsgatan och MariatorgetRedigera

Huvudartikel: Hornsgatan och Mariatorget

Hornsgatan var gatan som ledde till Horn (namnet på Södermalms västra udde) och var före regleringen en krokig gata, som från Malmtorget slingrade sig förbi Maria kyrka. Gatan torde till stor del varit uträtad och färdig redan 1642. Namnet Hornsgatan är första gången belagt just 1642 (”Horns gathen”). Från början gick Hornsgatan endast fram till nuvarande Ansgariegatan, där ett berg låg i vägen. Man fick fortsätta norrut i en krok, där gatan övergick i Hornsvägen, vars krökning mot norr betecknades med det länge kvarlevande namnet Hornskroken. Berget vid Ansgariegatan började man spränga bort 1891 och gatan förlängdes på detta sätt år 1901 rakt fram ända till Hornstull.

19 juli 1759 brann kvarteren runt Maria kyrka ned (”Mariabranden 1759”). Den stora förödelsen ledde till skärpt lagstiftning och det kom förordningar om vändplaner och breddade gränder för att få fram fria ytor, som skulle göra området mer brandsäkert. Ett nytt torg anlades mellan Hornsgatan och Sankt Paulsgatan för att tjäna både som salutorg, monumentalplats och brandgata. Det nya torget hette först Hornstorget. När torget nästan var färdigt i december 1767 önskade Stockholms myndigheter uppkalla det efter kungen och torget fick därför namnet Adolf Fredriks torg. Kungens villkor för att hans namn skulle användas var dock att inga avrättningar fick äga rum där. I samband med planeringen av en ny tunnelbanestation begärde Stockholms Spårvägar på 1950-talet att torget skulle byta namn för att förhindra förväxling med Adolf Fredriks kyrka på Norrmalm. Namnet ändrades 1959 till Mariatorget.

Hornsgatspuckeln är en folklig benämning på en del av Hornsgatan mittemot Maria Magdalena kyrka. "Puckeln" kom till 1901 när Hornsgatan schaktades ner till nuvarande nivå.

Folkungagatan och TjärhovsgatanRedigera

Huvudartikel: Folkungagatan och Tjärhovsgatan

Ursprungligen var huvudgatan för östra Södermalm från Götgatan till Danvikstull Tjärhovsgatan. I samband med namnrevisionen 1885 bytte man namn på gatan söder om Tjärhovsgatan från Pilgatan till Folkungagatan, eftersom det redan fanns en Pilgatan på Kungsholmen. Efterhand har sedan Folkungagatan övertagit Tjärhovsgatans roll som områdets huvudgata för trafik österut.

Torkel KnutssonsgatanRedigera

Huvudartikel: Torkel Knutssonsgatan

År 1885 till 1889 byggdes Södra Uppfartsvägen. Den var en ny väg genom Skinnarviksberget från Hornsgatan ner till Riddarfjärden. Den var i första hand tänkt som en uppfart från hamnen vid Söder Mälarstrand, men blev också en lindrigare väg upp från Slussen för alla draghästar. Backarna uppför Hornsgatspuckelns krön var branta och plågsamma för hästarna. Södra Uppfartsvägen var den första bekväma uppfarten till Södermalm. Gatan heter idag Torkel Knutssonsgatan, men i många år använde äldre Söderbor fortfarande det gamla namnet.

KatarinavägenRedigera

Huvudartikel: Katarinavägen

Den andra uppfartsvägen (under bygget kallad ”Katarina uppfartsväg”) som byggdes på Söder var Katarinavägen, den stod klar 1911 och fick spårvagn upp till Renstiernas gata och Folkungagatan 1914. Den nedsprängda leden klippte av två gator – Fjällgatan och Stigbergsgatan.

RingvägenRedigera

Huvudartikel: Ringvägen

Den stora ringformade huvudgata som Lindhagen föreslog i sin plan 1866 fick kommunalpolitikernas gillande och man började planera för "den runda gatan genom malmen från Söder Mälarstrand till Stadsgården". Inför namnrevisionen 1885 föreslogs gatunamnet Ringvägen, stadsfullmäktige tvekade dock (förslagen Södra Esplanaden och Vidfamnegatan hade många anhängare), men slutligen segrade det ursprungliga förslaget Ringvägen. Gatan byggdes aldrig i hela sin planerade längd. Länge fanns det mellan Skånegatan och Bondegatan en gatstump med gatuskyltar med namnet Ringvägen, helt skild från den övriga gatan. Den kallades "Lilla Ringvägen".

Söder MälarstrandRedigera

Huvudartikel: Söder Mälarstrand

Söder Mälarstrand var från början endast en smal remsa av fast mark, som skilde de brant stupande bergen från Mälarens vatten. Under början av 1600-talet inskränkte sig bebyggelsen till höjderna och strandlinjen närmast Slussen, stadsplanen från 1641 gjorde halt inför Skinnarvikens ”ointagliga berg”. Strandområdet var dock inte helt dött. Vid Skinnarviken fanns en lastageplats, som var knutpunkten på denna sida för roddartrafiken mellan Munklägret (Kungsholmen) och Södermalm. Mitt inne i det skyddade Pålsundet låg en annan sådan stödjepunkt för sjötrafiken. Vid namnrevisionen 1885 gavs namnet Söder Mälarstrand åt ”Strandgatan mellan slussen och Bergsund”, men det skulle dröja länge innan någon sammanhängande strandgata byggdes. En kaj längs stranden anlades först under 1930-talet.

Övriga gator och torg (urval)Redigera

 
Högbergsgatan mot väst
 
Bastugatan mot öster med gångbryggorna till Mariahissen.
 
Blekingegatan österut från Greta Garbos födelsekvarter med Sofia kyrka i fonden
 
Brännkyrkagatan vid Pustegränd.
 
Fiskargatan 11-13
 
Fjällgatan västerut
 
Greta Garbos torg
 
Rosenlundsgatans södra del
 
Nytorget
 
Det djupa spårdiket och stödmuren nedanför Maria Bangata.
 
Malmgårdsvägens "Länga"
 
Nytorgsgatan 5
 
Roddargatan
 
Varvsgatan norrut
 
Åsögatan nummer 213

I alfabetisk ordning. Årtalet i parentes anger när nuvarande namn fastställdes.

KällorRedigera

Se ävenRedigera