Wikipedia

Tidsaxel över den avlägsna framtiden

tidslinje

Detta är en tidsaxel över den avlägsna framtiden. Medan förutsägelser om framtiden aldrig kan vara säkra[1] har den nuvarande vetenskapliga förståelsen inom olika områden möjliggjort att beräkna förlopp för de mest avlägsna framtida händelserna som skall skisseras, om så bara i de bredaste dragen. Dessa områden omfattar astrofysik, som har visat hur planeter och stjärnor bildas, interagerar och dör; partikelfysik, som har visat hur materia beter sig på de minsta skalorna; evolutionsbiologi, som förutsäger hur livet kommer att utvecklas med tiden, och plattektonik, som visar hur kontinenter skiftar plats under årtusenden.

En bild på hur jorden kan se ut 5-7 miljarder år in i framtiden. Detta efter att solen har utvecklats till en röd jätte.

Alla förutsägelser om jordens, solsystemets och universums framtid måste ta hänsyn till termodynamikens andra huvudsats, enligt vilken entropi, eller en förlust av energin som finns tillgänglig för att utföra arbete, ökar med tiden. Stjärnor måste så småningom uttömma sitt utbud av vätebränsle och brinna ut. Närkontakt med olika astronomiska objekts gravitationsfält kommer att slunga ut planeter från deras solsystem, och solsystem från galaxer.[2] Så småningom kommer materia i sig att försvinna under påverkan av radioaktivt sönderfall, då även de mest stabila materialen i subatomära partiklar sönderfaller.[3] Aktuella uppgifter tyder på att universum är platt, och därmed inte kommer att kollapsa in i sig självt efter en ändlig tid, och den oändliga framtiden möjliggör potentiellt förekomsten av ett antal massiva osannolika händelser, som till exempel bildandet av en Boltzmannhjärna.[4]

Tidsaxlarna som visas nedan täcker händelser från ungefär åttatusen år från nutid till den mest avlägsna framtiden. Ett antal alternativa framtida händelser är listade för frågor som alltjämt är olösta, exempelvis huruvida mänskligheten kommer att dö ut, om protoner kommer att sönderfalla, eller huruvida jorden kommer att överleva solens expansion till en röd jätte.

Nyckel redigera

  Händelse som bestäms via
  Astronomi och astrofysik
  Geologi och planetologi
  Biologi
  Partikelfysik
  Matematik
  Teknik och kultur

Jorden, solsystemet och universums framtid redigera

  År från nutid Händelse
  10 000 Om en spricka i "ispluggen" i Wilkes Subglacial Basin under de närmaste århundradena skulle utgöra en fara för det östantarktiska istäcket, kommer det ta uppemot så här lång tid innan täcket helt och hållet smälter. Havsnivån kommer att stiga 3 till 4 meter.[5] (En av de potentiella långsiktiga effekterna av global uppvärmning, som är separat från det närmare hotet från Västantarktis istäcke.)
  25 000 De norra polarkalotterna på Mars kan krympa eftersom planeten når en värmehöjdpunkt under det ≈ 50 000 år långa periheliumprecessionsaspekten av dess Milanković-cykler.[6][7]
  36 000 Den lilla röda dvärgstjärnan Ross 248 kommer att passera inom 3,024 ljusår från jorden, och blir den närmaste stjärnan till solen.[8] Den kommer sedan att avlägsna sig igen, vilket efter omkring 8 000 år först gör Alfa Centauri igen och sedan Gliese 445 till de närmaste stjärnorna.[8]
  50 000 Den nuvarande interglacialen slutar,[9] och en ny glacial inom den innevarande istiden börjar på jorden. Detta under förutsättning att effekterna av antropogen global uppvärmning är begränsade. Glaciärisarna breder åter ut sig i Nordeuropa, Sibirien, Kanada och norra USA.

Niagarafallen kommer att ha eroderat bort de kvarvarande 32 km till Eriesjön och upphör att existera.[10]

Issjöarna i den Kanadensiska skölden suddas ut av postglacial landhöjning och erosion.[11]

  50 000 Längden på dygnet som används för astronomisk tidtagning når ungefär 86 401 SI-sekunder, på grund av månens tidvattenbromsning av jordens rotation. Med dagens tidmätningssystem kommer en skottsekund att behöva läggas till till varje dygn.[12]
  100 000 Stjärnors egenrörelse över hela himmelssfären, som är resultatet av deras förflyttning genom Vintergatan, gör många av de nuvarande stjärnbilderna oigenkännliga.[13]
  100 000[a] Jorden kommer troligen ha genomgått ett supervulkaniskt utbrott som är stort nog att eruptera 400 km3 magma.[14]
  100 000 Inhemska nordamerikanska daggmaskar, såsom Megascolecidae, kommer naturligt att ha spritt sig norrut genom USA:s övre mellanvästern till den kanadensiska gränsen. Detta området har då återhämtat sig från Laurentiska istäcket-glaciationen (38°N till 49°N). Spridningen sker med en migrationhastighet på 10 meter/år.[15] (Dock har icke-inhemska daggmaskar i Nordamerika redan införts av människor på en mycket kortare tidsperiod, vilket orsakade en chock för det regionala ekosystemet.)
  + 100 000 Som en av de långsiktiga effekterna av den globala uppvärmningen kommer 10 procent av antropogent koldioxid fortfarande att finnas kvar i en stabiliserad atmosfär.[16]
  250 000 Lōʻihi, den yngsta vulkanen i undervattenskedjan Hawaii-Emperor, reser sig över havsytan och blir en ny vulkanö.

[17]

  100 000[a] Den röda hyperjättestjärnan VY Canis Majoris kommer troligen att ha exploderat i en hypernova.[18]
  500 000[a] Jorden kommer troligen att ha träffats av en meteorit på ungefär 1 km i diameter, förutsatt att det inte gått att avstyra.[19]
  500 000 Det svårforcerade landskapet i Badlands nationalpark i South Dakota kommer att ha eroderats bort helt och hållet.[20]
  950 000 Barringerkratern, en massiv nedslagskrater i Arizona, och den "nyaste" av sitt slag, kommer att ha eroderts bort helt och hållet.[21]
  1 miljon[a] Jorden kommer troligen ha genomgått ett supervulkaniskt utbrott med en eruption som är stor nog att eruptera 3,200 km3 med magma; en händelse som är jämförbar med Tobasuperutbrottet för 75 000 år sedan.[14]
  1 miljon[a] Den mest avlägsna uppskattade tidpunkten då den röda superjättestjärnan Betelgeuse exploderar i en supernova. Explosionen beräknas kunna ses även i dagsljus.[22][23]
  1,4 miljoner Stjärnan Gliese 710 kommer att passera så nära som 1,1 ljusår till solen innan den förflyttar sig bort. Detta kan gravitationellt perturbera medlemmar i Oorts kometmoln, en gloria av iskroppar som kretsar vid utkanten av solsystemet, vilket kommer att öka sannolikheten för kometer i det inre av solsystemet.[24]
  2 miljoner Uppskattad tid som krävs för korallrevsekosystem att fysiskt återbyggas och återhämtas biologiskt från den nuvarande havsförsurningen orsakad av mänskligheten.[25]
  + 2 miljoner Grand Canyon kommer att erodera vidare och fördjupas något, men i huvudsak vidgas till en bred dalgång kring Coloradofloden.[26]
  2,7 miljoner Genomsnittlig orbitell halveringstid för aktuella centaurer, som är instabila på grund av gravitationsväxelverkan mellan flera av de yttre planeterna.[27] Se förutsägelser för notabla centaurer.
  8 miljoner Månen Phobos kommer inom 7 000 km från Mars, Roche-gränsen, vid vilken punkt tidvattenkrafter kommer att förstöra Phobos och förvandla den till en ring av kringkretsande stoft.[28]
  10 miljoner Östafrikanska gravsänkesystemet som vidgats översvämmas av Röda havet, vilket orsakar att kontinenten Afrika[29] och den afrikanska kontinentalplattan delas i den nyligen formade Nubiska plattan och den Somaliska plattan.
  10 miljoner Uppskattad tid för full återhämtning av den biologiska mångfalden efter ett eventuellt holocen-utdöendet, om det skulle vara jämförbart med de fem tidigare massutdöendena.[30]

Även utan massutdöende, kommer de flesta nuvarande arter att ha försvunnit genom bakgrundsutdöende, med många klader som gradvis utvecklats till nya former.[31] (En ekologisk kris inleds dock utan ett massutdöende som kräver miljoner år av återhämtning.)

  11 miljoner Resterna efter Phobos träffar ytan på Mars.[28]
  50 miljoner Kaliforniens kust börjar att subdunktera ner i Aleutergraven på grund av dess nordliga rörelse längst San Andreasförkastningen.

[32]

Afrikas kollision med Eurasien stänger[förtydliga] Medelhavsregionen och skapar en bergskedja som blir jämförbar med Himalaya.[33]

Appalachernas toppar kommer i stort sett att ha eroderats bort.[34] De vittrar bort med en hastighet av 5,7 Bubnoffenheter (1 meter per 1 miljon år). Höjdskillnaderna kommer dock att öka eftersom traktens dalar försvinner med dubbla hastigheten.[35]

  50–60 miljoner De kanadensiska Klippiga bergen kommer att erodera bort helt, förutsatt att de vittrar med en hastighet av 60 Bubnoff-enheter.[36] (De södra delarna av Klippiga bergen i USA eroderas bort i en något lägre takt.[37])
  50–400 miljoner Uppskattad tid för jorden att återfylla sina källor av fossila bränslen.[38]
  80 miljoner Hawaii blir den sista av de nuvarande Hawaiiöarna att sjunka under havsytan.[39]
  100 miljoner[a] Jorden kommer troligen att ha träffats av en meteorit i samma storleksordning som den som utlöste krita–tertiär-utdöendet för 65 miljoner år sedan, om det inte kan undvikas.[40]
  100 miljoner Bortre uppskattning av hur länge Saturnus ringar kommer att existera i sin nuvarande form.[41]
  230 miljoner Förutsägelser om planeternas banor blir omöjliga efter denna tid på grund av begränsningar i Lyapunovtid.[42]
  240 miljoner Från vår nuvarande position kommer solsystemet att ha fullbordat ett helt varv runt Vintergatans centrum[43]
  250 miljoner Alla kontinenter på jorden kan gå samman till en superkontinent. Tre potentiella dispositioner av konfigurationen kallas för Amasien, Novopangaea och Pangea Ultima.[44][45]
  400–500 miljoner Superkontinenten (Pangaea Ultima, Novopangaea eller Amasien) kommer troligen att ha brutits upp.[45]
  500–600 miljoner[a] Uppskattad tid tills en gammablixt, eller massiv, hyperenergisk supernova, ägt rum inom 6 500 ljusår från jorden; nära nog för att dess strålar ska påverka jordens ozonlager med potentialen att utlösa ett massutdöende, förutsatt att hypotesen om att en tidigare sådan explosion orsakade Ordovicium–silur-utdöendet stämmer. Supernovan skulle dock behöva vara exakt orienterad i förhållande till jorden för att ha denna negativ effekt.[46]
  600 miljoner Tidvattenkrafterna flyttar månen tillräckligt långt från jorden att totala solförmörkelser inte längre är möjliga.[47]
  600 miljoner Solens ökande luminositet börjar att störa karbonat–silikat-cykeln. Den högre ljusstyrkan ökar vittringen av stenar som stänger inne koldioxid i marken som karbonat. Medan vatten dunstar från jordens yta, hårdnar sten, vilket orsakar plattektoniken att saktas och till slut avstanna. Utan vulkaner som kan återvinna koldioxid till jordens atmosfär, börjar koldioxidhalterna att sjunka..[48] Vid den här tidpunkten kommer koldioxidhalterna falla till punkten där C3-fotosyntes inte längre är möjlig. Alla växter som använder C3-fotosyntes (≈ 99 procent av dagens arter) kommer att dö.[49]
  800 miljoner Koldioxidhalterna faller till punkten där C4-fotosyntes inte längre är möjlig.[49] Fritt syre och ozon försvinner från atmosfären. Multicellulärt liv dör ut.[50]
  1 miljard Solens luminositet har ökat med 10 procent, vilket orsakar att jordens yttemperaturer når ett genomsnitt av ≈ 320 K (47 °C, 116 °F). Atmosfären kommer att bli ett "fuktigt växthus", vilket resulterar i att haven snabbt torkar ut.[51] Fickor av vatten kan fortfarande existera vid polerna, vilket möjliggör boningar för enkelt liv.[52][53]
  1,3 miljarder Det eukaryotiska livet dör ut på grund av koldioxidbrist. Enbart prokaryoter återstår.[50]
  1,5–1,6 miljarder Solens ökande luminositet orsakar att den cirkumstellära beboeliga zonen förflyttar sig utåt; när koldioxiden ökar i Mars atmosfär, ökar också dess temperatur till nivåer som liknar de som jorden hade under istiden.[50][54]
  2,3 miljarder Jordens yttre kärna har stelnat, om den inre kärnan fortsätter att växa i nuvarande takt (1 mm per år).[55][56] Utan dess flytande yttre kärna förstörs jordens magnetfält,[57] och laddade partiklar som härrör från solen reducerar kraftigt gradvis atmosfären.[58]
  2,8 miljarder Jordens yttemperatur når till och med vid polerna ett genomsnitt på ≈ 420 K (147 °C, 296 °F). Vid denna tidpunkt kommer livet på jorden, som nu är reducerat till encelliga kolonier i enskilda, spridda mikromiljöer såsom högt belägna sjöar eller underjordiska grottor, helt och hållet att dö ut.[48][59][b]
  3 miljarder Medianpunkt då månens ökande avstånd från jorden minskar dess stabiliserande effekt på jordens axellutning. Det leder till att jordens polvandring blir kaotisk och extrem.[60]
  3,3 miljarder 1 procents chans att Merkurius omloppsbana blivit så excentrisk att planeten kolliderar med Venus, vilket skapar kaos i det inre solsystemet och möjligen leder till en planetär kollision med jorden.[61]
  3,5 miljarder Ytförhållandena på jorden blir jämförbara dem på Venus idag.[62]
  3,6 miljarder Neptunus måne Triton faller genom planetens Roche-gräns och blir eventuellt ett planetringssystem liknande Saturnus.[63]
  4 miljarder Medianpunkt då Andromedagalaxen kommer att ha kolliderat med Vintergatan, som därmed slås samman till galaxen "Milkomeda".[64] Planeterna i solsystemet förväntas bli relativt opåverkade av denna kollision.[65][66][67]
  5 miljarder Med vätgastillförseln uttömd i sin kärna lämnar solen huvudserien och börjar utvecklas till en röd jätte.[68]
  7,5 miljarder Jorden och Mars kan bli bundna av tidvattenkrafter med den expanderande solen.[54]
  7,59 miljarder Jorden och månen blir troligen förstörda genom att falla in i solen, strax innan solen når toppen av sin röd jätte-fas och sin maximala radie av 256 gånger det nuvarande värdet.[68][c] Innan den slutliga kollisionen faller månen möjligen innanför jordens Roche-gräns och bryts sönder till en ring av materia, varav det mesta regnar ner på jorden.[69]
  7,9 miljarder Solen når toppen av sin röd jätte-fas i Hertzsprung–Russell-diagrammet och uppnår sin maximala radie av 256 gånger sin nuvarande storlek.[70] Detta leder till att Merkurius, Venus, jorden (mycket sannolikt) och Mars (sannolikt) förstörs.[68]

Vid denna tidpunkt är det möjligt att Saturnus måne Titan skulle kunna nå yttemperaturer som är gynnsamma för liv.[71]

  8 miljarder Solen blir en kol-syre-vit dvärg med omkring 54,05 procent av sin nuvarande massa.[68][72][73][d]
  22 miljarder Slutet på universum i Big Rip-scenariot, förutsatt en modell av mörk energi med w = −1,5.[74] Observationer av galaxhopars hastigheter av Chandra-teleskopet antyder att detta inte kommer att inträffa.[75]
  50 miljarder Om jorden och månen inte slukas av solen, kommer de vid denna tidpunkt att ha bundits samman, så att de båda enbart visar en sida mot varandra.[76][77] Därefter kommer tidvattenkrafterna från solen att utöva rörelsemängdsmoment från systemet, vilket orsakar att månens bana förfaller och att jordens rotation ökar.[78]
  100 miljarder Universums expansion orsakar att alla galaxer utanför Vintergatans lokala galaxhop försvinner bortom den kosmiska ljushorisonten, och avlägsnar sig från det observerbara universum.[79]
  150 miljarder Den kosmiska bakgrundsstrålningen kyls ner från sin nuvarande temperatur på ≈ 2,7 K till 0,3 K, vilket gör den i huvudsak omöjlig att upptäcka med dagens teknik.[80]
  450 miljarder Mediantidpunkten vid vilken de ≈ 47 galaxerna[81] i den lokala galaxhopen smälter samman till en enda stor galax.[3]
  800 miljarder Förväntad tidpunkt då nettoljusemission från den kombinerade Milkomedagalaxen börjar avta eftersom de röda dvärgstjärnorna passerat sitt blå dvärgstadium med den starkaste luminositeten.[82]
  1012 (1 biljon) Låg uppskattning av hur länge det dröjer tills stjärnor inte längre bildas i galaxer eftersom galaxerna har tömts på de gasmoln de behöver för att bilda stjärnor.[3]

Universums expansion, förutsatt en konstant densitet av mörk energi, multiplicerar våglängden på den kosmiska bakgrundsstrålningen med 1029, vilket är mer än horisonten för det kosmiska ljuset och gör dess bevis för Big Bang oupptäckbara. Det kan dock fortfarande vara möjligt att bestämma universums expansion genom studiet av hypersnabba stjärnor.[79]

  3 × 1013 (30 biljoner) Uppskattad tid för stjärnor att genomgå ett nära möte med en annan stjärna i det lokala stellära grannskapet. Närhelst två stjärnor (eller stellära kvarlevor) passerar nära varandra kan banorna hos deras planeter störas, vilket potentiellt kan skjuta ut dem från systemet helt och hållet. Ju närmare en planets bana är dess stjärna, desto längre tar det i genomsnitt innan den blir utskjuten på detta sätt, eftersom gravitationen binder den starkare.[83]
  1014 (100 biljoner) En grov uppskattning av när stjärnor slutar bildas i galaxer.[3] Detta utgör övergången från den stjärnrika eran till förfallets era; utan fritt väte att bilda nya stjärnor, kommer alla kvarvarande stjärnor långsamt uttömma sitt bränsle och dö.[2]
  1,1–1,2 × 1014 (110–120 biljoner) Tidpunkt när alla stjärnor i universum har uttömt sitt bränsle (de längst levande stjärnorna, röda dvärgstjärnor med låg massa, har livslängder på omkring 10–20 biljoner år).[3] Efter denna tidpunkt är de stjärnrester som kvarstår kompakta objekt (vita dvärgar, neutronstjärnor och svarta hål). Bruna dvärgar finns också kvar.

Kollisioner mellan bruna dvärgar kommer att skapa ett fåtal nya röda dvärgar: i genomsnitt kommer ungefär 100 stjärnor att lysa i galaxen. Kollisioner mellan stjärnrester kommer att skapa en och annan supernova.[3]

  1015 (1 biljard) Uppskattad tid tills nära möten mellan stjärnor lösgör alla planeter i solsystem (inklusive vårt solsystem) från sina banor.[3]

Vid denna tidpunkt kommer solen att ha kylts ner till fem grader ovanför absoluta nollpunkten.[84]

  1019–1020 (10–100 triljoner) Uppskattad tid tills 90–99 procent av alla bruna dvärgar och stjärnrester (inklusive solen) skjutits ut från galaxerna. När två objekt passerar tillräckligt nära varandra, utbyter de energi, och objektet med lägre massa tenderar att få energi. Genom upprepade möten kan objekten med lägre massa på detta sätt skjutas ut från sina galaxer. Denna process orsakar så småningom att galaxerna skjuter ut majoriteten av sina bruna dvärgar och stjärnrester.[3][85]
  1020 (100 triljoner) Uppskattad tid tills jorden kolliderar med den svarta dvärgen solen på grund av den minskande banan via utstrålning av gravitationsvågor,[86] om jorden inte har skjutits ut från sin bana av ett möte med en stjärna eller slukats av solen under dess röda jättefas.[86]
  1030 Uppskattad tid tills de stjärnor som inte har skjutits ut från galaxerna (1–10 procent) faller in i galaxernas centrala supermassiva svarta hål. Vid denna punkt, då dubbelstjärnor har fallit in i varandra, och planeter in i sina stjärnor, via utstrålning av gravitationsvågor, är de enda objekt som återstår i universum rester av stjärnor, bruna dvärgar, utskjutna planeter och svarta hål.[3]
  2 × 1036 Uppskattad tid för alla nukleoner i det observerbara universum att sönderfalla, om protoners sönderfall antar dess minsta möjliga värde (8,2 × 1033 år).[87][88][e]
  3 × 1043 Uppskattad tid för alla nukleoner i det observerbara universum att sönderfalla, om protoners sönderfall antar dess största möjliga värde, 1041 år,[3] förutsatt att Big Bang expanderade med inflationstakt och att samma process som gjorde baryoner dominanta över antibaryoner i det tidiga universum gör att protoner sönderfaller.[88] Vid denna tidpunkt, om protonerna verkligen sönderfaller, inleds svarta hålens era, då svarta hål är de enda kvarvarande objekten i kosmos.[2][3]
  1065 Förutsatt att protoner inte sönderfaller, är detta den uppskattade tidpunkten för fasta objekt såsom sten att flytta om sina atomer och molekyler via tunneleffekt. Vid denna tidpunkt är all materia flytande.[86]
  5,8 × 1068 Uppskattad tid tills ett stellärt svart hål med en massa på 3 solmassor sönderfaller i subatomära partiklar av Hawkingstrålning.[89]
  1,342 × 1099 Uppskattad tid tills det centrala svarta hålet i S5 0014+81 (2017 det mest massiva svarta hål som astronomerna känner till) med en massa av 40 miljarder solmassor, löses upp av Hawkingstrålning,[89] förutsatt att det inte finns någon rörelsemängdsmoment (ickeroterande svart hål). Det svarta hålet ansamlar dock massa, så det kan ta längre tid än som anges till vänster.
  1,7 × 10106 Uppskattad tid tills ett supermassivt svart hål med en massa 20 biljoner solmassor sönderfaller av Hawkingstrålning.[89] Detta utgör slutet på de svarta hålens era. Bortom denna tid, om protoner sönderfaller, inträder universum i den mörka eran, då alla fysiska objekt har sönderfallit till subatomära partiklar, gradvis saktare till sitt slutliga energiläge i värmedöden.[2][3]
  10200 Uppskattad längsta tid för alla nukleoner i det observerbara universum att sönderfalla, om de inte gör det via ovan nämnda process, genom någon av de många olika mekanismer som tillåts i modern partikelfysik (högre icke-konserverade baryoner, virtuella svarta hål, sfaleroner, etc.) på tidsskalor mellan 1046 och 10200 år.[3]
  101500 Förutsatt att protoner inte sönderfaller, uppskattad tid tills all baryonisk materia antingen har smält samman och format järn-56 eller sönderfallit från element med högre massa till järn-56.[86]
   [f][g] Låg uppskattning av när alla objekt som överstiger Planckmassa kollapsar via tunneleffekt till svarta hål, förutsatt att protoner inte sönderfaller eller att det inte finns virtuella svarta hål.[86] På denna enorma tidsskala förstörs till och med ultra-stabila järnstjärnor av tunneleffekter. Först kollapsar järnstjärnor med tillräcklig massa via tunneleffekt till neutronstjärnor. Därefter kollapsar neutronstjärnor och alla kvarvarande järnstjärnor via tunneleffekt till svarta hål. Den efterföljande förångningen av alla svarta hål som uppstår till subatomära partiklar (en process som tar ungefär 10100 år) är på dessa tidsskalor ögonblicklig.
   [a] Uppskattad tid för en Boltzmannhjärna att uppstå i vakuumet via en spontan entropiminskning.[4]
    Uppskattad tid för slumpmässiga kvantfluktuationer att skapa en ny Big Bang.[90]
    Grov uppskattning av tid tills all materia kollapsat in i neutronstjärnor eller svarta hål, förutsatt att protoner inte sönderfaller eller att det inte finns virtuella svarta hål,[86] vilka då (på dessa tidsskalor) ögonblickligen förångas till subatomära partiklar.
    Grov uppskattning av tid tills universum når sitt slutliga energiläge, även om man räknar med förekomsten av falska vakuum.[4]

Mänsklighetens framtid redigera

  År från nutid Händelse
  10 000 Den mest troliga livslängden för en teknologisk civilisation, enligt den amerikanske astronomen Frank Drakes ursprungliga ekvation, Drakes ekvation.[91]
  10 000 Om globaliseringen leder till panmixia (dvs. att raser och folk blandas), kommer den mänskliga genetiska variationen inte längre vara regional och den effektiva populationsstorleken (Ne) blir lika med den absoluta populationsstorleken (N).[92]
  10 000 Mänskligheten är med 95 procents sannolikhet utdöd, enligt den australiske fysikern Brandon Carters kontroversiella “Domedagsförutsägelse”. Enligt denna har hälften av alla människor som någonsin kommer att leva redan fötts.[93]
  20 000 Enligt Morris Swadesh glottokronologiska modell kommer framtidens språk att innehålla bara ungefär 1 av 100 basord i sina Swadeshlistor jämfört med idag.[94]
  + 100 000 Den tid som krävs för att terraformera Mars, om bara växter anpassade till jordens biosfär används.[95]
  100 000–1 miljon Den kortaste tid som beräknas för att mänskligheten ska ha hunnit kolonisera hela galaxen och blivit en typ III-civilisation och därmed kunna tillvarata all tillgänglig energi inom Vintergatan.[96]
  2 miljoner Ryggradsdjur som är åtskilda så här länge genomgår generellt sett allopatrisk utbredning.[97] Den amerikanske evolutionsbiologen James W. Valentine menade att om delar av mänskligheten levt åtskilda så länge i rymdkolonier skulle galaxen komma att ha ett antal mänskliga arter, som skilde sig så radikalt från varandra att “vi skulle bli förvånade”.[98]
  7,8 miljoner Mänskligheten är med 95 procents sannolikhet utdöd, enligt den amerikanske professorn J. Richard Gotts kontroversiella ”Domedagsförutsägelse”. Enligt denna har mänskligheten redan genomlevt halva sitt totala tidsspann.
  5–50 miljoner Den kortaste tid som krävs för att kolonisera hela Vintergatan med nuvarande teknologi.[99]
  100 miljoner Den maximala livslängden för en teknologisk civilisation, enligt den amerikanske astronomen Frank Drakes ursprungliga ekvation, Drakes ekvation.[100]
  1 miljard Beräknad tid för att flytta jordens omloppsbana till en beboelig zon längre ut från solen, när dess omfång och strålning ökar. Detta bygger på att använda asteroider upprepade gånger som gravitationsslunga.[101][102]

Rymdfart och utforskning av rymden redigera

Hittills är fem rymdskepp (Voyager 1, Voyager 2, Pioneer 10, Pioneer 11 och New Horizons) i banor som tar dessa ut ur solsystemet och ut i yttre rymden. Om ingen osannolik kollision inträffar lär farkosterna fortsätta röra sig i obestämd tid.[103]

  År från nutid Händelse
  10 000 Pioneer 10 passerar 3,8 ljusår från Barnards stjärna.[104]
  25 000 Arecibomeddelandet, en samling av radiodata som sändes den 16 november 1974, når sin destination, den klotformiga stjärnhopen Messier 13.[105] Detta är det enda interstellära radiomeddelande som skickats till en så avlägsen region av galaxen. Det kommer att bli en 24-ljusårs förskjutning i stjärnhopens position i galaxen under den tid det tar meddelandet att nå det, men eftersom hopen är 168 ljusår i diameter, kommer meddelandet ändå nå sin destination.[106]
  32 000 Pioneer 10 passerar 3 ljusår från Ross 248.[107][108]
  40 000 Voyager 1 passerar 1,6 ljusår från AC+79 3888, en stjärna i konstellationen Camelopardalis, även känd som Gliese 445.[109]
  50 000 KEOtidskapseln kommer återinträda i jordens atmosfär (om den sänds upp).[110]
  296 000 Voyager 2 passerar 4,3 ljusår från Sirius, den starkast lysande stjärnan på natthimlen.[109]
  800 000–8 miljoner Förmodad livstid för de två Pioneer-plaketterna, innan informationen samlad på dessa har blivit oförståelig.[111]
  2 miljoner Pioneer 10 passerar nära den ljusa stjärnan Aldebaran.[112]
  4 miljoner Pioneer 11 passerar nära en av stjärnorna i konstellationen Örnen.[112]
  8 miljoner LAGEOS-satelliternas omloppsbana kommer sönderfalla, och återvända till jordens atmosfär, samtidigt som de bär med sig ett meddelande till de framtida människorna, och en karta över kontinenterna (som de förmodas se ut då).[113]
  1 miljard Förmodad livslängd för Voyager Golden Record, innan informationen samlad på dessa har blivit oförståelig.[114]

Teknologiska projekt redigera

  År från nutid Händelse
  10 000 Planerad livslängd för flera av Long Now Foundation:s pågående projekt, inklusive en 10 000-årsklocka som är känd som Clock of the Long Now, Rosettaprojektet och Long Bet Project.[115]

Uppskattad livslängd för den analoga HD-Rosetta-disken, ett jonstråle-etsat skrivmedium på nickelplåt, en teknik som utvecklades vid Los Alamos National Laboratory och senare kommersialiserades. (Rosettaprojektet är uppkallat efter och använder denna teknik).

  + 100 000 Uppskattad livslängd för Memory of Mankind (MOM) hyrlager-liknande lager i Hallstatts saltgruva i Österrike, som sparar information på lertavlor med inskriptioner.[116]
  1 miljon Planerad livslängd för the Human Document Project som utvecklas vid universitetet i Twente i Nederländerna.[117]
  1 miljon Uppskattad livslängd för "minneskristaller" för datalagring som använder femtosekunds-laser-etsade nanostrukturer i glas, en teknik som utvecklats vid University of Southampton.[118][119]
  1 miljard Uppskattad livslängd för "Nanoskyttel-lagring av minne" med järnpartiklar på nanoskalan, som flyttas med en molekylärswitch genom en nanotub av kol, en teknik som utvecklats vid University of California, Berkeley.[120]

Mänskliga konstruktioner redigera

  År från nutid Händelse
  50 000 Uppskattad livstid i atmosfären för koltetrafluorid, den växthusgas som är mest stabil.[121]
  1 miljon Glasföremål i naturen kommer att ha lösts upp.[122]

Skulpturer som består av hård granit kommer att ha eroderat en meter i milt klimat, antaget att hastigheten är 1 Bubnoff-enhet (1 mm / 1,000 år.[123]

Utan skötsel kommer Cheopspyramiden att ha eroderats till oigenkännlighet.[124]

På månen kommer fotspåret efter Neil Armstrongs "lilla steg" vid Stillhetens bas att ha eroderat, tillsammans med de som de andra elva astronauterna skapat, på grund av de ackumulerade effekterna av rymderosion.[125][126] (Normal erosion likt den på jorden existerar inte, på grund av månens nästan totala brist på atmosfär.)

  7,2 miljoner Utan skötsel kommer Mount Rushmore att ha eroderats till oigenkännlighet.[127]
  100 miljoner Framtida arkeologer borde kunna identifiera en "urban strata" av fossiliserade stora kuststäder, mestadels genom återstoderna av underjordisk infrastruktur såsom byggnadsgrunder.[128]

Astronomiska händelser redigera

Ovanliga astronomiska händelser med en början vid elfte årtusendet, 10 001 e. Kr.

Datum / Årtal  Händelse
  20 augusti 10663 e. Kr. Total solförmörkelse och Merkuriuspassage inträffar samtidigt.[129]
  10720 e. Kr. Merkurius och Venus passerar ekliptikan samtidigt.[129]
  25 augusti 11268 e.Kr. Total solförmörkelse och Merkuriuspassage inträffar samtidigt.[129]
  28 februari 11575 e. Kr. Ringformig solförmörkelse och Merkuriuspassage inträffar samtidigt.[129]
  17 september 13425 e. Kr. Venuspassage och Merkuriuspassage inträffar nästan samtidigt.[129]
  13727 e. Kr. Jordens precession gör att Vega har blivit den norra polstjärnan, precis som för knappt 14 000 år sedan.[130][131][132][133]
  13 000 Jordens axellutning har vänt, så att sommar och vinter inträffar på motsatt sida av jordens bana kring solen. Det gör att klimatet blir hårdare, eftersom landmassan kommer att vara vänd från solen under aphelium.[131]
  5 april 15232 e. Kr. Total solförmörkelse och Venuspassage inträffar samtidigt.[129]
  20 april 15790 e. Kr. Ringformig solförmörkelse och Merkuriuspassage inträffar samtidigt.[129]
  14 000–17 000 Jordens precession gör att Canopus har blivit den södra polstjärnan.[134]
  20346 e. Kr. Jordens precession gör att Thuban (Alfa Draconis) blir den norra polstjärnan. Det var den senast 3942-1793 f. Kr.[132]
  27800 e. Kr. Polstjärnan är åter polstjärna för den norra stjärnhimlen.[135]
  27 000 Jordens excentricitet i sin omloppsbana runt solen når ett minimum, 0,00236. (Den är idag 0,01671.)[136][137]
  Oktober 38172 e. Kr. En Uranuspassage kan ses från Neptunus. Detta är den ovanligaste av planetpassagerna.[138]
  67173 e. Kr. Merkurius och Venus passerar ekliptikan samtidigt.[129]
  26 juli 69163 e. Kr. En samtidig Venus- och Merkuriuspassage inträffar.[129]
  70 000 Hyakutakes komet återvänder till solsystemets inre regioner, efter att ha gjort sin resa ut till aphelium vid 3 410 AU och tillbaka.[139]
  27–28 mars 224508 e. Kr. Venus- och Merkuriuspassage inträffar i tät tidsföljd.[129]
  571741 e. Kr. En samtidigt Venus- och Jordpassage kan ses från Mars.[129]
  6 miljoner Komet C/1999 F1 återvänder till solsystemets inre regioner, efter att ha gjort sin resa ut till aphelium och tillbaka. Den är en av de mest långperiodiska kometer som astronomerna känner till och har sin aphelium vid 66 600 AU (1,05 ljusår).[140]

Kalendariska förutsägelser redigera

  År från nutid Händelse
  10 000
—
 Den gregorianska kalendern kommer att bli ungefär 10 dagar felsynkad med årstiderna.[141]
  10868 år och 45 dagar 10 juni 12892 e.Kr. I den hebreiska kalendern kommer påsken att infalla under sommarsolståndet, på grund av en gradvis avdrift. Den är menad att infalla kring vårdagjämningen).[142]
  18849 år och 250 dagar 20874 e.Kr. Månkalendern, den muslimska kalendern och den Gregorianska solkalendern kommer att ha samma årtal. Efter detta kommer den kortare muslimska kalendern att få högre årtal än den gregorianska.[143]
  25 000
—
 Den muslimska kalendern kommer att vara ungefär tio dagar felsynkad mot månfaserna.[144]
  46876 år och 309 dagar 1 mars 48901 e.Kr. Den julianska kalendern (365,25 dagar) och gregorianska kalendern (365,2425 dagar) kommer att skilja sig ett helt år.[145][h]

Kärnkraft redigera

  År från nutid Händelse
  10 000 Waste Isolation Pilot Plant, för kärnvapenavfall, planeras att skyddas fram till denna tid, med ett permanent markörssystem utformat för att varna besökare genom flera språk (de sex officiella FN-språken – arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska – samt Navajo) och med piktogram.[146] (Atomsemiotik har gett den teoretiska grunden för USA:s planer för framtida kärnsemiotik)

Förvaringsplatsen Yucca Mountain av kärnavfall, tillhörande Environmental Protection Agency (EPA), kommer att ha en årlig dosgräns om 15 millirem fram till denna tid.[147]

  20 000 Tjernobylzonen, det 2 600 km2 stora området i Ukraina och Belarus övergivet sedan Tjernobylolyckan år 1986, blir säkert för mänskligt liv.[148]
  30 000 Uppskattad tillförselslivslängd av fissionsbaserade bridreaktorreserver, som använder kända källor, förutsatt nuvarande världsenergiförbrukning.[149]
  60 000 Uppskattad tillförselslivslängd av fissionsbaserade lättvattenreaktorreserver om det är möjligt att utvinna allt uran från havsvattnet, förutsatt nuvarande världsenergiförbrukning.[149]
  211 000 Halveringstid av teknetium-99, den viktigaste långlivade fissionsprodukten i uranhärlett kärnavfall.
  1 miljon Förvaringsplatsen Yucca Mountain av kärnavfall, tillhörande Environmental Protection Agency (EPA), kommer att ha en årlig dosgräns om 100 millirem till denna tid.[147]
  15,7 miljoner Halveringstid av jod-129, den hållbaraste långlivade fissionsprodukten i uranhärlett kärnavfall.
  60 miljoner Uppskattad tillförselslivslängd av fusionsenergireserver om det är möjligt att utvinna allt litium från havsvattnet, förutsatt världsenergiförbrukningen år 1995.[150]
  5 miljarder Uppskattad tillförselslivslängd för fissionsbaserade bridreaktorreserver om det är möjligt att utvinna allt uran från havsvattnet, förutsagt världsenergiförbrukningen år 1983.[151]
  150 miljarder Uppskattad tillförselslivslängd av fusionsenergireserver om det är möjligt att utvinna allt deuterium från havsvattnet, förutsatt nuvarande världsenergiförbrukning.[150]

Se även redigera

Kommentarer redigera

  1. ^ [a b c d e f g h] Tidsangivelsen representerar när denna händelse mest troligt redan har inträffat. Den kan ha ägt rum tidigare.
  2. ^ Det är ungefär 1 chans på 100 000 att jorden kan skjutas ut i interstellär rymd på grund av ett stellärt möte innan denna tidpunkt, och 1 chans på 3 miljoner att jorden sedan kommer att fångas in av en annan stjärna. Om detta skulle hända, skulle livet, förutsatt att det överlevt den interstellära resan, potentiellt kunna överleva längre.
  3. ^ Detta har länge varit en krånglig fråga; se avhandlingen av Rybicki, K. R. och Denis, C, som publicerades 2001. Men enligt de senaste beräkningarna kommer detta att inträffa med en väldigt hög grad av säkerhet.
  4. ^ Baserat på viktade åtminstone-rutor med bäst överensstämmelse i Kalirai et al (sida 16) med ursprungsmassa som en solmassa.
  5. ^ Omkring 264 i halveringstid. Tyson et al. använder beräkningen med ett annat värde för halveringstid.
  6. ^   är 1 följt av 1026 (100 kvadriljoner) nollor.
  7. ^ Även om de är listade i år för bekvämlighets och konsekvensens skull, numren efter denna punkt är så stora att deras siffror skulle vara oförändrade oavsett vilken konventionell enhet de angavs i, från nanosekunder till stjärnors livstid.
  8. ^ Manuellt beräknad från det faktum att kalendrarna kom 10 dagar ifrån varandra 1582. Skiftet påbörjades i vissa länder redan samma år som påven utfärdade bullan, men i Sverige genomfördes kalenderskiftet först 1753. Efter skiftet ökar avståndet med 2 dagar vart 400:e år.

Källor redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelska Wikipedia.
  1. ^ Rescher, Nicholas (1998). Predicting the future: An introduction to the theory of forecasting. State University of New York Press. ISBN 0-7914-3553-9 
  2. ^ [a b c d] Adams, Fred; Laughlin, Greg (1999). The Five Ages of the Universe. The Free Press. ISBN 978-0-684-85422-9 
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Adams och Laughlin (1997), s. 15
  4. ^ [a b c] Linde, Andrei (26 april 2007). ”Sinks in the Landscape, Boltzmann Brains and the Cosmological Constant Problem”. ""2007"". doi:10.1088/1475-7516/2007/01/022. Bibcode: 2007JCAP...01..022L. http://www.iop.org/EJ/abstract/1475-7516/2007/01/022. Läst 26 juni 2009. 
  5. ^ Mengel, M. (4 maj 2014). ”Ice plug prevents irreversible discharge from East Antarctica”. http://www.nature.com/nclimate/journal/vaop/nnuvarande/full/nclimate2226.html. 
  6. ^ Schorghofer, Norbert (23 september 2008). ”Temperature response of Mars to Milankovitch cycles”. ""35"". doi:10.1029/2008GL034954. Bibcode: 2008GeoRL..3518201S. Arkiverad från originalet den 16 maj 2016. http://arquivo.pt/wayback/20160516014028/http://www.ifa.hawaii.edu/~norb1/Papers/2008-milank.pdf. 
  7. ^ Beech, Martin (2009). Terraforming: The Creating of Habitable Worlds. Springer 
  8. ^ [a b] Matthews, R. A. J. (våren 1994). ”The Close Approach of Stars in the Solar Neighborhood”. ""35"". Bibcode: 1994QJRAS..35....1M. 
  9. ^ Berger, A (26 april 2002). ”Climate: an exceptionally long interglacial ahead?”. ""297"". doi:10.1126/science.1076120. PMID 12193773. 
  10. ^ ”Niagara Falls Geology Facts & Figures”. Niagara Parks. Arkiverad från originalet den 19 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110719093559/http://www.niagaraparks.com/media/geology-facts-figures.html. Läst 29 april 2011. 
  11. ^ Bastedo, Jamie (1994). Shield Country: The Life and Times of the Oldest Piece of the Planet. Arctic Institute of North America of the University of Calgary 
  12. ^ Finkleman, David; Allen, Steve; Seago, John; Seaman, Rob; Seidelmann, P. Kenneth (juli–augusti 2011). ”The Future of Time: UTC and the Leap Second”. American Scientist 99 (4): sid. 312. https://arxiv.org/abs/1106.3141. 
  13. ^ Tapping, Ken (26 april 2005). ”The Unfixed Stars”. National Research Council Canada. Arkiverad från originalet den 8 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110708075519/http://www.nrc-cnrc.gc.ca/eng/education/astronomy/tapping/2005/2005-08-31.html. Läst 29 december 2010. 
  14. ^ [a b] ”Super-eruptions: Global effects and future threats”. The Geological Society. https://www.geolsoc.org.uk/Education-and-Careers/Resources/Papers-and-Reports/~/media/shared/documents/education%20and%20careers/Super_eruptions.ashx. Läst 25 maj 2012. 
  15. ^ Schaetzl, Randall J.; Anderson, Sharon (2005). Soils: Genesis and Geomorphology. Cambridge University Press 
  16. ^ David Archer (2009). The Long Thaw: How Humans Are Changing the Next 100 000 Years of Earth's Climate. Princeton University Press. ISBN 978-0-691-13654-7 
  17. ^ ”Frequently Asked Questions”. Hawai'i Volcanoes National Park. 26 april 2011. http://www.nps.gov/havo/faqs.htm. Läst 22 oktober 2011. 
  18. ^ Monnier, J. D.; Tuthill, P.; Lopez, GB; Cruzalebes, P.; Danchi, W. C.; Haniff, C. A. (26 april 1999). ”The Last Gasps of VY Canis Majoris: Aperture Synthesis and Adaptive Optics Imagery”. ""512"". doi:10.1086/306761. Bibcode: 1999ApJ...512..351M. 
  19. ^ Bostrom, Nick (mars 2002). ”Existential Risks: Analyzing Human Extinction Scenarios and Related Hazards”. ""9"". http://www.nickbostrom.com/existential/risks.html. Läst 10 september 2012. 
  20. ^ ”Badlands National Park - Nature & Science - Geologic Formations”. http://www.nps.gov/badl/naturescience/geologicformations.htm. 
  21. ^ Landstreet, John D. (2003). Physical Processes in the Solar System: An introduction to the physics of asteroids, comets, moons and planets. Keenan & Darlington 
  22. ^ ”Sharpest Views of Betelgeuse Reveal How Supergiant Stars Lose Mass”. Press Releases. European Southern Observatory. 29 juli 2009. http://www.eso.org/public/news/eso0927/. Läst 6 september 2010. 
  23. ^ Sessions, Larry (29 juli 2009). ”Betelgeuse will explode someday”. EarthSky Communications, Inc. http://earthsky.org/brightest-stars/betelgeuse-will-explode-someday. Läst 16 november 2010. 
  24. ^ Bobylev, Vadim V. (Mars 2010). ”Searching for Stars Closely Encountering with the Solar System”. ""36"". doi:10.1134/S1063773710030060. Bibcode: 2010AstL...36..220B. https://arxiv.org/abs/1003.2160. 
  25. ^ Goldstein, Natalie (2009). Global Warming. Infobase Publishing. sid. 53 
  26. ^ ”Grand Canyon - Geologi - A dynamic place”. Views of the National Parks. National Park Service. Arkiverad från originalet den 21 juli 2018. https://web.archive.org/web/20180721014344/https://www.nature.nps.gov/views/layouts/Main.html#/GRCA/geo/dynamic/. Läst 27 mars 2015. 
  27. ^ Horner, J.; Evans, N.W.; Bailey, M. E. (26 april 2004). ”Simulations of the Population of Centaurs I: The Bulk Statistics”. ""354"". doi:10.1111/j.1365-2966.2004.08240.x. Bibcode: 2004MNRAS.354..798H. 
  28. ^ [a b] Sharma, B. K. (26 april 2008). ”Theoretical formulation of the Phobos, moon of Mars, rate of altitudinal loss”. https://arxiv.org/abs/0805.1454. Läst 10 september 2012. 
  29. ^ Haddok, Eitan (29 september 2008). ”Birth of an Ocean: The Evolution of Ethiopia's Afar Depression”. Scientific American. Arkiverad från originalet den 24 december 2013. https://web.archive.org/web/20131224105641/http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=birth-of-an-ocean. Läst 27 december 2010. 
  30. ^ Kirchner, James W.; Weil, Anne (9 mars 2000). ”Delayed biological recovery from extinctions throughout the fossil record”. Nature "404". doi:10.1038/35004564. PMID 10724168. Bibcode: 2000Natur.404..177K. http://www.nature.com/nature/journal/v404/n6774/abs/404177a0.html. 
  31. ^ Wilson, Edward O. (1999). The Diversity of Life. W. W. Norton & Company 
  32. ^ Garrison, Tom (2009). Essentials of Oceanography. Brooks/Cole. sid. 62 
  33. ^ ”Continents in Collision: Pangea Ultima”. NASA. 26 april 2000. Arkiverad från originalet den 21 augusti 2012. https://web.archive.org/web/20120821173013/http://science.nasa.gov/science-news/science-at-nasa/2000/ast06oct_1/. Läst 29 december 2010. 
  34. ^ Geologi. University of Tennessee Press. 2011. http://www.encyclopediaofappalachia.com/categori.php?rec=2 [död länk]
  35. ^ Hancock, Gregori (januari 2007). ”Summit erosion rates deduced from 10Be: Implications for relief production in the central Appalachians”. Geologi "35" (1). doi:10.1130/g23147a.1. http://pages.geo.wvu.edu/~kite/HancockKirwan2007SummitErosion.pdf. 
  36. ^ Yorath, C. J. (1995). Of rocks, mountains and Jasper: a visitor's guide to the Geology of Jasper National Park. Dundurn Press 
  37. ^ Dethier, David P. (2014). ”Basins and bedrock: Spatial variation in 10Be erosion rates and increasing relief in the southern Rocky Mountains, USA”. Geology 42 (2): sid. 167–170. doi:10.1130/G34922.1. Arkiverad från originalet den 23 december 2018. https://web.archive.org/web/20181223151250/http://noblegas.berkeley.edu/~balcs/pubs/Dethier_2014_Geology.pdf. Läst 22 maj 2014. 
  38. ^ Patzek, Tad W. (2008). ”Can the Earth Deliver the Biomass-for-Fuel we Demand?”. Biofuels, Solar and Wind as Renewable energi Systems: Benefits and Risks. Springer 
  39. ^ Perlman, David (14 oktober 2006). ”Kiss that Hawaiian timeshare goodbye / Islands will sink in 80 million years”. San Francisco Chronicle. http://www.sfgate.com/news/article/Kiss-that-Hawaiian-timeshare-goodbye-Islands-2468202.php. 
  40. ^ Nelson, Stephen A.. ”Meteorites, Impacts, and Mass Extinction”. Tulane University. http://www.tulane.edu/~sanelson/geol204/impacts.htm. Läst 13 januari 2011. 
  41. ^ Lang, Kenneth R. (2003). The Cambridge Guide to the Solar System. Cambridge University Press. sid. 328–329 
  42. ^ Hayes, Wayne B. (26 april 2007). ”Is the Outer Solar System Chaotic?”. ""3"". doi:10.1038/nphys728. Bibcode: 2007NatPh...3..689H. https://arxiv.org/abs/astro-ph/0702179. 
  43. ^ Leong, Stacy (26 april 2002). ”Period of the Sun's Orbit Around the Galaxy (Cosmic Year)”. The Physics Factbook. http://hypertextbook.com/facts/2002/StacyLeong.shtml. Läst 2 april 2007. 
  44. ^ Scotese, Christopher R.. ”Pangea Ultima will form 250 million years in the Future”. Paleomap Project. http://www.scotese.com/newpage11.htm. Läst 13 mars 2006. 
  45. ^ [a b] Williams, Caroline; Nield, Ted (20 oktober 2007). ”Pangaea, the comeback”. Arkiverad från originalet den 13 april 2008. https://web.archive.org/web/20080413162401/http://www.science.org.au/nova/newscientist/104ns_011.htm. Läst 2 januari 2014. 
  46. ^ Minard, Anne (26 april 2009). ”Gamma-Ray Burst Caused Mass Extinction?”. National Geographic News. http://news.nationalgeographic.com/news/2009/04/090403-gamma-ray-extinction.html. Läst 27 augusti 2012. 
  47. ^ ”Questions Frequently Asked by the Public About Eclipses”. NASA. Arkiverad från originalet den 12 mars 2010. https://web.archive.org/web/20100312030853/http://sunearthday.nasa.gov/2006/faq.php. Läst 7 mars 2010. 
  48. ^ [a b] O'Malley-James, Jack T. (2012). ”Swansong Biospheres: Refuges for life and novel microbial biospheres on terrestrial planets near the end of their habitable lifetimes”. International Journal of Astrobiology 12 (2): sid. 99. doi:10.1017/S147355041200047X. https://arxiv.org/abs/1210.5721. 
  49. ^ [a b] Heath, Martin J.; Doyle, Laurance R. (26 april 2009). ”Circumstellar Habitable Zones to Ecodynamic Domains: A Preliminary Review and Suggested Future Directions”. https://arxiv.org/abs/0912.2482. 
  50. ^ [a b c] Franck, S.; Bounama, C.; Von Bloh, W. (1 november 2005). ”Causes and timing of future biosphere extinction”. ""2"". doi:10.5194/bgd-2-1665-2005. Bibcode: 2005BGD.....2.1665F. http://biogeosciences-discuss.net/2/1665/2005/bgd-2-1665-2005.pdf. Läst 19 oktober 2011. 
  51. ^ Schröder, K.-P.; Connon Smith, Robert (1 maj 2008). ”Distant future of the Sun and Earth revisited”. ""386"". doi:10.1111/j.1365-2966.2008.13022.x. Bibcode: 2008MNRAS.386..155S. 
  52. ^ Brownlee, Donald E. (2010). Heliophysics: Evolving Solar Activity and the Climates of Space and Earth. Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-11294-9 
  53. ^ Li King-Fai (26 april 2009). ”Atmospheric pressure as a natural climate regulator for a terrestrial planet with a biosphere”. ""106"". doi:10.1073/pnas.0809436106. PMID 19487662. Bibcode: 2009PNAS..106.9576L. 
  54. ^ [a b] Kargel, Jeffrey Stuart (2004). Mars: A Warmer, Wetter Planet. Springer. sid. 509. ISBN 978-1-85233-568-7. http://books.google.com/?id=0QY0U6qJKFUC&pg=PA509&lpg=PA509&dq=mars+future+%22billion+years%22+sun. Läst 29 oktober 2007 
  55. ^ Waszek, Lauren; Irving, Jessica; Deuss, Arwen (20 februari 2011). ”Reconciling the Hemispherical Structure of Earth's Inner Core With its Super-Rotation”. ""4"". doi:10.1038/ngeo1083. Bibcode: 2011NatGe...4..264W. 
  56. ^ McDonough, W. F. (26 april 2004). ”Compositional Model for the Earth's Core”. ""2"". doi:10.1016/B0-08-043751-6/02015-6. ISBN 978-0-08-043751-4. Bibcode: 2003TrGeo...2..547M. 
  57. ^ Luhmann, J. G.; Johnson, R. E.; Zhang, M. H. G. (26 april 1992). ”Evolutionary impact of sputtering of the Martian atmosphere by O+ pickup ions”. ""19"". doi:10.1029/92GL02485. Bibcode: 1992GeoRL..19.2151L. 
  58. ^ Quirin Shlermeler (3 mars 2005). ”Solar wind hammers the ozone layer”. Nature news. doi:10.1038/news050228-12. 
  59. ^ Adams, Fred C. (2008). Global Catastrophic Risks. Oxford University Press. sid. 33–47 
  60. ^ Neron de Surgey, O.; Laskar, J. (26 april 1996). ”On the Long Term Evolution of the Spin of the Earth”. ""318"". Bibcode: 1997A&A...318..975N. 
  61. ^ ”Study: Earth May Collide With Another Planet”. Fox News Channel. 11 juni 2009. Arkiverad från originalet den 4 november 2012. https://web.archive.org/web/20121104012159/http://www.foxnews.com/story/0,2933,525706,00.html. Läst 8 september 2011. 
  62. ^ Hecht, Jeff (2 april 1994). ”Science: Fiery Future for Planet Earth”. http://www.newscientist.com/article/mg14219191.900-science-fiery-future-for-planet-earth-.html. Läst 29 oktober 2007. 
  63. ^ Chyba, C. F.; Jankowski, D. G.; Nicholson, P. D. (26 april 1989). ”Tidal Evolution in the Neptune-Triton System”. ""219"". Bibcode: 1989A&A...219L..23C. 
  64. ^ Cox, J. T. (26 april 2007). ”The Collision Between The Milky Way And Andromeda”. ""386"". doi:10.1111/j.1365-2966.2008.13048.x. Bibcode: 2008MNRAS.tmp..333C. 
  65. ^ NASA (31 maj 2012). ”NASA's Hubble Shows Milky Way is Destined for Head-On Collision”. NASA. http://www.nasa.gov/mission_pages/hubble/science/milky-way-collide.html. Läst 13 oktober 2012. 
  66. ^ Dowd, Maureen (29 maj 2012). ”Andromeda Is Coming!”. New York Times. http://www.nytimes.com/2012/05/30/opinion/dowd-andromeda-is-coming.html. Läst 9 januari 2014. ”[NASA's David Morrison] explained that the Andromeda-Milky Way collision would just be two great big fuzzy balls of stars och mostly empty space passing through each other harmlessly over the course of millions of years.” 
  67. ^ Braine, J.; Lisenfeld, U.; Duc, P. A.; Brinks, E.; Charmandaris, V.; Leon, S. (26 april 2004). ”Colliding molecular clouds in head-on galaxy collisions”. ""418"". doi:10.1051/0004-6361:20035732. Bibcode: 2004A&A...418..419B. Arkiverad från originalet den 9 december 2008. https://web.archive.org/web/20081209003316/http://www.aanda.org/index.php?option=article&access=doi&doi=10.1051%2F0004-6361%3A20035732. Läst 2 april 2008. 
  68. ^ [a b c d] Schroder, K. P.; Connon Smith, Robert (26 april 2008). ”Distant Future of the Sun and Earth Revisited”. ""386"". doi:10.1111/j.1365-2966.2008.13022.x. Bibcode: 2008MNRAS.386..155S. 
  69. ^ Powell, David (januari 22, 2007). ”Earth's Moon Destined to Disintegrate”. Space.com. Tech Media Network. http://www.space.com/scienceastronomy/070122_temporary_moon.html. Läst 1 juni 2010. 
  70. ^ Rybicki, K. R. (26 april 2001). ”On the Final Destiny of the Earth and the Solar System”. ""151"". doi:10.1006/icar.2001.6591. Bibcode: 2001Icar..151..130R. 
  71. ^ Lorenz, Ralph D. (26 april 1997). ”Titan under a red giant sun: A new kind of "habitable" moon” (PDF). ""24"". doi:10.1029/97GL52843. PMID 11542268. Bibcode: 1997GeoRL..24.2905L. Arkiverad från originalet den 24 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110724173621/http://www.lpl.arizona.edu/~rlorenz/redgiant.pdf. Läst 21 mars 2008. 
  72. ^ Balick, Bruce. ”Planetary Nebulae and the Future of the Solar System”. University of Washington. Arkiverad från originalet den 19 december 2008. https://web.archive.org/web/20081219010229/http://www.astro.washington.edu/balick/WFPC2/. Läst 23 juni 2006. 
  73. ^ Kalirai, Jasonjot S.; Hansen, Brad M. S.; Kelson, Daniel D.; Reitzel, David B.; Rich, R. Michael; Richer, Harvey B. (mars 2008). ”The Initial-Final Mass Relation: Direct Constraints at the Low-Mass End”. ""676"". doi:10.1086/527028. Bibcode: 2008ApJ...676..594K. 
  74. ^ ”Universe May End in a Big Rip”. CERN Courier. 1 maj 2003. http://cerncourier.com/cws/article/cern/28845. Läst 22 juli 2011. 
  75. ^ Vikhlinin, A.; Kravtsov, A.V.; Burenin, R.A.; Ebeling, H.; Forman, W. R.; Hornstrup, A.; Jones, C.; Murray, S. S.; et al. (26 april 2009). ”Chandra Cluster Cosmology Project III: Cosmological Parameter Constraints”. ""692"". Astrophysical Journal. doi:10.1088/0004-637X/692/2/1060. Bibcode: 2009ApJ...692.1060V. 
  76. ^ Murray, C.D.; Dermott, S.F. (1999). Solar System Dynamics. Cambridge University Press. sid. 184. ISBN 978-0-521-57295-8 
  77. ^ Dickinson, Terence (1993). From the Big Bang to Planet X. Camden House. sid. 79–81. ISBN 978-0-921820-71-0 
  78. ^ Canup, Robin M.; Righter, Kevin (2000). Origin of the Earth and Moon. The University of Arizona space science series. "30". University of Arizona Press. sid. 176–177. ISBN 978-0-8165-2073-2. http://books.google.com/books?id=8i44zjcKm4EC&pg=PA176 
  79. ^ [a b] Loeb, Abraham (26 april 2011). ”Cosmology with Hypervelocity Stars”. 
  80. ^ Chown, Marcus (1996). Afterglow of Creation. University Science Books. sid. 210 
  81. ^ ”The Local Group of Galaxies”. University of Arizona. Students for the Exploration and Development of Space. http://messier.seds.org/more/local.html. Läst 2 oktober 2009. 
  82. ^ Adams, F. C.; Graves, G. J. M.; Laughlin, G. (1 december 2004). ”Gravitational Collapse: From Massive Stars to Planets. / First Astrophysics meeting of the Observatorio Astronomico Nacional. / A meeting to celebrate Peter Bodenheimer for his outstanding contributions to Astrophysics”. ""22"". Bibcode: 2004RMxAC..22...46A.  Se Fig. 3.
  83. ^ Tayler, Roger John (1993). Galaxies, Structure and Evolution. Cambridge University Press. sid. 92. ISBN 978-0-521-36710-3 
  84. ^ Barrow, John D.; Tipler, Frank J. (19 maj 1988). The Anthropic Cosmological Principle. Oxford University Press. LC 87-28148. ISBN 978-0-19-282147-8. http://books.google.com/books?id=uSykSbXklWEC&printsec=frontcover. Läst 31 december 2009 
  85. ^ Adams, Fred; Laughlin, Greg (1999). The Five Ages of the Universe. The Free Press. sid. 85–87. ISBN 978-0-684-85422-9 
  86. ^ [a b c d e f] Dyson, Freeman J. (26 april 1979). ”Time Without End: Physics and Biology in an Open Universe”. ""51"". doi:10.1103/RevModPhys.51.447. Bibcode: 1979RvMP...51..447D. http://rmp.aps.org/abstract/RMP/v51/i3/p447_1. Läst 5 juli 2008. 
  87. ^ Nishino (26 april 2009). ”Search for Proton Decay via p+ → e+π0 and p+ → μ+π0 in a Large Water Cherenkov Detector”. ""102"". doi:10.1103/PhysRevLett.102.141801. Bibcode: 2009PhRvL.102n1801N. 
  88. ^ [a b] Tyson, Neil deGrasse; Tsun-Chu Liu, Charles; Irion, Robert (2000). One Universe: At Home in the Cosmos. Joseph Henry Press. ISBN 978-0-309-06488-0. http://www.nap.edu/jhp/oneuniverse/frontiers_solution_17.html 
  89. ^ [a b c] Page, Don N. (26 april 1976). ”Particle Emission Rates from a Black Hole: Massless Particles from an Uncharged, Nonrotating Hole”. ""13"". doi:10.1103/PhysRevD.13.198. Bibcode: 1976PhRvD..13..198P.  Se särskilt ekvation 27.
  90. ^ Carroll, Sean M. (27 oktober 2004). ”Spontaneous Inflation and the Origin of the Arrow of Time”. Bibcode: 2004hep.th...10270C. 
  91. ^ Smith, Cameron; Davies, Evan T. (2012) (på engelska). Emigrating Beyond Earth: Human Adaptation och Space Colonization. Springer. sid. 258 
  92. ^ Klein, Jan; Takahata, Naoyuki (2002) (på engelska). Where Do We Come From?: The Molecular Evidence for Human Descent. Springer. sid. 395 
  93. ^ Carter, Brandon; McCrea, W. H. (1983). ”The anthropic principle and its implications for biological evolution” (på engelska). Philosophical Transactions of the Royal Society of London A310 (1512): sid. 347–363. doi:10.1098/rsta.1983.0096. 
  94. ^ Greenberg, Joseph (1987) (på engelska). Language in the Americas. Stanford University Press. sid. 341–342 
  95. ^ Christopher P. McKay, Owen B. Toon, James F. Kasting (8 augusti 1991). ”Making Mars habitable” (på engelska). Nature 352 (6335): sid. 489–496. doi:10.1038/352489a0. 
  96. ^ Kaku, Michio (2010). ”The Physics of Interstellar Travel: To one day, reach the stars” (på engelska). mkaku.org. http://mkaku.org/home/?page_id=250. Läst 20 april 2015. 
  97. ^ Avise, John (22 september 1998). ”APPENDIX A. ESTIMATES OF mtDNA SEQUENCE DIVERGENCE BETWEEN MAJOR INTRASPECIFIC PHYLOGROUPS IN NON-AVIAN VERTEBRATE SPECIES” (på engelska). Philosophical Transactions of the Royal Society B 265 (1407): sid. 1707–1712. doi:10.1098/rspb.1998.0492. PMID 9787467. PMC: 1689361. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1689361/bin/9787467s1.pdf. Läst 20 april 2015. 
  98. ^ Valentine, James W. (1985) (på engelska). Interstellar Migration and the Human Experience. University of California Press. sid. 274 
  99. ^ Crawford, I. A. (juli 2000). ”Where are They? Maybe we are alone in the galaxy after all” (på engelska). Scientific American. Arkiverad från originalet den 1 december 2011. https://web.archive.org/web/20111201003944/http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=where-are-they. Läst 20 april 2015. 
  100. ^ Bignami, Giovanni F.; Sommariva, Andrea (2013) (på engelska). A Scenario for Interstellar Exploration and Its Financing. Springer. sid. 23 
  101. ^ D. G. Koricansky, Gregori Laughlin, Fred C. Adams (2001). ”Astronomical engineering: a strategy for modifying planetary orbits” (på engelska). Astrophysics and Space Science 275. doi:10.1023/A:1002790227314. Astrophys.Space Sci.275:349-366,2001. 
  102. ^ Koricansky, D. G. (2004). ”Astroengineering, or how to save the Earth in only one billion years” (på engelska). Revista Mexicana de Astronomía y Astrofísica 22: sid. 117–120. http://www.astroscu.unam.mx/rmaa/RMxAC..22/PDF/RMxAC..22_korycansky.pdf. 
  103. ^ ”Hurtling Through the Void”. Time Magazine. 20 juni 1983. Arkiverad från originalet den 17 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111017095230/http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,926062,00.html. Läst 5 september 2011. 
  104. ^ Glancey, Jonathan (2015-10-01). Concorde: The Rise and Fall of the Supersonic Airliner. Atlantic Books, Limited. ISBN 9781782391081. https://books.google.com.br/books?id=xJnlCQAAQBAJ&pg=PT211&lpg=PT211&dq=pioneer+10+barnard%27s+star&source=bl&ots=BA_LsJasQw&sig=3hJPNAfkb7TRMNPZ0DzYr3s6_rE&hl=pt-BR&sa=X&ved=0CCkQ6AEwAmoVChMI7Y7j4fOVyAIVSoGQCh0roQK9#v=onepage&q=pioneer%2010%20barnard's%20star&f=false 
  105. ^ ”Cornell News: "It's the 25th Anniversary of Earth's First (and only) Attempt to Phone E.T."”. Cornell University. 12 november 1999. Arkiverad från originalet den 2 augusti 2008. https://web.archive.org/web/20080802005337/http://www.news.cornell.edu/releases/Nov99/Arecibo.message.ws.html. Läst 29 mars 2008. 
  106. ^ Dave Deamer. ”In regard to the email from”. Science 2.0. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924095532/http://www.science20.com/comments/28100/In_regard_to_the_email_from. Läst 14 november 2014. 
  107. ^ ”Pioneer 10 Spacecraft Nears 25TH Anniversary, End of Mission”. nasa.gov. Arkiverad från originalet den 22 november 2013. https://web.archive.org/web/20131122211917/http://www.nasa.gov/home/hqnews/1997/97-031.txt. Läst 22 december 2013. 
  108. ^ ”SPACE FLIGHT 2003 – United States Space Activities”. nasa.gov. Arkiverad från originalet den 24 december 2013. https://web.archive.org/web/20131224091409/http://www.nasa.gov/directorates/somd/reports/2003/us.html. Läst 22 december 2013. 
  109. ^ [a b] ”Voyager: The Interstellar Mission”. NASA. http://voyager.jpl.nasa.gov/mission/interstellar.html. Läst 5 september 2011. 
  110. ^ ”KEO FAQ”. keo.org. http://www.keo.org/uk/pages/faq.html#q1. Läst 14 oktober 2011. 
  111. ^ Lasher, Lawrence. ”Pioneer Mission Status”. NASA. Retrieved 8 April 2000. Arkiverad från originalet den 8 april 2000. https://web.archive.org/web/20000408152959/http://spaceprojects.arc.nasa.gov/Space_Projects/pioneer/PNStat.html. 
  112. ^ [a b] ”The Pioneer Missions”. NASA. Arkiverad från originalet den 15 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110815233221/http://www.nasa.gov/centers/ames/missions/archive/pioneer.html. Läst 5 september 2011. 
  113. ^ ”LAGEOS 1, 2”. NASA. Arkiverad från originalet den 21 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110721062751/http://space.jpl.nasa.gov/msl/QuickLooks/lageosQL.html. Läst 21 juli 2012. 
  114. ^ Jad Abumrad & Robert Krulwich (12 februari 2010). ”Carl Sagan And Ann Druyan's Ultimate Mix Tape” (radio). National Public Radio. http://www.npr.org/2010/02/12/123534818/carl-sagan-and-ann-druyans-ultimate-mix-tape. 
  115. ^ ”The Long Now Foundation”. The Long Now Foundation. 26 april 2011. http://longnow.org/about/. Läst 21 september 2011. 
  116. ^ ”Memory of Mankind”. Arkiverad från originalet den januari 23, 2015. https://web.archive.org/web/20150123051515/http://www.memory-of-mankind.com/en/home.html. 
  117. ^ ”Human Document Project 2014”. Arkiverad från originalet den 19 maj 2014. https://web.archive.org/web/20140519094549/http://hudoc2014.manucodiata.org/. Läst 11 juni 2015. 
  118. ^ ”5D ‘Superman memory’ crystal could lead to unlimited lifetime data storage”. University of Southhampton. 9 juli 2013. http://www.southampton.ac.uk/mediacentre/news/2013/jul/13_131.shtml. 
  119. ^ Zhang, J.; Gecevičius, M.; Beresna, M.; Kazansky, P. G. (juni 2013). ”5D Data Storage by Ultrafast Laser Nanostructuring in Glass”. CLEO: Science and Innovations (Optical Society of America): sid. CTh5D-9. Arkiverad från originalet den 6 september 2014. https://web.archive.org/web/20140906152109/http://www.orc.soton.ac.uk/fileadmin/downloads/5D_Data_Storage_by_Ultrafast_Laser_Nanostructuring_in_Glass.pdf. Läst 11 juni 2015. 
  120. ^ Begtrup, G. E. (13 maj 2009). ”Nanoscale Reversible Mass Transport for Archival Memory”. Nano Letters 9 (5): sid. 1835–1838. doi:10.1021/nl803800c. Arkiverad från originalet den 22 juni 2010. https://web.archive.org/web/20100622232231/http://www.physics.berkeley.edu/research/zettl/pdf/363.NanoLet.9-Begtrup.pdf. Läst 11 juni 2015. 
  121. ^ ”Tetrafluoromethane”. Toxicology Data Network (TOXNET). United States National Library of Medicine. http://toxnet.nlm.nih.gov/cgi-bin/sis/search/a?dbs+hsdb:@term+@DOCNO+1327. Läst 4 september 2014. 
  122. ^ ”Time it takes for garbage to decompose in the environment”. New Hampshire Department of Environmental Services. Arkiverad från originalet den 9 juni 2014. https://web.archive.org/web/20140609083232/http://des.nh.gov/organization/divisions/water/wmb/coastal/trash/documents/marine_debris.pdf. Läst 8 juli 2015. 
  123. ^ Lyle, Paul (2010). Between Rocks And Hard Places: Discovering Ireland's Northern Landscapes. Geological Survey of Northern Ireland 
  124. ^ Weisman, Alan (2007-07-10). The World Without Us. Thomas Dunne Books/St. Martin's Press. sid. 171–172. ISBN 0-312-34729-4. OCLC 122261590 
  125. ^ ”Apollo 11 -- First Footprint on the Moon”. Student Features. NASA. Arkiverad från originalet den 3 april 2021. https://web.archive.org/web/20210403084654/https://www.nasa.gov/audience/forstudents/k-4/home/F_Apollo_11.html. Läst 8 juli 2015. 
  126. ^ Meadows, A. J. (2007). The Future of the Universe. Springer. sid. 81–83 
  127. ^ Weisman, Alan (2007-07-10). The World Without Us. Thomas Dunne Books/St. Martin's Press. sid. 182. ISBN 0-312-34729-4. OCLC 122261590 
  128. ^ Zalasiewicz, Jan (2008-09-25). The Earth After Us: What legacy will humans leave in the rocks?. Oxford University Press , Review in Stanford Archaeolog Arkiverad 13 maj 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  129. ^ [a b c d e f g h i j k] Meeus, J.; Vitagliano, A. (2004). ”Simultaneous Transits” (på engelska). Journal of the British Astronomical Association 114 (3). Arkiverad från originalet den 15 juni 2006. https://web.archive.org/web/20060615055002/http://chemistry.unina.it/~alvitagl/solex/Simtrans.pdf. Läst 26 juni 2015. 
  130. ^ ”Why is Polaris the North Star?” (på engelska). NASA. Arkiverad från originalet den 25 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110725180305/http://starchild.gsfc.nasa.gov/docs/StarChild/questions/question64.html. Läst 26 juni 2015. 
  131. ^ [a b] Plait, Phil (2002) (på engelska). [Bad Astronomy: Misconceptions and Misuses Revealed, from Astrology to the Moon Landing "Hoax". John Wiley and Sons. sid. 55–56 
  132. ^ [a b] David E. Falkner (2011) (på engelska). The Mythology of the Night Sky. Springer. sid. 102 och 116 
  133. ^ ”Calculation by the Stellarium application version 0.10.2” (på engelska). http://www.stellarium.org. Läst 26 juni 2015. 
  134. ^ Kieron Taylor (1 mars 1994). ”Precession” (på engelska). Sheffield Astronomical Society. Arkiverad från originalet den 23 juli 2018. https://web.archive.org/web/20180723065734/http://myweb.tiscali.co.uk/moonkmft/Articles/Precession.html. Läst 26 juni 2015. 
  135. ^ Komzsik, Louis (2010) (på engelska). Wheels in the Sky: Keep on Turning. Trafford Publishing. sid. 140 
  136. ^ J. Laskar et all (1993). ”Orbital, Precessional, and Insolation Quantities for the Earth From ?20 Myr to +10 Myr” (på engelska). Astronomy and Astrophysics 270: sid. 522–533. Läst 26 juni 2015. 
  137. ^ J. Laskar et al.. ”Astronomical Solutions for Earth Paleoclimates” (på engelska). Institut de mécanique céleste et de calcul des éphémérides. http://www.imcce.fr/Equipes/ASD/insola/earth/earth.html. Läst 26 juni 2015. 
  138. ^ Aldo Vitagliano (2011). ”The Solex page” (på engelska). Universit... degli Studi di Napoli Federico II. Arkiverad från originalet den 29 april 2009. https://www.webcitation.org/5gOzK38bc?url=http://chemistry.unina.it/~alvitagl/solex/. Läst 26 juni 2015. 
  139. ^ James, N.D (1998). ”Comet C/1996 B2 (Hyakutake): The Great Comet of 1996” (på engelska). Journal of the British Astronomical Association 108: sid. 157. 
  140. ^ Horizons output. ”Barycentric Osculating Orbital Elements for Comet C/1999 F1 (Catalina)” (på engelska). https://ssd.jpl.nasa.gov/horizons.cgi?find_body=1&body_group=sb&sstr=C/1999+F1. Läst 26 juni 2015. 
  141. ^ Borkowski, K.M. (26 april 1991). ”The Tropical Calendar and Solar Year”. ""85"". Bibcode: 1991JRASC..85..121B. 
  142. ^ Bromberg, Irv. ”The Rectified Hebrew Calendar”. http://individual.utoronto.ca/kalendis/hebrew/rect.htm#over. 
  143. ^ Strous, Louis (26 april 2010). ”Astronomy Answers: Modern Calendars”. University of Utrecht. http://aa.quae.nl/en/antwoorden/moderne_kalenders.html. Läst 14 september 2011. 
  144. ^ Richards, Edward Graham (1998). Mapping time: the calendar and its history. Oxford University Press. sid. 93 
  145. ^ ”Julian Date Converter”. US Naval Observatory. Arkiverad från originalet den 6 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071006064455/http://aa.usno.navy.mil/data/docs/JulianDate.php. Läst 20 juli 2012. 
  146. ^ WIPP Permanent Markers Implementation Plan, rev1 (2004) Arkiverad 28 september 2006 hämtat från the Wayback Machine.
  147. ^ [a b] ”About Yucca Mountain Standards”. Environmental Protection Agency. 26 april 2012. http://www.epa.gov/radiation/yucca/about.html. Läst 13 maj 2014. 
  148. ^ Time: Disasters that Shook the World. New York City: Time Home Entertainment. 2012. ISBN 1-60320-247-1 
  149. ^ [a b] Fetter, Steve (mars 2006). ”How long will the world's uranium supplies last?”. http://www.scientificamerican.com/article/how-long-will-global-uranium-deposits-last/. 
  150. ^ [a b] Ongena, J. ”Energy for future centuries - Will fusion be an inexhaustible, safe and clean energy source?”. Fusion Science and Technology 45 (2T): sid. 3–14. Arkiverad från originalet den 14 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131014130039/http://www.agci.org/dB/PDFs/03S2_MMauel_SafeFusion?.pdf. Läst 14 juni 2015. 
  151. ^ Cohen, Bernard L. (januari 1983). ”Breeder Reactors: A Renewable Energy Source”. American Journal of Physics 51 (1): sid. 75. doi:10.1119/1.13440. Arkiverad från originalet den 26 september 2007. https://web.archive.org/web/20070926033320/http://sustainablenuclear.org/PADs/pad11983cohen.pdf. Läst 7 november 2015. 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Tidsaxel_över_den_avlägsna_framtiden&oldid=54471784”