Öppna huvudmenyn

Sirius

Stjärna i Stora hundens stjärnbild
För andra betydelser, se Sirius (olika betydelser).

Sirius eller Alfa Canis Majoris (α Canis Majoris, förkortat Alfa CMa, α CMa), som är stjärnans Bayer-beteckning, även känd som hundstjärnan, är huvudstjärnan i stjärnbilden Stora hunden. Från jorden sett är Sirius den klarast lysande stjärnan (bortsett från solen). Sirius ligger 8,6 ljusår från solen och är därmed en av de stjärnor som ligger närmast jorden.[15]

Sirius A/B
Sirius position (vid pilen)
Sirius position (vid pilen)
Observationsdata
EpokJ2000
StjärnbildStora hunden
Rektascension06t 45m 08,917s[1]
Deklination-16° 42′ 58,02″[1]
Skenbar magnitud ()-1,47 / 8,44[2]
Stjärntyp
SpektraltypA1 Va[3] / DA2[2]
U–B-0,05[4]/-1,04[5]
B–V0,00[4]/-0,03[5]
VariabeltypNej
Astrometri
Radialhastighet ()-5,50[6] km/s
Egenrörelse (µ)RA: -546,01[7] mas/år
Dek.: -1 223,07[7] mas/år
Parallax ()379,21 ± 1,58[7]
Avstånd8,60 ± 0,04  (2,64 ± 0,01 pc)
Absolut magnitud ()+1,42[8] / +11,18[5]
Detaljer
Massa2,063 ± 0,04 / 1,018 ± 0,011[9] M
Radie1,711[10] / 0,0084[11] R
Luminositet25,4[10] / 0,056[12] L
Temperatur9 940[13] /25 000 ± 200[10] K
Metallicitet0,50[14] dex
Ålder237 – 247 / 228+10-8[9] miljoner år
Andra beteckningar
α Canis Majoris, 9 Canis Majoris, HD 48915, HR 2491, BD -16°1591, Gl 119-052, GCTP 1577.00 A/B, GJ 244 A/B, LHS 219, ADS 5423, LTT 2638, HIP 32349.

Friedrich Wilhelm Bessel fastslog 1841 efter upptäckten av Sirius skenbara "vaggning" att Sirius måste ha en ännu inte upptäckt följeslagare. Denna upptäcktes 1862 av Alvan Graham Clark.[16] Stjärnorna ligger på ett avstånd av 20 AE från varandra och gör ett varv kring varandra på 50 år. Den mindre stjärnan, Sirius B, är en vit dvärg.

AllmäntRedigera

Sirius är den starkast lysande stjärnan på stjärnhimlen, mer än dubbelt så stark som den näst ljusaste, Canopus.[17] Den är dock inte lika ljus som Venus eller Jupiter.[18] Sirius är synlig från i princip alla bebodda delar av jorden, det är bara från platser belägna på 73 grader nordlig bredd eller nordligare som stjärnan inte kan ses.[19] Utgår man från stjärnbilden Orion är det lätt att lokalisera Sirius, genom att förlänga Orions bälte mot sydost så hittar man stjärnan. Sirius bildar tillsammans med Betelgeuse och Procyon asterismen Vintertriangeln.[20]

Historia och religionRedigera

Sirius har spelat en betydande roll för många kulturer. Sålunda baserade sig den egyptiska kalendern på Sirius heliakiska uppgång, det första datum på året då den åter steg över horisonten.[21] Vissa tror att stjärnan identifierades med Osiris.[22] Ett flertal tempel var ägnade åt Sirius. Sirius ska även ha dyrkats i Hedeby under 900-talet, men på vilket sätt den dyrkades inom asatron finns tyvärr inga källor som förtäljer. Baserat på Osiris-teorin, skulle eventuellt stjärnan identifierats med Oden, liksom anglo-saxerna eventuellt identifierade polstjärnan med Tyr, men detta är bara spekulationer.

EgenskaperRedigera

Den ljusare komponenten, betecknad Sirius A, är en stjärna i huvudserien av spektraltyp tidig A, med en uppskattad yttemperatur på 9 940 K.[13] Följeslagaren, Sirius B, är en stjärna som redan har utvecklats genom huvudserien och blir en vit dvärg och var en gång den mer massiva av de två stjärnorna.[23] Tidigt i sin livscykel anses de ha varit två blåaktigt vita stjärnor som kretsar kring varandra i en elliptisk bana med en omloppsperiod på 9,1 år.[23] Stjärnorna avger en högre än förväntad nivå av infraröd strålning, enligt mätning av IRAS rymdbaserade observatorium. Detta kan vara ett tecken på stoft i konstellationen och anses vara något ovanligt för en dubbelstjärna.[24][25] Bilder från Chandra X-ray Observatory visar att Sirius B lyser starkare än sin ljusare partner eftersom den är en starkare källa till röntgenstrålning.[26]

Sirius ARedigera

Sirius A har en massa som är ca dubbelt så stor som solens.[6][8][27] Stjärnans radie har uppmätts med astronomisk interferometri, vilket ger en uppskattad vinkeldiameter av 5,936 ± 0,016 mas. Dess projicerade rotationshastighet är en relativt låg eller 16 km/s,[28] vilket inte ger någon signifikant utplattning av dess skiva.[29] Detta är en markerad skillnad mot den likvärdiga Vega som roterar mycket snabbare eller 274 km/s, vilket ger en utvidgning vid dess ekvator.[30] Ett svagt magnetfält har detekterats på ytan av Sirius A. [31]

Sirius BRedigera

Sirius B är en av de mer massiva vita dvärgarna som är kända, med en massa som är drygt en solmassa. Denna är koncentrerad i en volym som är ungefär lika med jordens volym.[32] Dess aktuella yttemperatur är ca 25 200 K.[10] Eftersom den inte har någon intern energikälla, kommer Sirius B efter hand att svalna, då den återstående energin utstrålas till rymden sedan mer än två miljarder år.[33]

ReferenserRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 16 maj 2019.

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Fabricius, C.; Høg, E.; Makarov, V. V.; Mason, B. D.; Wycoff, G. L.; Urban, S. E. (2002). "The Tycho double star catalogue". Astronomy and Astrophysics. 384: 180. Bibcode:2002A&A...384..180F. doi:10.1051/0004-6361:20011822.
  2. ^ [a b] Holberg, J. B.; Oswalt, T. D.; Sion, E. M.; Barstow, M. A.; Burleigh, M. R. (2013). "Where are all the Sirius-like binary systems?". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 435 (3): 2077. arXiv:1307.8047. Bibcode:2013MNRAS.435.2077H. doi:10.1093/mnras/stt1433.
  3. ^ Gray, R. O.; Corbally, C. J.; Garrison, R. F.; McFadden, M T.; Robinson, P. E. (2003). "Contributions to the Nearby Stars (NStars) Project: Spectroscopy of Stars Earlier than M0 within 40 Parsecs: The Northern Sample. I." Astronomical Journal. 126 (4): 2048–2059. arXiv:astro-ph/0308182. Bibcode:2003AJ....126.2048G. doi:10.1086/378365.
  4. ^ [a b] Hoffleit, D.; Warren, Jr., W. H. (1991). "Entry for HR 2491". Bright Star Catalogue, 5th Revised Ed. (Preliminary Version). CDS. ID V/50.
  5. ^ [a b c] McCook, G. P.; Sion, E. M. "Entry for WD 0642-166". A Catalogue of Spectroscopically Identified White Dwarfs (August 2006 version). CDS. ID III/235A.)
  6. ^ [a b] Gontcharov, G. A. (2006). "Pulkovo Compilation of Radial Velocities for 35 495 Hipparcos stars in a common system". Astronomy Letters. 32 (11): 759–771. arXiv:1606.08053. Bibcode:2006AstL...32..759G. doi:10.1134/S1063773706110065. ISSN 1063-7737.
  7. ^ [a b c] van Leeuwen, F. (November 2007), "Validation of the new Hipparcos reduction", Astronomy and Astrophysics, 474 (2): 653–664, arXiv:0708.1752, Bibcode:2007A&A...474..653V, doi:10.1051/0004-6361:20078357
  8. ^ [a b] Brosch, Noah (2008). "Modern optical measurements". Astrophysics and Space Science Library. Astrophysics and Space Science Library. 354: 89–117. doi:10.1007/978-1-4020-8319-8_5. ISBN 978-1-4020-8318-1. ISSN 0067-0057.
  9. ^ [a b] Bond, Howard E.; Schaefer, Gail H.; Gilliland, Ronald L.; Holberg, Jay B.; Mason, Brian D.; Lindenblad, Irving W.; Seitz-Mcleese, Miranda; Arnett, W. David; Demarque, Pierre; Spada, Federico; Young, Patrick A.; Barstow, Martin A.; Burleigh, Matthew R.; Gudehus, Donald (2017). "The Sirius System and Its Astrophysical Puzzles: Hubble Space Telescope and Ground-based Astrometry". The Astrophysical Journal. 840 (2): 70. arXiv:1703.10625. Bibcode:2017ApJ...840...70B. doi:10.3847/1538-4357/aa6af8.
  10. ^ [a b c d] Liebert, J.; Young, P. A.; Arnett, D.; Holberg, J. B.; Williams, K. A. (2005). "The Age and Progenitor Mass of Sirius B". The Astrophysical Journal. 630 (1): L69–L72. arXiv:astro-ph/0507523. Bibcode:2005ApJ...630L..69L. doi:10.1086/462419.
  11. ^ Holberg, J. B.; Barstow, M. A.; Bruhweiler, F. C.; Cruise, A. M.; Penny, A. J. (1998). "Sirius B: A New, More Accurate View". The Astrophysical Journal. 497 (2): 935–942. Bibcode:1998ApJ...497..935H. doi:10.1086/305489.
  12. ^ Sweeney, M. A. (1976). "Cooling times, luminosity functions and progenitor masses of degenerate dwarfs". Astronomy and Astrophysics. 49: 375. Bibcode:1976A&A....49..375S.
  13. ^ [a b] Adelman, Saul J. (July 8–13, 2004). "The Physical Properties of normal A stars". Proceedings of the International Astronomical Union. Poprad, Slovakia: Cambridge University Press. pp. 1–11. Bibcode:2004IAUS..224....1A. doi:10.1017/S1743921304004314.
  14. ^ Qiu, H. M.; Zhao, G.; Chen, Y. Q.; Li, Z. W. (2001). "The Abundance Patterns of Sirius and Vega". The Astrophysical Journal. 548 (2): 953–965. Bibcode:2001ApJ...548..953Q. doi:10.1086/319000.
  15. ^ ”THE 100 NEAREST STAR SYSTEMS”. 13 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120513202710/http://www.chara.gsu.edu/RECONS/TOP100.posted.htm. Läst 3 oktober 2018. 
  16. ^ Flammarion, Camille (August 1877). ”The Companion of Sirius”. The Astronomical Register 15 (176): sid. 186–189. Bibcode1877AReg...15..186F. 
  17. ^ B., Holberg, J. (2007). Sirius : brightest diamond in the night sky. Springer. sid. 11. ISBN 9780387489414. OCLC 187009033. https://www.worldcat.org/oclc/187009033. Läst 3 oktober 2018 
  18. ^ ”WebCite query result” (på en). www.webcitation.org. https://www.webcitation.org/6EPBkESjl?url=http://eclipse.gsfc.nasa.gov/TYPE/mars2.html. Läst 3 oktober 2018. 
  19. ^ B., Holberg, J. (2007). Sirius : brightest diamond in the night sky. Springer. sid. 82. ISBN 9780387489414. OCLC 187009033. https://www.worldcat.org/oclc/187009033. Läst 3 oktober 2018 
  20. ^ B., Holberg, J. (2007). Sirius : brightest diamond in the night sky. Springer. sid. 32. ISBN 9780387489414. OCLC 187009033. https://www.worldcat.org/oclc/187009033. Läst 3 oktober 2018 
  21. ^ Fred., Wendorf (2001). Holocene settlement of the Egyptian Sahara.. Kluwer Academic/Plenum Publishers. sid. 500. ISBN 0306466120. OCLC 47283252. https://www.worldcat.org/oclc/47283252. Läst 3 oktober 2018 
  22. ^ Noah., Brosch, (2008). Sirius matters. Springer. sid. 21. ISBN 9781402083198. OCLC 272306775. https://www.worldcat.org/oclc/272306775. Läst 3 oktober 2018 
  23. ^ [a b] Holberg 2007, p. 214.
  24. ^ "Sirius 2". SolStation. Hämtad 4 augusti 2006.
  25. ^ Backman, D. E. (30 June – 11 July 1986). "IRAS observations of nearby main sequence stars and modeling of excess infrared emission". In Gillett, F. C.; Low, F. J. (eds.). Proceedings, 6th Topical Meetings and Workshop on Cosmic Dust and Space Debris. Toulouse, France: COSPAR and IAF. Bibcode:1986AdSpR...6...43B. doi:10.1016/0273-1177(86)90209-7. ISSN 0273-1177.
  26. ^ Brosch 2008, p. 126.
  27. ^ Bragança, Pedro (15 July 2003). "The 10 Brightest Stars". SPACE.com. Archived from the original on 16 June 2009. Hämtad 4 augusti 2006.
  28. ^ Royer, F.; Gerbaldi, M.; Faraggiana, R.; Gómez, A. E. (2002). "Rotational velocities of A-type stars. I. Measurement of v sin i in the southern hemisphere". Astronomy and Astrophysics. 381 (1): 105–121. arXiv:astro-ph/0110490. Bibcode:2002A&A...381..105R. doi:10.1051/0004-6361:20011422.
  29. ^ Kervella, P.; Thevenin, F.; Morel, P.; Borde, P.; Di Folco, E. (2003). "The interferometric diameter and internal structure of Sirius A". Astronomy and Astrophysics. 407 (2): 681–688. arXiv:astro-ph/0306604. Bibcode:2003A&A...408..681K. doi:10.1051/0004-6361:20030994.
  30. ^ Aufdenberg, J.P.; Ridgway, S.T.; et al. (2006). "First results from the CHARA Array: VII. Long-Baseline Interferometric Measurements of Vega Consistent with a Pole-On, Rapidly Rotating Star?" (PDF). Astrophysical Journal. 645 (1): 664–675. arXiv:astro-ph/0603327. Bibcode:2006ApJ...645..664A. doi:10.1086/504149. Archived from the original (PDF) on 2007-07-15. Hämtad 2007-11-09.
  31. ^ Petit, P.; et al. (August 2011). "Detection of a weak surface magnetic field on Sirius A: are all tepid stars magnetic?". Astronomy and Astrophysics. 532: L13. arXiv:1106.5363. Bibcode:2011A&A...532L..13P. doi:10.1051/0004-6361/201117573.
  32. ^ Barstow, M. A.; Bond, Howard E.; Holberg, J. B.; Burleigh, M. R.; Hubeny, I.; Koester, D. (2005). "Hubble Space Telescope spectroscopy of the Balmer lines in Sirius B". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 362 (4): 1134–1142. arXiv:astro-ph/0506600. Bibcode:2005MNRAS.362.1134B. doi:10.1111/j.1365-2966.2005.09359.x.
  33. ^ Imamura, James N. (1995-10-02). "Cooling of White Dwarfs". University of Oregon. Archived from the original on December 15, 2006. Hämtad 2007-01-03.
 
Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av rymdteleskopet Hubble.
 
Sirius position på stjärnhimlen är lätt att hitta med utgångspunkt från stjärnbilden Orion.

Externa länkarRedigera