Östantarktis höger i bild.
Bild av hur många istyper det finns utanför Östantarktis kust.
Översiktskarta över Östantarktis.

Östantarktis är den delen av Antarktis som ligger öster om de Transantarktiska bergen. Här ligger både den magnetiska och den geografiska sydpolen.[1] Östantarktis är åtskilligt större än Västantarktis, och dess istäcke är tjockt – nästan fem kilometer i vissa regioner. Landisens yta i Antarktis ligger högt, och det är en av de kallaste och torraste platserna på jorden.

GeografiRedigera

Östantarktis är den större delen av Antarktis. Området geografiska gräns sträcker sig från Rosshavet till Weddellhavet och nästan hela Östantarktis ligger på Östra halvklotet. Större delen av Östantarktis är täckt av glaciärer (den största är Lambertglaciären) och inlandsisar men det finns även snöfria områden, så kallade antarktiska oaser. Mitt i området ligger den punkt på jorden som har jordens bistraste klimat med en normal temperatur i juli (lokal vinterperiod) på -72 grader Celsius.

KlimatRedigera

I stort sett har Östantarktis ett ännu strängare klimat än den västra delen av kontinenten. Temperaturen är ännu lägre här och isfria platser, som till exempel på Antarktishalvön, finns det praktiskt taget inga. Längs en bergskam mellan de två platåerna Dome A och Dome F uppmättes temperaturer på minus 93 grader under 2013 av satelliten Landsat 8, vilket gjorde det till den kallaste platsen i världen.[2][3][4]

Påverkan av den globala uppvärmningenRedigera

Till skillnad från den inom vetenskapen obestridda isminskningen på Västantarktis visar Östantarktis inte riktigt något motsvarande. Under en studie från januari 2019 postuleras en accelererad avsmältning även för de östarktiska områdena. Till skillnad från den obestridliga isminskningen i västra Antarktis, ger inte förhållandena i östra Antarktis en lika klar bild. En ny studie från januari 2019 postulerade en snabbare avsmältning även för de östra Antarktisregionerna,[5] medan å andra sidan en publikation från European Geosciences Union drar slutsatsen att den östantarktiska iskalotten fortfarande är relativt stabil och inte har någon betydande avsmältning.

Ett internationellt expertteam bestående av cirka 80 geovetare, publicerade i juni 2018 den hittills mest omfattande utredningen om detta ämne. Till skillnad från den totala trenden växer iskalotten i östra Antarktis till och med, vilket avslöjades av ett långsiktigt experiment från perioden 1992 till 2017 (en ökning med 5 miljarder ton per år). Denna till synes "globala uppvärmningseffekt" förklaras av det faktum att den ökade avdunstningen över haven leder till ökat snöfall i östra Antarktis. Men den stora minskningen på den västantarktiska isplatån uppväger klart ökningen i östra Antarktis med 7 miljarder ton per år.[6]

OmrådenRedigera

Östantarktis geografiska områden är:

Angränsande havRedigera

Östantarktis gränsar till:

BergsområdenRedigera

De största bergskedjorna är:

De högsta topparna är:

ShelfisRedigera

De största shelfisområden är:

ReferenserRedigera

  1. ^ ”East and West: The Geography of Antarctica” (på engelska). https://earthobservatory.nasa.gov/blogs/fromthefield/2014/11/19/east-and-west-the-geography-of-antarctica/. Läst 6 december 2019. 
  2. ^ Michael Büker: Minus 93° – Die Insgesamt weist Ostantarktika ein noch lebensfeindlicheres Klima als der westliche Teil des Kontinents auf. Die Temperaturen sind hier noch niedriger und eisfreie Stellen, wie es sie z. B. an den Küsten der Antarktischen Halbinsel gibt, existieren hier praktisch nicht. Entlang eines Gebirgsrückens zwischen den beiden Hochebenen Dome A und Dome F wurden von dem Satelliten Landsat 8 im Jahr 2013 Temperaturen von minus 93 Grad Celsius und darunter gemessen, damit ist dies der kälteste Ort weltweitniedrigste Temperatur auf Erden, Hermann von Helmholtz-Gemeinschaft Deutscher Forschungszentren, 19. Dezember 2014
  3. ^ Ted Scambos, Allen Pope, Garrett Campbell, Terry Haran, Matt Lazzara. ”The Coldest Place on Earth: -90°C and below from Landsat 8 and other satellite thermal sensors” (på engelska) (pdf). https://fallmeeting.agu.org/2013/files/2013/12/ColdestPlaceOnEarth.pdf. Läst 8 december 2019. 
  4. ^ T. A. Scambos, G. G. Campbell, A. Pope, T. Haran, A. Muto, M. Lazzara, C. H. Reijmer, M. R. van den Broeke. doi:10.1029/2018GL078133 
  5. ^ Eric Rignot; Jérémie Mouginot, Bernd Scheuchl, Michiel van den Broeke, Melchior J. van Wessem, Mathieu Morlighem (Januar 2019). ”Four decades of Antarctic Ice Sheet mass balance from 1979–2017” (på en). PNAS 116 (2): sid. 1095–1103. doi:10.1073/pnas.1812883116. 
  6. ^ Alex S. Gardner; Geir Moholdt, Ted Scambos, Mark Fahnstock, Stefan Ligtenberg, Michiel van den Broeke, Johan Nilsson (Februar 2018). ”Increased West Antarctic and unchanged East Antarctic ice discharge over the last 7 years” (på en). The Cryosphere (European Geosciences Union) 12 (2): sid. 521–547. doi:10.5194/tc-12-521-2018. 

Externa länkarRedigera