Öppna huvudmenyn

Prostitution (av latin pro-stituere, offentligt ställa ut), kallas den verksamhet där en eller flera personer utför sexuella handlingar åt en annan mot betalning. Ersättningen kan tillfalla utföraren eller den person som organiserar prostitutionen. I Sverige infördes från 1812 och framåt flera olika förordningar om kontroll av prostituerade för att begränsa spridningen av smittsamma könssjukdomar. Reglementeringen fortsatte fram till 1922 då prostitution istället bedömdes utifrån 1885 års lösdrivarlagstiftning.[1] Prostitution är inte förbjudet i Sverige, däremot är sexköp förbjudet genom den så kallade sexköpslagen som trädde i kraft 1999.[2]

Före 1800-taletRedigera

Före 1800-talet existerade inget uttryckligt förbud mot prostitution som sådan i Sverige, däremot var sex utanför äktenskapet förbjudet (från medeltiden fram till 1864) oavsett om det var frågan om prostitution eller inte, och bestraffades med antingen böter eller kroppsstraff inom kyrkoplikten,[3] en lag som också påverkade både prostituerade och de som köpte sex.

Från 1724 och framåt kunde kvinnor i Stockholm, som inte kunde visa papper på att de hade försörjning genom ett lagligt yrke, förmögenhet eller någon som gick i god för dem, bli placerade på Långholmens spinnhus för att förhindra att de försörjde sig "osedligt", vilket i praktiken syftade på prostitution. Epokens kurtisaner, det vill säga lyxprostituerade, som inte prostituerade sig på en bordell utan kontaktade klienter på teatern och operan och mötte dem i deras bostäder, kunde under denna tid ofta kringgå spinnhuset genom att få ett intyg om försörjning eller god vandel från en förmögen beskyddare, eller officiellt uppge ett lagligt yrke på papperet, vanligen på teatern eller operan. [4]

1734 års lag var den första lag som uttryckligen nämnde prostitution i någon mening: enligt denna kunde bordellverksamhet eller prostitution inom en bordells väggar bestraffas med hudstrykning eller allmänarbete.[5] Detta gällde oavsett om man som kvinna sålde sex eller om man som man köpte sex.[6]

Bordeller i modern mening tycks ha varit sällsynta i Stockholm och Sverige före 1800-talets mitt. Under 1700-talet brukade Stockholms kopplare istället samla namn på prostituerade, arrangera horbaler och andra tillställningar i tillfälliga lokaler för att sammanföra dem med potentiella kunder, och därefter organisera möten mellan prostituerade och deras kunder i tillfälliga lokaler, i deras eller i kopplarens bostad, en metod som användes även av den mest välkänd kopplaren, Lovisa von Plat: "jungfrubur" var en dåtida benämning på hus där det misstänktes pågå otukt, men som inte behövde stå för ett hus där flera prostituerade bodde och tog emot kunder på heltid, något som troligen var nästan obefintligt i Stockholm före 1800-talets mitt.[7]

I 1700-talets Stockholm misstänktes kaffehus, som drevs av före detta älskarinnor till rika män, ofta för att vara maskerade bordeller, och det förekom att pigorna på sådana etablissemang, liksom på krogar och värdshus, ibland utsattes för medicinska tvångsundersökningar för att förhindra spridningen av könssjukdomar, men detta skedde då utan stöd av någon specifik lag. [8]

1800-taletRedigera

 
Prostitution på Norrbro i Stockholm, 1849. Lavering av C. J. A. Skogman.

Idén med reglementeringssystemet var från början att minska spridningen av veneriska sjukdomar i Sverige.[9][10] Myndigheternas oro för dessa sjukdomar tilltog i början av 1800-talet.[11] Ett ökande antal smittade och att det inte fanns något reellt botemedel, skapade en rädslan av att sjukdomarna skulle hota Sveriges inte så stora befolkning.[12][10] Ett sätt att stoppa smittan behövdes. Innan reglementeringssystemets införande prövades andra metoder.

1812 års cirkulär krävde inspektioner av vissa samhällsgrupper, både kvinnor och män, för att förhindra ökad spridning.[13][12] Under början av århundradet, var det inte prostituerade kvinnor som sågs som den största smittrisken i Sverige. Sjukdomen förknippades då med de lägre klasserna.[9][14] I Stockholm lades redan från början den största delen av fokus på kvinnor, vilket resten av landet också skulle komma att göra.[15][16] Efter cirkulären, under en kort period 1838, hade huvudstaden två kommunala bordeller. När allmänheten reagerade på detta med stenkastning, behövdes en annan lösning.[17]

En medicinsk reglering infördes i Stockholm 1847, följd av reglementeringen 1859.[18] Denna reglementering av prostituerade eller så kallade ”skörlevande” kvinnor var kvar fram till 1918.[19][20] Även andra städer skulle komma att använda sig av liknande system. Reglementeringen skiljde sig från den tidigare regleringen; när regleringen handlade om smittskydd, kom reglementeringen (med dess revidering 1875) att flytta fokus till kontroll, se till att prostituerade kvinnor inte beblandades med respektabla människor, bedöma var de skulle bo och vilka gator de fick gå på, samt att försöka hitta och registrera de kvinnor som ännu inte var inskrivna.[21][22][23]

Synen på reglementerade kvinnorRedigera

Under 1800-talets reglementering av prostitutionen pågick det parallellt med lagstiftningen, diskussioner kring den prostituerade i samhället.[24] Även om dessa kvinnor ofta sågs som en nödvändig närvaro i storstäderna, var hon samtidigt en avvikelse från tidens kvinnoroll och ansågs vara en bidragande faktor till spridningen av veneriska sjukdomar.[25][26] Detta avsnitt behandlar de olika syner som fanns på den prostituerade under 1800-talets senare hälft, hur olika grupper såg på henne och hur det (enligt dem) kom sig att hon var prostituerad. Området är avgränsat till prostitutionen i Stockholm – huvudstadens storlek gav rum för en större debatt och stadens befolkningsökning ledde till fler prostituerade.[27]

Ordet prostituerad, för att benämna de kvinnor som blev reglementerade, började inte användas förrän i mitten av 1800-talet och användes i reglementeringen först 1875.[28] Ordet prostituerad hade inte heller från början, samma betydelse som idag. Snarare än sexförsäljning, kunde det hänvisa till kvinnor som hade utomäktenskapligt sex.[29] Något som inte avkriminaliserades i Sverige förrän 1864.[27] 1875 var året då kommersialitet, som anledning till inskrivning vid en besiktningsbyrå, blev en del av reglementet.[30][31] Innan dess, och innan ”prostituerad” blev ett vedertaget begrepp, användes en rad andra benämningar för de kvinnor som var i reglementeringens fokus. I läkarnas journaler, i polisens dokumentation, i lagstiftningen och i tidningarna benämndes istället så kallade ”liderliga”, ”sedeslösa”, ”lösa” och ”fallna” kvinnor etc.[32][20] Registrering vid en så kallad ”prostitutionsbyrå”, behövde inte betyda att kvinnan i fråga sålde sex. Andra saker kunde resultera i prioritering av prostitutionspolisen; besök av män vid olämpliga tider, sexuella förbindelser eller liknande kunde leda till registrering.[33] Vad myndigheterna ansåg vara ett ”omoraliskt” eller ”sedeslöst” liv.[34] Begreppen förklarar vilka kvinnor det var som blev registrerade, och hur samhället såg på dem. Begreppsanvändningen kom att smalna av kring slutet av århundradet, men sättet som samhället såg på dessa kvinnor levde kvar längre än så.

MinderårigaRedigera

Kurhusläkaren Axel Gabriel Carlsson beskrev år 1851 i en redogörelse en sexårig flicka som tagits in på ett kurhus. I denna beskrivning hade inte flickan utsatts för övergrepp eller våldförande, hon hade haft samlag. Det var inte ett unikt fenomen att unga flickor ingick i sexhandeln under årtiondena innan sekelskiftet, och det diskuterades av tidens läkare. Barn som dessa ansågs sakna moralisk uppfostran och vara på osedlighetens och liderlighetens bana. Sociala förhållanden sågs inte, av många läkare, som en bidragande orsak till deras sexförsäljning. Det var istället deras karaktär det var fel på.[35]

”Liderlig och lös”Redigera

I reglementet från 1859 används begreppen ”liderlig” och ”lös”. ”Liderliga” kvinnor var kvinnor som skulle kontrolleras på grund av en avvikande sexualitet, det behövde inte betyda att de sålde sex. De var otyglade, sinnliga och oberäkneliga.[36] En ”liderlig” kvinna kunde vara prostituerad på grund av en längtan efter världsliga ting- klänningar, smycken, ett liv i lyx.[37] De ansågs sakna moral, och föredra prostitutionens enkla pengar snarare än ett ärligt arbete.[38] Enligt vissa läkare var den liderliga kvinnan den viktigaste att registrera och kontrollera- hennes förmåga att se respektabel ut och det faktum att hon låtsades vara hederlig, gjorde att hon lurade sina kunder att tro att hon var mer respektabel än hon egentligen var.[39]

En lös kvinna blev inte reglerad på grund av en avvikande sexualitet eller för att hon prostituerade sig. Lös syftade snarare till avsaknad av arbete, bostad eller både och. Myndigheterna menade att för en kvinna i en sådan situation var prostitution en alltför lättåtkomlig källa till inkomst.[40][41] Byråskrivning, med dess regelbundna gynekologiska undersökningar, blev något av en försiktighetsåtgärd. Detta gällde dock inte alla kvinnor- bara de ur arbetarklassen.[42] Liknande misstankar fanns inte om de övre klassernas skyddade och moraliska döttrar. Det vill inte säga att det var omöjligt för lösa kvinnor att sälja sex- det var bara inte det som låg bakom myndigheternas misstankar mot dem.

Skapandet av den offentliga kvinnanRedigera

En offentlig kvinna var något som skapades av reglementeringssystemet. Om en kvinna kallades liderlig av polisen, och en annan lös, kom de efter registreringen att ha en titel gemensamt. Offentliga, under polisens och läkares kontroll.[43] Efter en registrering, spelade det inte så stor roll om hon faktiskt var prostituerad eller ens sexuellt aktiv eller inte. Samhället såg likväl henne på samma sätt. Hon var en kvinna myndigheterna märkt som farlig, osedlig, avvikande. Någon som hederliga människor skulle kontrollera och undvika.[38] Historikern Yvonne Svanström använder också begreppet: hänvisande till de kvinnor som kunde vistas i offentliga rum under slutet av 1800-talet. Kvinnor som serverade eller sålde sex på exempelvis kaffehus. Detta gjorde det svårare för andra kvinnor att vistas i vissa offentliga rum, i offentliga debatter. Risken fanns för dem att bli märkta som offentliga kvinnor, med samma negativa sexuella innebörd.[44][45]

Den fallna kvinnanRedigera

Den fallna kvinnan figurerade mycket i litteratur, artiklar och debatter om vad som idag kallas prostitution, snarare än som en del av reglementeringen. Begreppet användes särskilt under slutet av 1800-talet, i samband med sedlighetsdebatten. Om begrepp som ”liderlig” eller ”lös” hänvisar till varför en kvinna kunde bli reglementerad eller vad som ledde till hennes situation, hänvisar ”fallen” till denna situation specifikt. En kvinna som var avvikande från tidens kvinnoroll. ”Fallen” från moralen och sedlighetens bana. En del av reglementeringen, eller en icke-registrerad liderlig kvinna. Exempelvis en kvinna ur medelklassen som blivit förförd, och nu ''fallit'' från bättre omständigheter. Kanske i behov av räddning, om det var möjligt. Fallen kunde också hänvisa till den fattiga kvinnan som sålde sex på grund av nöd- ädel- och populär inom exempelvis litteratur och räddningsorganisationer. Begreppet fallen användes följaktligen inte av läkare eller andra myndigheter; istället användes det av allmänheten i ett beskrivande, eller fiktionaliserande, av hur eller varför en kvinna var avvikande (prostituerad).[46][47]

1900-taletRedigera

1977 års prostitutionsutredning ägde rum 1977–80. Ordförande var moderaten Inger Lindquist. Utredningen gav bland annat ut en rapport (SOU 1981:71). Sammanlagt omnämns prostitution i över 270 offentliga utredningar mellan 1922 och 2016.[48]

Sexköpsförbud i Sverige 1999Redigera

Huvudartikel: Sexköpslagen

Efter en utdragen och hetsig debatt förbjöds köp av tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning den 1 januari 1999 genom den så kallade sexköpslagen. Moderaterna och Folkpartiet röstade emot lagen, och Kristdemokraterna lade ned sina röster. Lagen har tagits in i Brottsbalken från och med den 1 april 2005. Straffet är böter eller fängelse i högst ett år. (SFS 1962:700, 6 Kap. 11 §.)

FotnoterRedigera

  1. ^ ”prostitution - Uppslagsverk - NE” (på sv). www.ne.se. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/prostitution. Läst 2 mars 2017. 
  2. ^ Regeringskansliet, Regeringen och (11 oktober 2016). ”Den svenska sexköpslagen har varit framgångsrik” (på sv). Regeringskansliet. http://www.regeringen.se/artiklar/2016/10/den-svenska-sexkopslagen-har-varit-framgangsrik/. Läst 2 mars 2017. 
  3. ^ Taussi Sjögren, Marja, Rätten och kvinnorna, från släktmakt till statsmakt i Sverige på 1500- och 1600-talen, Malmö 1996.
  4. ^ Gunilla Roempke (1994). Gunilla Roempke. red. Vristens makt - dansös i mätressernas tidevarv. Stockholm: Stockholm Fischer & company. ISBN 91-7054-734-3
  5. ^ Sweriges Rikes Lag. Gillad och Antagen på Riksdagen Åhr 1734
  6. ^ Yvonne., Svanström, (2006). Offentliga kvinnor : prostitution i Sverige, 1812-1918. Ordfront. sid. 43. ISBN 9170371881. OCLC 144671463. https://www.worldcat.org/oclc/144671463 
  7. ^ Lennartsson, Rebecka, 'Ett förbjudet rum i stadens hjärta: reflektioner kring bordellens historia i Stockholm', I utkanter och marginaler : 31 texter om kulturhistoria : en vänbok till Birgitta Svensson., S. 132-139, 2015
  8. ^ Svanström, Yvonne, Offentliga kvinnor: prostitution i Sverige 1812-1918, Ordfront, Stockholm, 2006
  9. ^ [a b] Svanström, Yvonne (2003). ”Öronen skymta fram”. i Ingrid Lander, Tove Petterson & Eva Tiby. Feminiteter, maskuliniteter och kriminalitet. sid. 189. ISBN 91-44-03055-X 
  10. ^ [a b] Lundquist, Tommie (1982). Den Disciplinerade Dubbelmoralen. Jörgen Weibull, Lennart K Persson. sid. 72 
  11. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 38. ISBN 978-91-7037-188-2 
  12. ^ [a b] Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 40. ISBN 978-91-7037-188-2 
  13. ^ Svanström, Yvonne (2001). ”Offentliga kvinnor i offentliga rum: Prostitutionens reglementering i 1800-talets Stockholm”. i Christina Florin, Lars Kvarnström. Kvinnor på gränsen till medborgarskap. sid. 46-47. ISBN 91-89044-76-2 
  14. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 41, sid. 72. ISBN 978-91-7037-188-2 
  15. ^ Svanström, Yvonne (2001). ”Offentliga kvinnor i offenliga rum: Prostitutionens reglementering i 1800-talets Stockholm”. i Christina Florin, Lars Kvarnström. Kvinnor på gränsen till medborgarskap. sid. 53. ISBN 91-89044-76-2 
  16. ^ Svanström, Yvonne (2003). ”Öronen skymta fram”. i Ingrid Lander, Tove Pettersson, Eva Tiby. Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. sid. 189-190. ISBN 91-44-03055-X 
  17. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 45-50. ISBN 978-91-7037-188-2 
  18. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 55, sid. 60, sid. 81 
  19. ^ Svanström, Yvonne (2003). ”Öronen skymta fram”. i Ingrid Lander, Tove Pettersson, Eva Tiby. Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. sid. 180. ISBN 91-44-03055-X 
  20. ^ [a b] Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 34. ISBN 978-91-7037-188-2 
  21. ^ Svanström, Yvonne (2003). ”Öronen skymta fram”. i Ingrid Lander, Tove Petterson, Eva Tiby. Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. sid. 193 
  22. ^ Svanström, Yvonne (2001). ”Offentliga kvinnnor i offenliga rum: Prostitutionens reglementering i 1800-talets Stockholm”. i Christina Florin, Lars Kvarnström. Kvinnor på gränsen till medborgarskap. sid. 55. ISBN 91-89044-76-2 
  23. ^ Svanström, Yvonne (2003). ”Öronen skymta fram”. i Ingrid Lander, Tove Pettersson, Eva Tiby. Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. sid. 197, sid. 201-202. ISBN 91-44-03055-X 
  24. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga kvinnor. Prostitution i Stockholm 1812-1918. sid. 162. ISBN 978-91-7037-188-2 
  25. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 55-62, sid. 67-72. ISBN 978-91-7037-188-2 
  26. ^ Lundqvist, Tommie (1982). Den Disciplinerade Dubbelmoralen. Jörgen Weibull, Lennart K Persson. sid. s. 72 
  27. ^ [a b] Lundquist, Tommie (1982). Den Disciplinerade Dubbelmoralen. Jörgen Weibull, Lennart K Persson. sid. 63 
  28. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 33-34. ISBN 978-91-7037-188-2 
  29. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 33. ISBN 978-91-7037-188-2 
  30. ^ Svanström, Yvonne (2003). ”Öronen skymta fram”. i Ingrid Lander, Tove Pettersson, Eva Tiby. Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. sid. 185. ISBN 91-44-03055-X 
  31. ^ Svanström, Yvonne (2001). ”Offentliga kvinnor i offentliga rum: Prostitutionens reglementering i 1800-talets Stockholm”. i Christina Florin, Lars Kvarnström. Kvinnor på gränsen till medborgarskap. sid. 52. ISBN 91-89044-76-2 
  32. ^ Svanström, Yvonne (2001). ”Offentliga kvinnor i offenliga rum: Prostitutionens reglementering i 1800-talets Stockholm”. i Christina Florin, Lars Kvarnström. Kvinnor på gränsen till medborgarskap. sid. 51. ISBN 91-89044-76-2 
  33. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 60. ISBN 978-91-7037-188-2 
  34. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 34. ISBN 978-91-7037-188-2 
  35. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 67-69, sid. 110. ISBN 978-91-7037-188-2 
  36. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 80, sid. 109. ISBN 978-91-7037-188-2 
  37. ^ Jansdotter, Anna (2004). Ansikte mot ansikte. Räddningsarbete bland prostituerade kvinnor i Sverige 1850-1920. sid. 101-102. ISBN 91-7139-644-6 
  38. ^ [a b] Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 83. ISBN 978-91-7037-188-2 
  39. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 110. ISBN 978-91-7037-188-2 
  40. ^ Svanström, Yvonne (2003). ”Öronen skymta fram”. i Ingrid Lander, Tove Pettersson, Eva Tiby. Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. sid. 192. ISBN 91-44-03055-X 
  41. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 80. ISBN 978-91-7037-188-2 
  42. ^ Svanström, Yvonne (2003). ”Öronen skymta fram”. i Ingrid Lander, Tove Petterson, Eva Tiby. Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. sid. 192. ISBN 91-44-03055-X 
  43. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 61. ISBN 978-91-7037-188-2 
  44. ^ Svanström, Yvonne (2001). ”Offentliga kvinnor i offentliga rum: Prostitutionens reglementering i 1800-talets Stockholm”. i Christina Florin, Lars Kvarnström. Kvinnor på gränsen till medborgarskap. sid. 56-59 
  45. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 181-183. ISBN 978-91-7037-188-2 
  46. ^ Jansdotter, Anna (2004). Ansikte mot ansikte. Räddningsarbete bland prostituerade kvinnor i Sverige 1850-1920. sid. 111, sid. 116. ISBN 91-7139-644-6 
  47. ^ Svanström, Yvonne (2006). Offentliga Kvinnor. Prostitution i Sverige 1812-1918. sid. 124-125. ISBN 978-91-7037-188-2 
  48. ^ ”SOU-sök”. Linköpings universitet. http://www.ep.liu.se/databases/sou/default.aspx. Läst 2 mars 2017. 

LitteraturlistaRedigera

  • Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet : genusperspektiv inom svensk kriminologi. Studentlitteratur, 2003, ISBN 91-44-03055-X
  • Häggström, Simon (2017). Nattstad. Stockholm: Kalla kulor. Libris 19753728. ISBN 9789188153494 
  • Häggström, Simon (2016). Skuggans lag : en spanares kamp mot prostitutionen. Stockholm: Kalla kulor. Libris 18546245. ISBN 9789188153180 
  • Jansdotter, Anna. Ansikte mot ansikte : räddningsarbete bland prostituerade kvinnor i Sverige 1850-1920, Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 2004, ISBN 91-7139-644-6
  • Kvinnor på gränsen till medborgarskap : genus, politik och offentlighet 1800-1950, Atlas Akademi, 2001, ISBN 91-89044-76-2
  • Lundquist, Tommie (1982). Den disciplinerade dubbelmoralen : studier i den reglementerade prostitutionens historia i Sverige 1859-1918. Meddelanden från Historiska institutionen i Göteborg, 0346-914X ; 23. Göteborg: Historiska inst., Univ. Libris 7625799. ISBN 91-7222-507-6 
  • Svanström, Yvonne. Offentliga kvinnor : prostitution i Sverige 1812-1918, Ordfront, Stockholm, 2006, ISBN 978-91-7037-188-2, ISBN 91-7037-188-1

Vidare läsningRedigera

  • Frykman, Jonas: Horan i bondesamhället, LiberLäromedel, 1977.