Vit slavhandel, i betydelsen den historiska slavhandeln med personer från Europa, har förekommit sedan antiken. Under antiken såldes personer med europeiskt ursprung till slaveri i romarriket. Under tidig medeltid handlade bland annat vikingar med europeiska trälar.

Från den tidiga medeltiden såldes européer till slaveri i främst det muslimska Mellanöstern. Denna slavhandel sköttes under den tidiga medeltiden initialt av radaniter och vikingar längs Volgas handelsrutt, och från den sena medeltiden och framåt av slavhandeln på Krim och slavhandeln på Barbareskkusten. Europeiska slavar kallades i Mellanöstern länge för saqaliba. I Västvärlden användes termen "Vit slavhandel" om de kristna européer som såldes i Osmanska riket genom barbareskpiraternas slavhandel.

Den öppna slavhandeln med européer i Mellanöstern avskaffades formellt genom en serie reformer i Osmanska riket under första hälften av 1800-talet, och dessa ersattes i stort med cirkasser, vilket gav upphov till den västerländska fascinationen av så kallade Cirkassiska skönheter. Könsfördelningen i slavhandeln till Mellanöstern skilde sig från den transatlantiska slavhandeln genom dess könsfördelning: i den förra gick det två kvinnor på varje man, i den senare två män för varje kvinna.[1] Kvinnor som såldes till slaveri Mellanöstern hamnade historiskt sett ofta i harem som cariye.

Under andra hälften av 1800-talet uppmärksammades en ny form av slavhandel, där europeiska kvinnor såldes till prostitution i utlandet (bland annat i Mellanöstern). Termen "Vit slavhandel" kom därefter att associeras med denna människohandel, och blev en tid synonym för prostitution.

Slavhandeln mellan Europa och MellanösternRedigera

Se även Ma malakat aymanukum och Slaveri inom islam.

Arabiska slavhandelnRedigera

Enligt sharia-lag är slaveri lagligt och accepterat.[1] Då den islamiska rätten förbjöd att den som var född muslim gjordes till slav, togs slavar från icke-islamiska områden. Slavar togs dels söderifrån från Afrika, dels norrifrån från Europa (saqaliba). Initialt försågs Mellanöstern med europeiska slavar genom radaniternas slavhandel och Volgas handelsrutt.

Manliga slavar användes som hantverkare, palatsvakter, haremseunucker och framför allt slavsoldater. Islamiska härskare i Orienten använde till stor del slavar i sina arméer. De slavsoldater som kallades mamluker, hämtades främst från områden som Sydryssland och Kaukasus.

Kvinnliga slavar användes antingen som hushållsslavar (odalisker), eller som sexslavar (cariye) i haremen. I den muslimska världen anställdes inte fria kvinnor som tjänsteflickor eftersom detta skulle bryta mot den påbjudna könssegregationen. Därför användes slavar för detta ändamål. Enligt islams seder fick en man ha fyra muslimska hustrur, men många slavinnor. Eftersom muslimska kvinnor inte fick vara slavar, var därför slavkonkubinerna i muslimska härskares harem icke muslimska slavar.

Slavhandeln på BarbareskkustenRedigera

Huvudartikel: Slavhandeln på Barbareskkusten

Arabiska pirater, främst barbareskpiraterna opererade från kusterna mot Atlanten och Medelhavet, från hamnar som Tunis, Salé och Tripoli, och tillfångatog människor som sedan såldes i slavhandeln på Barbareskkusten. Kustnära byar och städer i Italien, Spanien, Portugal och Frankrike drabbades hårdast. En av de mest kända européer som togs som slav av araberna var författaren Miguel Cervantes som blev fri mot lösesumma. Men slavräder gjordes även så långt norrut som England, Irland och Island (Turkräden på Island 1627). I juni 1631 angreps kustbyn Baltimore på Irlands sydkust och 130 män, kvinnor och barn fördes bort för att säljas i Alger.

År 1640 satt omkring 3 000 britter förslavade enbart i den staden. Även amerikanska sjömän föll offer för arabiska slavskepp. Mellan 1785 och 1793 togs 130 amerikanska sjömän som slavar av algerierna. Historikern Robert Davis anger att totalt mellan 1 och 1,25 miljoner europeiska slavar togs mellan 1530 och 1780.[2] Ytterligare samtida forskning stödjer att över en miljon slavar togs från Europa till muslimska länder.[3]

Räderna från arabisk-muslimska slavpirater mot amerikanska och brittiska skepp på 1800-talet blev startskottet för den process som satte igång avvecklingen av slaveriet i den muslimska världen. Marocko förbjöd sjöröveriet år 1776, vilket var det första tecknet på en nedgång för regionens slavhandel. Barbareskpiraternas slavhandel försvagades kraftigt genom Barbareskkrigen 1800–1815, och när piratflottan i Alger förstördes år 1816 tvingades Algers pirater förbjuda förslavande av kristna. Resten av den öppna slavhandeln krossades när Frankrike erövrade Nordafrika 1830–1847.

Slavhandeln på KrimRedigera

Huvudartikel: Slavhandeln på Krim

Den andra huvudkällan för europeiska slavar till den muslimska världen var slavhandeln på Krim, där krimtatarerna kidnappade människor från östra Europa, främst Ryssland men även länder som Polen och Ungern, och sålde dem i Kaffa på Krim och vidare till Istanbul och Mellanöstern.

Islamiska härskare i Orienten använde till stor del slavar i sina arméer. De slavsoldater som kallades mamluker, hämtades främst från områden som Sydryssland och Kaukasus. Själva handeln sköttes nästan uteslutande av venetianska köpmän, och så småningom på 1300-talet av genuesarna, vilkas koloni KaffaKrim kom att bli en av de största slavmarknaderna i hela Orienten.[källa behövs] Slavinnor av europeiskt ursprung var också populära som konkubiner i de rika männens harem.

Efter sjöslaget i Lepanto minskade det sjöbundna slavjakten mot Sydeuropas skeppsfart och kuster. Krim erövrades av Ryssland 1783, vilket stängde slavhandeln där.

År 1830 frigavs alla vita slavar (européer och kirkassier från Kaukasus) i Osmanska riket på order av sultan Mahmud II, år 1854 förbjöds handeln med slavar från Kaukasus och Georgien, och 1890 signerade Osmanska riket den internationella antislavhandelsakten i Bryssel. I praktiken fortsatte dock slavhandeln inofficiellt fram till första världskriget, särskilt ifråga om kvinnliga slavar, och det är bekräftat att kvinnor såldes så sent som år 1908. Sultanens slavar frigavs år 1909, och Mustafa Kemal Atatürk avskaffade slaveriet vid republikens införande.

Den vita slavhandeln kring sekelskiftet 1900Redigera

Frasen "Vit slavhandel" har historiskt sett främst varit en term för människohandeln med västerländska kvinnor under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Unga kvinnor lockades då till utlandet under förespegling om goda, väl avlönade platser som sällskapsdamer, lärarinnor, affärsbiträden, gymnaster och dylikt, men såldes istället till bordeller. Kvinnorna lockades genom agenter som var knutna till internationella bolag, genom kommissionskontor eller mindre handelsetablissemang, eller genom annonser.

Tillvägagångssätt och historikRedigera

Vid ankomst till det nya landet skickades kvinnorna direkt till bordeller, där de blev tvingade att prostituera sig om de inte betalade tillbaka kostnaden för sin resa och agentens kommission; vissa kvinnor föredrog att ta livet av sig. Ofta kunde de inte tala det nya landets språk, och de blev tilldelade färgglada dräkter som identifierade dem som prostituerade. På grund av detta blev de snabbt arresterade och dömda till fängelsestraff om de försökte fly. Kvinnorna såldes vidare till andra bordeller tills de inte längre ansågs "arbetsföra", varefter de var tvungna att tigga på gatan. Flera av kvinnorna tillhörde medelklassen.

Den vita slavhandeln kan spåras långt tillbaka i tiden (i Rom bedrevs till exempel människohandel långt före Kristus), men har förändrats under tidernas lopp. I de flesta länder pågick oavbruten export och import av levande handelsvara. Främst bland den vita slavhandelns exportländer stod vissa delar av ryska Polen, Galizien och Ungern, särskilt gränstrakterna mot Siebenburgen, varifrån kvinnor i stor mängd överfördes till ryska och rumänska bordeller. Den europeiska exporthandeln gick huvudsakligen till sydöstra Europa, Egypten, Suez och Indien eller också till Sydamerika, där Buenos Aires var en centralpunkt för människohandeln. Genom sitt centrala läge utgjorde Schweiz en bra knutpunkt för levande vara. En mängd unga kvinnor, de flesta från Sydtyskland, transporterades därifrån med järnväg till Konstantinopel eller också via Sankt Gotthard och Italien till Sydamerika. Transporterna från Ryssland till Orienten gick ofta över Odessa. Även Warszava har betecknats som en av kvinnohandelns centralpunkter. I Paris och andra franska städer användes vissa kaféer och restauranger som börslokaler, där priset på kvinnorna bestämdes. De enskilda platsförmedlarna och kommissionskontoren stod i förbindelse med varandra och försåg kontinuerligt bordellerna med nya kvinnor. För Sveriges del bör import av kvinnor inte ha lönat sig, då de svenska bordellerna inte var sanktionerade av svensk lag. Av allt att döma intog Sverige dock ett betydande rum bland den vita slavhandelns exportländer.

Kamp mot slavhandelnRedigera

Kampen mot den vita slavhandeln påbörjades först i början av 1900-talet. Förberedande steg i denna riktning togs dock i mitten av 1800-talet i Tyskland och i Schweiz, men det var först på 1880-talet (efter processerna mot en hel förbrytarliga i Belgien), som krafttag mot slavhandeln togs. Åtskilliga föreningar bildades till skydd för kvinnor som sökte anställning i utlandet, till exempel Les amies de la jeune fille i Schweiz, Freundinnenverein i Tyskland och The National vigilance association i England. 1899 hölls den första internationella kongressen för bekämpande av den vita slavhandeln i London, och som en följd av denna framlades ett förslag till ett internationellt avtal om åtgärder för bekämpande av den vita slavhandeln i Paris 1902. Den del av förslaget som fick namnet "Arrangement" ratificerades för Sveriges del den 28 oktober 1904 och innehöll bland annat överenskommelser om fullföljande av åtgärder mot förbrytare inom människohandel, utan hänsyn till landgränser, om kontrollåtgärder med avseende på unga kvinnors in- och utvandring samt om åtgärder för snabbare samverkan mellan de respektive ländernas myndigheter.

Kongressen i London uppdrog även grundlinjerna till en internationell kamp- och skyddsorganisation, de s.k. nationalkommittéerna. Sådana bildades i de flesta av Europas huvudstäder samt i Buenos Aires, New York och Alexandria. Deras arbete bestod dels i att försöka förhindra unga kvinnor från att falla offer för den vita slavhandeln, dels i att försöka få personer som bedrev slavhandel straffade. Man försökte förebygga att unga kvinnor lockades till främmande länder genom att sätta upp varningsplanscher vid järnvägs- och ångbåtsstationer, tillsammans med anslag med adresser på tillförlitliga personer samt hem och härbärgen i utlandet. En liten bok som kallades "Rådgivare", trycktes upp på olika språk: denna innehöll adresserna till de tillförlitliga platserna samt råd och praktiska anvisningar. Alla upplysningar och all hjälp meddelades kostnadsfritt. Nationalkommittéerna försökte även hjälpa unga kvinnor som hamnat i prostitution hem. I en del länder fick nationalkommittéerna ett kraftigt bistånd av regeringarna och lyckades med hjälp av polisen få människohandlarna straffade. Den svenska nationalkommittén bildades 1902 och stiftade sedermera föreningen Vaksamhet, som konstituerades 1904. Vaksamhet hade sin centralbyrå i Stockholm, på Tunnelgatan 25, och en lokalkrets i Göteborg med byrå på Drottninggatan 71. Under 1908 hade centralbyrån meddelat råd, upplysningar och hjälp åt 170 flickor. Dessutom inrättade Vaksamhet hem och pensionat där unga kvinnor på genomresa kunde finna en billig och trygg bostad.

I USA infördes 1910 White-Slave Traffic Act, som förbjöd frakten av kvinnor för sexuella syften, för att förhindra vit slavhandel.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b] ”BBC - Religions - Islam: Slavery in Islam” (på brittisk engelska). www.bbc.co.uk. http://www.bbc.co.uk/religion/religions/islam/history/slavery_1.shtml. Läst 11 april 2020. 
  2. ^ Davis. Robert (2004). Christian Slaves, Muslim Masters: White Slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast and Italy, 1500–1800. Palgrave Macmillan. ISBN 978-1-4039-4551-8
  3. ^ Milton, Jiles (2005). White Gold: The Extraordinary Story of Thomas Pellow and Islam's One Million White Slaves html

Externa länkarRedigera