Social turism, eller välfärdsturism, är ett informellt begrepp som beskriver personer som flyttar från en av Europeiska unionens medlemsstater till en annan för att med inget eller lite förvärvsarbete utnyttja den mottagande medlemsstatens sociala trygghetssystem.

Begreppet myntades i samband med unionens utvidgning den 1 maj 2004. Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson använde begreppet för att argumentera för införandet av övergångsbestämmelser för arbetstagare från de nya medlemsstaterna. Han fick dock kritik från oppositionen för detta och övergångsbestämmelserna infördes aldrig i Sverige. De flesta andra medlemsstater införde dock övergångsbestämmelser som begränsade rätten för arbetstagare från de nya medlemsstaterna att ta anställning i dessa medlemsstater i upp till sju år, i enlighet med anslutningsfördraget 2003. Någon omfattande social turism, i form av unionsmedborgare som utnyttjade trygghetssystemen i andra medlemsstater, skedde dock aldrig.

Social turism har även vid senare tillfälle skapat stor debatt. Begreppet har till exempel använts i diskussioner om utsatta unionsmedborgare som tigger i andra medlemsstater än den där de är medborgare. Tiggeri räknas dock vanligtvis inte som social turism, eftersom det sällan är relaterat till ett utnyttjande av de sociala trygghetssystemen. Social turism var också en viktig del av den politiska debatten inför folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EU 2016, som ledde till att en majoritet av de brittiska väljarna röstade för att lämna unionen.

Den ekonomiska forskningen visar dock inte på något stöd för att Europeiska unionens utvidgning skulle ha gett upphov till någon betydande social turism.[1]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera