Öppna huvudmenyn

Förordningen om arbetskraftens fria rörlighet

Europeiska flaggan Europeisk unionsrätt
Förordningen om arbetskraftens fria rörlighet
Förordning om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen

(Text av betydelse för EES)

Aktnummer Förordning (EU) nr 492/2011
Celexnummer 32011R0492
Offentliggjort i EUT L 141, 27.5.2011
Rättslig form Förordning
Rättsligt bindande Yes check.svg Ja
Direkt tillämpligt Yes check.svg Ja
Tillämpas av Europeiska unionen samt Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz[1]
Utfärdat av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd
Rättslig grund Art. 46 FEUF[2]

Relaterad lagstiftning
Nuvarande och tidigare gällande lagstiftning
Förordning (EU) nr 492/2011
Utfärdat Trätt i kraft Tillämpligt Upphävt
2011-04-05 2011-06-16 2011-06-16
Förordning (EEG) nr 1612/68
Utfärdat Trätt i kraft Tillämpligt Upphävt
1968-10-15 1968-11-08 1968-11-08 2011-06-16

Förordningen om arbetskraftens fria rörlighet, eller förordning (EU) nr 492/2011, är en europeisk förordning som reglerar unionsmedborgares rätt att, på samma villkor som de egna medborgarna, ta anställning i en annan medlemsstat än den där de är medborgare. Förordningen utgör en viktig del av den fria rörligheten för personer, en av de fyra friheterna, i synnerhet den fria rörligheten för arbetstagare. Den utfärdades av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 5 april 2011 och trädde i kraft den 16 juni 2011. Förordningen är en kodifiering av en tidigare förordning, förordning (EEG) nr 1612/68.

Förordningen om arbetskraftens fria rörlighet fastställer en rad bestämmelser gällande unionsmedborgares rätt till anställning i en annan medlemsstat än den där de är medborgare. Den fastställer även bestämmelser kring likabehandling och arbetsförmedling.

Förordningen är direkt tillämplig inom hela Europeiska unionen. Därutöver är den även tillämplig i Island, Liechtenstein och Norge genom EES-avtalet. Schweiz tillämpar motsvarande bestämmelser genom ett bilateralt avtal med unionen.

Innehåll

Tillkomst och genomförandeRedigera

Den ursprungliga förordningen om arbetskraftens fria rörlighet antogs den 15 oktober 1968, och syftade till att fastställa bestämmelserna om den fria rörligheten för arbetstagare inom Europeiska gemenskaperna. Möjligheterna till att anta en sådan förordning grundade sig på fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, som redan innehöll principer om att fri rörlighet för arbetstagare skulle råda inom gemenskaperna. Genom förordningen fastslogs principen om att medborgare i gemenskapernas medlemsstater skulle ha samma möjligheter att ta anställning i en annan medlemsstat som de egna medborgarna. Förordningen ändrades ett flertal gånger fram till 2000-talets början.

Den 5 maj 2010 presenterade Europeiska kommissionen ett förslag till ny förordning om arbetskraftens fria rörlighet. Syftet med förslaget var att kodifiera de tidigare bestämmelserna, det vill säga ersätta förordningen från 1968 och samtliga tillhörande ändringsakter med en enda unionsakt.

Förordningen om arbetskraftens fria rörlighet antogs i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, det vill säga Europaparlamentet och Europeiska unionens råd lagstiftade tillsammans. Förordningen utfärdades den 5 april 2011 och trädde i kraft den 16 juni 2011. I egenskap av förordning blev den omedelbart direkt tillämplig inom hela unionen.

Rättslig grundRedigera

Förordningen om arbetskraftens fria rörlighet antogs med artikel 46 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt som rättslig grund:

Europaparlamentet och rådet ska i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet och efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén utfärda direktiv eller förordningar i vilka de åtgärder anges som är nödvändiga för att genomföra den fria rörlighet för arbetstagare som definieras i artikel 45, och därvid särskilt

a) säkerställa ett nära samarbete mellan nationella arbetsmarknadsmyndigheter,

b) avveckla sådana administrativa förfaranden och sådan administrativ praxis samt sådana kvalifikationstider för tillträde till lediga anställningar som har sin grund antingen i inhemsk lagstiftning eller i avtal som tidigare har ingåtts mellan medlemsstaterna, och som skulle kunna hindra den fria rörligheten för arbetstagare om de behölls,

c) avveckla alla sådana kvalifikationstider och andra restriktioner, som föreskrivs antingen i inhemsk lagstiftning eller i avtal som tidigare har ingåtts mellan medlemsstaterna, och som för arbetstagare från övriga medlemsstater uppställer andra villkor i fråga om fritt val av anställning än för inhemska arbetstagare,

d) inrätta system för arbetsförmedling som kan skapa balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden på ett sätt som undanröjer allvarliga risker för levnadsstandarden och sysselsättningsnivån inom olika regioner och industrier.

– Artikel 46 i EUF-fördraget

Innehåll och bestämmelserRedigera

I korthet innebär förordningen om arbetskraftens fria rörlighet att unionsmedborgare har rätt att, på samma villkor som de egna medborgarna, ta anställning i en annan medlemsstat än den där de är medborgare.

Rätt till anställningRedigera

Enligt förordningen har varje unionsmedborgare rätt att ta anställning i en annan medlemsstat i enlighet med de villkor som gäller där enligt nationella lagar och andra författningar. I synnerhet har en unionsmedborgare samma förtur till en ledig befattning som de egna medborgarna. Varje unionsmedborgare och varje arbetsgivare inom unionen har rätt att utbyta anställningsansökningar respektive erbjudanden om anställningar, och ingå anställningsavtal, utan någon diskriminering.[3]

Med syfte att säkerställa att alla unionsmedborgare har samma rätt att ta anställning inom hela unionen ogiltigförklarar förordningen nationella lagar och andra författningar eller administrativ praxis

  • när de inskränker rätten för utländska medborgare att ansöka om och erbjuda anställning, eller rätten för utländska medborgare att påbörja och fullfölja anställning, eller gör dessa till föremål för villkor som inte gäller för deras egna medborgare, eller
  • när reglernas uteslutande eller huvudsakliga syfte eller effekt, även om de gäller oavsett nationalitet, är att utestänga medborgare i andra medlemsstater från den erbjudna anställningen.

Ovanstående bestämmelser hindrar dock inte att särskilda språkkrav ställs för anställning, men de ska då gälla lika för alla unionsmedborgare.

I de fall nationella lagar begränsar andelen utländska arbetstagare i ett företag, i en verksamhetsgren eller i en region, eller då förmåner beviljas för företag som har en viss andel inhemska arbetstagare, ska alla unionsmedborgare betraktas som inhemska arbetstagare enligt förordningen.[3] Vidare har alla arbetssökande unionsmedborgare rätt till samma hjälp från arbetsförmedlingarna som de egna medborgarna.

LikabehandlingRedigera

Förordningen grundar sig på likabehandlingsprincipen, som innebär att unionsmedborgare ska behandlas på samma sätt som de egna medborgarna i en medlemsstat.[3] Detta gäller framför allt

  • anställnings- och arbetsvillkor, inklusive lön, avskedande och återinsättande i arbete eller återanställning,
  • sociala och skattemässiga förmåner,
  • tillgången till utbildning i yrkesskolor och omskolningscentrum,
  • rättigheter och förmåner som gäller bostäder,
  • tillgången till allmänna skolor, lärlingsutbildningar och yrkesskolekurser för eventuella barn som bor i samma medlemsstat som unionsmedborgaren, och
  • medlemskap och deltagande i fackföreningar, inklusive rätten att rösta och vara valbar till poster inom arbetstagarorganisationer.

Vissa undantag gäller dock för tjänster som regleras av offentlig rätt, till exempel polis- och domstolsväsenden.

Alla bestämmelser i kollektivavtal eller motsvarande som innebär negativ diskriminering mot unionsmedborgare är ogiltiga.[3]

ArbetsförmedlingRedigera

Ursprungligen innehöll förordningen även bestämmelser om arbetsförmedling och samarbete mellan medlemsstaternas arbetsförmedlingar. Dessa bestämmelser upphävdes och ersattes 2016 av nya bestämmelser i en förordning om det europeiska nätverket för arbetsförmedlingar.

Rådgivande kommittén och tekniska kommitténRedigera

Redan genom 1968 års förordning om arbetskraftens fria rörlighet inrättades två kommittéer: rådgivande kommittén och tekniska kommittén. Den rådgivande kommittén har till uppgift att bistå Europeiska kommissionen i granskningen av alla de frågor som rör den fria rörligheten för arbetstagare, framför allt att följa upp diverse problem och föreslå ändringar till lagstiftningen. Den rådgivande kommittén består av sex ledamöter från varje medlemsstat, varav två utses av regeringen, två av arbetsgivarorganisationerna och två av arbetstagarorganisationerna. Varje kategori av ledamöter har även en ersättare. De utses för en period av två år, som kan förnyas.[4]

Den tekniska kommittén består av en av varje regerings representant i den rådgivande kommittén. Kommittén ansvarar bland annat för att stödja, främja och samordna samarbetet mellan de berörda statliga myndigheterna vad gäller den fria rörligheten för arbetstagare.[4]

Både den rådgivande kommittén och den tekniska kommittén leds av en kommissionsledamot eller en annan företrädare för kommissionen, som dock saknar rösträtt vid omröstningar.[4]

Territoriellt tillämpningsområdeRedigera

 
  Stater som omfattas av EES-avtalet
  Schweiz

Förordningen om arbetskraftens fria rörlighet omfattar alla Europeiska unionens medlemsstater. Den trädde i kraft den 16 juni 2011 och blev då direkt tillämplig inom hela unionen. Genom EES-avtalet omfattas även Island, Liechtenstein och Norge av förordningen. Därutöver omfattas Schweiz av motsvarande bestämmelser genom ett bilateralt avtal med Europeiska unionen.[5]

Övergångsbestämmelser för nya medlemsstaterRedigera

I samband med unionens utvidgningar 2004, 2007 och 2013 har de tidigare medlemsstaterna haft möjlighet att begränsa de nya medlemsstaternas arbetstagares tillgång till sina arbetsmarknader. Övergångsbestämmelserna har inneburit att tillämpligheten för förordningen om arbetskraftens fria rörlighet på de nya medlemsstaternas medborgare har kunnat begränsas i upp till sju år. De nya medlemsstaterna har kunnat tillämpa ömsesidiga övergångsbestämmelser mot de medlemsstater som har använt sig av övergångsbestämmelserna. Sedan 2014 omfattas endast kroatiska medborgare av övergångsbestämmelser.

SchweizRedigera

Även om förordningen om arbetskraftens fria rörlighet inte är direkt tillämplig i Schweiz, som står utanför både Europeiska unionen och EES-avtalet, gäller motsvarande bestämmelser genom ett bilateralt avtal med unionen. Bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare har dock varit kontroversiella och den 9 februari 2014 röstade en majoritet av de schweiziska väljarna för att prioritera inhemska arbetssökande framför utländska.[6] Detta mottogs kritiskt av Europeiska kommissionen, som menade att en diskriminering mot unionsmedborgare skulle leda till att samtliga bilaterala avtal med Schweiz om den fria rörligheten skulle sägas upp.[7] I december 2016 nåddes dock en kompromiss som innebar att Schweiz inte begränsar unionsmedborgares möjligheter till att ta anställning, men att lagen ändras så att schweiziska arbetsgivare uppmanas till att prioritera inhemska arbetstagare, dock utan att kräva att arbetsgivare motiverar sina val av anställda.[8]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Schweiz omfattas inte av förordningen om arbetskraftens fria rörlighet, men motsvarande bestämmelser gäller mellan Schweiz och Europeiska unionen genom ett bilateralt avtal.
  2. ^ ”Artikel 46 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 66. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  3. ^ [a b c d] ”Kapitel I i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen”. EUT L 141, 27.5.2011 (konsoliderad version: 32011R0492, 12.05.2016, s. 3-6). EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02011R0492-20160512. 
  4. ^ [a b c] ”Kapitel III i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen”. EUT L 141, 27.5.2011 (konsoliderad version: 32011R0492, 12.05.2016, s. 7-10). EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02011R0492-20160512. 
  5. ^ ”Avtal mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan om fri rörlighet för personer”. EGT L 114, 30.4.2002, s. 6-63. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/resource.html?uri=cellar:29b7e319-1314-4fbd-b1df-c0c0be226feb.0011.02/DOC_1&format=PDF. 
  6. ^ ”Schweizarna nobbar EU-invandring”. Svenska Dagbladet. 9 februari 2014. https://www.svd.se/schweizarna-nobbar-eu-invandring. Läst 26 december 2017. 
  7. ^ ”Switzerland backs immigration quotas by slim margin” (på engelska). The Guardian. 10 februari 2014. https://www.theguardian.com/world/2014/feb/09/swiss-referendum-immigration-quotas. Läst 26 december 2017. 
  8. ^ ”Switzerland waters down immigration referendum to protect EU relationship” (på engelska). The Independent. 15 december 2016. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/switzerland-immigration-referendum-result-reduce-water-down-protect-eu-relationship-migrant-a7476801.html. Läst 26 december 2017. 
  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.