Öppna huvudmenyn

EU-migrant är ett inofficiellt begrepp som vanligtvis syftar på en unionsmedborgare som, tillfälligt eller permanent, uppehåller sig i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen än den han eller hon är medborgare i. Begreppet används framför allt vid diskussioner om påverkan av den fria rörligheten för personer på de sociala trygghetssystemen och om unionsmedborgare som ägnar sig åt tiggeri, vilka även är kända som EU-medborgare i utsatthet. De flesta EU-migranter är dock arbetstagare, studenter eller pensionärer.

Cirka 3,6 procent av unionens arbetskraft – runt 8,5 miljoner arbetstagare – utgörs av EU-migranter som, i syfte att arbeta, är bosatta i en annan medlemsstat än den där de är medborgare. Det finns ytterligare 1,3 miljoner EU-migranter som är gränsarbetare och 2 miljoner EU-migranter som är utstationerade arbetstagare. Därutöver finns det 1,5 miljoner EU-migranter som är eftergymnasiala studenter och 1,4 miljoner EU-migranter som är pensionärer.[1][2]

Innehåll

Rättslig betydelseRedigera

EU-migrant är ett begrepp som saknar rättslig betydelse, såväl i unionsrätten som i nationell rätt. Dess användning utgörs istället huvudsakligen av medierapportering. Begreppet används ofta i specifika sammanhang, till exempel vid diskussioner om påverkan av den fria rörligheten för personer på de sociala trygghetssystemen och om unionsmedborgare som ägnar sig åt tiggeri.

UppehållsrättRedigera

Huvudartikel: Uppehållsrätt

EU-migranter har, i egenskap av unionsmedborgare, rätt att uppehålla sig i högst tre månader i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare, utan några andra krav än innehav av en giltig resehandling. Om personen i fråga kan försörja sig själv, till exempel som anställd, egenföretagare, student eller med hjälp av pensioner eller sparade tillgångar, kan en EU-migrant även stanna mer än tre månader i den mottagande medlemsstaten. Denna rätt till uppehåll kallas för uppehållsrätt, och innebär att ett uppehållstillstånd inte behövs.

Tillgången till det sociala trygghetssystemet i den mottagande medlemsstaten är begränsat under de första tre månaderna, och är i vissa fall även begränsat för längre uppehåll än tre månader. En person som uppehåller sig mer än tre månader kan behöva anmäla detta till de nationella myndigheterna i enlighet med nationell lagstiftning. Den fria rörligheten för personer kan begränsas endast med hänsyn till allmän ordning, inre säkerhet eller hälsa. Sådana begränsningar måste beakta omständigheterna i varje enskilt fall.

Utöver rätten att röra sig fritt inom unionen har unionsmedborgare, i enlighet med förordningen om arbetskraftens fria rörlighet, rätt att söka arbete i en annan medlemsstat på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten. Den fria rörligheten för arbetstagare kan dock begränsas för nya medlemsstater i upp till sju år efter deras anslutning till unionen.

Social turismRedigera

Huvudartikel: Social turism

EU-migrant som begrepp har kopplingar till begreppet välfärdsturism, eller social turism, och de diskussioner som fördes om risken för utnyttjande av välfärdsskillnader inom unionen vid tiden för utvidgningen i östra Europa.[3] Efter Bulgariens och Rumäniens medlemskap 2007 har tiggare därifrån blivit vanligare i andra medlemsstater, inte minst i Sverige, där tiggeri är tillåtet. Medias frekventa artiklar om detta har fått begreppet EU-migrant att kopplas till denna typ av migranter. Politiska spänningar har uppkommit mellan de som vill hjälpa fattiga migranter och de som inte vill det. Begreppet spelade till exempel en viktig roll i folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap den 23 juni 2016. En del som förespråkade brittiskt utträde ur Europeiska unionen motiverade det med att just kunna hindra vad de upplevde som social turism från andra medlemsstater.

Särskiljning mellan EU-migrant och EU-medborgare i utsatthetRedigera

Begreppet ”EU-migrant” har i vissa sammanhang ersatts av andra begrepp, såsom ”EU-medborgare i utsatthet” och ”utsatta EU-medborgare”. Dessa begrepp syftar mer specifikt på unionsmedborgare, från medlemsstater med lägre sociala och ekonomiska förhållanden, som reser till andra medlemsstater i hopp om att kunna åtnjuta en högre levnadsstandard genom den mottagande medlemsstatens trygghetssystem eller genom tillfälliga och oförutsebara sysselsättningar, såsom tiggeri. Tiggeri ger dock inte rätt till uppehåll i den mottagande medlemsstaten i mer än tre månader enligt rörlighetsdirektivet.[4][5]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera