Oxymoron

stil­figur som består av en kombination av två skenbart o­förenliga begrepp

En oxymoron är ett ord eller begrepp som är sammansatt av två element som står i motsatsförhållande till varandra eller är skenbart oförenliga ("jätteliten", "talande tystnad", "skitgod"). Ordet oxymoron är bildat av grekiskans oxys, med betydelsen 'skarp', 'vass', och moros, med betydelsen 'dum', 'slö', vilket gör att ordet i sig även det utgör en oxymoron. Sammansättningen skulle kunna översättas ungefär 'spetsfundigt dum' och förekommer för första gången i källorna på 400-talet e.Kr.

Stilfigurer
·
DIALOG
Apostrofering
Descriptio
Divisio
Hypofor
Illeism
Prosopopoeia
Ratiocinatio
Retorisk fråga
Sermocinatio
·
JÄMFÖRELSE
Allegori
Antites
Kenning
Liknelse
Metafor
Metonymi
Pars pro toto
Synekdoke
·
ORDLEK
Malapropism
Oxymoron
Paronomasi
Zeugma
·
STRUKTUR
Anastrof
Isokolon
Kiasm
Parallellism
Trikolon
·
TILLÄGG
Evidentia
Hopning
Hyperbol
Perifras
Pleonasm
Polysyndeton
Stegring
Tautologi
·
UPPREPNING
Allitteration
Anadiplos
Anafor
Assonans
Epanalepsis
Epifor
Rim
Symploke
Synonymi
·
UTESLUTNING
Asyndeton
Ellips
Ironi
Litotes
Meiosis
·
ÖVRIGT
Antonomasi
Dysfemism
Eufemism
Exclamatio
Katakres

Sammansättningen oxymoron (ὀξύμωρον) har inte hittats i några grekiska källor.[1]

Motsatsen till självmotsägelse är tautologi. (Jämför även pleonasm, som innehåller något överskott av förstärkande eller bekräftande element, men ingen motsägelse.)

Självmotsägelser kan vara av flera sorter: de kan vara sammansättningar där det paradoxala är något man vill åt (talande tystnad, lysa med sin frånvaro), eller försök att faktiskt beskriva något som är motsägelsefullt (bitterljuv, fulsnygg). De kan också bero på att ord, som från början haft en viss innebörd, med tiden alltmer fått karaktär av allmänna förstärkningsord, vilket – om man synar det närmare – blir underligt (jätteliten, sjukt frisk, skitfin).

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

Externa länkarRedigera