Exclamatio är en retorisk stilfigur (trop) som innebär att man gör ett plötsligt utrop eller höjer sin röst för att skapa en effekt eller en känsla hos mottagarna och/eller sig själv.[1] Exclamatio kan oftast identifieras genom att en mening avslutas med ett utropstecken.

Stilfigurer

DIALOG
Apostrofering
Descriptio
Divisio
Hypofor
Illeism
Prosopopoeia
Ratiocinatio
Retorisk fråga
Sermocinatio

JÄMFÖRELSE
Allegori
Antites
Kenning
Liknelse
Metafor
Metonymi
Pars pro toto
Synekdoke

ORDLEK
Malapropism
Oxymoron
Paronomasi
Zeugma

STRUKTUR
Anastrof
Isokolon
Kiasm
Parallellism
Trikolon

TILLÄGG
Evidentia
Hopning
Hyperbol
Perifras
Pleonasm
Polysyndeton
Stegring
Tautologi

UPPREPNING
Allitteration
Anadiplos
Anafor
Assonans
Epanalepsis
Epifor
Rim
Symploke
Synonymi

UTESLUTNING
Asyndeton
Ellips
Ironi
Litotes
Meiosis

ÖVRIGT
Antonomasi
Dysfemism
Eufemism
Exclamatio
Katakres

Figuren har även setts som synonym till apostrof i andra verk och därmed fått en annan innebörd (se Ad Herennium)[2], men idag gör vi skillnad på de två därför att exclamatio enbart är utropet och behöver inte tilltala någon eller något. Dock så kan det hända att du använder dig av en apostrof samtidigt som du använder dig av exclamatio. (Se exempel 4.)

Exclamatio används för att förmedla en känsla som uppkommer i stunden och också för att väcka känslor hos mottagarna.

Exempel redigera

  1. Attans!
  2. Nu får det väl ändå vara nog!
  3. Lägg av!
  4. Kom igen då gubbar! (Här är ett sådant exempel som använder sig av en apostrof (gubbar) samtidigt som det är exclamatio)
  5. Stopp och belägg!

Källor redigera

  1. ^ Hanefalk, Christer (13 Mars 2020). Retorisk handbok med lexikon. sid. 326 
  2. ^ Lindqvist Grind, Janne (13 mars 2020). Klassisk retorik för vår tid (1). sid. 267