Hopning är en stilfigur där flera synonymer eller andra närliggande ord placeras i tät följd. Figuren är tydliggörande och förstärkande och står i kontrast till pleonasmen. Det latinska ordet för hopning är accumulatio och betyder just ”att samla”.

Stilfigurer
Allegori
Allitteration
Anafor
Anastrof
Antites
Descriptio
Divisio
Dysfemism
Ellips
Epifor
Eufemism
Evidentia
Hopning
Hyperbol
Hypofor
Katakres
Kiasm
Liknelse
Litotes
Malapropism
Metafor
Metonymi
Oxymoron
Parallellism
Paratax
Paronomasi
Pars pro toto
Pleonasm
Prosopopoeia
Ratiocinatio
Retorisk fråga
Rim
Stegring
Symploke
Synekdoke
Tautologi
Trikolon
Zeugma

BakgrundRedigera

Hopning är en retorisk benämning för upprepande ord i ett svep. När en mängd synonymer eller närliggande ord staplas på varandra kallar man denna retoriska figur för hopning.[1] Stilfiguren tillhör förändringskategorin upprepning och dess retoriska uppgift är att med hjälp av varierad upprepning bidra med tyngd och kraft i talet.

Alla former av upprepning av ord, ljud, konstruktioner, grammatiska mönster och så vidare kan kallas parallellismer. Enligt Janne Lindqvist är parallellism en samlingsterm för upprepningar i överlag. Några exempel på parallellismens underavdelningar är allitteration, rim, assonans, anafor, epifor, pleonasm, hopning, kiasm och trikolon.

FunktionRedigera

Hopning kan ha en pedagogisk funktion då den tydliggör och förstärker det som sägs. Stilfiguren kan även späda på en viss känsla på ett sätt som förstärker ärligheten i talet. Det blir därför lättare att relatera till det som sägs då det sätts flera liknande ord efter varandra som håller kvar vid en specifik känsla. Hopningsverkan skulle bli ändå starkare om man radade upp fler led efter varandra, men om det blir för många led kan resultatet bli enformigt och svulstigt.[2]

Den romerska retorikern Quintilianus skrev, i en magnifik hopning, att "En röst är konstfull om den är flytande, stark, fyllig, flexibel, stadig, ljuv, uthållig, klar, ren, skär genom luften och fäster sig i örat".[3]

ExempelRedigera

  • "När du är elak mot mig blir jag sårad, ledsen, sorgsen, förolämpad, förnärmad och stött."
  • "Doften av sommarens blommor får mig att känna lycka, upprymdhet, eufori, glädje och lust."
  • "Såret värker och smärtar, bultar och bankar, svider och bränner."

Se ävenRedigera

FotnoterRedigera

  1. ^ Lindqvist Grinde, Janne (2008). Klassisk retorik för vår tid (1. uppl.). Lund: Studentlitteratur. Libris länk. ISBN 9789144047881 
  2. ^ Hellspong, Lennart (2004). Konsten att tala: handbok i praktisk retorik (2., [utök.] uppl.). Lund: Studentlitteratur. Libris länk. ISBN 9144036345 
  3. ^ Quintilianus, Marcus Fabius. ”11.3.40”. Institutio Oratoria 

KällorRedigera