Sveriges myndigheter
Sveriges myndigheter utgörs av regeringen, domstolarna och förvaltningsmyndigheterna. Domstolarna är statliga, medan förvaltningsmyndigheterna kan vara statliga eller kommunala. Beslutande församlingar, såsom riksdagen och kommunfullmäktige, är inte myndigheter. Även andra organ än myndigheter kan ha förvaltningsuppgifter. Det finns sålunda till exempel aktiebolag som ägnar sig åt myndighetsutövning.
Det allmänna myndighetsregistret, som förs av Statistiska centralbyrån, omfattade 457 statliga myndigheter i november 2020.[1] Till detta kommer de kommunala myndigheterna. Det kan dock noteras att det inte finns någon allmänt vedertagen och uteslutande definition av myndighetsbegreppet. Eftersom man kan använda sig av olika definitioner, kan olika uppgifter om antalet myndigheter vara lika giltiga.[2] Antalet myndigheter har varierat över tid. År 1990 uppgick antalet myndigheter under regeringen till 1 394. Sedan år 2000 har antalet myndigheter under regeringen nästan halverats (2022).[3][4]
SCB har i myndighetsregistret valt att dela upp de statliga myndigheterna i följande sex kategorier:
- Statliga förvaltningsmyndigheter (250 stycken)
- Myndigheter under riksdagen (4 stycken)
- Statliga affärsverk (3 stycken)
- AP-fonder (6 stycken)
- Sveriges domstolar samt Domstolsverket (83 stycken)
- Svenska utlandsmyndigheter (111 stycken)
Samtliga dessa kategorier utom domstolarna är statliga förvaltningsmyndigheter i regeringsformens mening.
Även Europeiska unionens dömande och förvaltande organ kan nämnas i anslutning till Sveriges myndigheter, som en överstatlig nivå.
DomstolarnaRedigera
Grundläggande bestämmelser om domstolarna finns i 11 kap. regeringsformen.
De svenska domstolarna är de allmänna domstolarna (tingsrätter, hovrätter och Högsta domstolen), de allmänna förvaltningsdomstolarna (förvaltningsrätter, kammarrätter och Högsta förvaltningsdomstolen) och två specialdomstolar (Arbetsdomstolen och Försvarsunderrättelsedomstolen).
FörvaltningsmyndigheternaRedigera
Grundläggande bestämmelser om förvaltningsmyndigheterna finns i 12 kap. regeringsformen. För verksamheten finns vidare allmänna bestämmelser i förvaltningslagen.
Även andra organ än myndigheter kan ha förvaltningsuppgifter. Statliga och kommunala bolag är inte myndigheter ens om de anförtrotts myndighetsutövning.
Statliga förvaltningsmyndigheterRedigera
Det var tidigare vanligt att dela upp de statliga myndigheterna i centrala, regionala och lokala myndigheter. Under de senaste decennierna har emellertid utvecklingen gått mot att lokala och regionala förvaltningsmyndigheter går upp i en gemensam myndighet för hela landet. Exempel på detta är Skatteverket och Polismyndigheten. Modellen med tre nivåer av statliga myndigheter har därför förlorat större delen av sin betydelse.
Statskontoret har i rapporten Statsförvaltningens utveckling 1990–2005 delat upp de statliga förvaltningsmyndigheterna i fem olika grupper: allmänna förvaltningsmyndigheter, affärsverk, universitet och högskolor, myndigheter som ingår i myndighetskoncerner samt myndigheter utan egen personal.[5]
En statlig förvaltningsmyndighet lyder under antingen regeringen eller riksdagen.
Myndigheter under regeringenRedigera
En statlig förvaltningsmyndighet lyder under regeringen om inte myndigheten enligt regeringsformen eller annan lag är myndighet under riksdagen.[6] Regeringen låter departementen i Regeringskansliet handlägga frågor och utgöra kontaktpunkter till myndigheterna uppdelat efter departementens sakområden. Det förekommer undantagsvis att fler än ett departement är kontaktpunkt mot en viss myndighet. Myndigheten lyder dock under regeringen och inte under Regeringskansliet eller något av departementen. År 2013 hade regeringen 336 myndigheter under sig. Av dessa sorterade 123 under Justitiedepartementet.[7]
Förvaltningsmyndigheterna står, till skillnad från domstolarna, i ett principiellt lydnadsförhållande till regeringen.[8] Emellertid gäller den begränsningen att varken riksdagen eller regeringen får bestämma hur en myndighet ska besluta i ett ärende som utgör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.[9]
I myndighetsförordningen (2007:515) finns vissa grundläggande föreskrifter för förvaltningsmyndigheter under regeringen.[10] Där framgår bland annat att en myndighet kan vara en enrådighetsmyndighet, styrelsemyndighet eller nämndmyndighet.[11]
- En enrådighetsmyndighet leds av en myndighetschef, ofta med titeln generaldirektör. Vid vissa enrådighetsmyndigheter finns ett insynsråd för att utöva insyn i verksamheten och ge myndighetschefen råd. Regeringen bestämmer om det skall finnas ett insynsråd vid myndigheten. Myndighetschefen ska vara ordförande i insynsrådet och hålla rådet informerat om verksamheten.[12] Exempel på enrådighetsmyndigheter är Kammarkollegiet och Finanspolitiska rådet.
- En styrelsemyndighet leds av en styrelse. Myndighetschefen får inte vara ordförande eller vice ordförande i styrelsen för en sådan myndighet.[13] Exempel på styrelsemyndigheter är Post- och telestyrelsen och Trafikverket.
- En nämndmyndighet leds av en nämnd. Nämnden består som regel av det antal ledamöter som regeringen bestämmer. En av ledamöterna ska vara ordförande och en ska vara vice ordförande. Exempel på nämndmyndigheter är Statens överklagandenämnd och Rättshjälpsnämnden.
Det finns dock andra ledningsformer än de som anges i myndighetsförordningen. Arbetsgivarverket leds exempelvis av ett arbetsgivarkollegium. Det kan vidare noteras att en myndighets namn inte nödvändigtvis återspeglar dess ledningsform. Så var till exempel Centrala studiestödsnämnden tidigare en nämnd,[14] men sedan 1988 är CSN en enrådighetsmyndighet.[15]
Regeringen bestämmer oftast ramarna och formerna för en myndighets verksamhet i en myndighetsinstruktion, som är en förordning med bestämmelser om bland annat sådant som myndighetens uppgifter och ledningsform. Regeringen beslutar vidare om förutsättningarna för den enskilda myndighetens verksamhet i årliga regleringsbrev, som innehåller uppgifter om myndighetens mål och ekonomiska ramar.
Myndigheter under riksdagenRedigera
Riksdagen har tre myndigheter under sig, utöver Riksdagsförvaltningen som sköter den interna förvaltningen. Myndigheterna är Riksdagens ombudsmän (JO), Riksrevisionen och Sveriges riksbank. Riksdagens myndigheter har som regel en mer överordnad roll än regeringens, då riksdagens funktion, vid sidan av att stifta lagar, är att kontrollera regeringen.
Kommunala förvaltningsmyndigheterRedigera
I Sverige finns det många kommunala förvaltningsmyndigheter. Kommunstyrelsen och regionstyrelsen är kommunala myndigheter, liksom kommunala och regionala nämnder. Varje kommun avgör själv hur många kommunala myndigheter det ska finnas i kommunen, i och med att kommunfullmäktige självt kan besluta om den kommunala nämndorganisationen. Varje nämnd är en egen myndighet.
Se ävenRedigera
ReferenserRedigera
- ^ ”Det allmänna myndighetsregistret”. Statistiska centralbyrån. http://www.myndighetsregistret.scb.se/. Läst 2 november 2020.
- ^ Statsförvaltningens utveckling 1990–2005 Arkiverad 23 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine. Statskontoret 2005:32 s. 14.
- ^ Nordebo, Peter (15 december 2005). ”Antalet statliga myndigheter minskar | Publikt”. www.publikt.se. https://www.publikt.se/nyhet/antalet-statliga-myndigheter-minskar-6639. Läst 18 januari 2023.
- ^ ”Myndigheterna under regeringen”. Statskontoret. https://www.statskontoret.se/fokusomraden/fakta-om-statsforvaltningen/fakta-om-statsforvaltningen/. Läst 18 januari 2023.
- ^ Statsförvaltningens utveckling 1990–2005 Arkiverad 23 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine. Statskontoret 2005:32 s. 16.
- ^ 12 kap. 1 § regeringsformen (1974:152)
- ^ Regeringen.se: Myndigheter Arkiverad 11 januari 2012 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ SOU 2004:23 Arkiverad 13 februari 2006 hämtat från the Wayback Machine. s. 62.
- ^ 12 kap. 2 § regeringsformen (1974:152)
- ^ 1 § myndighetsförordningen (2007:515).
- ^ 2 § myndighetsförordningen (2007:515).
- ^ 9 § myndighetsförordningen (2007:515).
- ^ 10 § myndighetsförordningen (2007:515).
- ^ https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-1978500med-instruktion-for_sfs-1978-500
- ^ https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-1978500med-instruktion-for_sfs-1988-502