Öppna huvudmenyn

Regeringsformen

en av Sveriges fyra grundlagar
För den tidigare regeringsformen i Finland, se 1919 års regeringsform.

Regeringsformen (RF) är en grundlag i Sverige och den av grundlagarna som främst formar statsskicket.[1] 1974 års regeringsform, som är den nu gällande, antogs av riksdagen 1973 och 1974 och började gälla 1 januari 1975, samtidigt som Riksdagsordningen. 2010 genomfördes en totalrevision av regeringsformen; enbart den första paragrafen återstår helt oförändrad från 1974.

Sveriges statsskick
Sveriges riksvapen
Denna artikel ingår i en artikelserie
Grundlagarna
Regeringsformen
Tryckfrihetsförordningen
Yttrandefrihetsgrundlagen
Successionsordningen
Lagstiftande makt
Riksdagen
Riksdagsordningen
Riksdagens talman
Riksdagens utskott
Riksbanken
Riksrevisionen
Ceremoniell makt
Konungen
Verkställande makt
Regeringen
Statsministern
Statsråden
Regeringskansliet
Förvaltningsmyndigheterna
Dömande makt
Domstolsväsen
Högsta domstolen
Högsta förvaltningsdomstolen
Administrativ indelning
Län
Landsting
Kommuner
Övrigt
Europakonventionen
Europeiska unionen
Förenta nationerna
Post- och Inrikes Tidningar
Svensk författningssamling
Sverigeportalen

Innehåll

HistorikRedigera

Tidigare svenska regeringsformerRedigera

BakgrundRedigera

Efter parlamentarismens genombrott i Sverige efter första världskriget tedde sig den gamla grundlagen 1809 års regeringsform som ålderdomlig i flera avseenden. Bland annat var den förlegad genom att bestämmelserna om maktdelning och andra bestämmelser var obsoleta då de i praktiken inte längre tillämpades. Så utsågs och entledigades regeringen genom kungens beslut. Efter parlamentarismens genombrott fattades dock det reella beslutet om regeringsbildning av riksdagens partier efter förhandlingar. Kungen fattade också fortfarande alla beslut i regeringsärenden i statsrådet (konselj), till exempel propositioner, utnämningar med mera. I teorin fanns alltså möjligheten att återgå till en stark personlig kungamakt, dock inte kungligt envälde. Förslag på grundlagsändringar förekom genom åren och belystes grundligt av statliga utredningar under 1950-talet. Den huvudsakliga anledningen till att dessa utredningar kom till var för att modernisera statsskicket, särskilt med hänsyn till att parlamentarismen i Sverige då också byggde på första kammarens sammansättning, vilket i sig kunde vara diskutabelt, vilket utreds närmare i artiklarna om tvåkammarriksdag och om parlamentarism.

I slutet av 1960-talet intensifierades arbetet, och under ett par sommarveckor i Torekov 1971 kom de svenska riksdagspartierna överens om hur det skulle se ut, den så kallade Torekovskompromissen. Successionsordningen från 1810 bibehölls dock och gäller fortfarande (med ändringar från bland annat år 1979). Samtidigt förlorade monarken många av sina uppgifter. Bland annat övertogs hans roll såsom aktör vid regeringsbildningen av Riksdagens talman. Andra uppgifter som försvann var att fatta beslut i regeringsärenden, bortsett från förhållandet med andra stater. Privilegiet att adla personer ströks ur regeringsformen. Däremot tilldelar han framstående personer i Sverige och utomlands (främst för insatser för Sverige) kungliga riddarordnar och medaljer. Han fick bland annat rösträtt (tidigare undantag i vallagen) i likhet med andra myndiga medborgare. Enligt folkrätten och regeringsformens förarbeten, innehar statschefen representativt och ceremoniellt rollen som "rikets främsta företrädare i förhållande till andra länder" (proposition 1973:90, s. 173). Detta innebär att kungen ger svenska ambassadörer deras så kallade kreditivbrev, även om ambassadörerna väljs ut av regeringen. Likaledes ackrediterar statschefen utländska ambassadörer, samt är Sveriges värd vid statsbesök och avlägger själv statsbesök.

Bestämmelser i regeringsformen med mera allmänt intresse:

Regeringsformen präglas främst av:

Utvecklingen sedan 1975 (något av de många ändringarna):

  • Borgerlig regering skrev in fri- och rättigheter under sitt regeringsinnehav mellan 1976 och 1982[källa behövs]
  • Viss makt har överflyttats till Europeiska unionen (EU). En ny paragraf om detta har införts i 10 kap.

Mer i detalj innebär regeringsformen följande lagstiftning och maktfördelning:

  • Lag stiftas av riksdagen (1 kap. § 3). Det som främst enligt regeringsformen skall meddelas genom lag är "föreskrifter som gäller enskildas inbördes förhållanden", och "föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskilda" (8 kap. 2 och 3 §§). Häri inkluderas beskattningsmakten (9 kap. § 1),
  • Riksdagen bestämmer hur statens medel (till exempel skattemedel och statens övriga tillgångar) skall användas (1 kap. 3 § och 9 kap.),
  • Riksdagen kontrollerar regering och statsförvaltning i konstitutionsutskottet och genom att välja justitieombudsmän (riksdagens ombudsmän) och revisorer i Riksrevisionen (12 kap.),
  • Regeringen har rätt att meddela föreskrifter om "verkställighet av lag" och om sådant som "inte enligt grundlag skall meddelas genom lag" (8 kap. 13 §),
  • Regeringen kan också meddela föreskrifter inom bestämda områden med stöd av bemyndigande i lag som beslutas av riksdagen (8 kap. 7–12 §§), jämför gärna artikeln om förordning,
  • Regeringen har särskilda möjligheter att meddela föreskrifter i krig och vid krigsfara genom särskilt förutsatt bemyndigande i lag, och också om riksdagen eller dess krigsdelegation inte fungerar,
  • Regeringen har den större delen av makten över utrikespolitik och försvar (10 kap.),
  • Regeringen utnämner ämbetsmän och domare och styr statsförvaltningen (11 kap.).

Regeringsformen beskriver våra demokratiska rättigheter, till exempel att det är förbjudet med dödsstraff i Sverige.

Statsskickets grunderRedigera

Regeringsformens inledande stycke, statsskickets grunder, innehåller en inledande paragraf som slår fast att Sverige är en demokrati och en rättsstat. Det är en passage som ofta citeras:

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

– Regeringsformen, Lag (1974:152)

Därefter följer en uppräkning av rättigheter och skydd mot diskriminering:

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer. Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.

– Regeringsformen, Lag (2010:1408)

Användningen av negativ parlamentarismRedigera

Den nya regeringsformens paragraf om negativ parlamentarism innebär att det krävs att en absolut majoritet av riksdagens ledamöter röstar nej (det vill säga minst 175 ledamöter), för att en regering skall tvingas avgå eller för att förkasta ett förslag om statsminister som talmannen har framfört. Det innebär att även om inte en absolut majoritet röstar för, men inte en absolut majoritet (175 ledamöter) emot, blir den föreslagne personen vald till statsminister.

Regeringen måste därmed enbart tolereras av riksdagen, den behöver inte ha stöd hos en majoritet av ledamöterna.

Historiskt har detta använts flitigt under de borgerliga regeringsåren 1976–1982. Särskilt Ola Ullstens rena folkpartiregering kom fram på detta sätt genom att socialdemokraterna lade ned sina röster, vilket möjliggjorde att Ola Ullsten kunde bilda regering, trots att det var fler som hade röstat emot än för den nya regeringen. Även ett par av Thorbjörn Fälldins regeringar under mandatperioden 1979–1982 saknade majoritet i omröstningarna, men kunde sitta kvar i och med att det inte fanns 175 röster mot regeringen (även om moderaterna inte deltog i den).

Regeringen Löfven använder sig av denna princip sen riksdagsvalet 2014.

ReferenserRedigera

  1. ^ https://lagen.nu/1974:152
  2. ^ https://lagen.nu/1974:152#K6P3
  3. ^ https://lagen.nu/1974:152#K7P3
  4. ^ https://lagen.nu/1974:152#K7P5

Externa länkarRedigera