Öppna huvudmenyn

Ålands självstyrelse är Ålands officiella benämning på landskapets autonomi inom Finland. I andra sammanhang kallas självstyrelsen Ålands självstyre eller Ålands autonomi.

Självstyrelsen grundar sig i Ålandsfrågan och dess lösning enligt Ålandsmodellen. Självstyret är en del av det minoritetsskydd som getts Åland i internationella fördrag. För att leva upp till dessa fördrag har Finland en självstyrelselag som reglerar Ålands självstyrelse. Självstyrelselagen antas och ändras av Finlands riksdag i grundlagsenlig ordning. Ålands lagtings samtycke krävs för alla ändringar av lagen. Eftersom självstyrelselagen delar den politiska makten mellan riket och Åland kan maktdelningen inte ändras utan att rikets och Ålands representanter är överens. För att tolka självstyrelselagstiftningen finns Ålandsdelegationen som består av Ålands landshövding och två representanter vardera för Ålands landskapsregering och Finlands regering.

Innehåll

Åländsk lagstiftningRedigera

Huvudartikel: Ålands lagting

Självstyrelselagen ger Åland lagstiftningsbehörighet inom vissa områden. Inom dessa områden gäller inte lagar stiftade av Finlands riksdag. Ålands landskapslagar stiftas av Ålands parlament som heter Ålands lagting. Ålands lagting tillämpar lagstiftande makt i den utsträckning som självstyret tillåter, i övrigt gäller på Åland de lagar som Finlands riksdag stiftat.

Områden där Åland har egen lagstiftnings- och förvaltningsbehörighetRedigera

  • Ålands lagtings organisation och uppgifter samt val av lagtingets ledamöter; landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar.
  • Landskapets tjänstemän, tjänstekollektivavtal för landskapets anställda, disciplinär bestraffning av landskapets tjänstemän.
  • Arbetspensionsskydd för landskapets anställda och för förtroendevalda inom landskapsförvaltningen samt för rektorer, lärare och timlärare vid grundskolor i landskapet.
  • Landskapets flagga och vapen och deras användning i landskapet, användningen av landskapets flagga på landskapets fartyg samt på handelsfartyg och fiske-, fritids- och därmed jämförbara farkoster som har hemort i landskapet, dock så att statliga ämbetsverks och inrättningars samt enskildas rätt att använda rikets flagga inte får inskränkas.
  • Kommunindelning, kommunala val, kommunernas förvaltning, kommunernas tjänsteinnehavare, tjänstekollektivavtal för kommunernas anställda, disciplinär bestraffning av kommunernas tjänsteinnehavare.
  • Landskapet tillkommande tilläggsskatt på inkomst och tillfällig extra inkomstskatt, landskapet tillkommande närings- och nöjesskatter, grunderna för avgifter till landskapet, kommunerna tillkommande skatter.
  • Allmän ordning och säkerhet med vissa undantag.
  • Byggnads- och planväsendet, grannelagsförhållanden, bostadsproduktion,
  • Inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter för allmänt behov mot full ersättning.
  • Hyra och hyresreglering, lega av jord,
  • Natur- och miljövård, friluftsliv, vattenrätt.
  • Fornminnen, skydd av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och föremål i landskapet,
  • Hälso- och sjukvård, med de vissa undantag.
  • Socialvård; tillstånd till utskänkning av alkoholdrycker.
  • Undervisning, läroavtal, kultur, idrott, ungdomsarbete; arkiv-, biblioteks- och museiväsendet med vissa undantag.
  • Jord- och skogsbruk; styrning av lantbruksproduktionen.
  • Jakt och fiske, registrering av fiskefartyg, styrning av fiskerinäringen,
  • Djurskydd och veterinärväsendet med vissa undantag.
  • Tillvaratagande av jordbruksmarks, skogsmarks och fiskevattens produktionsförmåga; skyldighet att i sådant syfte mot full ersättning i någon annans besittning för viss tid upplåta jordbruksmark och fiskevatten som är outnyttjade eller endast delvis utnyttjade.
  • Rätt att leta efter, inmuta och utnyttja mineralfyndigheter.
  • Postväsendet samt rätt att utöva rundradio- och televisionsverksamhet inom landskapet.
  • Vägar och kanaler, vägtrafik, spårbunden trafik, båttrafik, farleder för den lokala sjötrafiken.
  • Näringsverksamhet med vissa undantag.
  • Främjande av sysselsättningen.
  • Statistik om förhållandena i landskapet.
  • Beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.
  • Utsättande och utdömande av vite samt användning av andra tvångsmedel inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.
  • Övriga angelägenheter som enligt grundsatserna i självstyrelselagen skall hänföras till landskapets lagstiftningsbehörighet.

Områden där Åland är beroende av Finlands riksdag och regeringRedigera

  • Statsbeskattning
  • Bank, finans, försäkring
  • Sjöfartsfrågor
  • Utrikeshandel
  • Kyrkan
  • Arbetsrätten
  • Civilrätten
  • Handelsrätt
  • Valuta
  • Rättsväsende
  • Utrikespolitik
  • Internationella avtal

Ålands offentliga förvaltningRedigera

Huvudartikel: Landskapet Åland

Självstyrelsen gör att många av statens uppgifter sköts av det självstyrda landskapet Åland. På Åland är den offentliga förvaltningen uppdelad mellan Landskapet Åland och Ålands 16 kommuner. De uppgifter som på Åland sköts av finska staten hanteras av Statens ämbetsverk på Åland, som är en statlig myndighet.

De förvaltningsuppgifter som enligt självstyrelselagen tillhör Ålands behörighet sköts av Ålands landskapsregering. Samlingsnamnet för Ålands landskapsregering och Ålands landskapsförvaltning är Landskapet Åland.

Inget ekonomiskt självstyreRedigera

Ålands självstyre omfattar inte det ekonomiska området. Åland har inte rätt att uppbära skatter eller tullar för att finansiera den offentliga verksamhet som självstyrelsen innebär. Finska staten uppbär skatter, tullar och avgifter på Åland såsom i landet i övrigt. Ålands kompenseras för landskapets utgifter genom att ett anslag i statsbudgeten ställs till Ålands lagtings förfogande. Anslaget utgör 0,45 procent av inkomsterna i statsbokslutet med undantag för statens lån. Med denna klumpsumma skall Åland sköta sådana angelägenheter som annars skulle handhas av statliga myndigheter. Lagtinget beslutar fritt om fördelningen av klumpsumman.

Det faktum att Åland saknar egen beskattningsrätt gör att det åländska självstyret är svagare än många andra autonoma regioners självbestämmande.

Åländsk hembygdsrättRedigera

Som en del av självstyrelsen har man på Åland ett regionalt medborgarskap kallat Åländsk hembygdsrätt. Hembygdsrättens huvudsaklig uppgift att skydda det svenska språket på Åland och den åländska kulturidentiteten.

Hembygdsrätten reglerar vem som får äga mark eller fastigheter samt driva näringsverkssamhet på Åland. Finska medborgare som flyttat till Åland före tolv års ålder och har hembygdsrätt är befriade från värnplikt.

HistoriaRedigera

Huvudartikel: Ålands historia
 
Ålands första flagga komponerades till den stora sångfesten i Mariehamn 1922, men förbjöds 1935 av finländska myndigheter

Då Finland blev självständigt från Ryssland 1917 började tanken hos ett antal personer att det bästa för ålänningarna vore att Åland skulle återförenas med Sverige. Det växte så småningom till en rörelse som fick namnet Ålandsrörelsen. Samtidigt så växte fram en gruppering av ålänningar med åsikten att Åland borde bli självstyrda och höra till Finland, Ålandskommittén.

Johannes Holmberg och Arthur Tollet var Ålandskommitténs representanter i Tulenheimmokommittén som på uppdrag av Finlands president hösten 1919 arbetade fram ett förslag till Finlands Riksdag. Efter månader av livlig debatt i riksdagen, godkändes slutligen i maj 1920 en lag där Åland fick självstyrelse, dock hade förslaget från Tulenheimokommittén urvattnas en del för att det skulle kunna godkännas av en majoritet av den finska riksdagen. [1]

När lagen presenterades den 4 juni 1920 i Mariehamn av statsminister Rafal Erich, så vägrade Ålandsrörelsen att ta emot lagen och tågade ut i protest eftersom de ville att Åland skulle höra till Sverige. Detta slutade med att ledarna för Ålandsrörelsen Julius Sundblom och Carl Björkman blev arresterade följande dag av de finska myndigheterna. [2] Resultatet av arrestering blev att Ålandsfrågan blev internationell och togs upp av Nationernas Förbund. Svenskarna med sjöminister Erik Palmstierna i spetsen hade arbetat hårt för att få upp Ålandsfrågan på internationell nivå och enligt Palmstierna i sin dagbok, var han mycket nöjd att ålänningarna hade blivit fängslade[3].

Ålandsrörelsen kämpade för återförening men Nationernas förbund avgjorde Ålandsfrågan då de beslutade att Åland skulle tillhöra Finland, men att Finland måste garantera ålänningarnas svenska språk och kultur. I och med detta var självstyrelsen närmare det förslag som Tulenheimokommittén ursprungligen hade arbetat fram hösten 1919, men garantierna hade blivit bortplockat. Tack vare detta accepterade ålänningarna det självstyre som Finland erbjudit Åland.

Den 9 juni 1922 sammanträdde Ålands landsting till sitt första plenum. Julius Sundblom blev Ålands landstings talman, Johannes Eriksson blev vice talman och Carl Björkman blev Ålands första Lantråd.

Därmed övertog landstinget lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten på flera områden från finska staten och Ålands län. Den 9 juni blev därefter Ålands självstyrelsedag. Landstinget som numera benämns Ålands lagting tog aldrig till sig benämningen Ålands län utan använder istället termen landskap för att beskriva sitt behörighetsområde.

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ”Förarbeten till 1920-års lag”. https://www.lagtinget.ax/sjalvstyrelsen/sjalvstyrelselagen/1920-ars-lag/lagen-1920. Läst 6 februari 2018. 
  2. ^ Isaksson, Martin. Carl Björkman- Ålands första Lantråd 
  3. ^ Palmstierna, Erik. Orostider II