Öppna huvudmenyn

Ålandsfrågan var en tvist mellan Sverige och Finland om de åländska öarnas politiska tillhörighet, det vill säga om Åland skulle tillhöra Finland eller Sverige. Lösningen på Ålandsfrågan, som kallas Ålandsmodellen, har därefter använts som ett prejudikat för hur man på ett framgångsrikt sätt kan lösa mellanstatliga konflikter.

Ålandsfrågan under 1800-taletRedigera

Ålandsfrågan hade under 1800-talet varit mer eller mindre aktuell ända sedan Sverige tappade Åland i det finska kriget och Freden i Fredrikshamn år 1809. [1] Mot bakgrund av Ålands närhet till Sveriges huvudstad Stockholm och dess strategiska placering mitt i Östersjön blev det efter freden angeläget för Sverige att antingen få tillbaka Åland eller att säkerställa att det inte skulle finnas några befästningar på ögruppen. Detta uppfylldes i och med att signatärstaterna efter Krimkriget Storbritannien, Frankrike och Ryssland enades om att så inte fick ske [2] varmed Åland undgick att befästas under nästkommande halvsekel.

Ålandsfrågan från 1900-1913Redigera

I början på 1900-talet inträffade dock två händelser som påverkade maktbalansen i Östersjön. Ryssland tappade i stort sett nästan hela sin Östersjöflotta i Rysk-Japanska kriget 1905, och samma år sprack även den Svensk-Norska unionen. Detta gjorde att Ryssland ville befästa Åland på nytt, i och med att landets vapenkraft i Östersjön var rejält försvagad. Ryssarna med dess utrikesminister Aleksandr Izvolskij i spetsen arbetade med framför allt Tyskland och Sverige för att få Ålandsservitutet upphävt. Efter år av förhandlingar tillkom till slut det s.k. Östersjöavtalet 1908 som dåvarande strandstater (Sverige, Danmark, Tyskland och Ryssland) undertecknade i april 1908. I fördraget bestämdes att status quo skulle upprätthållas i Östersjön, dvs. att allt skulle förbli som det var – även beträffande Åland. [3]

Ålandsfrågan 1914-1916Redigera

 
Sveriges sjöförsvarsminister Erik Palmstierna förespråkade att Sverige skulle ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland.

I och med att första världskriget startade augusti 1914 och Storbritannien, Frankrike och Ryssland var på samma sida (Ententen) och det gick rykten att Tyskland skulle göra en väpnat anfall mot Åland och sedan använda ögruppen som bas för vidare anfall mot Finland och Ryssland, så gick Frankrike och Storbritannien med på att Ryssland fick påbörja befästningsarbeten trots Ålandsservitutet. Ryssland informerade Utrikesminister Knut Wallenberg i början på januari 1915 om att man hade påbörjat befästningsarbetet. Den svenska allmänheten fick sedan reda på detta i och med Professor Steffens interpellation i andra kammaren den 17 maj 1916.

Ålandsfrågan 1917- 1918Redigera

Den ryska revolutionen tog bort mycket av stridsmoralen och disciplinen hos de ryska styrkorna. På Åland bildades i augusti 1917 Ålandsrörelsen som kämpade för en återförening med det gamla moderlandet Sverige. Rörelsen sände en delegation till Sverige för att framföra beslutet att begära Ålands återförening med Sverige. Den 27 januari 1918 – dagen efter det finska inbördeskrigets utbrott – anlände den åländska delegationen till Stockholm. Sändebuden hade med sig namnunderskrifter från 7 097 ålänningar [4] motsvarande 96 % av den myndiga befolkningen (denna procentsats finns i många historiebeskrivningar av Ålandsfrågan och uttrycket är myntat av Johannes Eriksson). Gyrid Högman bevisade sedermera i sin avhandling 1981 att den siffran är starkt överdriven. [5]

Den 13 februari 1918 anlöpte två svenska fartyg åländska hamnar för att evakuera ålänningar som ville till Sverige. Den 23 februari landsteg en svensk expeditionskår på Åland. Den svenska militära närvaron innebar att Åland tillfälligt ställdes under svenskt beskydd. Kåren medlade mellan kvardröjande ryska soldater och Nystads Kåren. Situationen blev om möjligt mera komplicerad när tyska styrkor anlände till Åland den 5 mars 1918. Tyskarnas närvaro gjorde att svenskarna måste avbryta sin militära expedition på Åland. Detta var en stor missräkning för främst Erik Palmstierna, men även för Sverige. För att inte gå helt lottlösa från sin Ålandsexpeditionen åberopade svenskarna att man skulle sätta igång demoleringar av de ryska befästningarna på Åland. Eftersom demoleringar var en av paragraferna i separatfreden mellan Tyskland och Ryssland 3 mars 1918 påbörjades förhandlingar om demoleringarna mellan Sverige, Tyskland och Finland. Sverige var klart drivande i denna fråga. Avtalet skrevs under den 30 december 1918 av Tyskland, Finland och Sverige [6]

Parallellt med att Ålandsrörelsen som hade mål att Åland skulle höra till Sverige, så startades en rörelse med ålänningar för tillfället verksamma i Helsingfors med målet att Åland skulle bli självstyrande och höra till Finland den s.k. Ålandskommittén. Deras taktik var att påverka de finska politikerna genom att skicka åt dem skisser på hur en Åländsk självstyrelse skulle kunna se ut. [7]

Ålandsfrågan 1919Redigera

Ålandsfrågan blir nu en tvist mellan Sverige och Finland om de åländska öarnas politiska tillhörighet, det vill säga om Åland skulle tillhöra Finland eller Sverige.

Sverige hade i samband med demoleringsavtalet i mitten på november 1918 börjat gå trögt, skickat en not till Finland för att sätta press på dem i förhandlingarna. Ålandsnoten överlämnades i Helsingfors den 19 november. Det finländska avvisande svaret dröjde länge, till början av juni 1919. Då var Finlands ställning stärkt tack vare västmakternas erkännande av den Finland som eget land (maj 1919 Storbritannien, Frankrike och USA) för Sverige återstod försöken att få Ålandsfrågan förelagd till fredskonferensen[8] .

I början av 1919 reste en åländsk delegation bestående av Johannes Eriksson, Julius Sundblom och Johan Jansson till London och fredskonferensen i Paris för att väcka internationell opinion för Ålands anslutning till Sverige. Vid hemkomsten till Åland i mars 1919 publicerade delegaterna ett manifest som förespråkade förening med Sverige. Den finska senaten (regeringen) avvisade den 11 juni 1919 Sveriges begäran om folkomröstning. Den 19 juni svarade Sveriges regering, med hänvisning till den nationella självbestämmanderätten att ålänningarna själva måste tillåtas välja. Den svenska ståndpunkten var att frågan ska avgöras i samband med fredskonferensen i Versailles. Ålandsfrågan tas dock inte upp, utan skjuts vidare till Nationernas Förbund.[9]

Ålandskommittén hade lyckats i sitt uppsåt att få självstyrelsen som en lösning för de finländska myndigheterna mycket tack vare att man var hårt pressat internationellt att göra någon typ av kompromisslösning för ålänningarna[7].

Ålandsfrågan 1920Redigera

I början på 1920 ser Ålandsfrågan ut att försvinna från hetluften, men då ordnar Erik Palmstierna så att det s.k. illegala landstinget som han var med att starta upp tillsammans med Julius Sundblom sommaren 1919 kommer på officiellt besök till Stockholm i maj 1920. Där träffar den åländska delegationen Kung Gustav V och Carl Björkman läser upp en åländsk vädjan till kungen att Åland skall få bli svenskt. Talet från ålänningarna är skrivet av Erik Palmstierna, men även svaret från Kungen är skrivet av samma person. [10] När den åländska delegationen kommer tillbaka till Åland så kommer den finska statsministern Rafael Erich några dagar senare med rykande färska Åländska självstyrelselagen som den finska riksdagen efter mycket manglande hade godkänt. Representanterna för Ålandsrörelsen med Julius Sundblom och Carl Björkman i spetsen vägra ta emot den och stegar ut ur rummet. Det hela slutar med att de blir fängslade dagen efter. Därmed är nu Ålandsfrågan uppe på internationell nivå och Engelsmännen tar upp frågan till Nationernas Förbund.

På hösten utreder man först om frågan är en intern fråga eller ej med hjälp av en juristkommission som arbetar med frågan under september månad. De kommer fram att den inte är intern finsk angelägenhet, så i månaden efteråt så utser man en rapportörskommitté som utreder frågan under hösten och vintern 1920. De intervjuar alla parter, allt från den finske chefsförhandlaren Carl Enckell i Paris [11] till att man besöker Erik Palmstierna i Stockholm [10] och Ålandskommittén och Ålandsrörelsen på Åland [12] .

Ålandsfrågan 1921 och LösningenRedigera

Huvudartikel: Ålandsmodellen

Våren 1921 avlämnar rapportörerna sitt betänkande och rekommendation [13] och den överensstämmer i mycket stora drag det som Ålandskommittén hade haft som lösning från första början. Tvisten avgjordes 1921 av Nationernas Förbund. Ålandslösningen innebar att Åland tillerkändes republiken Finland, med villkoret att Ålands språk och kultur respekterades. Lösningen på Ålandsfrågan som kallas Ålandsmodellen har därefter använts som ett prejudikat för hur en mellanstatlig konflikt kan lösas på ett framgångsrikt sätt. Lösningen har även betecknats som en diplomatisk seger för den finländska delegationen som leddes av Carl Enckell. Sveriges statsminister Hjalmar Branting sade sig inte kunna acceptera beslutet, men deklarerade samtidigt att Sverige inte tänkte genomdriva sina krav med militära medel. Som en följd av Ålandsfrågan förblev relationerna mellan Sverige och Finland spända fram till dess att det internationella läget började förändras i mitten av 30-talet. Ett förslag att upphäva Ålandskonventionen, som gemensamt lades fram av Finland och Sverige 1938 i den s. k. Stockholmsplanen, aktualiserade än en gång Ålandsfrågan. Sovjetunionens avvisande hållning och krigsutbrottet 1939 försvårade dock förhandlingarna, som definitivt avbröts, då Sverige efter vinterkrigets utbrott vägrade att medverka vid försvaret av Åland.[14]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ ”Riksarkivet om Ålandsfrågan”. https://riksarkivet.se/alandsfragan. Läst 3 juli 2017. 
  2. ^ {{We i Parisfreden i det s.k. Ålandsservitutet bbref|url=https://www.lagtinget.ax/sites/www.lagtinget.ax/files/internationella_avtal_1856-1992.pdf%7Ctitel=Ålandsservitutet%7Chämtdatum=2017-07-03}}
  3. ^ Sammanfattning om Ålandsfrågan, svenska Hemliga Utskottet maj 1916
  4. ^ Eriksson, Johannes (1961). Ålandsfrågan 1917–1921: minnen och upplevelser. sid. 25 
  5. ^ Ålänningar och Ålandsfrågan - Gyrid Högman [1981]
  6. ^ Rystad, Göran. Ålandsbefästningarnas demolering och kampen om Åland 1918-1919 
  7. ^ [a b] ”Ålandskommitténs verksamhetsberättelse 1918-1922”. https://www.slideshare.net/amazingmaz/landskommittns-verksamhet. Läst 6 december 1923. 
  8. ^ Norman, Torbjörn. Drömmen om Fennoskandia 
  9. ^ Skogsjö, Håkan (1996). Tre ålänningar i Paris 
  10. ^ [a b] Palmstierna, Erik (1954). Dagjämning 
  11. ^ Enckell, Carl (1956). Politiska minnen. 2 
  12. ^ Ragnar Numelins berättelse från rapportörernas resa, Bilaga XI i Ålandskommittens arkiv
  13. ^ Report presenter to the Council Of League - The Commission Of Rapporteurs [1921]
  14. ^ Bra Böckers lexikon, 1981.

Externa länkarRedigera