Wikipedia

Ålandsfrågan

politisk diskussion om Ålands nationstillhörighet

Ålandsfrågan var en tvist mellan Sverige och Finland om de åländska öarnas politiska tillhörighet, det vill säga om Åland skulle tillhöra Finland eller Sverige. Lösningen på Ålandsfrågan, som kallas Ålandsmodellen, har därefter använts som ett prejudikat för hur man på ett framgångsrikt sätt kan lösa mellanstatliga konflikter.

Ålandsfrågan under 1800-talet redigera

Ålandsfrågan hade under 1800-talet varit mer eller mindre aktuell ända sedan Sverige förlorade Åland i det finska kriget och Freden i Fredrikshamn år 1809.[1] Mot bakgrund av Ålands närhet till Sveriges huvudstad Stockholm och dess strategiska placering mitt i Östersjön blev det efter freden angeläget för Sverige att antingen få tillbaka Åland eller att säkerställa att det inte skulle finnas några befästningar på ögruppen. Detta uppfylldes i och med att signatärstaterna efter Krimkriget – Storbritannien, Frankrike och Ryssland – enades om att så inte fick ske i Parisfreden i det så kallade Ålandsservitutet[2] varmed Åland undgick att befästas under nästkommande halvsekel.

Ålandsfrågan från 1900–1913 redigera

I början på 1900-talet inträffade dock två händelser som påverkade maktbalansen i Östersjön. Ryssland förlorade i stort sett nästan hela sin Östersjöflotta i Rysk-Japanska kriget 1905, och samma år upplöstes även den Svensk-Norska unionen. Detta gjorde att Ryssland ville befästa Åland på nytt, i och med att landets vapenkraft i Östersjön var kraftigt försvagad. Ryssland med dess utrikesminister Aleksandr Izvolskij i spetsen arbetade med framför allt Tyskland och Sverige för att få Ålandsservitutet upphävt. Efter år av förhandlingar tillkom till slut det s.k. Östersjöavtalet 1908 som dåvarande strandstater (Sverige, Danmark, Tyskland och Ryssland) undertecknade i april 1908. I fördraget bestämdes att status quo skulle upprätthållas i Östersjön, dvs. att allt skulle förbli som det var – även beträffande Åland.[3]

Ålandsfrågan 1914–1916 redigera

 
Sveriges sjöförsvarsminister Erik Palmstierna förespråkade att Sverige skulle ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland.

I och med att första världskriget startade i augusti 1914 och Storbritannien, Frankrike och Ryssland var på samma sida (Ententen) och det gick rykten att Tyskland skulle göra ett väpnat anfall mot Åland och sedan använda ögruppen som bas för vidare anfall mot Finland och Ryssland, så gick Frankrike och Storbritannien med på att Ryssland fick påbörja befästningsarbeten trots Ålandsservitutet. Ryssland informerade Utrikesminister Knut Wallenberg i början på januari 1915 om att man hade påbörjat befästningsarbetet. Den svenska allmänheten fick sedan reda på detta i och med professor Steffens interpellation i andra kammaren den 17 maj 1916.

Ålandsfrågan 1917–1918 redigera

Den ryska revolutionen tog bort mycket av stridsmoralen och disciplinen hos de ryska styrkorna. På Åland bildades i augusti 1917 Ålandsrörelsen som kämpade för en återförening med det gamla moderlandet Sverige. Rörelsen sände en delegation till Sverige för att framföra beslutet att begära Ålands återförening med Sverige. Den 27 januari 1918 – dagen efter det finska inbördeskrigets utbrott – anlände den åländska delegationen till Stockholm. Sändebuden hade med sig namnunderskrifter från 7 097 ålänningar[4] motsvarande 96 % av den myndiga befolkningen (denna procentsats finns i många historiebeskrivningar av Ålandsfrågan och uttrycket är myntat av Johannes Eriksson). Gyrid Högman bevisade sedermera i sin avhandling 1981 att den siffran är starkt överdriven.[5]

Den 13 februari 1918 anlöpte två svenska fartyg åländska hamnar för att evakuera ålänningar som ville till Sverige. Den 23 februari landsteg en svensk expeditionskår på Åland. Den svenska militära närvaron innebar att Åland tillfälligt ställdes under svenskt beskydd. Kåren medlade mellan kvardröjande ryska soldater och Nystads Kåren. Situationen blev om möjligt mera komplicerad när tyska styrkor anlände till Åland den 5 mars 1918. Den tyska närvaron gjorde att Sverige måste avbryta sin militära expedition på Åland. Detta var en stor missräkning för främst Erik Palmstierna, men även för Sverige. För att inte gå helt lottlösa från sin Ålandsexpeditionen åberopade Sverige att man skulle sätta igång demoleringar av de ryska befästningarna på Åland. Eftersom demoleringar var en av paragraferna i separatfreden mellan Tyskland och Ryssland 3 mars 1918 påbörjades förhandlingar om demoleringarna mellan Sverige, Tyskland och Finland. Sverige var klart drivande i denna fråga. Avtalet skrevs under den 30 december 1918 av Tyskland, Finland och Sverige.[6]

Parallellt med att Ålandsrörelsen som hade som mål att Åland skulle höra till Sverige, så startades en rörelse med ålänningar för tillfället verksamma i Helsingfors med målet att Åland skulle bli självstyrande och höra till Finland – den så kallade Ålandskommittén. Deras taktik var att påverka de finska politikerna genom att skicka åt dem skisser på hur en Åländsk självstyrelse skulle kunna se ut.[7]

Ålandsfrågan 1919 redigera

Ålandsfrågan blev nu en tvist mellan Sverige och Finland om de åländska öarnas politiska tillhörighet, det vill säga om Åland skulle tillhöra Finland eller Sverige.

Sverige hade i samband med att demoleringsavtalet i mitten på november 1918 börjat gå trögt skickat en not till Finland för att sätta press på dem i förhandlingarna. Ålandsnoten överlämnades i Helsingfors den 19 november. Det finländska avvisande svaret dröjde länge, till början av juni 1919. Då var Finlands ställning stärkt, tack vare västmakternas erkännande av Finland som eget land (Storbritannien, Frankrike och USA maj 1919), återstod för Sverige försök att få Ålandsfrågan förlagd till fredskonferensen.[8]

I början av 1919 reste en åländsk delegation bestående av Johannes Eriksson, Julius Sundblom och Johan Jansson till London och fredskonferensen i Paris för att väcka internationell opinion för Ålands anslutning till Sverige. Vid hemkomsten till Åland i mars 1919 publicerade delegaterna ett manifest som förespråkade förening med Sverige. Den finska senaten (regeringen) avvisade den 11 juni 1919 Sveriges begäran om folkomröstning.[9] Man argumenterade för att Åland både geografiskt och historiskt tillhörde Finland. Visserligen är avståndet från Åland till det finska fastlandet dubbelt så långt som till den svenska kusten, men mellan Åland och Finland ligger hundratals små öar, medan det är öppet vatten mellan Åland och Sverige. Dessutom pekade den finska regeringen på att Åland administrativt räknades som en del av Finland under den tid det tillhörde Sverige.[10]

Den 19 juni svarade Sveriges regering, med hänvisning till den nationella självbestämmanderätten att ålänningarna själva måste tillåtas välja. Regeringen framhävde att de svenska förhandlarna vid fredsunderhandlingarna i Fredrikshamn 1809 hade instruktioner att i värsta fall avstå från Finland, men inte Åland, som skulle förbli svenska "såsom de varit sedan urminnes tid".[11] Den svenska ståndpunkten var att frågan skulle avgöras i samband med fredskonferensen i Versailles. Ålandsfrågan togs dock inte upp, utan sköts vidare till Nationernas förbund.[9]

Ålandskommittén hade lyckats i sitt uppsåt att få självstyrelsen accepterad som en lösning av de finländska myndigheterna mycket tack vare att dessa var hårt pressade internationellt att göra någon typ av kompromisslösning för ålänningarna.[7]

Från svensk sida fanns det egentligen ingen större allmän entusiasm för tanken att återfå Åland. Visserligen utgjorde ögruppen ett strategiskt hot mot Sveriges huvudstad eftersom avståndet dit inte var särskilt långt, vilket möjliggjorde moderna artilleriattacker mot Stockholm. Å andra sidan fanns en uppfattning om att förvärvet av Åland skulle kosta betydligt mer än det smakade. Om det skulle utbryta ett nytt krig i Östersjön skulle det krävas kraftiga försvarsåtgärder för att säkerställa att den strategiskt viktiga ögruppen inte skulle hamna i någon av de rivaliserande makternas händer.[11] Det som främst påverkade Sveriges ställningstagande var en önskan att hjälpa en liten, men enig, befolkning av svensk nationalitet att åter bli en del av Sverige.[11]

Ålandsfrågan 1920 redigera

I början på 1920 såg Ålandsfrågan ut att försvinna från hetluften, men då ordnade Erik Palmstierna så att det så kallade illegala landstinget som han var med att starta upp tillsammans med Julius Sundblom sommaren 1919 gjorde ett officiellt besök till Stockholm i maj 1920. Där träffade den åländska delegationen Kung Gustav V och Carl Björkman och läste upp en åländsk vädjan till kungen att Åland skall få bli svenskt. Talet från ålänningarna var skrivet av Erik Palmstierna, men även svaret från kungen var skrivet av samma person.[12] När den åländska delegationen kom tillbaka till Åland så kom den finska statsministern Rafael Erich några dagar senare med rykande färska Åländska självstyrelselagen som den finska riksdagen efter mycket manglande hade godkänt. Representanterna för Ålandsrörelsen med Julius Sundblom och Carl Björkman i spetsen vägrade ta emot den och stegade ut ur rummet. Det hela slutade med att de blev fängslade dagen efter. Därmed var nu Ålandsfrågan uppe på internationell nivå och engelsmännen tog frågan till Nationernas förbund.

På hösten utredde man först om frågan var en intern fråga eller ej med hjälp av en juristkommission som arbetade med frågan under september månad. De kom fram att den inte var en intern finsk angelägenhet utan en internationell som därmed var en fråga för Nationernas förbund. Mot detta avgav finska regeringen en skarp protest.[11] Nationernas förbunds råd beslöt då tillsätta ännu en kommission av tre rapportörer för att ytterligare undersöka frågan som utredde frågan under hösten och vintern 1920. De intervjuade alla parter, allt från den finske chefsförhandlaren Carl Enckell i Paris[13] till att man besöker Erik Palmstierna i Stockholm [12] och Ålandskommittén och Ålandsrörelsen på Åland.[14]

Ålandsfrågan 1921 och lösningen redigera

Huvudartikel: Ålandsmodellen

Våren 1921 avlämnade rapportörerna sitt betänkande och rekommendation[15] och den överensstämde i mycket stora drag med det som Ålandskommittén hade haft som lösning från första början. Rapportörerna, till skillnad från juristkommissionen, ansåg att Finland hade legitima anspråk på Åland och rekommenderade att öarna skulle tillfalla Finland. Från svensk sida hade man redan från början klargjort att Sverige skulle böja sig för rådets beslut, medan Finland däremot hade förklarat att de inte skulle acceptera en dom som berövade dem Åland.[16] Därför fattade Nationernas förbunds råd sitt beslut i enlighet med rapportörernas förslag. Rådet ville – för att använda rapportörernas motivering – undvika att "förödmjuka" Finland genom att låta dem förlora Åland, då en sådan förlust vore "alldeles särskilt bitter för en stat, som har ungdomens ömtåliga stolthet". Samtidigt förväntade man sig att Sverige skulle spela en liknande ädel roll som 1905 då landet "på ett högsinnat sätt löste unionen med Norge".[16]

Tvisten avgjordes 1921 av Nationernas förbund i Ålandskonventionen. Ålandslösningen innebar att Åland tillerkändes republiken Finland, med villkoret att Ålands språk och kultur respekterades. Lösningen på Ålandsfrågan som kallas Ålandsmodellen har därefter använts som ett prejudikat för hur en mellanstatlig konflikt kan lösas på ett framgångsrikt sätt. Lösningen har även betecknats som en diplomatisk seger för den finländska delegationen som leddes av Carl Enckell. Sveriges statsminister Hjalmar Branting sade sig inte kunna acceptera beslutet, men deklarerade samtidigt att Sverige inte tänkte genomdriva sina krav med militära medel. Som en följd av Ålandsfrågan förblev relationerna mellan Sverige och Finland spända fram till dess att det internationella läget började förändras i mitten av 30-talet. Ett förslag att upphäva Ålandskonventionen, som gemensamt lades fram av Finland och Sverige 1938 i den så kallade Stockholmsplanen, aktualiserade än en gång Ålandsfrågan. Sovjetunionens avvisande hållning och krigsutbrottet 1939 försvårade dock förhandlingarna, som definitivt avbröts, då Sverige efter vinterkrigets utbrott vägrade att medverka vid försvaret av Åland.[17]

Ålandsfrågan 1930 redigera

1930 kom Ålands tillhörighet återigen att diskuteras. Det fanns en plan som hette Stockholmsplanen. Den innebar att man skulle upphäva Ålandskonventionen, befästa Åland och ha ett försvarssamarbete mellan Sverige och Finland för att försvara Åland. Planen gillades inte av Sovjetunionen och fick därför skrinläggas.[18]

Se även redigera

Referenser redigera

  1. ^ ”Riksarkivet om Ålandsfrågan”. https://riksarkivet.se/alandsfragan. Läst 3 juli 2017. 
  2. ^ ”Ålandsservitutet”. https://www.lagtinget.ax/sites/www.lagtinget.ax/files/internationella_avtal_1856-1992.pdf. Läst 3 juli 2017. 
  3. ^ Sammanfattning om Ålandsfrågan, svenska Hemliga Utskottet maj 1916
  4. ^ Eriksson, Johannes (1961). Ålandsfrågan 1917–1921: minnen och upplevelser. sid. 25 
  5. ^ Ålänningar och Ålandsfrågan - Gyrid Högman [1981]
  6. ^ Rystad, Göran. Ålandsbefästningarnas demolering och kampen om Åland 1918-1919. Läst 18 augusti 1990 
  7. ^ [a b] ”Ålandskommitténs verksamhetsberättelse 1918-1922”. https://www.slideshare.net/amazingmaz/landskommittns-verksamhet. Läst 3 april 1923. 
  8. ^ Norman, Torbjörn. Drömmen om Fennoskandia. Läst 18 augusti 1990 
  9. ^ [a b] Skogsjö, Håkan (1996). Tre ålänningar i Paris 
  10. ^ Carl Grimberg. ”698 (Svenska folkets underbara öden / IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/9/0700.html. Läst 22 juli 2023. 
  11. ^ [a b c d] Carl Grimberg. ”699 (Svenska folkets underbara öden / IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/9/0701.html. Läst 22 juli 2023. 
  12. ^ [a b] Palmstierna, Erik (1954). Dagjämning 
  13. ^ Enckell, Carl (1956). Politiska minnen. 2 
  14. ^ Ragnar Numelins berättelse från rapportörernas resa, Bilaga XI i Ålandskommittens arkiv
  15. ^ Report presenter to the Council Of League - The Commission Of Rapporteurs [1921]
  16. ^ [a b] Carl Grimberg. ”700 (Svenska folkets underbara öden / IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/9/0702.html. Läst 22 juli 2023. 
  17. ^ Bra Böckers lexikon, 1981.
  18. ^ Nationalencyklopedin. Bd 20. Höganäs: Bra böcker. 1996. sid. 337, Ålandsfrågan. ISBN 91-7024-619-X 

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ålandsfrågan&oldid=54227954”