Ålandsrörelsen

Ålandsrörelsen var den politiska rörelse som kämpade för Ålands återförening med Sverige. Rörelsens främsta förgrundspersoner var Julius Sundblom och Carl Björkman.

Fram till Finska kriget och Freden i Fredrikshamn år 1809 räknades inte Åland till det som idag kallas Finland. Utöver de sex landskap som ansetts vara delar av Finland, överläts Åland, som fram till dess hade ansetts vara en del av Svealand,^{[källa behövs]} och Östra Norrland till Ryska imperiet. Fram till Finlands självständighet 1917 ansågs den svensktalande befolkningen på Åland vara "expatrierade sverigesvenskar".

Ålandsfrågan väcktes under första världskrigets slutskede. Åland var demilitariserat sedan Krim-kriget (freden i Paris 1856) för att undvika rysk hegemoni i Östersjön. Under första världskriget hade, trots detta, ryska trupper stationerats på öarna. När Tsarryssland efter Februarirevolutionen 1917 började falla sönder utkristalliserades Ålandsrörelsen som syftade till Ålands frigörelse från Ryssland och återförening med det gamla moderlandet Sverige.

Ålands kommuner reste minnesstenen 1967 vid Ålands folkhögskola och vars text lyder: "Grunden till självstyrelsen lades 20.8.1917 då valda ombud för åländska kommuner på denna plats krävde Ålands återförening med moderlandet Sverige. - Högt skall det klinga vårt svenska språk."

Den 20 augusti 1917 samlades representanter från 8 av Ålands 16 kommuner på Ålands folkhögskola i Finström på initiativ av Carl Björkman och Johannes Eriksson för en hemlig överläggning. Julius Sundblom deltog i mötet som representant för Mariehamns stadsfullmäktige. På mötet beslöt man att Åland skulle begära återförening med det gamla moderlandet Sverige. En deputation bestående av Julius Sundblom, Carl Björkman, Johannes Eriksson och Gösta Lindeman valdes för att framställa mötets hemliga budskap till de den svenska kungen och regeringen. Avresan försenades dock och protokollet från mötet kunde först överlämnas i mitten av oktober av Nandor Stenlid- Johansson.

Julhelgen 1917 ordnades en namninsamling som på kort tid fick ihop 7 097 namnunderskrifter. Ålandsrörelsen hävdade att detta motsvarade 96 % av befolkningen, men Gyrid Högman bevisade i sin avhandling 1981 att den är starkt överdriven. En Åländsk deputation reste i januari 1918 till Stockholm för att överlämna namninsamlingen till svenska kungen Gustav V.

Finland fritt och Åland svenskt

Före avfärden till Sverige hade Julius Sundblom i december 1917 som redaktör för Tidningen Åland formulerat Ålandsrörelsens devis "Finland fritt och Åland svenskt". Till en början framstår Julius Sundblom som den mest tveksamme till ålänningarnas önskan att återförenas med Sverige, men i takt med att farhågorna om en förfinskning av öarna växte sig allt starkare kom han att ge sig in i rörelsen och blev dess samlande gestalt.

Finska inbördeskriget

Efter Finlands självständighet och det Finska inbördeskrigets utbrott i slutet av januari 1918 blev situationen på Åland komplicerad då soldater från den forna Tsarryska armen fanns kvar på ön. Soldaterna förväntades vara lojala med den röda sidan i inbördeskriget medan ålänningarna i allmänhet sympatiserade med den vita sidan. Julius Sundblom tvingades att gå under jorden och kunde inte återvända till Åland förrän vid Valborg samma år. Under kriget verkade medlemmar i Ålandsrörelsen för att Sverige skulle besätta Åland och spred (antagligen medvetet) uppgifter om att soldaterna begick grova övergrepp mot den åländska civilbefolkningen. Detta resulterar i den svenska Ålandsexpeditionen 1918 som dock snart fann att uppgifterna var kraftigt överdrivna. I mitten av februari utbröt dock strider mellan den vita Nystadskåren och ett rött garde understött av ryska soldater. Den svenska expeditionen medlade mellan de stridande parterna och den 21 februari slöts i Mariehamn ett fredsfördrag. Enligt avtalet skulle Åland utrymmas av både de ryska och de finska trupperna. Efter att den vita regeringen i Finland anhållit om hjälp från Tyskland anlände den 5 mars tyska trupper till Åland varpå de svenska trupperna började lämna Åland. De tyska soldaterna ersattes i början av september 1918 av reguljära finska soldater som fanns kvar på Åland till slutet av januari 1922.

Ålands län bildas

Från finländsk sida var man inte beredd att tillmötesgå ålänningarnas krav på återförening med Sverige utan man ville behålla Åland genom att ge ögruppen en viss grad av självstyre inom Finlands gränser. Ålänningar i Helsingfors bildade Ålandskommittén för att hitta en annan lösning i Ålandsfrågan. Den gick ut på att Åland skulle vara självstyrande och höra till Finland. Finska myndigheter avskiljde Åland från Åbo och Björneborgs län och därmed överfördes en del av beslutsrätten till Åland för att försöka blidka ålänningarna. Den 13 juni 1918 beslutade Finlands senat avskilja Åland från Åbo och Björneborgs län och därmed skapades Ålands län. Hjalmar von Bonsdorff var militärguvernör som hade anlänt till Åland samtidigt som tyskarna landsteg i mars på Åland och han ersattes av William Isaksson som blev Ålands förste landshövding.

Konflikten med Finland

Sveriges sjöförsvarsminister Erik Palmstierna förespråkar att Sverige ska ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland

Efter att de svenska trupperna lämnat Åland och Ålands län grundats fanns återigen en skepsis till vad som är den bästa lösningen för Åland. I Sverige förespråkade bland annat sjöförsvarsministern Erik Palmstierna att Sverige ska ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland. Efter ett besök hos Erik Palmstierna i Stockholm beslutar Julius Sundblom att sätta upp ett åländskt landsting för att representera Åland. Illegala landstinget bildades och triumviratet Björkman – Eriksson – Sundblom kom att stå i ledningen för Ålandsrörelsen och för det åländska styret under ett par decennier framåt.

Landstinget var olagligt och Ålands landshövdingen Hjalmar von Bonsdorff uttalade hot mot separatistledarna. Konflikten med von Bonsdorff handlade även om censur där Sundblom vägrade låta de finländska representanterna diktera vad som skulle tryckas i tidningen. I december 1918 kräver Sveriges regering att en åländsk folkomröstning ska hållas, i vilken frågan om nationell tillhörighet ska avgöras. Den finska regeringen avfärdar kravet, eftersom den finländska ståndpunkten är att Åland är en del av Finland. Den 30 december 1918 enades Sverige, Finland och Tyskland om att förstöra befästningsanläggningar från den ryska tiden.

Under första halvåret 1919 reser en åländsk delegation runt i Europa för att väcka internationell opinion för Ålands anslutning till Sverige. I januari 1919 reser en tremannadeputation bestående av Erikson, Sundblom och Johan Jansson till fredsförhandlingarna i Versailles för att framställa ålänningarnas sak. Vid hemkomsten till Åland i mars 1919 publicerar delegaterna ett manifest som förespråkar förening med Sverige. Den finländska senaten avvisar den 11 juni 1919 Sveriges begäran om folkomröstning. Den 19 juni svarar Sveriges regering - med hänvisning till den nationella självbestämmanderätten att ålänningarna själva måste tillåtas välja. Den svenska ståndpunkten blir att frågan ska avgöras i samband med fredskonferensen i Versailles.

Konflikten med Finland trappades allt eftersom upp. Från finskt håll hade en arbetsgrupp Tulenheimokommittén med bland annat ålänningen Johannes Holmberg tagit fram ett förslag där man erbjöd ålänningarna utvidgat självstyre inom Finlands gränser genom självstyrelselagen som antogs i Finlands riksdag 1920. Finlands statsminister Rafael Erich kom till Åland i juni 1920 för erbjuda självstyrelsen till ålänningarna. Den utvidgade självstyrelsen avvisades kategoriskt av ålänningarna, genom att man demonstrativ marscherade ut från lokalen. Den finska regeringens svar blev att utfärda en arresteringsorder på Björkman, Eriksson och Sundblom, anklagade för högförräderi. Då Eriksson befann sig i Stockholm kunde endast Björkman och Sundblom häktas. Efter fem veckor i häktet släpps de åtalade fria tills vidare, men domen den 2 september blir fällande. Efter starka internationella påtryckningar benådas de båda av regeringen i oktober, efter fem månader i häktet och fällande domar i Åbo hovrätt och i Högsta Domstolen.

Nationernas förbund avgör Ålandsfrågan

Den brittiska regeringen uppmanade Nationernas förbund att behandla Ålandsfrågan. En internationell juristkommission kom fram till att demilitariseringsavtalet från 1856 fortfarande gällde och att Nationernas förbund var behörigt att besluta i frågan.

Lösningen på Ålandsfrågan som även kallas Ålandsmodellen kom att bli en kompromiss där ingen av de tre parterna i konflikten, Finland, Sverige och Åland blev helt lottlösa. Den 24 maj 1921 tillerkände Nationernas förbunds (NF) råd vid sitt möte i Genève Finland suveräniteten över öarna, Sverige garanterades att öarna skulle förbli demilitariserade och Åland fick sitt självstyre. Finland måste även garantera ålänningarnas svenska språk och kultur. Sverige accepterade beslutet under protest. Efter NF:s beslut accepterade även ålänningarna det självstyre som Finland erbjudit Åland vilket i praktiken innebar slutet för Ålandsrörelsen och tanken på återförening med Sverige.

Den 9 juni 1922 sammanträdde Ålands landsting till sitt första plenum. Därmed övertog landstinget lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten på flera områden från finska staten och Ålands län. Ålänningarna kallade sin autonomi inom Finland för Ålands självstyrelse och den 9 juni blev därefter Ålands självstyrelsedag. Trots motgången i NF var ålänningarnas förtroende för Julius Sundblom obruten och vid de första landstingsvalen i maj 1922 fick oppositionen (som var för att Åland skulle vara självstyrt och höra till Finland, Johannes Holmberg) endast ett mandat. Julius Sundblom valdes till Ålands landstings talman, Johannes Eriksson blev vice talman och Carl Björkman blev Ålands första lantråd.

Referenser

Källor

• Eriksson, Johannes (1961). Mina minnen och upplevelser i Ålandsfrågan 1917-1921. Stockholm: Hörsta 
• Salminen, Johannes (1979). Ålandskungen. Helsingfors: Söderström 
• Isaksson, Martin (1988). Carl Björkman: Ålands första lantråd. Mariehamn: Ålands kulturstiftelse 
• Olausson, Pär M (2007). Autonomy and Islands: A Global Study of the Factors that Determine Island Autonomy. Åbo: Åbo Akademi University Press 
• ”Tabell: Antalet riksdagsmandat per valkrets vid vissa riksdagsval mellan 1907 och 2007”. Finlands justitieministeries valwebbplats. http://www.vaalit.fi/uploads/pl9v0fxt.pdfVaalit.fi.