Öppna huvudmenyn

Julius Sundblom

Åländsk chefredaktör och politiker

Ungdom och familjRedigera

Julius Sundblom föddes på klockarbostället i Jettböle vid Jomala Kasberg. Fadern Johan August Sundblom var från Föglö medan modern, Juliana Lovisa, var från Sottunga. Fadern verkade som kantor i Jomala och som lärare i den första ambulatoriska skolan där. Efter studier på den tvåklassiga elementarskolan i Mariehamn läste Julius Sundblom vidare vid seminariet i Nykarleby, Österbotten. Efter examen 1887 fick han tjänst som föreståndare för den privata folkskolan i Norrgård i Jomala. Han gifte sig 1888 med Hilda Fredenberg och paret fick sex barn.[2]

Journalisten och folkbildarenRedigera

Sundbloms journalistiska ådra gavs först uttryck i Åbo Underrättelser där han regelbundet skrev notiser och artiklar från Åland. Den 1 april 1891 utkom det första numret av Tidningen Åland med Sundblom som redaktör.[3] Han kom sedan att verka som chefredaktör för tidningen 1891-96 och 1921-45. Vid flera tillfällen utnyttjade han sin ställning som redaktör till att driva olika folkbildningskampanjer, bl.a. lyckades han få till stånd en fast vinterförbindelse på rutten Stockholm – Åland – Åbo genom att driva en intensiv kampanj i tidningen.[4] Efter en kortare sejour på tidningen Västra Finland återvänder han till Åland 1901. På grund av den ryska censuren av tidningen tvingades Sundblom 1903 till en tvåårig landsflykt i Stockholm. Under tiden i Stockholm verkade han bl.a. som korrespondent för Hufvudstadsbladet.[5]

PolitikernRedigera

Sundbloms politiska intresse väcktes tidigt. Redan 1896 deltog han i det stora svenska partimötet i Helsingfors. Inför Storstrejken 1905 var Sundblom ordförande i strejkkommittén med Carl Björkman som vice ordförande. Enligt Björkman blev Sundblom alltmer radikal i sin framtoning och förordade bl.a. en sprängning av Lågskärs fyr, något som avstyrdes av Björkman och majoriteten i strejkkommittén.[6] Efter representationsreformen 1906 kom Sundblom att bli en av Svenska folkpartiets förgrundsgestalter och vid lantdagsvalet samma år röstades han in på ett finlandssvenskt mandat då landskapet Åland inte fick sitt första egna mandat förrän 1948.[7]

Roll i ÅlandsfråganRedigera

Ålandsfrågan väcktes under första världskrigets slutskede. Åland hade varit demilitariserat och neutraliserat sedan Krimkriget, för att undvika rysk hegemoni i Östersjön. Under första världskriget hade, trots detta, ryska trupper stationerats på öarna[8], i samband med februarirevolutionen 1917 då den ryske tsaren störtades. Även på Åland firades den nya eran om än under mindre och fredligare former.

Den 20 augusti samma år samlades representanter från Ålands alla landsortskommuner i Strömsvik i Finström på initiativ av Carl Björkman och Johannes Eriksson. Sundblom deltog i mötet som representant för Mariehamns stadsfullmäktige. Vid mötet valdes en deputation bestående av Sundblom, Björkman, Johannes Eriksson och Gösta Lindeman för att framföra mötets hemliga budskap till de svenska myndigheterna. I sista stund ställdes resan in då Sundblom meddelade att han ej kunde resa. Eriksson var uppenbart besviken över detta och menade att om bara svenska myndigheter fått budet från Åland i god tid hade frågan fått en annan lösning än den som nu blev.[9] Till en början framstår Sundblom som den mest tveksamme till ålänningarnas önskan att återförenas med Sverige, men i takt med att farhågorna om en förfinskning av öarna växte sig allt starkare kom han att ge sig in i rörelsen och blev dess samlande gestalt.[10] Vid överlämnandet av 7 097 namn (motsvarande 96 % av den myndiga befolkningen)[11] avstod emellertid Sundblom återigen med hänvisning till sitt uppdrag som lantdagsman[12]

Vid inbördeskrigets utbrott i slutet av januari 1918 tvingades Sundblom att gå under jorden och kunde inte återvända till Åland förrän vid valborg samma år. Enligt Björkman uppstod återigen tvivel om vad som vore den bästa lösningen för Åland, men efter ett besök hos den svenske sjöministern Erik Palmstierna i Stockholm var Sundblom fast besluten att följa ministerns råd och bilda ett åländskt landsting, trots landshövdingen Hjalmar von Bonsdorffs hotelser mot separatistledarna.[13] Triumviratet Björkman – Eriksson – Sundblom kom nu att stå i ledningen för Ålandsrörelsen och för det åländska styret under ett par decennier framåt. Konflikten med von Bonsdorff handlade även om censur, då Sundblom vägrade låta de finländska representanterna diktera vad som skulle tryckas i tidningen.[14] I januari 1919 reste en tremannadeputation bestående av Eriksson, Sundblom och Johan Jansson till fredsförhandlingarna i Versailles för att framföra ålänningarnas sak.

Konflikten med Finland trappades alltjämt upp. Ett förslag från finsk sida i juni 1920 om utvidgad åländsk självstyrelse avvisades kategoriskt av ålänningarna. Den finska regeringens svar blev att utfärda en arresteringsorder på Björkman, Eriksson och Sundblom, anklagade för högförräderi. Då Eriksson befann sig i Stockholm kunde endast Björkman och Sundblom häktas. Efter fem veckor i häktet släpptes de åtalade fria tills vidare, men domen den 2 september blev fällande. Efter starka internationella påtryckningar benådades de båda av regeringen i oktober, efter veckorna i häktet och fällande domar i Åbo hovrätt och i Högsta Domstolen.[15] Den 24 maj 1921 tillerkände Nationernas Förbund vid sitt möte i Genève Finland suveräniteten över öarna, Sverige garanterades att öarna skulle förbli demilitariserade och Åland fick sitt självstyre. Trots motgången i Nationernas Förbund var ålänningarnas förtroende för Sundblom obruten, och vid de första landstingsvalen i maj 1922 fick oppositionen endast ett mandat.[16]

Tiden efter ÅlandsfråganRedigera

I det nyvalda landstinget kom Sundblom att väljas till talman, en post han innehade fram till sin död. Johannes Eriksson blev vice talman och Carl Björkman blev lantråd. I upptakten till andra världskriget väcktes på nytt frågan om öarnas befästning. Sundblom reagerade starkt mot ett förslag till åländsk värnplikt, i motsats till Björkman. Konfrontationen blev under hösten 1938 total. Björkman befarade att en stundande internationell konflikt skulle leda till ockupation av de obefästa öarna, medan Sundblom menade att risken för ockupation vore större om de befästes.[17] Ett bondetåg till stöd för en fortsatt demilitarisering kom att markera ett starkt stöd för Sundblom, och efter ett misstroendevotum mot Björkman i november 1938 framstod Sundblom åter som segrare.[18] Striden markerade slutet för det tidigare så framgångsrika triumviratet. Björkman hade avgått och Eriksson, som stått på Sundbloms sida, var sjuklig och dog ett halvår senare. Kvar var Ålandskungen Julius Sundblom, som vid sin 80-årsdag hyllades med en adress med närmare 7 000 namn som tecken på tillgivenhet och respekt. Drygt en månad senare dog Sundblom till följd av gallvägslidande och gulsot på Karolinska sjukhuset i Stockholm.[19]

ReferenserRedigera

KällorRedigera

  • Eriksson, Johannes (1961) Mina minnen och upplevelser i Ålandsfrågan 1917-1921. Stockholm : Hörsta
  • Isaksson, Martin (1988) Carl Björkman: Ålands första lantråd. Mariehamn: Ålands kulturstiftelse
  • Olausson, Pär M. (2007) Autonomy and Islands: A Global Study of the Factors that Determine Island Autonomy. Åbo: Åbo Akademi University Press
  • Salminen, Johannes (1979) Ålandskungen. Helsingfors: Söderström
  • Vaalit.fi Antalet riksdagsmandat per valkrets vid vissa riksdagsval mellan 1907 och 2007 https://web.archive.org/web/20070104191020/http://www.vaalit.fi/uploads/pl9v0fxt.pdf

NoterRedigera

  1. ^ Salminen, J. (1979) Ålandskungen. Stockholm: Rabén & Sjögren
  2. ^ Salminen (1979: 9-11)
  3. ^ Salminen (1979: 12-13)
  4. ^ Salminen (1979: 20-22)
  5. ^ Salminen (1979: 27-30)
  6. ^ Isaksson (1988: 41-42)
  7. ^ Vaalit.fi
  8. ^ Olausson (2007: 146)
  9. ^ Eriksson (1961: 24-25)
  10. ^ Salminen (1979: 56)
  11. ^ Eriksson (1961: 25)
  12. ^ Salminen (1979: 63), Eriksson (1961: 29)
  13. ^ Isaksson (1988:116-117)
  14. ^ Salminen (1979: 70-71)
  15. ^ Salminen (1979: 118-123); Isaksson (1988: 139-150); Eriksson (1961: 54-55)
  16. ^ Salminen (1979: 135)
  17. ^ Salminen (1979: 189)
  18. ^ Isaksson 1988: 238-239)
  19. ^ Salminen (1979: 260-261)

Externa länkarRedigera

Företrädare:
Ålands lagtings talman
1922-1945
Efterträdare:
Johannes Holmberg