Ålandskommittén var en gruppering i Helsingfors som bildades när nationen Finland blev självständig december 1917.[1] Denna grupp av ålänningar ville att Åland skulle vara självstyrande, men höra till Finland [2]. Bildandet av Ålandskommittén var en motreaktion till de strävanden som fanns på Åland, att Åland skulle ansluta sig till Sverige (denna gruppering kallades för Ålandsrörelsen).

Grundarna för Ålandskommittén var arkitekterna Lars Sonck, Bertel Jung samt arkeolog Björn Cederhvarf och den bildades mitt under finska inbördeskriget, våren 1918. Ålandskommittén hade mycket bra bakgrundsinformation om vilka behoven för ålänningarna kunde vara på Åland. Detta efter medlemmarnas många år på Åland och framför allt tack vare deras arbete och engagemang i Föreningen Ålands Vänner. Enligt deras analys var det bästa för ålänningarna, samt för de svenskspråkiga i Finland (Finlandssvenskarna), att Åland skulle stanna kvar i Finland men få utökade rättigheter och garantier för att kunna fortsätta använda sitt modersmål (svenska).

Det fanns ingen färdig mall eller liknande lösning att använda som förlaga för att driva idén om självstyrelse. Två av medlemmarna var arkitekter, så de var vana att skapa nya lösningar på papper som även måste hålla i praktiken. Deras stora utmaning var att övertyga den finska staten om att självstyrelse för Åland var en bra lösning även för Finland.

Ålandskommittén kompletterades med ytterligare några medlemmar under våren 1918: Reinhold Hausen, L.W. Fagerlund och kommitténs blivande ordförande Arthur Tollet.[3]

Ålandskommitténs första P.M. av fem till finska myndigheterRedigera

Ålandskommitténs första P.M. om självstyrelselösningen skickades till finska myndigheter 14 maj 1918[4], till Alexander Frey som satt i de två första regeringarna. I den första, Självständighetssenaten, satt han som minister och hade hand om inrikesfrågor och som civilminister i den andra, Regeringen Paasikivi I.

I den första versionen av självstyrelselagen tog man upp sju huvudpunkter. Kortfattat handlade de om[5]:

  1. Civilförvaltning: Ett “särskilt län“ som styrs av en på Åland bosatt landshövding.
  2. Självförvaltning: Att man skulle få självbestämmande inom ett antal områden.
  3. Nationalitetsfrågan: Svenska blir det officiella språket och för att bli ämbetsman på Åland måste man behärska svenska fullständigt, samt att i diskussioner med finska myndigheter används svenska.
  4. Militärfrågan: Ålänningar gör tjänst enbart i flottan och på båtar med svenskt kommandospråk.
  5. Kommunikationernas ordnande: Förbättrade kommunikationer med sjöfartslederna. Både externa till sjöss (som dagliga ångbåtsturer till Åbo och Stockholm) och att till lands anlägga “spårväg” Mariehamn-Godby-Geta samt Eckerö-Godby-Bomarsund.
  6. Jordbrukets tillgodoseende: Dela av "småbrukarlägenheter" från kungsgårdarna.
  7. Undervisningsväsendet: inrättade av ett fullständigt läroverk, ledande till universitet och högskolor, med bland annat jordbruksskola och yrkesskola.

Mötet med Alexander Frey resulterade i att dåvarande chefen för civilexpeditionen, senator Arthur Castrén uppkallade doktor Arthur Tollet till ett samtal i frågan och erbjöd honom å senatens vägar landshövdingsposten i det nybildade Ålands län, vilken då för första gången skulle besättas ordinarie efter det att militärguvernörsposten indragits. Då Tollet av diverse skäl inte ansåg sig kunna ta befattningen erbjöds den åt magister Eric von Rettig och då även han avböjde, utnämndes hovrättsrådet William Isaksson i juni 1918 till landshövding i Ålands län.[3]

Hösten 1918Redigera

I kommittén inträdde under hösten 1918 nya medlemmar: Otto Andersson, Ragnar Numelin och Jim Östling. Kommittén ägnade vid denna tid sin uppmärksamhet åt de övriga i promemorian gjorda förslagen. Från regeringens sida upptogs ålandsfrågan under sommaren och hösten 1918 helt och hållet av konferenser mellan delegerade från Finland, Sverige och Tyskland, angående Ålands befästningar och hur de skulle demoleras. Då Ålandsfrågan i övrigt fick vila beslöt kommittén, i syfte att påskynda saken, att till statsrådet inlämna en längre skrivelse, daterad den 21 december 1918 och undertecknad samma kommittémedlemmar som undertecknat promemorian i maj 1918.

Skrivelsen till statsrådet[6] gav uttryck åt den bitterhet och avoghet gentemot det övriga Finland, som hos ålänningarna alstrats på grund av svikna förväntningar. Den underströk vidare vikten av att, genom lämpliga åtgärder och snarast, detta skulle lösas. Återigen framfördes förslagen enligt följande:

  • självförvaltning
  • nationalitetsgarantier
  • lättnader i värnpliktens fullgörande
  • samt berördes åtgärder,
    • kommunikationerna
    • jordbruket
    • undervisningsväsendet
    • sjuk- och fattigvården
    • skatteförmedling
    • amnesti
    • samt upplysningsverksamhet. [7]

Våren 1919Redigera

Medlemsantalet i Ålandskommittén utökades under våren. Det skedde i samband med att en kommitté som tillsattes av finska myndigheter skulle ta fram förslag till förbättring på Åland. I mångt och mycket ett resultat från PM II. Den 14 januari 1919 tillsattes en kommitté bestående av hovrättsrådet A. Juselius, medicinalrådet L.W. Fagerlund, arkitekten Bertel Jung, sjökaptenen Johan Wennström (sedermera ersatt med sjökapten G.S. Gustafsson), jordbrukaren Fridolf Sundberg och bonden Johannes Holmberg "för uppgörande av förslag till nödigbefunna administrativa åtgärder, vilka vore ägnade att befrämja befolkningens i Ålands län ekonomiska framskridande och stödja dess kulturella strävanden".[8]

Resultat av denna kommittés verksamhet framgår av förteckningen[9] över de betänkande den kommittén avgav under tiden 9 februari 1919 till 25 september 1921.

Några av statskommitténs förslag:

  • 9 februari 1919: Amnesti för de ålänningar som vägrat gå med i kriget.
  • 3 mars 1919: Brygga vid Herröskatan och landsväg till Mariehamn från bryggan.
  • 13 maj 1919: En fiskeriskola startas på Åland i samverkan med Folkhögskolan.
  • 14 maj 1919: Överförandet av domarbostället till Ålands lantmannaskola.
  • 10 juli 1919: Regelbundna turer mellan Åbolands och Ålands skärgård

Man gav även ut en veckotidning Ålands Posten som trycktes i Helsingfors och distribuerades till Åland under ungefär ett halvt år. Otto Andersson var chefredaktör för tidningen.

Fredskonferensen i Paris 1919Redigera

Under våren 1919, när Carl Enckell var på fredsförhandlingar i Paris, skickade Finland ner Ålandskommitténs medlem Jim Östling. Under fredskonferensen bildades Finlands fjärde regering och Enckell blev huvudförhandlare för Ålandsfrågan och som hans ersättare som utrikesminister utsågs Rudolf Holsti. Östling lyckades där övertyga både Enckell och Holsti om fördelen med självstyrelselösningen. Den 6 juni 1919 skickade Enckell och Holsti ett gemensamt PM till finska regeringen, där de uttryckte att självstyrelse var lösningen på Ålandsfrågan. De var fortfarande ganska ensamma om den åsikten i de finska regeringskretsarna. Några månader senare fick Ålandskommittén oväntad hjälp, när Clemenceau [26.9.1919] uttalade sig positivt till att ålänningarna skulle ansluta sig till Sverige. Detta uttalande stressade finländska myndigheter så mycket att Ålandskommittén fick ett möte [1.1.10.1919] med professorerna E.N. Setälä och Rafael Erich (som blev Finlands nästa statsminister). Båda professorerna blev övertygade om att självstyre var lösningen och ordnade med ett möte med president Ståhlberg följande dag [2.10.1919]. Presidenten beslutade i sin tur att Tulenheimokommittén skulle ändra inriktning, från att ha arbetat med lösningar för länen i Finland till att ta fram ett lagförslag där Åland fick självstyre, och kommittén kompletterades med bland andra Arthur Tollet och Johannes Holmberg från Ålandskommittén.[10]

Hösten 1919: Självstyrelselagen utarbetas av en finsk kommittéRedigera

Tulenheimokommittén påbörjade sitt nya arbete [22.10.1919] och tack vare det grundliga förarbete som Ålandskommittén gjort sedan tidigare, kunde de lämna in förslaget redan den 3 december [11]. Lagen blev godkänd efter nästan ett halvårs mangling i finska riksdagen [6.5.1920]. Det var många i Finlands riksdag som inte ville ge ålänningarna några särbestämmelser överhuvudtaget, så lagförslaget blev urvattnat gentemot ursprungsförslaget från Tulenheimokommittén.[12]

1920, Ålandsfrågan blir en internationell frågaRedigera

Lagen förkastades av Ålandsrörelsen när statsminister Rafael Erich kom till Mariehamn och presenterade den för dem. En stor del av de samlade ålänningarna gick demonstrativt ut från mötet och det hela slutade med att Carl Björkman och Julius Sundblom blev arresterade för lagtrots.[13] Detta gladde Sveriges utrikesminister Erik Palmstierna, eftersom han trodde att Ålandsfrågan nu kunde tas upp internationellt och bli ett ärende i Nationernas förbund (NF).[14]

Nationernas förbund bestämde först att tillsätta en juristkommission (september 1920) som skulle utreda om frågan kunde anses vara en intern finländsk sak eller om den skulle avgöras i NF. De kom fram att Ålandsfrågan skulle utredas av NF. Man tillsatte därmed en rapportörskommission som påbörjade sitt arbete i oktober 1920 och de reste till både Sverige, Finland och Åland för att intervjua de olika parterna. Ålandskommitténs medlem Ragnar Numelin tog hand om rapportörernas besök i Finland och på Åland [2-17.12.1920]. Ålandskommittén träffade rapportörerna både i Helsingfors och på Åland. Innan man hade möte med rapportörerna kompletterade Ålandskommittén sitt självstyrelseförslag med hembygdsrätten, som skulle påverka både rätten att rösta och rätten till ägande på Åland.[15]

Nationernas förbund tar beslutRedigera

Rapportörerna avlämnade sin slutrapport våren 1921. Man hade enats om att föreslå självstyre till ålänningarna och att Åland skulle höra till Finland. Med andra ord det som Ålandskommittén hade förespråkat redan i sin första inlaga, den 14 maj 1918. Detta blev även beslutet från Nationernas förbund den 24 juni 1921.

Ålandskommitténs medlemmarRedigera

Yrke Medlemmar Anslutning Uppgifter i kommittén
Ursprungsmedlem Arkitekt Lars Sonck jan-mar 1918 Delegat i kommittén för demolering av befästningarna på Åland
Ursprungsmedlem Arkitekt Bertel Jung jan-mar 1918 Sekreterare i ÅK, Statskommittén
Ursprungsmedlem Arkeolog Björn Cederhvarf jan-mar 1918
2:a omgången Historiker Reinhold Hausen april 1918
2:a omgången Läkare L.W. Fagerlund april 1918 Ekonomikommittén
2:a omgången Doktor Arthur Tollet april 1918 Ordförande ÅK, Tulenheimokommittén
3:e omgången Professor Otto Andersson hösten 1918 Chefredaktör för Ålands Posten
3:e omgången Diplomat Ragnar Numelin hösten 1918 Värd för Rapportörerna från Nationernas förbund, vistelse i Finland/Åland
3:e omgången Kemist Jim Östling hösten 1918 Delegat i finska delegation [2] i Versaillesfreden med bland andra Carl Enckell
4:e omgången Lots Johannes Holmberg februari 1919 Juseliuskommittén, Tulenheimokommittén
4:e omgången Sjökapten Johan Wennström februari 1919 Juseliuskommittén
4:e omgången Bonde Fridolf Sundberg februari 1919 Juseliuskommittén
4:e omgången Sjökapten G.S. Gustafsson februari 1919 Juseliuskommittén

ReferenserRedigera

  1. ^ Committee of Rapportuers (1921). The Aaland Island Question. Paris. sid. 30. ”The opinion of the Aalanders who are loyal to Finland - there is quite an intellectual colony at Helsingfors and we met several at Mariehamn”. 
  2. ^ [a b] Rystad, Göran (1980). "Särställning under Finland": finlandssvenskarna och Ålandsfrågan. Åländsk odling. sid. 101,114. http://libris.kb.se/bib/10196125 
  3. ^ [a b] Arthur Tollet (1922) (på svenska). Ålandskommitténs verksamhetsberättelse. Helsingfors: Ålandskommittén. http://www.slideshare.net/amazingmaz/landskommittns-verksamhet. 
  4. ^ [http://www.slideshare.net/amazingmaz/bilaga1?related=1
  5. ^ Ålandskommittén (1918) (på svenska). Promemoria I. Helsingfors. http://www.slideshare.net/amazingmaz/bilaga1. 
  6. ^ P.M. 2 till finska myndigheter
  7. ^ Ålandskommittén (1918) (på svenska). Promemoria II. Helsingfors. http://www.slideshare.net/amazingmaz/bilaga-2. 
  8. ^ Ålandskommittén. ”Statskommittén för befrämjande av Ålands befolkning” (på svenska). 1922 (Helsingfors) (Bilaga 3). http://www.slideshare.net/amazingmaz/bilaga3?related=2. 
  9. ^ bilaga III
  10. ^ Ålandskommitténs verksamhet 1918-1922
  11. ^ SlutrapportenTulenheimokommitténs slutrapport 3.12.1919
  12. ^ självstyrleselagen från 1920
  13. ^ Carl Björkman: Ålands första lantråd - Martin Isaksson
  14. ^ Orostider II - Erik Palmstierna
  15. ^ Ragnar Numelins berättelse från rapportörernas resa, Bilaga XI i Ålandskommittens arkiv