Radikalfeminism

Radikalfeminism är en gren inom feminismen som anses ha lanserats av Shulamith Firestone 1970. Dess huvudsakliga tes är att kvinnor är förtryckta på grund av att de är kvinnor och att detta är det mest grundläggande förtrycket.[1] Alla människor skulle då också leva och vara påverkade av ett patriarkat.

Förledet radikal i radikalfeminism härrör från latinets rādīx, rot. Detta syftar på att den radikalfeminiska teorin letar efter roten till kvinnors underordning,[2][3][4] och att man anser sig finna den i patriarkala relationer könen emellan. I motsats till liberalfeminismen (kopplad till liberalism) och marxistisk/socialistisk feminism (kopplad till marxism och socialism) har inte radikalfeminismen någon direkt koppling till en annan politisk ideologi.[1]

HistoriaRedigera

Radikalfeminismen uppstod ursprungligen som en reaktion mot den bild av kvinnoförtrycket som fanns i de radikala vänsterrörelserna i slutet på 1960-talet. Den var vid denna tid en del av den andra vågens kvinnorörelse.[1] Bland annat menade man att marxismen, även om den förklarade hur kvinnors underordnade position utnyttjas i den kapitalistiska ekonomin, inte lyckats förklara hur kvinnoförtrycket uppstod och upprätthölls. Här betonades bland annat att då Marx lyfte fram reproduktionen av arbetskraften tog han inte hänsyn till att det krävs en kvinna, eller "fru", för att reproducera arbetare överhuvudtaget. Förutom den produktiva sfären menade man alltså att man måste ta hänsyn till den reproduktiva sfären, där kvinnor tar huvudsakligt ansvar för livsnödvändigheterna, att föda fram och ta hand om barnet, sy kläder, laga mat etcetera.[5]

Slagordet för radikalfeminismen var "Det personliga är politiskt", med syftning på att kampen denna gång främst skulle föras i hemmet och i det privata livet, inte i vallokalen, skolan och i arbetslivet.[1] Hotet mot kvinnan utgjordes här av mannens allmänna kontroll över kvinnan, och mer specifikt genom sexuella övergrepp, misshandel och förakt mot kvinnor.[1] Förtrycket av lesbiska kvinnor förklarades enligt teorin av att dessa hotade mannens kontroll över "sin" kvinna.[1]

Den radikalfeministiska kvinnorörelsen under 1960- och 1970-talet arbetade mycket med en sorts medvetandehöjning. Genom att kvinnor delade med sig av sina erfarenheter, kunde man analysera dessa och hitta strategier mot en förändring av situationen.[1]

Ett nyckelbegrepp inom rörelsen blev patriarkatet, vilken lanserades i Kate Milletts bok Sexual Politics (1970, på svenska som Sexualpolitiken). Teorin menar att alla män drar fördel av en struktur med alla kvinnor under både ekonomiskt och ideologiskt förtryck. Männens behåller sin maktställning genom att hota med våld, mest där våldtäkt är det tydligaste maktutövandet och kontrollförsöket över kvinnans sexuella frihet. Andra prioriterade problemområden var även pornografi, prostitution och sexuella övergrepp på barn. Emot männens kollektiva patriarkat samlade man sig kring ett kvinnligt "systerskap", som organiserades av kvinnor utan hjälp av män.[1]

Till de internationellt viktiga företrädarna hör amerikanskorna Andrea Dworkin, Catharine MacKinnon, Mary Daly och Robin Morgan. Brittiskan Gail Dines har sedan millennieskiftet framträtt som den kanske viktigaste radikalfeministen, med pornografins verkningar som främsta angreppspunkt. I Sverige var bland annat Grupp 8 drivande under 1970-talet.[6] Senare har kvinnojourer, tjej-, trans- och ungdomsjourer fungerat som feministiska organisationer, delvis med utgångspunkt i radikalfeminismens agenda.[7][8] Den feministiska rörelsen behåller ännu på 2000-talet mycket av tankegodset från radikalfeminismen, inklusive det politiska fokuset på hemmet.[1]

Radikalfeministisk teoriRedigera

Enligt radikalfeminismen innehåller hela samhället en könsmaktsordning – i feministisk litteratur kallad patriarkatet – som håller alla kvinnor i ständigt förtryck. Exempel på detta förtryck är pornografi, prostitution och partnermisshandel. Denna modell är starkt inspirerad av marxismens syn på förhållandet mellan kapitalister och arbetarklass.

Shulamith Firestone, vars teorier låg till grund för skapandet av radikalfeminismen som en egen riktning skild från övrig radikal feminism och från kommunismen, menade att könsförtrycket var intimt sammankopplat med klassamhället och den alienerande kulturen. Enligt henne kan könsförtrycket inte upphävas annat än i ett kommunistiskt samhälle där alla former av alienation och därmed kultur upphävts.[9]

Vissa radikalfeminister delar dock inte denna åsikt om att männens förtryck av kvinnor är relaterat till förhållandet mellan samhällsklasser, raser och andra grupper. Denna tanke är dock grundläggande för den socialistiska feminismen.

En gren av radikalfeminismen är lesbisk separatism, som även räknar vaginala samlag som ett exempel på mäns förtryck av kvinnor och förespråkar lesbiska förhållanden. Detta är även något Simone de Beauvoir diskuterar i Det andra könet, ett verk som föregick radikalfeminismen. Bland radikalfeminister finns ingen enighet om vilka medel som bör användas för att störta könsmaktsordningen, men många av dem anser att kvinnor bör föra kampen i sitt privatliv. Både parlamentarism och utomparlamentarism är representerat bland dem.

TransgenderRedigera

Radikalfeminismen vill vara en rörelse driven av kvinnor, för kvinnors rättigheter. Det gör dess förhållande till både män och andra typer av könsbegrepp komplicerat.[10]

Vissa radikala feminister som Andrea Dworkin, Catharine MacKinnon, John Stoltenberg och Monique Wittig, har stött erkännande av transkvinnor som kvinnor, vilket de beskriver som trans-inkluderande feminism.[11] Andra, såsom Mary Daly, Janice Raymond, Robin Morgan, Germaine Greer, Sheila Jeffreys och Julie Bindel, har hävdat att transgenderrörelsen upprätthåller patriarkala könsnormer och är oförenlig med radikal-feministisk ideologi.[12] Sådana feminister kallas ibland, oftast av kritiker, för TERF, trans-exkluderande radikalfeminister.[10]

KritikRedigera

Kritik har för förts mot radikalfeminismens idé att det rent konkret är män och inte samhällsstrukturer som upprätthåller förtrycket. Män som befinner sig i underordnad ställning mot kvinnor ingår då inte i problemställningen. Man har även kritiserat radikalfeminismen för att förenkla orsakssambanden, exempelvis genom att framställa alla kvinnors situation som likadan och drabbad av samma patriarkala förtryck.[1]

Inom sexpositiv feminism uttrycks kritik mot det man anser vara ett motstånd mot den kvinnliga sexualiteten bland radikalfeminister. De sexpositiva feministerna anser att denna åsikt bidrar till förtryck av kvinnor snarare än att bekämpa förtrycket. Dessutom exkluderas ofta transkvinnor i denna kamp för kvinnors rättigheter,[1] eftersom radikalfeminismen tydligt syftar på dualiteten med män som står över kvinnor, utan fler könsbegrepp eller identiteter. Radikalfeminismen har därför beskyllts för att vara essentialistisk.[1]

Socialistisk feminism kritiserar radikalfeminismen för att försumma klass- och etnicitetsperspektivet.[1] Liberalfeminism kritiserar ofta radikalfeminism för att överanvända begrepp som falskt medvetande och försummandet av fri vilja.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m] ”radikalfeminism - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/radikalfeminism. Läst 28 augusti 2021. 
  2. ^ What Is Radical Feminism?”. ThoughtCo. https://www.thoughtco.com/what-is-radical-feminism-3528997. Läst 18 augusti 2017. 
  3. ^ En lektion i radikalfeminism” (på brittisk engelska). Unga Feminister. Arkiverad från originalet den 19 augusti 2017. https://web.archive.org/web/20170819022135/http://ungafeminister.se/bloggen/2014/10/7/en-lektion-i-radikalfeminism. Läst 18 augusti 2017. 
  4. ^ ”Olika sorters feminism”. Maktsalongen. http://maktsalongen.se/olika-sorters-feminism/. Läst 18 augusti 2017. 
  5. ^ Gemzöe
  6. ^ ”Göteborgs universitetsbibliotek: Den nya kvinnorörelsen under 1970-talet av Eva Schmitz, fil.dr i sociologi”. www2.ub.gu.se. http://www2.ub.gu.se/kvinn/portaler/systerskap/historik/. Läst 27 augusti 2021. 
  7. ^ Dahl, Linnea. ”Feminism”. ungasjourer.se. https://www.ungasjourer.se/feminism-1. Läst 27 augusti 2021. 
  8. ^ Larsson, Maria. ”regeringens stöd till ROKS Interpellation 2004/05:648”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/regeringens-stod-till-roks_GS10648. Läst 27 augusti 2021. 
  9. ^ Firestone, Shulamith, The dialectic of sex, Women's P., London 1980
  10. ^ [a b] Remmets, Anna (2016). ”Hur radikal är radikalfeminismen?”. Tidningen Brand, Nummer 1, 2018. https://tidningenbrand.se/brand/nummer-1-2018-wetoogether/hur-radikal-ar-radikalfeminismen/. Läst 27 augusti 2021. 
  11. ^ ”New History Project Unearths Radical Feminism's Trans-Affirming Roots” (på engelska). www.advocate.com. 3 februari 2016. http://www.advocate.com/think-trans/2016/2/03/new-history-project-unearths-radical-feminisms-trans-affirming-roots. Läst 30 augusti 2020. 
  12. ^ Goldberg, Michelle. ”What Is a Woman?” (på amerikansk engelska). The New Yorker. https://www.newyorker.com/magazine/2014/08/04/woman-2. Läst 30 augusti 2020.