Öppna huvudmenyn

Politiska grupper i Europaparlamentet

Wikimedia-listartikel
Nuvarande mandatfördelning efter politisk grupp i Europaparlamentet
   EPP
182
   S&D
154
   RE
108
   G/EFA
74
   ID
73
   ECR
62
   GUE/NGL
41
   NI
57

Politiska grupper i Europaparlamentet är partigrupper bestående av ledamöter av Europaparlamentet med samma politiska tillhörighet. Ledamöterna är organiserade i dessa politiska grupper, och inte efter nationalitet.[1][2][3] Ledamöterna är placerade i kammaren – från vänster till höger – efter vilken politiska grupp de tillhör.[2]

För att bilda en politisk grupp krävs det minst 25 ledamöter som har valts från minst en fjärdedel av medlemsstaterna.[1][2][3][4] De politiska grupperna ger ledamöterna större inflytande än om de väljer att sitta bland de grupplösa.[5][6] En ledamot kan endast tillhöra en grupp i taget.[1]

Under Europaparlamentets historia har en enskild politisk grupp aldrig själv besuttit egen majoritet i kammaren. Istället har parlamentet präglats av hoppande majoritet, utom i vissa särskilda frågor, däribland valet av talman. En stor koalition mellan de två största politiska grupperna Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP-gruppen) och Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D-gruppen) har inneburit att talmannen under större delen av parlamentets existens har kommit från någon av dessa två grupper.

I regel är en politisk grupp knuten till ett eller flera europeiska politiska partier. De politiska grupperna i Europaparlamentet och de europeiska politiska partierna är dock skilda organisationer med olika uppgifter och funktioner. Medan de politiska grupperna fyller uteslutande en intern organisatorisk funktion inom Europaparlamentet, har de europeiska politiska partierna till uppgift att bidra till att skapa ett europeiskt politiskt medvetande och till att uttrycka unionsmedborgarnas vilja.[7]

Innehåll

HistoriaRedigera

De första tre politiska grupperna i Europaparlamentet bildades den 23 juni 1953. Dessa grupper var ”Socialistgruppen”, ”Kristdemokratiska gruppen” och ”Gruppen liberaler och deras samarbetspartner”. Efter ett antal namnbyten ledde dessa tre grupper fram till det som idag är Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D-gruppen), Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP-gruppen) respektive Gruppen Förnya Europa (RE-gruppen).

Icke-liberala ledamöter i den liberala gruppen lämnade gruppen 1965 för att bilda ”Gruppen Europeiska demokratiska unionen”, som senare utvecklades till Gruppen Unionen för nationernas Europa (UEN-gruppen). När konservativa från Danmark och Storbritannien tillkom 1973 bildades en ny grupp under namnet ”Gruppen Europeiska konservativa”, som ändrade namn till ”Gruppen Europademokrater” efter det första valet 1979 och slutligen slog sig samman med den kristdemokratiska gruppen 1993. Denna grupp återuppstod efter valet 2009, när en fraktion inom den kristdemokratiska gruppen bröt sig ur och bildade Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR-gruppen).

1973 bildades också ”Gruppen kommunister och deras samarbetspartner”, som splittrades i två grupper mellan 1989 och 1993. Gruppen utgörs idag av Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL-gruppen). Starten på den gröna gruppen påbörjades efter valet 1979 och ledde fram till det som idag är Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA-gruppen), som även innefattar regionalistiska ledamöter från Europeiska fria alliansen. Efter valet 1994 bildades också en euroskeptisk grupp, som senare utvecklades till Gruppen Frihet och direktdemokrati i Europa (EFDD-gruppen).

En nationalistisk grupp bildades efter valet 1984 under namnet ”Gruppen Europeiska högern” och existerade fram till valet 1994. En liknande grupp uppstod 2007 under knappt ett års tid, när högerextrema ledamöter från framför allt Belgien, Bulgarien, Frankrike och Rumänien bildade Gruppen Identitet, tradition och suveränitet (ITS-gruppen). Efter valet 2014 bildades åter igen en nationalistisk grupp, som idag utgörs av Gruppen Identitet och demokrati (ID-gruppen).

Krav och förmånerRedigera

Särskilda krav finns uppsatta i Europaparlamentets arbetsordning för att en grupp av ledamöter ska få bilda en politisk grupp. Detta innefattar att gruppen består av minst 25 ledamöter som har valts från minst en fjärdedel av medlemsstaterna.[1] I vissa fall kan talmanskonferensen ge undantag för en grupp, så att den kan fortsätta att existera fram till nästa val till Europaparlamentet trots att gruppen inte längre uppfyller kraven. När en ny politisk grupp har bildats måste det anmälas till Europaparlamentets talman, som sedan ska tillkännage bildandet av gruppen i kammaren.[1] De nuvarande kraven trädde i kraft efter valet 2009. Dessförinnan krävdes minst 20 ledamöter som hade valts från minst en femtedel av medlemsstaterna.

De politiska grupperna ger ledamöterna större inflytande än om de väljer att sitta bland de grupplösa, inte minst eftersom en politisk grupp erhåller finansiellt stöd för att bland annat kunna bistås av ett eget sekretariat.[5] De politiska grupperna fyller en central funktion när sammansättningen i parlamentets presidium, utskott och delegationer bestäms. Deltagande i en politisk grupp ger också ökad talartid. Under första delen av en debatt fördelas talartiden jämnt mellan de politiska grupperna och de grupplösa, medan den under den andra delen fördelas i proportion till varje politisk grupps storlek. Turordningen mellan de politiska grupperna följer deras storlek. Efter den del av debatten som följer en förutbestämd talarlista, följer en del då talmannen fördelar en minuts talartid till varje ledamot som vill delta i debatten.[6]

Att tillhöra en politisk grupp förpliktar inte ledamöterna att rösta i enlighet med gruppens officiella ståndpunkt, utan varje ledamot har ett obundet mandat.[8]

Sammansättning och funktionssättRedigera

Gruppledare, presidium och sekretariatRedigera

 
Ett gruppsammanträde i G/EFA-gruppen.

Varje politisk grupp leds av en eller två gruppledare, som ingår i talmanskonferensen.[9] Talmanskonferensen leds av Europaparlamentets talman och ansvarar för bland annat parlamentets arbetsordning, dess yttre förbindelser, utarbetandet av föredragningslistor och andra administrativa och organisatoriska frågor.[10] Även en grupplös ledamot deltar i talmanskonferensen, men saknar rösträtt.[11]

Gruppledarna bistås av var sitt presidium. Det består av vice gruppledare och övriga ledamöter. Dess storlek varierar från grupp till grupp. Varje politisk grupp har också tillgång till ett sekretariat. Även de grupplösa har tillgång till ett eget sekretariat.[12]

I kammaren sitter ledamöterna från en och samma politiska grupp tillsammans. Deras gruppledare sitter längst fram, närmast talmannen. Innan varje omröstning i kammaren behandlar varje politisk grupp utskottens betänkanden och har möjlighet att lämna ändringsförslag.[2]

Relationen till europeiska politiska partierRedigera

En politisk grupp kan vara associerad med ett eller flera europeiska politiska partier, även om detta inte är ett krav. De europeiska politiska partierna har till uppgift att bidra till att skapa ett europeiskt politiskt medvetande och till att uttrycka unionsmedborgarnas vilja.[7] De fyller därmed en helt annan funktion än de politiska grupperna i Europaparlamentet. De europeiska politiska partierna fungerar som sammanhållande och koordinerande organisationer för sina nationella medlemspartier från de olika medlemsstaterna. De organiserar bland annat valrörelser inför val till Europaparlamentet och sammanträden mellan politiker från bland annat Europaparlamentet, Europeiska rådet och Europeiska kommissionen. De politiska grupperna, å andra sidan, är interna organisationer inom Europaparlamentet uteslutande ämnade för sina egna ledamöter.

Även i de fall då ett eller flera europeiska politiska partier är associerade med en politisk grupp, kan enskilda ledamöter i den politiska gruppen välja att stå utanför det europeiska politiska partiet. Ett europeiskt politiskt parti kan också ha ledamöter i flera olika politiska grupper.

Tvärpolitiska grupperRedigera

Utöver de politiska grupperna kan ledamöterna i Europaparlamentet bilda tvärpolitiska grupper, som förenar ledamöter med olika politiska tillhörigheter i syfte att utbyta åsikter om särskilda frågor mellan de olika politiska grupperna.[13][14] De tvärpolitiska grupperna kan inte uttala sig på parlamentets vägnar. De får inte heller använda sig av parlamentets eller de politiska gruppernas officiella logotyper eller på annat sätt agera på ett sätt som kan leda till att de sammanblandas med parlamentets officiella organ.[15]

För att få bilda en tvärpolitisk grupp krävs det stöd från minst tre politiska grupper. Varje politisk grupp för stödja ett visst antal tvärpolitiska grupper. Antalet avgörs av gruppens antal ledamöter i parlamentet och fastställs i början av varje mandatperiod.[15]

En av de största tvärpolitiska grupperna är den tvärpolitiska gruppen för HBTQ-rättigheter, med över hundra ledamöter.[16] Därutöver finns det tvärpolitiska grupper för bland annat funktionshindrades rättigheter, ungdomsfrågor och djurskydd. Allt ekonomiskt och logistiskt stöd som en tvärpolitisk grupp mottar måste redogöras öppet.[14]

Trender och statistikRedigera

Sammanhållning och konsolideringRedigera

Statistik som organisationen ”VoteWatch Europe” har sammanställt visar hur benägna ledamöterna i en politisk grupp är att rösta likadant vid omröstningar i Europaparlamentet. Sammanställningen visar att de flesta politiska grupperna är konsoliderade och mer sammanhållna än vad till exempel ledamöter från en och samma medlemsstat är. Dock skiljer sammanhållningen sig åt mellan de olika grupperna och också beroende på vilket politikområde omröstningen handlar om.[17] Allra mest sammanhållen är Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA-gruppen), tätt följd av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP-gruppen) och Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D-gruppen). Gruppen Förnya Europa (RE-gruppen) och Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR-gruppen) är något mindre sammanhållna, medan Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL-gruppen) har markant lägre sammanhållning.[17]

Inom vissa frågor, såsom kultur och utbildning, budgetkontroll och regional utveckling, är de politiska grupperna mer sammanhållna än inom andra frågor, såsom jordbrukspolitik, jämställdhet och interna bestämmelser för parlamentet.[17]

Koalitioner och uppgörelserRedigera

Under Europaparlamentets historia har en enskild politisk grupp aldrig själv besuttit egen majoritet i kammaren. Det har därför varit nödvändigt för de politiska grupperna att ingå kompromisser mellan varandra i viktiga frågor. Avsaknaden av stabila koalitioner har dock resulterat i hoppande majoriteter från omröstning till omröstning. I de flesta omröstningarna lyckas dock de politiska grupperna, åtminstone de största, nå kompromisser.[18] Statistik från Europaparlamentets sessioner mellan 2009 och 2011 visade att 63 procent av alla beslut fattades med stöd från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP-gruppen), Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D-gruppen) och Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE-gruppen). Endast i 35 procent av fallen var höger- och vänstergrupperna splittrade.[19][20]

När EPP-gruppen och S&D-gruppen inte är överens, utövar ALDE-gruppen i praktiken en vågmästarroll. I ungefär hälften av dessa fall, särskilt i frågor rörande ekonomisk och monetär politik, röstar ALDE-gruppen med EPP-gruppen, medan i övriga hälften av fallen, särskilt i sociala frågor, röstar ALDE-gruppen med S&D-gruppen. Trots att EPP-gruppen utgjorde parlamentets största grupp, var det därför ALDE-gruppen som stod oftast på majoritetens sida mellan 2009 och 2011 enligt den officiella statistiken från sessionerna. EPP-gruppen lyckades dock under denna period att driva igenom ett fåtal beslut utan stöd från S&D-gruppen och ALDE-gruppen, på grund av hög frånvaro hos de båda grupperna.[19][20]

Uppgörelsen om talmanspostenRedigera

En av få uppgörelser som har existerat under en längre tid av Europaparlamentets historia är uppgörelsen om talmansposten. Europaparlamentet väljer sin talman för en period av två och ett halvt år i taget, vilket motsvarar halva mandatperioden för parlamentet. Sedan valet 1989 har den socialdemokratiska gruppen (S&D-gruppen och dess föregångare) och den kristdemokratiska gruppen (EPP-gruppen och dess föregångare) haft en informell uppgörelse om att ena halvan av mandatperioden utse en ledamot från socialdemokraterna och andra halvan av mandatperioden utse en ledamot från kristdemokraterna. Ett undantag från denna uppgörelse gjordes efter valet 1999 när EPP-gruppen istället samarbetade med ALDE-gruppen och utsåg Pat Cox till talman under andra halvan av mandatperioden. Valet 1999 var det första valet då EPP-gruppen blev större än S&D-gruppen. EPP-gruppen förblev den största gruppen även efter valet 2004 och valet 2009, men återgick då till sin tidigare uppgörelse med socialdemokraterna.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e] ”Artikel 33 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  2. ^ [a b c d] ”De politiska grupperna i Europaparlamentet”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/about-parliament/sv/organisation-and-rules/organisation/political-groups. Läst 8 juli 2019. 
  3. ^ [a b] ”Europaparlamentet”. EU-upplysningen. 26 maj 2019. https://eu.riksdagen.se/vad-ar-eu/eus-institutioner/europaparlamentet/. Läst 8 juli 2019. 
  4. ^ ”Artikel 153 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  5. ^ [a b] ”Artikel 34 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  6. ^ [a b] ”Artikel 171 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  7. ^ [a b] ”Artikel 10.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 20. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  8. ^ ”Artikel 2 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  9. ^ ”Artikel 26.1 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  10. ^ ”Artikel 27 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  11. ^ ”Artikel 26.2 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  12. ^ ”Artikel 36.1 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  13. ^ ”Artikel 35 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  14. ^ [a b] ”De tvärpolitiska grupperna i Europaparlamentet”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/about-parliament/sv/organisation-and-rules/organisation/intergroups. Läst 15 juli 2019. 
  15. ^ [a b] ”Rules governing the establishment of intergroups” (på engelska). Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/about-parliament/files/organisation-and-rules/organisation/intergroups/rules-governing-the-establishment-of-integroupes-19991116.pdf. Läst 15 juli 2019. 
  16. ^ ”Members”. The European Parliament's LGBTI Intergroup. https://lgbti-ep.eu/who-we-are/members/. Läst 15 juli 2019. 
  17. ^ [a b c] ”European Party Groups Cohesion Rates” (på engelska). VoteWatch Europe. 8 mars 2012. http://www.votewatch.eu/cx_european_party_groups.php. Läst 8 mars 2012. 
  18. ^ ”The European Parliament and Supranational Party System” (på engelska). Cambridge University Press. http://assets.cambridge.org/97805218/06251/sample/9780521806251ws.pdf. Läst 15 juli 2019. 
  19. ^ [a b] ”Liberals hold balance of power in new Parliament: Report” (på engelska). EurActiv.com. 28 januari 2011. https://www.euractiv.com/section/public-affairs/news/liberals-hold-balance-of-power-in-new-parliament-report/. Läst 8 juli 2019. 
  20. ^ [a b] ”Voting in the 2009-2014 European Parliament: How do MEPs Vote after Lisbon?” (på engelska). VoteWatch Europe. 28 januari 2011. https://www.votewatch.eu/blog/wp-content/uploads/2011/01/votewatch_report_voting_behavior_26_january_beta.pdf. Läst 15 juli 2019. 

Externa länkarRedigera

  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.