Öppna huvudmenyn

Europaparlamentets talman är en hög befattning inom Europeiska unionen som leder arbetet i Europaparlamentet, dess organ samt utövar ordförandeskapet för alla överläggningar inom parlamentet.[1] Vid förbindelser med unionens övriga institutioner, vid ceremonier och i internationella förbindelser företräds parlamentet av talmannen. Talmansposten är främst ett ceremoniellt och administrativt uppdrag, med begränsad politisk och formell makt.[2] Alla lagstiftningsakter som antas av parlamentet undertecknas av talmannen (tillsammans med rådsordföranden),[3] som även förklarar unionens budget antagen när budgetförfarandet är avklarat och undertecknar den därefter.[4]

Europaparlamentets talman
David Maria Sassoli.jpg
Nuvarande
   David Sassoli (PES)
sedan 3 juli 2019
SäteStrasbourg, Frankrike
Nomineras avEn politisk grupp eller minst 40 ledamöter av parlamentet
Utses avEuropaparlamentet
MandatperiodTvå och ett halvt år, som kan förnyas
Förste innehavare
Inrättat23 juli 1952

Europaparlamentet väljer sin talman för en period av två och ett halvt år.[5] Denna period kan förnyas. Normalt utses talmannen från någon av de två största politiska grupperna i Europaparlamentet, som under stora delar av parlamentets historia har ingått i en stor koalition.[2] I ett par fall har talmannen även kommit från den tredje största gruppen.

Sedan parlamentet bildades 1952 har totalt 32 personer suttit på posten, varav 17 har tjänstgjort sedan det första direkta valet 1979. Två talmän har varit kvinnor och en talman har kommit från de medlemsstater som anslöt sig till unionen under 2000-talet.

Den nuvarande talmannen är David Sassoli (PES) sedan den 3 juli 2019.[6]

Innehåll

HistoriaRedigera

 
Simone Veil som talman 1979.

Ett antal framstående personer har varit talmän i Europaparlamentet och dess föregångare. Den första talmannen var Paul-Henri Spaak, som spelade en central roll i bildandet av det europeiska samarbetet. Även Alcide De Gasperi och Robert Schuman hade stor betydelse för det europeiska samarbetets utveckling och blev sedermera talmän. Simone Veil blev 1979 den första talmannen att väljas efter det första direkta valet 1979. Hon var också den första kvinnan att väljas till posten. Jerzy Buzek blev 2009 den första talmannen från de central- och östeuropeiska medlemsstater som hade anslutit sig till unionen under 2000-talet.[7]

Under större delen av parlamentets historia har det dominerats av en stor koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Dessa två politiska grupper har strävat efter att nå överenskommelser inom viktiga frågor, inte minst kring tillsättandet av talmannen. Detta har lett till att talmannen, med några få undantag, under ena halvan av valperioden har kommit från den kristdemokratiska gruppen och under andra halvan från den socialdemokratiska gruppen. Denna typ av uppgörelse har kritiserats flera gånger av de mindre grupperna i parlamentet. Inför valet 2009 gick Graham Watson från den liberala gruppen ut för första gången innan ett Europaparlamentsval och bedrev en öppen valkampanj för att bli talman med syfte att få slut på de slutna uppgörelserna mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna.[8] Han drog dock tillbaka sin kandidat i juli 2009 till förmån för Jerzy Buzek (EPP). Jerzy Buzek valdes till talman för första halvan av valperioden, och ersattes under andra halvan av Martin Schulz (PES). Samarbetet mellan kristdemokrater och socialdemokrater fortsatte således.

Efter valet 2014 slöt EPP- och S&D-grupperna på nytt en överenskommelse om talmansposten. Överenskommelsen innebar att Schulz kunde fortsätta som talman ännu en halv mandatperiod, medan den andra halvan av mandatperioden skulle innehas av en ledamot från EPP-gruppen. I januari 2017 när den nya talmannen skulle väljas drog sig dock S&D-gruppen ur överenskommelsen. EPP-gruppen lyckades trots detta få sin kandidat Antonio Tajani vald till talman den 17 januari 2017 efter att ha erhållit stöd från Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR-gruppen) och Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE-gruppen). Efter valet 2019 valdes David Sassoli (PES) till ny talman, även denna gång i en uppgörelse med kristdemokraterna.

UtnämningsförfarandeRedigera

 
Antalet talmän från respektive medlemsstat.
  Ingen
  Fyra
  En
  Fem
  Två
  Sex
  Tre
  Sju

Talmannen väljs av kammaren, i likhet med de vice talmännen och kvestorerna, för en period av två och ett halvt år i taget.[5] Denna period kan förnyas. Talmannen måste själv vara ledamot av Europaparlamentet.

Nomineringar till talmansposten kan endast göras av politiska grupper eller minst 40 ledamöter. En nominering måste först godkännas av den nominerade. Om det endast finns en kandidat till talmansposten kan han eller hon väljas genom acklamation. I övriga fall avgörs valet genom en sluten omröstning.[9] I de tre första valomgångarna krävs en absolut majoritet för att bli vald till talman. Om ingen ledamot har blivit vald till talman efter tre valomgångar följer en fjärde valomgång mellan de två kandidater som erhöll flest röster i den tredje omröstningen. Om båda kandidaterna erhåller lika många röster i den fjärde valomgången väljs den som är äldst. Den nyvalda talmannen övertar omedelbart ordförandeskapet i parlamentet och har möjlighet att hålla ett öppningsanförande.[10]

Ordförandeskapet under valet av talmanRedigera

Det är i första hand den avgående talmannen som leder det sammanträde då en ny talman väljs. Om den avgående talmannen inte längre är ledamot av Europaparlamentet, till exempel om han eller hon inte har blivit återvald i det senaste valet till Europaparlamentet, tas rollen över av någon av de fjorton avgående vice talmännen enligt deras rangordning. Om inte heller någon av dessa kan fullfölja uppdraget övergår ordförandeskapet till den ledamot som har suttit längst i Europaparlamentet. När en ledamot tillfälligt utövar ordförandeskapet i parlamentet får endast val av talman och granskning av bevis om val av ledamöter behandlas.[11]

De nuvarande bestämmelserna om vem som ska utöva talmannens uppgifter vid val av ny talman infördes efter valet 2009. Innan dess användes ett system baserat på en ålderspresident, det vill säga den äldsta ledamoten av Europaparlamentet fick i uppdrag att hålla i ordförandeskapet under valet av ny talman. Anledningen till att det gamla systemet med ålderspresident avskaffades var att den breda majoriteten i parlamentet inte ville riskera att Jean-Marie Le Pen från det franska högerextrema partiet Front National skulle bli ålderspresident efter valet 2009.[12] Efter valet visade det sig emellertid att italienaren Ciriaco de Mita istället blev den äldsta ledamoten.

Funktioner och befogenheterRedigera

 
Antonio Tajani (EPP) var parlamentets talman 2017–2019.

Talmannen leder arbetet i Europaparlamentet och dess organ samt utövar ordförandeskapet för alla överläggningar inom parlamentet.[1] Detta innefattar bland annat presidiet och talmanskonferensen. Kammarens sammanträden öppnas, avbryts och avslutas av talmannen. Talmannen avgör också om ändringsförslag ska vara tillåtliga, upprätthåller ordningen i kammaren och ger talare ordet. Talmannen har dessutom ansvar för att arbetsordningen efterföljs i det fortlöpande arbetet.[13] Under en debatt får inte talmannen uttala sig mer än för att sammanfatta debatten eller för att upprätthålla ordningen. Om talmannen vill uttala sig i en debatt, måste därför ordförandeskapet överlåtas till någon av de vice talmännen.[14] Vid förbindelser med unionens övriga institutioner, vid ceremonier och i internationella förbindelser företräds parlamentet av talmannen.[15] Han eller hon kan inbjudas att närvara vid Europeiska rådets sammanträden; normalt håller talmannen ett inledningsanförande.[16] Slutligen undertecknar talmannen alla lagstiftningsakter som antas av parlamentet,[3] samt förklarar unionens budget antagen när budgetförfarandet är avklarat och undertecknar den därefter.[4]

Om talmannen inte kan fullgöra sina uppgifter, tas ordförandeskapet över av en av de vice talmännen.[17] Talmannen kan också delegera alla typer av uppgifter till de vice talmännen.[18]

Ställning inom unionenRedigera

Även om talmansposten är mer ceremoniell och administrativ än politisk, så är Europaparlamentets talman den europeiska politiker som har högst protokollär rang. Detta beror på att Europaparlamentet är unionens främsta institution enligt fördragen. Därmed skiljer sig unionen från vad som är brukligt på nationell nivå, nämligen att statschefen har högst protokollär rang.[19]

Lista över talmänRedigera

Period Talman Politiskt parti Politisk grupp Medlemsstat
Gemensamma församlingens talmän 1952–1958
1952–1954 Paul-Henri Spaak BSP/SP SOC   Belgien
1954[20] Alcide De Gasperi DC CD   Italien
1954–1956 Giuseppe Pella DC CD   Italien
1956–1958 Hans Furler CDU CD   Västtyskland
Parlamentariska församlingens talmän 1958–1962
1958–1960 Robert Schuman MRP CD   Frankrike
1960–1962 Hans Furler CDU CD   Västtyskland
Talmän i det utnämnda parlamentet 1962–1979
1962–1964 Gaetano Martino PLI LIB   Italien
1964–1965 Jean Duvieusart RW CD   Belgien
1965–1966 Victor Leemans CVP CD   Belgien
1966–1969 Alain Poher MRP CD   Frankrike
1969–1971 Mario Scelba DC CD   Italien
1971–1973 Walter Behrendt SPD SOC   Västtyskland
1973–1975 Cornelis Berkhouwer VVD LIB   Nederländerna
1975–1977 Georges Spénale PS SOC   Frankrike
1977–1979 Emilio Colombo DC CD   Italien
Valperiod Talmän i det valda parlamentet från 1979
1 1979–1982 Simone Veil UDF LD   Frankrike
1982–1984 Piet Dankert PvdA SOC   Nederländerna
2 1984–1987 Pierre Pflimlin UDF/RPR EPP   Frankrike
1987–1989 Charles Henry Plumb CP ED   Storbritannien
3 1989–1992 Enrique Barón Crespo PSOE SOC   Spanien
1992–1994 Egon Klepsch CDU EPP   Tyskland
4 1994–1997 Klaus Hänsch SPD PES   Tyskland
1997–1999 José María Gil-Robles PP EPP   Spanien
5 1999–2002 Nicole Fontaine UMP EPP-ED   Frankrike
2002–2004 Pat Cox ELDR   Irland
6 2004–2007 Josep Borrell Fontelles PSOE PES   Spanien
2007–2009 Hans-Gert Pöttering CDU EPP-ED   Tyskland
7 2009–2012 Jerzy Buzek PO EPP   Polen
2012–2014 Martin Schulz SPD S&D   Tyskland
2014 Gianni Pittella (tf.) PD S&D   Italien
8 2014–2017 Martin Schulz SPD S&D   Tyskland
2017–2019 Antonio Tajani FI EPP   Italien
9 2019– David Sassoli PD S&D   Italien

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b] ”Artikel 22.1 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  2. ^ [a b] ”Pole takes EU Parliament chair in 'historic' move” (på engelska). EurActiv.com. 14 juli 2009. http://www.euractiv.com/section/eu-priorities-2020/news/pole-takes-eu-parliament-chair-in-historic-move/. Läst 18 juni 2013. 
  3. ^ [a b] ”Artikel 297.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 176. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  4. ^ [a b] ”Artikel 314.9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 185. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  5. ^ [a b] ”Artikel 19 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  6. ^ ”David Sassoli elected European Parliament president” (på engelska). Politico. 3 juli 2019. https://www.politico.eu/article/david-sassoli-elected-european-parliament-president/. Läst 3 juli 2019. 
  7. ^ ”Former European Parliament Presidents” (på engelska). Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/the-president/en/former-ep-presidents-28. Läst 18 juni 2013. 
  8. ^ ”Graham Watson: Make me president” (på engelska). The Guardian. 7 januari 2009. http://www.theguardian.com/commentisfree/2009/jan/07/european-parliament-presidency-liberal-democrats. Läst 18 juni 2013. 
  9. ^ ”Artikel 15 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  10. ^ ”Artikel 16 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  11. ^ ”Artikel 14 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  12. ^ ”MEPs move to deny extremist Jean-Marie Le Pen platform” (på engelska). The Guardian. 26 mars 2009. http://www.theguardian.com/politics/2009/mar/26/le-pen-eu-france. Läst 18 juni 2013. 
  13. ^ ”Artikel 22.2 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  14. ^ ”Artikel 22.3 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  15. ^ ”Artikel 22.4 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  16. ^ ”Artikel 235.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 153. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  17. ^ ”Artikel 23.1 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  18. ^ ”Artikel 23.2 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  19. ^ ”Protokollet - omöjligt uppdrag?”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+IM-PRESS+20060728FCS09980+0+DOC+XML+V0//SV. Läst 26 mars 2013. 
  20. ^ Avled 19 augusti 1954

Externa länkarRedigera

  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.