Första vågens feminism

Feminismens historia under sent 1800-tal till tidigt 1900-tal
(Omdirigerad från Herthadiskussionen)

Den första vågens feminism är namnet på den första fasen av den organiserade feminismen eller kvinnorörelsen. Kvinnorörelsen som var aktiv i främst västvärlden under den första vågens feminism fokuserade på genomförandet av formella lagliga rättigheter som kvinnlig rösträtt, rätten till utbildning, rätten att yrkesarbeta, att kontrollera sin egen ekonomi, och kvinnors juridiska frihet från manligt förmynderskap. Den föregicks av protofeminismen och följdes av andra vågens feminism.

Termen 'första vågens feminism' myntades av Martha Lear i The New York Times Magazine i mars 1968, för att skilja den då pågående andra vågens feminism, som främst fokuserade på informella rättigheter, från den föregående kvinnorörelsens verksamhet och mål.[1] Den första vågens feminismen upphörde när man hade lyckats uppnå de lagliga förändringarna och uppfyllt kraven på lika rösträtt och övriga krav på lagreformer, och den Nya Kvinnan sågs som denna rörelsens resultat och slutmål, som man ansåg sig hade uppnått.

HistorikRedigera

Se huvudartikel: Feminismens historia

Den första vågens feminism började vid den tidpunkt feminismen för första gången organiserades i föreningar som aktivt började verka för olika frågor och för att ändra då rådande lagar till förmån för en större jämlikhet mellan könen. Den föregicks av protofeminismen, som i viss mening alltid har funnits men som blev särskilt aktiv under franska revolutionen, när kvinnors rättigheter på allvar blev en permanent del av den offentliga samhällsdebatten. Under första hälften av 1800-talet förekom många framstående enskilda feminister i offentlig debatt, men det var först under andra hälften av 1800-talet som kvinnor på allvar började organisera sig för att verka för dessa rättigheter. Detta skedde vid olika tidpunkt i olika länder, men i västvärlden normalt sett cirka tiden 1860–1920. Initialt riktade kvinnorörelsen ofta in sig på tillgång till utbildning och fler yrkesmöjligheter för att göra det möjligt för kvinnor att försörja sig själva, men mot slutet av seklet blev frågan om kvinnlig rösträtt mer dominerande.

Första vågens feminism uppträdde vid olika tidpunkter i olika länder, men kan ändå identifieras eftersom den alltid handlade om kvinnors grundläggande lagliga rättigheter. I Västvärlden uppträdde den i allmänhet under andra hälften av 1800-talet, medan den i andra delar av världen inte uppkom förrän under 1900-talet. Dess ursprungsland kan sägas vara Frankrike under franska revolutionen, även om utvecklingen där avbröts för att sedan återupptogs i Storbritannien och USA, varifrån det sedan spreds till resten av västvärlden från 1800-talets mitt.

AfrikaRedigera

LiberiaRedigera

Liberia grundades av afroamerikanska nybyggare på 1820-talet, och blev självständigt 1847. Ogifta kvinnliga nybyggare tilldelades från 1824 kolonilotter precis som män.[2] I Liberian Constitution of 1847 fick kvinnor lika ekonomiska rättigheter med män (ifråga om affärer, egendomsrätt och pengar), vilket var unikt under denna epok men motiverades av hänsyn till statens ekonomi, eftersom dödlighet var betydligt större bland manliga nybyggare än kvinnliga.[3]

1920 grundades National Liberian Women's Social and Political Movement, som utan framgång drev en kampanj för rösträtt. Den följdes från 1931 av av Liberia Women's League, och 1946 av Liberian Women's Social and Political Movement[4], som framgångsrikt genomdrev kvinnors rätt att sitta i jury och bli valbara till politiska ämbeten. Kvinnlig rösträtt infördes för den libero-amerikanska minoriteten 1946 och för övriga kvinnor 1951.[2]

SudanRedigera

Kvinnorörelsen växte fram jämsides med frihetsrörelsen mot britterna, där kvinnor deltog aktivt. Sudan blev självständigt 1956, och kvinnor fick rösträtt 1965 och ett flertal reformer infördes för att öka kvinnors rättigheter under de första tjugo åren efter självständigheten; det fanns också en livlig kvinnorörelse där särskilt det kommunistiska Sudanese Women's Union spelade en viktig roll.[5]

1983 infördes sharia i Sudan, vilket resulterade i en rad diskriminerande lagar mot kvinnor; 1987 förbjöds kvinnor att lämna landet utan tillstånd från sin make, och 1989 infördes en lag som tvingade alla kvinnor att bära slöja då de lämnade hemmet.[6] Den första vågens feminism i Sudan kunde inte fortsätta förrän efter att diktaturen föll 2019 och sharialagen upphävts.

AmerikaRedigera

KubaRedigera

En kvinnorörelse uppkom på Kuba under 1920-talet, främst efter bildandet av Club Femenino de Cuba 1917. Feminister ur öns överklass förenade sig då i ett samarbete för att kampanja för kvinnofrågor, på grund av missnöje över att dessa inte tillgodosetts efter frigörelsen från Spanien 1898, och arrangerade kongresser 1923, 1925 och 1939. De uppnådde ny egendomslag 1917, ny skilsmässolag 1918, rösträtt 1934 och förbud mot könsdiskriminering i arbetslivet 1940.[7]

USARedigera

Kvinnorörelsen i USA inleddes med Konferensen i Seneca Falls 1848: därefter samlades National Woman's Rights Convention varje år fram till att American Equal Rights Association bildades 1866. Dräktreformrörelsen hade sitt ursprung i just USA vid samma tid.

Frågan om kvinnlig rösträtt sköttes från 1869 av National Woman Suffrage Association (NWSA) och American Woman Suffrage Association (AWSA), som båda 1890 uppgick i National American Woman Suffrage Association, som sedan ledde rörelsen tills målet uppnåddes 1920.

En av de största kvinnoorganisationerna i USA var från 1873 Woman's Christian Temperance Union, som fick ett stort inflytande på samhället.

AsienRedigera

BurmaRedigera

Kvinnorörelsen i Burma uppkom genom grundandet av Burmese Women's Association (BWA) 1919, och denna följdes snabbt av en mängd andra kvinnogrupper.[8] Kvinnorörelsen var tidigt framgångsrik i Burma, vilket till stor del hängde samman med att den var sammanflätad med motståndsrörelsen mot britterna och att denna kämpade även för mäns politiska rättigheter mot britterna.

Britterna gav kvinnor rösträtt i Burma 1922.

JapanRedigera

I Japan uppkom kvinnorättsrörelsen efter reformerna under Meijirestaurationen 1868, när ett västerländskt reformprogram omdanade det japanska samhället. Som en följd fick kvinnor både utbildning och möjlighet till yrkesarbete, då de inkluderades som elever (1872) och anställdes som lärare (1874) i det nya skolsystemet. Kvinnor fick också möjlighet att studera utomlands som utbytesstudenter (1871); i Japan grundades privata högskolor för kvinnor (1900), innan de statliga universiteten öppnade för kvinnor (1913).

Det tog lång tid för kvinnor att organisera sig i en regelrätt kvinnorörelse. Shin-fujin kyokai, som grundades 1919, fokuserade på kvinnors rätt att organisera sig politiskt, då det var förbjudet för kvinnor att ens närvara vid politiska möten. År 1921 erkändes kvinnors rätt att engagera sig politiskt.

År 1923 bildade de japanska kvinnoföreningarna gemensamt paraplyorganisationen Tokyo Rengo Fujinkai för att kunna samarbeta med nödhjälp efter jordbävningen i Tokyo 1923, och när manlig rösträtt infördes 1924 bildade föreningen fem satellitgrupper, som var och en skulle verka för var sin huvudfråga: samhällsfrågor, politiska rättigheter (Fusen Kakutoku Domei), utbildning, arbetsfrågor och yrkesfrågor.[9] Den japanska kvinnorörelsen upphörde under andra världskriget, när samtliga civila politiska föreningar upplöstes 1941. Kvinnor mobiliserades sedan istället i krigsansträngningen genom Japanska Kvinnors Frivilliga Arbetskår .

Kvinnor fick formellt samma grundläggande rättigheter som män i 1946 års konstitution.

FilippinernaRedigera

Traditionellt har kvinnor haft en hög ställning på Filippinerna, som försämrades under det spanska kolonialväldet. Kvinnor deltog aktivt i motståndskampen mot Spanien på 1890-talet, och efter att landet blev en amerikansk besittning 1898 uppkom en kvinnorörelse. Asociacion Feminista Filipina grundades 1904 under Conception Felix Rodriguez, följd 1912 av Society for the Advancement of Women (SAW) och Asociaction Feminist Ilonga, som alla kampanjade för införandet av kvinnlig rösträtt och valbarhet och förbättrade arbetsförhållanden.[10] Rösträtten infördes av amerikanerna på Filippinerna 1937.

IndienRedigera

I Indien förbättrades kvinnors rättigheter initialt av den brittiska kolonialmakten, som förbjöd änkebränning genom Bengal Sati Regulation, 1829, tillät änkor att gifta sig Hindu Widows' Remarriage Act, 1856, förbjöd dödandet av nyfödda flickor genom Female Infanticide Prevention Act, 1870, och barnäktenskap genom Age of Consent Act, 1891. Den första skolan för flickor grundades av Savitribai Phule (1848); sekundärutbildning öppnades genom grundandet av Bethune College 1879 och 1883 tog även de första kvinnorna, Chandramukhi Basu och Kadambini Ganguly, examen vid ett universitet.

Arbetet för kvinnors rättigheter i Indien vid denna tid sköttes länge nästan uteslutande av brittiska kolonialmyndigheter och missionärer, eftersom inhemska kvinnor var begränsade av informella kulturella hinder som purdah, en sedvänja som definierade kvinnor som inte levde i könssegregation som icke respektabla. Det gjorde det svårt för majoriteten inhemska kvinnor att i praktiken använda sig av de rättigheter till deras förmån som infördes av britterna, och förhindrade någon organisation av en inhemsk kvinnorörelse.

Verkliga förändringar inträdde sedan bristen på jämlikhet mellan könen började uppfattas som ett hinder för landets utveckling av manliga indiska intellektuella med brittisk utbildning. Reformatorn Satyendranath Tagore introducerade ett upphävande av purdah när han år 1866 tog med sig sin hustru Jnanadanandini Devi till den brittiska guvernörens julbal, en händelse som väckte oerhört uppseende;[11] han fortsatte denna utveckling då han förde med sig även sina systrar ut i det offentliga livet, och därefter började principen om könssegregation upplösas inom den indiska eliten.[12] Den första kvinnoföreningen var Bharat Stree Mahamandal 1910, som försökte motverka könssegregeringens effekter på kvinnors utbildning. Upphävandet av purdah skapade förutsättningar för en inhemsk indisk kvinnorörelse, och 1917 bildades Women's Indian Association (WIA) för att bland annat driva frågan om kvinnlig rösträtt, följd av National Council of Women in India (NCWI) 1925 och All-India Women's Conference (AIWC) 1927.[13] Första vågens feminism i Indien kan ses som avslutad då Indiens första konstitution efter självständigheten 1947 gav män och kvinnor lika basrättigheter.

IndonesienRedigera

I Nederländska Ostindien fanns två parallella kvinnorörelser som fungerade separat från varandra: den holländska kvinnorörelsen för holländska kolonister, och den inhemska kvinnorörelsen för den inhemska befolkningen.

Den inhemska kvinnorörelsen tog sin början i slutet av 1800-talet med Kartini och Dewi Sartika, som på individuell basis verkade för utbildning för kvinnor och motsatte sig den muslimska könssegregationen. I början av 1900-talet började kvinnor organisera sig i självständighetsrörelsen och bilda kvinnoförbund associerade med självständighetsgrupperna, så som Putri Mardika (1912) associerad med Budi Utomo, och Aisyiyah (1920) associerad med Muhammadiyah. Det var i samband med detta som den organiserade indonesiska kvinnorörelsen uppkom. Den var dock splittrad i smågrupper. De kvinnor som organiserade sig bestod oftast av bildade medelklasskvinnor som gått i holländska skolor.

22-25 december 1928 hölls den första kvinnokongressen i Yogjakarta, där trettio kvinnogrupper slutligen enade sig i paraplyorganisationen Perikatan Perempuan Indonesia (PPI, Indonesian Women Association) med tjugo avdelningar och sin egen tidning, Istri, något som betraktas som en viktig milstolpe inom den indonesiska kvinnorörelsen (den ändrade sitt namn till Persatuan Perkumpulan Istri Indonesia eller PPII (Federation of Indonesian Wives/Women's Association) på nästa kongress i Jakarta 1929).[14] Kvinnorörelsen hamnade i inre splittring i frågan kring polygami, där de religiösa delarna vägrade fördöma den diskriminerande sedvanan, men höll ändå samman enigheten tack vare att de var förenade mot kolonialismen, något som dominerade rörelsen trots att kvinnogrupperna utåt inte agiterade mot regeringen i den frågan.

Under den japanska ockupationen (1942-1945) upplöstes alla kvinnogrupper och japanerna bildade istället den obligatoriska statliga kvinnoföreningen Fujinkai för att träna kvinnor till husmödrar i enlighet med den japanska ideologin och mobilisera dem i krigsarbete. Efter krigsslutet återuppstod kvinnorörelsen och förenade sig 1946 i paraplyorganisationen KOWANI för att delta i självständighetskampen mot holländarna. Vid självständigheten 1949 fick kvinnor rösträtt och samma basrättigheter som män.

KinaRedigera

I mitten av 1800-talet infördes reformer för könens likställighet i det områden som erövrades och styrdes av rebellerna under Taipingupproret, men dessa återställdes när upproret slogs ned.

Under 1870-talet grundade västerländska missionärer föreningar mot fotbindning. Frågan om kvinnors rättigheter lyfte sedan dels av kinesiska kristna konvertiter, och dels av kinesiska intellektuella, som kom att betrakta kvinnors låga ställning i Kina som ännu en av de seder som stod i vägen för Kinas utveckling till ett modernt land, och 1887 grundades den första kinesiska första anti-fotbindnings-föreningen av reformatorn Kang Youwei.

Missionärer grundade skolor för flickor, och enskilda kvinnor studerade från 1880-talet utomlands i Väst och i Japan. Kring sekelskiftet 1900 uppkom en inhemsk feministisk press under ledning av feminister som Chen Xiefen, Qiu Jin och Yan Bin, som ofta hade studerat utomlands, och lokala kvinnoföreningar började bildas och privata flickskolor började grundas av inhemska reformister. Från 1901 inkluderades flickor formellt i det statliga kinesiska skolsystemet.

Den första nationella kvinnorörelsen organiserades när Tang Qunying grundade rösträttsföreningen Nüzi chanzheng tongmenghui för att verka för att kvinnlig rösträtt och lika rättigheter skulle inkluderas när den nya konstitutionen skulle skrivas efter republikens införande 1911, en paraplyorganisation som grundades av ledare för lokala kvinnoföreningar.[15] Kinas splittring under 1910-talet gjorde att kvinnorörelsen sedan återigen blev en lokal angelägenhet, men många lokala kvinnoföreningar nådde stor framgång, och sedan Pekings universitet började acceptera kvinnliga studenter 1920 följdes exemplet av andra. När landet återigen enades under Kuomintang kunde en kvinnorörelsen återigen arbeta nationellt, och 1931 infördes en ny äktenskapslag som förbjöd tvångsäktenskap och gav kvinnor rätten att ta ut skilsmässa och kontrollera sina egna pengar.

Full likställighet mellan könen i Kina infördes formellt sett genom den nya konstitutionen som infördes 1950, efter kommunisternas maktövertagande 1949.

MongolietRedigera

Mongoliet blev självständigt från Kina 1921. Den kommunistiska Mongoliska folkrepubliken grundandes 1924 och i den nya statens konstitution samma år infördes lika rättigheter mellan kvinnor och män direkt,[16] vilka genomfördes av kommunistpartiet People's Revolutionary Party (MPRP):s kvinnoavdelning Mongolian Women's Committee.[17]

PakistanRedigera

En självständig kvinnorörelse uppkom sent i Pakistan, därför att den första typen av kvinnorörelse ägde rum i samarbete med regeringen och bestod av en typ av statsfeminism. Kvinnors ursprungliga purdah i form av könssegregation och slöja började gradvis brytas upp då kvinnor engagerade sig politiskt i den antikoloniala rörelsen i form av frivilligorganisationer som Anjuman-e-Khawatin-e-Islam (Muslim Ladies Association), och deltog i självständghetsörelsen All India Muslim Leagues kampanjer av civil olydnad mot britterna.[18] Den muslimska antikoloniala rörelsen i dominerades under 1920- och 40-talen av sekulära modernister, som uppfattade kvinnors frigörelse som en del av den antikoloniala kampen, då denna uppfattades bryta upp hindrade stamlojaliteter och underlätta ekonomisk samhällsmobilisering, modernisering och revitalisering av den muslimska världen, och under 1930-talet började muslimska kvinnor ur medel- och överklassen röra sig offentligt obeslöjade.[18]

Kvinnor fick rösträtt vid Pakistans självständighet 1947.[18] Den första vågens feminism samarbetade sedan tätt med staten under perioden 1947-1977, bland annat i form av All Pakistan Women Association (APWA), och regeringen godkände Charter of Women's Rights 1954, som förklarade könen jämlika, trots protester från prästerskapet; denna återkallades 1958, men Ayub Khans regering införde den i modifierad form som Family Laws Ordinance of 1961, som gav kvinnor utökade rättigheter i familjelagen.

Zia Ul Haqs regim 1977-1988 genomförde en islamisering av samhället som bland annat ville tvinga kvinnor att bära slöja: bland annat tvingades alla kvinnor i statlig TV och alla anställda hos federala myndigheter att bära slöja.[18] Detta var startpunkten för Pakistans första självständiga kvinnorörelse, då detta bröt den tidigare alliansen mellan regeringen och feminismen, och en självständig kvinnorörelse i form av Women's Actions Forum grundades 1981 för att försvara kvinnors grundläggande basrättigheter.[18]

SydkoreaRedigera

I Korea började den traditionella könssegregationen och könsrollerna brytas upp genom ankomsten av västerländska missionärer vid 1800-talets slut. Missionärerna grundade skolor för flickor, främst Kvinnouniversitetet Ewha 1886. Korea genomgick ett snabbt reformarbete eftersom modernisering uppfattades försvara Koreas självständighet, och även inhemska koreanska manliga intellektuella började, inspirerade av Väst, förespråka utbildning för kvinnor för nationens bästa, med tanken att de utbildade sina barn och därmed nästa generation som mödrar.

Under 1890-talet uppkom de första kvinnoföreningarna i form av Sunseong-hoe 1896, Chanyang-hoe 1898 och Yo-u-hoe 1899. De ville bryta könsegregationen höja kvinnors ställning i samhället, konkret genom att höja deras tillgång till utbildning. Idéen fick visst stöd bland den då relativt framstegsvänliga koreanska överklassen, och efter 1905 grundades en mängd flickskolor i Korea med det vinnande argumentet att det gynnade nationen och dess självständighet med bildade mödrar. Vid sekelskiftet blev det också gradvis tillåtet för koreanska överklasskvinnor, som dittills levt könssegregerade i hemmen, att röra sig ute i samhället.

Den organiserade koreanska kvinnorörelsen upphörde mer eller mindre under japanska kolonisationen av Korea 1910-1945, när alla politiska organisationer var förbjudna. Indirekt blev den japanska tiden ändå en epok av emancipation för utbildade urbana kvinnor i Korea, som började yrkesarbeta och fattiga kvinnor tog arbete i städerna under den japanska industrialiseringen, vilket gjorde att fenomenet av den sk nya kvinnan uppstod även i Korea. Kvinnors deltagande i den underjordiska självständighetsrörelsen, både den kommunistiska och den icke kommunistiska, bidrog dock till att kvinnor efter krigsslutet 1945 hade en viss grund att stå på då den organiserade kvinnorörelsen återupptogs i Sydkorea efter krigsslutet. Efter att ha misslyckats med att förhindra införandet av 1957 års diskriminerande familjelag, förenade sig kvinnorörelsen i Korean National Council of Women.

ThailandRedigera

Kvinnors rättigheter var relativt sett höga i Thailand, där gifta kvinnor traditionellt redan hade kontroll över sina egna pengar,[19] och lokal rösträtt för kvinnor (för byäldste) infördes 1897 i de moderniseringsreformer kungen införde för att göra landet motståndskraftigt mot kolonialism. [19] Missionsskolor verkade i landet från 1848, däremot tog det länge innan kvinnor inkluderades i det statliga skolsystemet: det thailändska skolsystemet introducerades 1898, men flickor inkluderades inte i det förrän 1921, och släpptes inte in på Chulalongkorn University förrän 1927. [20]

Under 1920-talet introducerades fenomenet med den nya kvinnan (i Thailand kallad Sao samai), där en ny klass av utbildade yrkeskvinnor började försörja sig själva och klä sig modernt.[21] Det var en utveckling som stöddes av kung Rama VI, som lät kvinnorna vid hovet klä sig modernt och bröt könssegregationen genom att arrangera mottagningar dit männen uppmanades att ta med sig sina hustrur, och förklarade att utbildade kvinnor var en nationell stolthet.[22] En kvinnopress uppstod där en debatt om jämlikhet förekom i tidningar som Satri thai (1926) och Netnari (1932).[21] Den största frågan för kvinnorörelsen då var polygamin, som traditionellt hade stöttats av kvinnor därför att senare inkomna hustrur fick arbeta som tjänare för de tidigare hustrurna,[19] men som från 1920-talet kritiserades mycket, och slutligen avskaffades 1935.

Nationell rösträtt och valbarhet för kvinnor infördes efter revolutionen som avskaffade det kungliga enväldet 1932. Det infördes utan föregående aktivism, och det har föreslagits att det fanns ett behov hos Pridi Bhanomyong att framställa Thailand som ett modernt land för att gynna de diplomatiska förbindelserna med Väst.[23] Den traditionella uppfattningen är att kvinnorörelsen inte organiserades förrän efter 1932 års revolution. De första kvinnoföreningarna, som Red Unalom Society of Siam (senare Thai Red Cross Society) från 1885[24][25] och Women’s Cultural Club (WCC), som grundats av Plaek Phibunsongkhrams hustru Thanphuying La-iat, var främst välgörenhetsföreningar,[26] och den första officiella föreningen för kvinnors rättigheter var Women's Association of Siam (senare Thai Women's Association of Thailand) som grundades 1932 [27] och yrkesgrupper som Association of Women Lawyers of Thailand (AWLT) från 1947,[28] grupper som enades först 1957 under paraplyorganisationen National Council of Women of Thailand (NCWT); även dessa grupper fokuserade dock länge starkt på sociala insatser på kvinnor, och det var först Promotion of Status of Women Group, senare Association for the Promotion of Status of Women (APSW) från 1970, som har kallats en renodlad feministisk organisation.[29]

VietnamRedigera

I Vietnam reglerades kvinnors rättigheter före den franska kolonisationen på 1800-talet inte av buddhismen utan av konfucianismen, som predikade kvinnans lydnad under far, make och son, och kvinnor hade en låg status. Ett undantag var köpmanskapen, eftersom handel hade låg status i den konfucianska ideologin, vilket gjorde det okontroversiellt för kvinnor att ha framträdande roller inom det yrket.[30] De franska koloniala myndigheterna hade en positiv inställning till utbildning för kvinnor, som de såg som en metod att motverka traditionella sedvänjor, men de utbildningsmöjligheter som gjordes tillgängliga för kvinnor under kolonialtiden begränsade sig till kvinnor ur den urbana eliten.[30]

En inhemsk debatt om kvinnors rättigheter uppstod bland fransk-utbildade vietnamesiska medelklasskvinnor vid 1900-talets början, och resulterade i en kvinnorörelse som främst ägde rum i pressen. Kvinnorörelsens ledande organ var landets första kvinnotidning, Nu Gioi Chuong (Women's Bell) som grundades av landets första kvinnliga redaktör Suong Nguyet Anh 1919, och Phu Nu Tan Van (Women's News) från 1929.

Den första kvinnoorganisationen var Nu Cong Hoc Hoi eller Women's Labor-Study Assocation som grundades av Madame Nguyen Khoa Tung (Dam Phuong) i Hue 1926, med syftet att verka för högre utbildning- och yrkesmöjligheter genom kampanjer, föreläsningar och studiekurser och sin egen publikation 1926-1931.[31] Nu Gioi Chuong representerade klassen av bildade medelklasskvinnor som med den franska feminismen som förebild krävde utökade utbildnings- och yrkesmöjligheter och avskaffande av diskriminerande sedvänjor som polygami och barnäktenskap; 1929 bildades Nu luu hoc hoi (Women Studies Associations), som genom insamlingar grundade skolor för fattiga flickor och delade ut stipendier för studier i Frankrike till medelklasskvinnor.[30] Den inhemska eliten ogillade feminismen för att den var fransk, och de väntade sig att kvinnor skulle stödja landets egen kultur mot kolonialmakten genom att följa den traditionella kvinnoidealet, medan franska myndigheter ville förhindra de revolutionära ideal som präglade den franska feminismen från att nå kolonin.[30]

Kvinnotidningen Phu Nu Tan Van, som blev en av de största tidningarna i kolonin, var ursprungligen en borgerligt feministisk tidning, men började gradvis intressera sig för arbetarkvinnor, tills den slutligen tog avstånd från den franska feminism som förespråkades av den borgerliga kvinnorörelsen och gav sitt stöd till kommunismen, varefter den förbjöds av fransmännen 1934.[30] Den större delen av den vietnamesiska kvinnorörelsen inlemmades under 1930-talet i kommunismen, Indochinese Communist Party (ICP), som grundats 1930, och dess kvinnoförbund Vietnamese Women's Union (VWU), som 1946 förklarade män och kvinnor jämlika i Vietnam.[32]

EuropaRedigera

AlbanienRedigera

Under 1800-talet förespråkades utbildning för kvinnor av Sami Frashëri enligt tidens typiska nationalistiska princip om att utbildade mödrar stärkte samhället genom att undervisa sina barn.

1891 grundades den första högre flickskolan i Korçë av Sevasti Qiriazi och Parashqevi Qiriazi, och år 1909 grundade de även landets första kvinnoförening, Morning Star (Yll’i Mëngesit); dess syfte var att arbeta för att förbättra kvinnors ställning genom att höja deras utbildningsnivå för samhällets bästa och omsätta den västeuropeiska kvinnorörelsen till albanska förhållanden, och det höll yrkeskurser för kvinnor. Föreningen tvingades stänga av de osmanska myndigheterna 1911, och när Korçë ockuperades av Grekland då första världskriget bröt ut 1914 avbröts den albanska kvinnorörelsen.[33]

Kvinnorörelsen återupptogs när Albanien blev ett självständigt land. Ett stort antal lokala föreningar grundades de följande åren. Systrarna Qiriazi grundade Perlindja i Korçë 1919, som från 1922 utgav tidningen Mbleta: det var en av de viktigaste, med 300 medlemmar och många lokalföreningar i byarna, som höll kurser för kvinnor skolor för flickor. Marie Çoba grundade 1920 den lokala organisationen Gruaja Shqiptare i Shkodër, som också utgav landets första kvinnotidning med samma namn; lokalföreningar med samman namn uppstod även i Korçë, Vlorë och Tiranë; de sysslade ursprungligen med välgörenhet riktad till soldater, men organiserade sedan kvinnor enligt samma mönster som dess föregångare. Denna kvinnorörelse inspirerades av den statsfeminism som utfördes av Kemal Ataturk i Turkiet. En grupp feminister under ledning av Urani Rumbo grundade kvinnoorganisationen Lidhja e Gruas och dess tidning i Gjirokastër år 1920, och propagerade för kvinnors rätt att studera. Samma år infördes en begränsad rösträtt för en minoritet kvinnor.

Under kung Zog I av Albanien stöddes kvinnors rättigheter av den regeringsstödda nationella kvinnorättsorganisationen Gruaja Shiqiptare (1928-1939), som förespråkade kvinnors rätt att ärva, utbilda sig, arbeta och ta ut skilsmässa, förbjöd månggiftet och avskaffade slöjor och harem; i praktiken var det dock enbart en minoritet urbana över- och medelklasskvinnor som fick del av dessa rättigheter.

Det var först efter det kommunistiska maktövertagandet efter andra världskriget 1945 som grundläggande rättigheter infördes för kvinnor av alla samhällsklasser, både i städer och landsbygd. Staten införde och förespråkade fullständig jämlikhet mellan könen, allmän rösträtt för kvinnor och skolgång för alla flickor infördes och slöjan avskaffades.

DanmarkRedigera

I Danmark började kvinnorörelsen med grundandet av Dansk Kvindesamfund år 1871. Den följdes av flera andra föreningar.

FinlandRedigera

Den organiserade kvinnorörelsen i Finland inleddes med grundandet av Finsk kvinnoförening år 1884.

FrankrikeRedigera

I Frankrike togs frågan om kvinnors rättigheter upp under den franska revolutionen. Det föreslogs då att inkludera kvinnor i det nya politiska demokratiska systemet, främst Nicolas de Condorcet, som utan framgång föreslog att även kvinnor borde få rösträtt till nationalförsamlingen 1789. När kvinnor inte inkluderades i Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, skrevs Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter av Olympe de Gouges för att påpeka bristen. Franska revolutionen innebar dock ändå en större frihet för kvinnor på många plan, då lika arvsrätt (Loi sur l'héritage des enfants) och lika skilsmässorätt (Loi autorisant le divorce en France) infördes. Föreningar bildades som verkade för kvinnors rättigheter, bland dem Société fraternelle des patriotes de l'un et l'autre sexe och Société des républicaines révolutionnaires.

Code Napoléon från 1804 blockerade sedan effektivt all laglig jämlikhet mellan könen. Kvinnors rättigheter togs upp av enskilda författare, av den socialistiska rörelsen och av enskilda aktivister som Jeanne Deroin. Under Pariskommunen uppnådde kvinnor en kort tid jämställdhet under den kommunistiska styrelsen i Paris innan den besegrades.

Den franska kvinnorörelsen organiserades först under tredje republiken. År 1870 grundades Association pour le Droit des Femmes av Maria Deraismes och Léon Richer, som 1882 ersattes som Frankrikes ledande kvinnoförening av Maria Deraismes utbrytargrupp Ligue Française pour le Droit des Femmes, som kom att bli som en av Frankrikes två ledande rösträttsföreningar fram till rösträttens införande jämsides med Union française pour le suffrage des femmes (1909–1945). Parallellt drevs från 1876 även en militant rösträttsrörelse av Société le suffrage des femmes under Hubertine Auclert. 1901 bildades även Conseil national des femmes françaises.

GeorgienRedigera

Georgien blev en rysk provins 1801. Med undantag för kungliga kvinnor spelade georgiska kvinnor i alla samhällsklasser en mycket undanskymd roll: kvinnor ur alla samhällsklasser fick sällan lära sig annat än religion och hushållskunskaper, giftes bort som barn och förväntades leva tillbakadraget i hemmet. Under den ryska tiden började kvinnor ur den georgiska överklassen utbildas i de flickpensioner som från 1820-talet grundades i Tbilisi,[34] och delta i societetsliv efter rysk aristokratisk modell, men de allra flesta flickor fick långt in på 1800-talet fortfarande inte gå i skola.

Ekaterine Gabashvili organiserade kvinnorörelsen genom att 1872 bilda Women’s Circle, ett litteratursällskap för kvinnor med lokalavdelningar över hela landet, som även tog upp kvinnofrågor. 1893 publicerade Barbare Jorjadze ett upprop för kvinnors utbildning i tidningen Kvali, vilket har kallats för den georgiska kvinnorörelsens manifest. Under 1890-talet utbröt sedan en debatt om kvinnors rättigheter i den georgiska pressen. 1897 grundade Gabashvili den första yrkesskolan för kvinnor, och dess elever grundade i sin tur nya skolor. Detta öppnade upp högre utbildning för kvinnor i Georgien, och gjorde det vanligare för kvinnor att bli verksamma som yrkeskvinnor och göra sig märkbara i samhället.

Efter revolutionen 1905 blev det lagligt med politiska föreningar i Ryssland, vilket ledde till att Women’s Circle efterträddes av en mängd mindre grupper med mer öppna politiska syften, så som Anastasia Tumanishvili-Tseretelis “Education” (1908), “Georgian Women’s Charity Organization”, “Commission of Tbilisi Women’s Circle”, “Georgian Women’s Society”, “School for Poor Girls”, “Society of Education”, “Society of Knowledge” och “Georgian Unity of Equality for Women”, som mer öppet adresserade kvinnofrågor och ägnade sig åt aktivism kring dessa.[35]

Kato Mikeladze grundade 1916 den första rösträttsföreningen med tillhörande feministisk tidning, The Inter-Partial League of Women och dess tidningsorgan The Voice of Georgian Women,[36] vilket inledde kampen för politiska rättigheter. Kvinnor fick rösträtt när Georgien blev en fri republik 1918, och fem kvinnor valdes in i parlamentet 1919.

Efter att Georgien blev en sovjetrepublik 1921 förbjöds alla icke statliga politiska organisationer, inklusive kvinnorörelsen, och fullständig jämlikhet mellan könen infördes istället automatiskt av regimen.

GreklandRedigera

Efter Greklands självständighet 1830 grundades föreningen Arsakeion, som grundade de första pionjärskolorna för flickor. Manliga grekiska intellektuella förde fram den då västeuropeiska idén om att kvinnor borde utbildas av patriotiska och nationella skäl i sin egenskap av mödrar och lärare av nästa generation. När kvinnopressen började uppstå i form av de första kvinnotidningarna, Thaleia (1867-68) av Penelope Lazaridou och Eurydice (1870-71) av Emilie Ktena-Leondias, var kvinnors rätt till utbildning den första som togs upp i offentlig debatt om kvinnors rättigheter i Grekland, och som blev början till kvinnorörelsen genom grundades av föreningen Society for Promoting Women's Education.

En rent feministisk organisation för kvinnors rättigheter uppstod dock inte förrän med Union for the Emancipation of Women 1894. 1908 förenades Greklands lokala kvinnoföreningar under en nationell förening, Ethniko Symvoulio Hellenidon, som främst verkade för kvinnors rätt till utbildning och yrkesarbete. 1920 grundades Ethniko Symvoulio Hellenidon, som verkade för införandet av rösträtt. Rösträtt infördes slutligen 1952.

ItalienRedigera

Den första organisationen för kvinnors rättigheter i Italien var Lega promotrice degli interessi femminili, som grundades av den italienska kvinnorörelsens pionjär Anna Maria Mozzoni i Milano 1880. Mozzoni hade då redan 1877, på personligt initiativ, lämnat in en petition om kvinnlig rösträtt till parlamentet. Den första organisationen exklusivt för kvinnlig rösträtt var Comitato pro suffragio femminile, som grundades 1905.

Fascistpartiets politik kring kvinnors rättigheter var motsägelsefull, då den å ena sidan allierade sig med den katolska kyrkan och framhävde kvinnors roll som hemmafruar och barnaföderskor, men samtidigt också engagerade kvinnor i partiets organisationer, gav villkorlig rösträtt 1925, i praktiken tillät kvinnor utbilda sig och yrkesarbeta.[37]

NederländernaRedigera

Aletta Jacobs var en ledande gestalt i den tidigare kvinnorörelsen, då hon på 1870-talet utverkade tillstånd för kvinnor att studera på universitetet och sedan själv blev landets första kvinnliga läkare.

År 1871 började den organiserade kvinnorörelsen då Betsy Perk grundade landets första kvinnoförening Arbeid Adelt, som arbetade för kvinnors rätt att uppnå oberoende genom att arbeta och försörja sig själva. Wilhelmina Drucker grundade sedan Vrije Vrouwen Vereeniging (VVV) år 1889, som sedan gav upphov till den första rösträttsföreningen, Vereeniging voor Vrouwenkiesrecht 1894.

NorgeRedigera

Kvinnorörelsen i Norge organiserades med grundandet av Norsk Kvinnesaksforening år 1884.

RysslandRedigera

Ett flertal litterära diskussionsklubbar grundades efter Krimkriget, och en av dessa, grundad av Anna Filosofova, Maria Trubnikova (1835–1897) och Nadezjda Stasova (1835–1895), kom att bli den första de facto kvinnoklubben. Inga politiska organisationer var lagliga i Ryssland under denna tid, men i praktiken intresserade sig klubben för frågor om jämlikhet mellan könen, främst i utbildnings- och yrkesfrågor. Efter nederlaget i Krimkriget, som hade blottställt Ryssland som efterblivet, hade kraftiga reformer införts i utbildningsväsendet, bland annat hade icke adliga fått tillträde till universitetet och 131 flickskolor grundats, varav 37 var läroverk. Trubnikova, som studerade feministisk litteratur från väst och var bekant med Josephine Butler, talade för högre utbildning för flickor för att kunna delta i de intellektuella diskussionsklubbarna på samma nivå som män. De bildade rad välgörenhetsorganisationer för logi, mat och arbetsförmedling åt utblottade kvinnor, och utgav icke ryska böcker genom ett kooperativ.

Kvinnogruppen under ledning av Filosofova, Trubnikova och Stasova framställde förslag på att få hålla universitetskurser för kvinnor i universitets lokaler då de inte användes av de manliga studenterna, och 1869 fick de igenom sitt krav. Dessa kurser visade sig så populära att regimen 1876 gjorde dem permanenta, men samma år förlorade kurserna rätten att utfärda universitetsexamina, och 1883 förbjöds de alla utom en i Sankt Petersburg (Bestuzjevkurserna) och en i Moskva (Guerrierkurserna). Följden blev att kvinnor studerade utomlands, vilket gjorde att de i regimens ögon misstänktes för revolutionära aktiviteter, och 1895 inrättades ett universitet för utbildning av kvinnligare medicinare.

1895 bildades kvinnorättsgruppen De ryska kvinnornas välgörenhetsförbund under ledning av Filosofova, som officiellt var en välgörenhetsförening på grund av det allmänna förbudet mot politisk aktivitet. Gruppen hade svårt att göra någonting konkret på grund av förbudet mot all politisk aktivism, men höjde medvetandet om feminismen. Anna Filosofova var 1899 ordförande i International Council of Women.

Före ryska revolutionen 1905 var alla politiska föreningar förbjudna och den första kvinnoföreningen, Liga ravnopraviia zhenshchin, grundades därför inte förrän 1907: den lyfte frågan om rösträtten och lämnade in en petition till duman samma år.

Kvinnlig rösträtt infördes i Ryssland efter ryska revolutionen 1917, som också rent formellt gav könen lika rättigheter i den nya kommunistiska lagstiftningen.

SchweizRedigera

I Schweiz uppkom kvinnorörelsen tidigt, och en utlösande faktor var införandet av konstitutionen 1848, som uttryckligen uteslöt kvinnors rättigheter. Den var dock länge splittrad mellan tyskspråkiga och franskspråkiga områden, och bestod därför länge av enbart icke samordnade lokalföreningar. Däremot spelade den en viktig roll för den internationella kvinnorörelsen, då Marie Goegg-Pouchoulin år 1868 grundade världens första internationella kvinnoförening, Association Internationale des Femmes.

Schweizer Frauen-Verband grundades av Elise Honegger 1885 som landets första nationella kvinnoförening, men den splittrades 1888 när en utbrytargrupp grundade Schweizerischen Gemeinnützigen Frauenverein (SGF), som blev den första permanenta paraplyorganisationen för landets kvinnorörelse.

Frågan om kvinnlig rösträtt lyftes av Schweizerischer Frauenvereine, som grundades 1899, och Schweizerischer Verband für Frauenstimmrecht, som bildades 1909, och som blev de två dominerande av de många rösträttsföreningarna i Schweiz.

StorbritannienRedigera

Den tidiga kvinnorörelsen var inte organiserad utan bestod av enskilda kampanjer. En framstående sådan var den kampanj Caroline Norton drev, då hon enligt lagen inte fick ta ut skilsmässa och nekades att få se sina barn efter att ha separerat från sin make, lyckades genomdriva en lagändring som gav mödrar laglig rätt till umgänge med sina barn: den så kallade Custody of Infants Act 1839.

Kvinnorörelsen i England organiserades för första gången i en förening 1858, när Langham Place Circle bildades av bland andra Barbara Bodichon och Bessie Rayner Parkes. Denna kampanjade för bland annat rätt till utbildning och arbete och gifta kvinnors rätt att hantera sina egna pengar, och utgav den första brittiska kvinnotidningen, English Woman's Journal.

1859 grundades en av landets äldsta kvinnoföreningar, Society for Promoting the Employment of Women för att verka för kvinnors möjligheter att finna yrkesarbete och självförsörjning. Genom lagen Sex Disqualification (Removal) Act 1919 gavs kvinnor formellt sett tillgång till nästan alla yrken och positioner i samhället.

Kampen för kvinnlig rösträtt inleddes med grundandet av Manchester Society for Women's Suffrage 1867.

SverigeRedigera

 
Sophie Sager
Se även:Kvinnofrågan i Sverige

Redan under frihetstiden hade enskilda feminister deltagit i offentlig debatt, bland dem Margareta Momma, Catharina Ahlgren, Anna Maria Rückerschöld och Hedvig Charlotta Nordenflycht, men det förekom ingen förening för att verka för frågorna. År 1848 väcktes frågan om kvinnors rättigheter på allvar i Sverige genom Sophie Sager, som var den första feminist i Sverige som höll offentliga tal om kvinnors rättigheter, men inte heller hon grundade någon förening.

År 1855 bildades Svenska lärarinnors pensionsförening av Josefina Deland, vilket var första gången kvinnor organiserade sig i Sverige för att verka för en konkret fråga för kvinnor. Kvinnorörelsen i Sverige började 1856 genom utgivningen av Fredrika Bremers Hertha, en roman som kritiserade ogifta kvinnors omyndighet och brist på tillgång till högre utbildning, vilket stod i kontrast till förhållandena i USA, som Bremer nyligen hade besökt och där ogifta kvinnor var myndiga och det vid denna tid fanns åtskilliga så kallade women's colleges. Romanen ledde till den så kallade Herthadebatten, en offentlig debatt om kvinnors rättigheter i Sverige som resulterade i att båda krav romanen väckte bemöttes: ogifta kvinnor fick genom en lagändring 1858 rätt att ansöka om myndighet, och en högskola för kvinnor startades i Stockholm med namnet Lärokurs för fruntimmer, som 1861 kom att bli Högre lärarinneseminariet. Samtidigt organiserade sig den svenska kvinnorörelsen genom sitt första organ, Tidskrift för hemmet, som utgavs av Sophie Adlersparre och Rosalie Olivecrona.

Den första kvinnoföreningen i Sverige var Föreningen för gift kvinnas äganderätt, som grundades av Anna Hierta-Retzius och Ellen Anckarsvärd, vars huvudfråga var gifta kvinnors omyndighet (då ogifta kvinnor sedan 1863 var automatiskt myndiga). Denna uppgick sedan i Fredrika Bremer-förbundet, som grundades 1884. I slutet av 1800-talet bildades en mängd kvinnoföreningar, bland dem Svenska drägtreformföreningen 1886. Kvinnor fick också framträdande platser i nykterhetsrörelsen Vita bandet 1897, och även i fackföreningsrörelserna och i de politiska partierna, med början från Kvinnliga arbetarklubben 1888.

Frågan om kvinnlig rösträtt sköttes från 1902 av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Införandet av kvinnlig rösträtt 1919-1921 följdes sedan av Behörighetslagen, som formellt gav kvinnor rätt till alla yrken och samhällspositioner utom prästtjänster och militärtjänst, vilka infördes 1958 respektive 1989.

Ur kvinnorörelsens historia kan följande, för den svenska kvinnan viktiga årtal nämnas:

  • 1845 införs lika arvsrätt för män och kvinnor
  • 1846 och 1864 års näringsfrihetsreformer blir av stor betydelse för kvinnor
  • 1856 Fredrika Bremers feministiska idéroman Hertha ges ut
  • 1858 medges myndighet för ogifta kvinnor över 25 år efter ansökan hos domstol
  • 1862 införs kommunal rösträtt för kvinnor över 21 år med inkomst över 400 riksdaler per år (få kvinnor hade egen inkomst vid denna tid)
  • 1863 införs generell myndighet för ogifta kvinnor över 25 år
  • 1868 Tidskrift för hemmet, Sveriges och Nordens första kvinnotidskrift startas
  • 1870 erhåller kvinnor rätt att avlägga studentexamen
  • 1873 ges kvinnor rätt att avlägga vissa akademiska examina
  • 1873 Föreningen för gift kvinnas äganderätt bildas
  • 1884 sänks myndighetsåldern för ogifta kvinnor från 25 till 21 år
  • 1884 Fredrika Bremer-förbundet, Sveriges första organiserade kvinnoförbund bildas
  • 1886 Första kvinnliga fackföreningen bildas: Hemsömmerskor i Lund
  • 1892 Stockholms allmänna kvinnoklubb bildas och uppgår samma år i Socialdemokratiska arbetarpartiet
  • 1909 blir kvinnor valbara till kommunala organ
  • 1919 och 1921 får kvinnor politisk rösträtt och valbarhet till Sveriges riksdag
  • 1921 medges myndighet för gift kvinna över 21 år
  • 1923 Behörighetslagen ger kvinnor rätt till alla offentliga och statliga tjänster
  • 1925 Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad invigs
  • 1925 ges kvinnan samma rätt som mannen till statliga ämbeten (med vissa undantag)
  • 1938 blir preventivmedel tillåtna och moderskapspenning för alla införs
  • 1939 införs förbud mot att avskeda kvinnor på grund av trolovning, giftermål, havandeskap eller förlossning
  • 1950 blir båda föräldrarna förmyndare för minderåriga barn inom äktenskapet
  • 1958 erhåller kvinnor rätt att prästvigas

TysklandRedigera

Den första vågens kvinnorörelse i Tyskland uppkom under inflytande av revolutionerna 1848. Den organiserade sig för första gången under Allgemeiner Deutscher Frauenverein (ADF), Tysklands första kvinnoförening, som grundades av Louise Otto-Peters och Auguste Schmidt i Leipzig 1865.

MellanösternRedigera

Första vågens feminism, som fokuserar på att uppnå lagliga reformer för att uppnå samma grundläggande medborgerliga rättigheter som män, kom sent till Mellanöstern. En kvinnorörelse uppkom i vissa delar av Osmanska riket, främst Libanon och Syrien, vid 1800-talets slut, men på de flesta håll skedde det inte förrän under 1900-talet. Även när rösträtten infördes, uppnådde kvinnor i många fall trots detta inte grundläggande rättigheter, så som frihet från förmynderskap, på grund av att familjelagar som grundade sig på sharia, dröjde sig kvar parallellt med sekulära lagsystem.

AfghanistanRedigera

Under 1920-talet förbättrades kvinnors rättigheter genom ett radikalt reformerings- och moderniseringsprogram som infördes av kung Amanullah Khan och drottning Soraya Tarzi: den första kvinnoorganisationen, Anjuman-i Himayat-i-Niswan, grundades, kvinnor uppmanades att ta av sig slöjan, lämna könssegregeringen, utbilda sig och arbeta. Dessa reformer var dock tillfälliga eftersom alla återkallades när kungaparet avsattes 1929.[38]

Kvinnorörelsen återupptogs efter andra världskriget, då den afghanska regeringen såg ett behov av en modernisering av samhället, och kvinnorörelsen återuppväcktes genom grundandet av Women's Welfare Association 1946, varpå kvinnor fick tillgång till utbildning, tillstånd att studera på Kabuls universitet (1950) och upphävandet av slöjtvånget och könssegregeringen år 1959. Kvinnlig rösträtt och formella rättigheter för kvinnor infördes i 1964 års konstitution och kvinnor valdes in i parlamentet, utnämndes till ministrar och började yrkesarbeta. Under 1960- och 1970-talen var ett växande antal kvinnor verksamma på alla nivåer i samhället: inom politiken, militären, rättsväsendet och inom de flesta yrken, och klädde sig i moderna kläder. Detta gällde dock i praktiken enbart välutbildade kvinnor från städernas medel- och överklass.

Kommunistregimen 1978–1992 försökte aktivt införa jämställdhet mellan könen i alla samhällsklasser med hjälp av kommunistpartiets kvinnoorgan Democratic Women's Organisation of Afghanistan. Detta var betydligt mer radikalt än vad som hade varit fallet tidigare, när kvinnors frigörelse hade hållit sig bland städernas över- och medelklass. När kommunistregeringen försökte sprida grundläggande jämlikhet mellan könen även till den konservativa landsbygdsbefolkningen utanför städerna, resulterade detta i en kraftig motreaktion, som bidrog till uppkomsten av en islamistisk motståndsrörelse mot Sovjetunionen.

När kommunistregimen slutligen föll 1992, resulterade detta i ett intensivt tillbakarullande av mot kvinnors rättigheter i Afghanistan, som kulminerade i talibanernas diktatur 1996-2001. Talibanernas fall 2001 gjorde att arbetet för grundläggande rättigheter för kvinnor återupptogs, och nådde viss framgång perioden 2001-2021. Talibanernas återkomst 2021 innebar dock ännu en tillbakagång i detta arbete.

AlgerietRedigera

Algeriet erövrades mellan 1830 och 1847 av Frankrike och blev en fransk koloni, Franska Algeriet. Algeriska kvinnor levde vid denna tid könssegregerade i harem. Kvinnorörelsen utvecklades långsamt.

Fransmännen gjorde mycket lite för att bidra till kvinnors rättigheter i Algeriet. Anledningen var Convention franco-algérienne de 1830 eller 1830 års fransk-algeriska konventionen, det kapitulationsfördrag som undertecknades 5 juli 1830 av Hussein Dey, den sista bejen av Alger, och marskalk de Bourmont, där fransmännen förband sig att respektera de infödda algeriernas religiösa och sociala seder. Detta innebar för kvinnors del att de franska lagarna endast gällde franska kvinnor i Algeriet, medan muslimska algeriska kvinnor fortsatte att leva under islamisk lag, vilket gjorde att den första vågens feminism kom sent till Algeriet och kvinnors situation länge blev oförändrad. Muslimska algerier tilläts leva enligt en separat familjelag från de franska kolonisterna.

De franska Jules Ferry-lagarna om obligatorisk sekulär grundskola som formellt infördes på 1880-talet användes inte av algeriska flickor, och på 1950-talet gick fortfarande bara 4 procent av muslimska flickor i skolan (jämfört med 10 procent för algeriska barn generellt och 97 procent för barn till européer i Algeriet). År 1930 öppnades utbildningscenter för unga algeriska kvinnor, men deras antal var få och studenterna begränsade sig vanligen till hushållssysslor. År 1962 var 90 procent av vuxna algeriska kvinnor analfabeter. Kvinnlig rösträtt infördes för kvinnor i Frankrike 1944, men infördes inte i kolonin Algeriet förrän 1958; 1953 hade Frankrike kritiserats av FN:s ekonomiska och sociala rådför att inte säkerställa dess genomförande i sina förtroendeområden. De franska kolonialmyndigheternas åtgärder för kvinnors rättigheter i Algeriet begränsade sig i själva verket till att utöka kvinnors rätt till skilsmässa samt införandet av rösträtten och begränsandet av minimiåldern för äktenskap år 1958.

Under slutet av 1800-talet förekom en riktning i Mellanöstern om en reform av kvinnors rättigheter för att modernisera samhället, kallad Nahda, och en kvinnorörelse uppkom i Osmanska riket, Egypten, Libanon och Syrien, men denna hade ingen motsvarighet i Algeriet, där ingen kvinnorörelse uppkom. Den muslimska algeriska befolkningen betraktade istället den traditionella familjen som den sista basen för motstånd mot kolonialmakten. Den franska feministen Hubertine Auclert stannade i Algeriet från 1888 till 1892 och observerade situationen för inhemska kvinnor, och noterade den dubbla diskrimineringen som de var offer för från både familj och kolonial, och att den senare förvärrade den första, då algerierna uppfattade sin traditionella kultur som viktigare att hålla fast vid då det var det enda den tilläts ha kvar makten över. En bildad intellektuell minoritet i städerna levde mer progressivt, men deras idéer fick inte genomslag, och förslag om reformer i den muslimska familjelagen mötte hårt motstånd från algerierna ännu på 1930-talet.

Bland den inhemska algeriska befolkningen uppkom den första vågens feminism på 1940-talet, när algerierna organiserade sig politiskt i sin långvariga aktiva kamp mot kolonialmakten, och integrerade kvinnorna i det politiska partisystemet och kampen mot kolonialismen.[39] Det var i samband med detta de första kvinnoorganisationerna uppkom. Algerian Women's Union (UFA) grundades 1943 som en del av Algerian Communist Party (PCA), och Association of Algerian Muslim Women (AFMA)[:fr:Association des femmes musulmanes algériennes] grundades 1947 som en stödförening för de fångar som tagits under den nationalistiska demonstrationen 8 maj 1945 och dessa familjer. De första algeriska feministerna uppkom, så som Mamia Chentouf och Nefissa Hamoud. Den tredje inhemska algeriska politiska rörelsen, det religiösa Oulema, hade ingen formell kvinnoförening men drev många aktiviteter, bland dem religiösa flickskolor. UFA stödde jämlikhet mellan könen och hade kvinnor på alla nivåer i sitt parti, medan de övriga ville lösa arbetslösheten bland män genom att hålla kvar kvinnorna i hemmen i sitt idealsamhälle.[39]

Under självständighetskampen bröts könsegregationen och slöjan blev en fråga både för fransmännen och algerierna själva. Fransmännen såg slöjan som en symbol för den svåra ställning algeriska kvinnor levde i, och såg en reform i kvinnors rättigheter som en central punkt i att hålla kvar Algeriet under fransk kontroll. 13 maj 1958 organiserades en flera dagar lång demonstration mot slöjan i staden Alger organiserad av den franska militären och ledd av Madame Massus. Under denna lät sig ett antal algeriska kvinnor ta av sig slöjan offentligt och bränna denna på bål på torget inför propagandapressen och en jublande folkmassa: vissa kvinnor lät hustrurna till franska militärer ta av dem slöjan, medan andra gjorde det själva.[40] Kvinnorna sjöng “kif kif la française” (som en fransyska) och sedan den franska nationalsången, medan militären sjöng Chant des Africains, hand i hand med fransmännen. 19 maj publicerade den pro-franska tidningen Écho d’Alger en artikel med titeln "tusentals muslimska kvinnor har gjort klart sin önskan att utvecklas i den franska nationen".[40] Fransmännen tog efter detta åt sig äran för avbeslöjningen av algeriska kvinnor. Enligt uppgift ska dock de kvinnor som deltog i beslöjningen ha varit kvinnor som redan innan hade tagit av sig slöjan.

I själva verket hade en avbeslöjning redan ägt rum i Algeriet på inhemskt initiativ. Algeriska kvinnor spelade en viktig och aktiv roll i motståndsrörelsen mot den franska kolonialmakten. Deras aktiva deltagande i denna kamp uppmuntrades och sågs som legitim av den algeriska befolkningen, som såg det som en legitim anledning för kvinnor att bryta könssegregationen och röra sig obeslöjade sida vid sida med män för att arbeta för självständigheten.[39] Efter den franska ceremonin mot slöjan började däremot många kvinnor att bära slöjan igen, som en protest mot de franska myndigheterna.

Trots den roll kvinnor hade spelat i Algeriets självständighetskamp mot Frankrike, negligerades deras rättigheter i konstitutionen och familjelagen i det självständiga Algeriet efter 1962, då den islamiska familjelagen behölls.

EgyptenRedigera

Egypten var ett föregångsland i Mellanöstern, och en aktiv kvinnorörelse uppkom där tidigt. Egypten hade en stor närvaro av västerländska missionärer, som under 1800-talet öppnade skolor för flickor. En livlig inhemsk kvinnopress uppkom efter Hind Nawfals kvinnotidning Unga Kvinnor, som utgavs i Alexandria från 1892, och en aktiv debatt om reformer i kvinnans ställning uppkom i intellektuella kretsar.[41] Från 1929 accepterades kvinnor vid American University of Cairo.[42]

År 1924 visade sig feministen Huda Shaarawi offentligt utan slöja, vilket var en radikal handling som väckte stort uppseende och gjorde slöjan omodern bland Egyptens överklass. Kvinnorörelsen organiserade sig i Egyptian Feminist Union (EFU), en pionjärförening som spelade en viktig roll i hela Mellanöstern och som verkade för sekulära reformer i kvinnors rättigheter.[41] Vid ungefär samma tidpunkt tilläts kvinnor börja studera vid universiteten, vilket var mycket tidigt för Mellanöstern. Många kvinnoföreningar uppkom under mellankrigstiden: EFU:s motpol var Muslim Women's Society, som grundades 1936 av Zaynab al Ghazali och ville reformera lagen med argumentet att kvinnors rättigheter inte var emot islam. Västerländska normer blev vid denna tid norm bland landets överklass, och kungafamiljens kvinnliga medlemmar började från 1930-talet visa sig obeslöjade offentligt och delta i kunglig representation.

Från 1948 inleddes den aktiva kampen för rösträtt Doria Shafiq. Den första vågens feminism uppnådde slutligen grundläggande lika basrättigheter när kvinnor slutligen år 1957 fick rösträtt och lika politiska rättigheter.[41]

IrakRedigera

Irak tillhörde Osmanska riket 1517-1917 och blev 1921 en monarki under brittisk kontroll. Den första skolan för flickor i Irak grundades 1899, och därefter växte antalet fram till 1950. Poeten Jamil Sidqi al-Zahawi (1863-1936) blev 1904 den första i Irak som föreslog att kvinnor borde få utbilda sig och ta av sig slöjan, och han hjälpte 1923 sin syster Asma al-Zahawi att utge tidningen Layla (1923-25) Iraks första kvinnotidning.[43]

Den irakiska kvinnorörelsen började med grundandet av Women's Awakening Club 1923.[44] Det var dock mycket svårt för kvinnorörelsen att uppnå någon framgång under en tid då även kvinnorna ur kungafamiljen levde könssegregerade i harem, och klubben utsattes för hätska attacker av konservativa som anklagade dem för att vilja avskaffa slöjan. Klubben stod värd för Third Eastern Women's Congress i Bagdad 1932, men hade inte möjlighet att fungera som annat än som en välgörenhetsklubb för överklasskvinnor.

Det finns olika versioner om vem som var föregångaren som först visade sig utan slöja offentligt i Irak; en version anger att det var Raouf al-Chadirchis hustru Majda al-Haidari i början av 1930-talet,[45] andra att det var Husain al-Rahals syster, kommunisten Amina al-Rahal, som var medlem i Iraks Communist Party's Central Comittee 1941-43.[46] Det var i alla händelser under 1930- och 40-talen som kvinnliga studenter ur Iraks överklass allt oftare började bära moderna kläder under sin abaya, och sedan gradvis ta av sig även abaya och hijab då de började på College.[45]Haifa Zangana: City of Widows: An Iraqi Woman's Account of War and Resistance</ref>

Efter andra världskriget genomgick Irak en stor modernisering som gjorde samhällsklimatet mer mottagligt för reformer i kvinnors rättigheter, och betydelsefulla och framgångsrika kampanjer ägde rum under ledning av Iraqi Women's Union, som grundades 1945. Under denna tid började kvinnor på allvar utbilda sig och delta i yrkeslivet på alla nivåer och visa sig offentligt obeslöjade, och rösträtten infördes 1948. Iraqi Women's League verkade från 1952, och genom den sekulära personcivillagen från 1958 utökades kvinnors rättigheter betydligt.

Att kvinnor lämnade könssegregeringen och tog av sig slöjan kom att betraktas som legitimt genom deras deltagande i den politiska rörelse som ledde upp till revolutionen 1958, och efter detta sågs det som normalt åtminstone för kvinnor i kvalificerade yrken att delta i samhällslivet;[43] och Personal Status Code 1959 gav kvinnor utökade rättigheter inom skilsmässa och äktenskap. Enligt en rapport från 1963 hade de flesta kvinnor ur medel- och överklassen i de irakiska storstäderna börjat utbilda sig, arbeta och röra sig offentligt utan slöja.[47]

Baathpartiets konstitution, som infördes 1970, garanterade formellt könen lika rättigheter. Under det sekulära socialistiska Baathpartiets regim (1968-2003) stödde regimen officiellt kvinnors rättigheter, och under Saddam Husseins regeringstid bar få kvinnor slöja.[48] Baathpartiets policy kring kvinnor var jämlikhet mellan könen och lika rättigheter ifråga om utbildning, arbete och sociala rättigheter; [49] i de större städerna uppges de flesta kvinnor ha varit obeslöjade,[50] Irak var ett av Mellanösterns mest progressiva länder, och kvinnor gick obeslöjade och blandade sig med män.[51]

Saddam Husseins diktatur ändrade sin officiella policy i frågan om kvinnor efter Kuwaitkriget 1991, då han började driva en mer islamistisk politik för att vinna internt stöd, och under 1990-talet började kvinnor utsättas för ett högre tryck att bära slöja.[52] Efter Saddam Husseins fall 2003 ökade användningen av hijab, då islamistiska grupper började trakassera och hota kvinnor som inte bar slöja.[53] Kvinnors rättigheter underminerades kraftigt 2004 när sharia återinfördes som parallell alternativ gällande lag vid sidan av den civila lagen från 1958.

IranRedigera

 
Föreningens styrelse, Teheran, 1922–1932.

I Iran engagerade sig även kvinnor i den rörelse som utmynnade i den Konstitutionella revolutionen 1906. När kvinnors rättigheter inte blev tillgodosedda i den nya konstitutionen organiserade sig kvinnor i den första kvinnorörelsen i Iran, Anjoman Horriyyat Nsevan. Ett antal skolor för flickor byggdes ut under dessa år, något som var mycket kontroversiellt.[54] Även de första kvinnotidningarna och kvinnorörelserna grundades, däribland Jam'iyat-e Nesvan-e Vatankhah, som var verksamt 1922-1932.[55]

Från 1925 förde shahen en moderniseringspolitik som stöddes av intellektuella kretsar och av kvinnorörelsen. 1935 tilläts kvinnor studera vid universitet och år 1936 lanserades slutligen Kashf-e hijab, då shahen som en del i moderniseringsprogrammet förbjöd slöjan och därmed könssegregeringen, och uppmanade kvinnor att delta i samhället, utbilda sig och arbeta. Reformen var enormt kontroversiell för religiösa personer, och förbudet upphävdes 1941. Därefter blev kvinnors rättigheter en klassfråga: medan det blev vanligt för kvinnor ur den urbana över- och medelklassen att utbilda sig, arbeta och visa sig utan slöja, var ett traditionellt levnadssätt fortsatt det vanliga inom religiösa kretsar samt inom arbetarklassen, där det fortsatte vara vanligt för kvinnor att bära slöja.

Shahen upplöste den oberoende kvinnorörelsen, då han ville ha alla politiska föreningar under statlig kontroll, men bedrev i gengäld en radikal statsfeminism. När han hade upplöst Jam'iyat-e Nesvan-e Vatankhah inbjöds feministerna att bilda Kanoun-e-Banovan under statligt beskydd, som deltog i Kashf-e hijab-reformen. År 1959 sammansmälte samtliga Irans kvinnoföreningar under paraplyorganisationen High Council of Women's Organizations of Iran, som 1966 omvandlades till en enda kvinnoförening, Women's Organization of Iran, en statlig kvinnoförening som genomförde regimens statsfeminism.

Stora framgångar uppnåddes under shahens moderniseringsprogram, den Vita revolutionen, då kvinnor 1965 fick rösträtt, valdes till parlamentet och utnämndes till ministrar och blev yrkesverksamma på alla nivåer av samhället inom politiken, militären och rättsväsendet, och 1967 års familjelag införde mer rättvisa villkor mellan könen. Denna utveckling stöddes av den samtida kvinnorörelsen i Iran, som beskyddades av kvinnorna i kungafamiljen.

Den iranska revolutionen 1979 avslutade den första vågens kvinnorörelse i Iran. När samhället omvandlades enligt religiösa lagar ansågs inte längre lika rättigheter mellan könen som något positivt. De flesta reformer i kvinnors rättigheter som hade införts under shahens tid återkallades, och alla kvinnor blev enligt lag tvingade att bära slöja.

JordanienRedigera

Området tillhörde Osmanska riket 1517-1921. Transjordanien blev 1921 en monarki under brittisk överhöghet, och 1946 ett självständigt land. Landets konstitution från 1952 förklarade formellt att alla medborgare hade lika rättigheter, men i praktiken gällde detta inte kvinnor. Kvinnor hade inte rösträtt, och familjelagen, som grundades på sharia, var kraftigt diskriminerande.

Före 1940-talet spelade kvinnor ingen roll i det offentliga samhällslivet annat än som lärare i undervisning för flickor.[56] Den första skolan för flickor i Jordanien öppnades av engelska missionärer i Amman 1926. Efter detta började utbildning för flickor, och följdmässigt även yrkesarbete accepterat för kvinnor, gradvis accepteras bland Jordaniens bildade medel- och överklass, och när University of Jordan slutligen öppnade 1962 accepterades kvinnor där från början.[57]

Jordanien hade från 1940-talet ett livligt föreningsliv för kvinnor. Jordaniens första kvinnoförening, United Women's Social Organization, grundades 1944 under ordförandeskap av Musbah bint Nasser[58], följd av Organization of United Jordanian Women 1945, som 1949 förenades i den statsstödda Jordan Women's Hashemite Union. Dessa föreningar tillät överklasskvinnor att engagera sig offentligt i samhället, men de handlade främst om socialt arbete, ofta för de många palestinska flyktingarna efter kriget 1948. Andra framträdande kvinnoorganisationer var Arab Women Organisation och Jordanian Women's Union (JWU).[59] Kungliga kvinnor utgjorde en förebild för kvinnor ur över- och medelklassen då de rörde sig obeslöjade offentligt och engagerade sig i socialt arbete, ett område som drottning Zein al Sharaf gjorde sig känd för att uppmuntra hos kvinnor.[60] 1951 grundades socialministeriet, som samordnade landets välgörenhetsföreningar, som i många fall sköttes av kvinnor, och av vilka 32 av 340 tiden 1951-1979 riktades sig till kvinnor.[61]

De flesta kvinnoföreningar grundades eller kontrollerades av regimen. Det gjorde att de kunde föra en progressiv linje samtidigt som de skyddades av staten mot oppositionen, men också att de var ineffektiva.[62] Den kanske första utpräglade feministiska kvinnoföreningen var Arab Women's Federation, som grundades av Jordaniens första kvinnliga advokat Emily Bisharat 1954. Denna krävde rösträtt för kvinnor, utökade möjlighet för utbildning och yrkesarbete, och en reformering av familjelagen, bland annat genom avskaffande av polygamin och möjlighet även för kvinnor att begära skilsmässa: tack vare denna förening infördes en begränsad rösträtt för utbildade kvinnor 1955, men föreningen fortsatte begära allmän rösträtt för kvinnor.[63] Den radikala kommunistiska kvinnoföreningen Women's Awakening League, som hade grundats i Jerusalem 1952, flyttade sedan till Jordanien under namnet Defense of Women's Rights under Emily Naffa, där den spelade en banbrytande roll: den utgav kvinnotidningen Voice of the Jordanian Woman och presenterade analysen där den jämförde förtrycket av kvinnor med kolonialismen och menade att deras frigörelse kan jämföras med landets frigörelse från kolonialmakten.[64] Kvinnor fick slutligen allmän rösträtt 1974, men rösträtten kunde inte tillämpas på femton år, eftersom nästa val hölls först 1989.

KuwaitRedigera

Kvinnorörelsen kom sent till Kuwait. Traditionellt skulle kvinnor inte vara verksamma i samhället utan leva sina liv i harem tillägnat familj och hushåll i enlighet med islamska seder, och de varken utbildade eller arbetade utan omhändertogs av familj och släkt. Landets första skola för flickor grundades först 1937, och stängdes snart igen. Efter landets självständighet 1961 inkluderades även flickor i den obligatoriska grundskolan och kvinnor fick formellt tillgång till utbildning, men kvinnor fick inte rösträtt i landets första konstitution.

Den första kvinnoföreningen var Women's Culturral Social Society (WCSS) 1963, som gav överklasskvinnor möjlighet att engagera sig offentligt genom välgörenhet.[41] Under 1960- och 70-talen uppkom både välgörenhetsorganisationer för kvinnor och professionella föreningar för yrkesverksamma kvinnor, och en viss debatt uppkom då kvinnor började delta i pressen uppmuntrade av vissa intellektuella män som såg jämlikhet som en typ av modernisering. Vissa kvinnor ur överklassen fick tillstånd av sina familjer att göra karriär och visa sig obeslöjade. Under den arabnationalistiska liberala eran på 1950- och 60-talen sågs kvinnors frigörelse och avbeslöjning som en del av en ny modern och självständig nation; feminister som Fatima Hussain brände sina slöjor offentligt, och under 1960- och 70-talen bar få kvinnor i Kuwait slöja, och könssegregationen efterlevdes inte lika strikt.[65] Kuwaiti Women´s Union (KWU) bildades 1974 för att stödja införandet av jämlikhet.[66]

Under 1980- och 90-talet inträffade dock en växande islamisk väckelse i Kuwait, och även om inget lagligt slöjtvång infördes, vände utvecklingen, och slöjor blev återigen det vanligaste.[67]

Efter Kuwaitkriget 1990-91 uppkom för första gången en kvinnorörelse som drev en kampanj för införandet av rösträtt för kvinnor, som fick stöd även av vissa religiösa kretsar som menade att kvinnlig rösträtt inte stod mot islam. Kampanjen fick visst stöd på grund av kvinnors engagemang i självständighetsrörelsen under kriget, och emiren utfärdade 1999 ett dekret om kvinnors rösträtt och valbarhet. Dekretet godkändes dock inte i parlamentet: det var först 2005 kvinnor fick rösträtt i Kuwait, och först 2009 kvinnor (fyra stycken) valdes till parlamentet.[68]

LibanonRedigera

Libanon tillhör de länder i Mellanöstern som allra tidigast utvecklade en aktiv kvinnorörelse. Dess utveckling ägde rum på liknande sätt som i Syrien, och kvinnorörelsen i Syrien och Libanon samverkade också tätt. Libanon var kosmopolitiskt, splittrat i flera olika religioner och styrdes direkt av Osmanska riket, som under tanzimateran på 1800-talet påbörjade en debatt om kvinnors rättigheter.

Skolor för flickor grundades av västerländska missionärer under 1800-talet, och västerländska vetenskapsböcker översattes till arabiska. Den första skolan för flickor uppges ha grundats av missionärer 1824.[69] Välgörenhetsföreningar uppkom genom vilka överklasskvinnor kunde engagera sig i samhällslivet, samtidigt som en kvinnopress började debattera kvinnors rättigheter; litteratursällskapet Bakurat Suriya grundades 1880, som var den kanske första kvinnoorganisationen i den muslimska världen. Mellan 1892 och 1920 utgavs 22 kvinnotidningar av libanesiska kvinnor ut i Kairo, Alexandria och Beirut.[70] 1924 grundade amerikanska missionärer Mellanösterns första institution för högre utbildning för kvinnor, American Junior College for Women. Efter 1926 accepterades kvinnor vid American University of Beirut.[71]

Kvinnorörelsen organiserades under pionjärer som Labibah Thabit, Adele Nakhou, Ibtihaj Kaddoura, Rose Shihaa, Evelyn Boustros, Laure Tabet, Najla Saab, Emily Fares Ibrahim och Salma Sayegh, som hade influerats av västerländska missionärer men som förde fram idén att en ny självständig modern nation inte skulle bli framgångsrik om den inte inkluderade kvinnor bland sina aktiva medborgare. Syrian-Lebanese Women's Union var den samlade kraften från 1924 till 1946, då den splittrades i två. 1947 var de två största föreningarna Lebanese Women's Union och paraplyorganisationen Christian Women's Solidarity Association. Dessa skapade 1950 en kommitté (omvandlad till Lebanese Council of Women 1952) som framgångsrikt höll en kampanj i form av The Week of the Women-turné, där de fick allmänhetens stöd och sedan presenterade denna för valkandidaterna. Som resultat fick Libanon kvinnlig rösträtt 1953, varav Emily Fares Ibrahim ställde upp i valet och tre kvinnor valdes in i Beiruts kommunfullmäktige.[72]

Rörelsen genomdrev också lika arvsrätt för kristna kvinnor 1959, rätten för en kvinna att behålla sitt medborgarskap om hon gifter sig med en utlänning 1960, och rätten för en kvinna att åka utomlands utan makens tillstånd 1974.[73]

MarockoRedigera

Den franska kolonialmakten i Marocko lade sig inte i kvinnors rättigheter, som därför länge förblev oförändrade. Den inhemska kvinnorörelsen började på 1940-talet, när kvinnor organiserade sig i självständighetskampen med att gömma och transportera manliga släktingars vapen.[41] Kvinnors rättigheter fick stöd av kungahuset. Kung Mohammad V lät 1947 sin dotter prinsessan Lalla Aicha av Marocko lämna haremet och visa sig offentligt utan slöja för att sända en signal om att kungen godkände kvinnors frigörelse,[41] och det blev efter detta normalt för kvinnor ur över- och medelklassen att röra sig obeslöjade offentligt. De första kvinnoföreningarna uppkom under denna tid, men de inriktade sin verksamhet främst på självständighetskampen och välgörenhet.

När Marocko blev självständigt 1956 upphörde kvinnorörelsen i Marocko, då den varit så tätt sammanlänkad med självständighetskampen. Kvinnor fick rösträtt 1956 och fick formellt sett lika politiska rättigheter, men familjelagen placerade samtidigt kvinnor under sina äkta mäns förmynderskap, vilket innebar att de behövde sina mäns signaturer vid varenda juridisk handling utanför hemmet.[74]

Kvinnorörelsen återupptog sin verksamhet med grundandet av Union Progressite des femmes Marocaines (UPFM) 1961, som uppkom ur fackföreningsrörelsen med målet att gynna kvinnors yrkesmässiga rättigheter, men den upphörde snart igen. Kungen stödde sedan grundandet av Union Nationale des Femmes Marocaines (UNFM) 1969, som skulle verka för utökade rättigheter för kvinnor utan att stöta sig med islam, men denna var en kunglig förening mest frekventerad av en liten minoritet överklasskvinnor.[41] Under 1970-talet grundades flera kvinnoföreningar av de politiska partierna, och slutligen en politisk oberoende förening i form av Democratic Association of Moroccan Women 1985.[41] Den första vågens feminism nådde slutlig framgång i Marocko först i början av 2000-talet då kungen införde en jämställd familjelag, som då var den mest radikala och progressiva i hela Mellanöstern.

OmanRedigera

Oman genomgick flera moderniseringsreformer när den nya sultanen kom på tronen 1970. Basundervisning för både flickor och pojkar infördes 1970, och kvinnor började efter detta få utökad tillgång till utbildning och yrkesarbete. De flesta kvinnor i Oman är dock fortfarande inte yrkesverksamma. Det finns ingen lag om att kvinnor måste beslöja sig i Oman, men i praktiken gör alla det, om än i olika grad.

1972 uppkom en kvinnorörelse i form av Omani Women’s Association, som uppmuntrade kvinnor att utbilda sig och bli yrkesverksamma för att uppnå ekonomisk självständighet. Organisationen hamnade 1984 under regeringens kontroll.[75]

Kvinnor fick lokal rösträtt till Muscat 1994, lokal rösträtt i hela Oman 1996, och nationell rösträtt 2002, samma år som även alla män över 21 års ålder fick rösträtt, och två kvinnor valdes in i den lokala shuran i Muscat 1994.[76] År 2008 infördes en reform i egendomsrätten som gav kvinnor rätten att äga jord på samma villkor som män.

SyrienRedigera

Syrien tillhör de länder i Mellanöstern som allra tidigast utvecklade en aktiv kvinnorörelse. Dess utveckling ägde rum på liknande sätt som i Libanon, och kvinnorörelsen i Syrien och Libanon samverkade också tätt. Syrien var splittrat i flera olika religioner, var kosmopolitiskt och styrdes direkt av Osmanska riket, som under tanzimateran på 1800-talet påbörjade en debatt om kvinnors rättigheter.

Skolor för flickor grundades av västerländska missionärer under 1800-talet, och västerländska vetenskapsböcker översattes till arabiska. Välgörenhetsföreningar uppkom genom vilka överklasskvinnor kunde engagera sig i samhällslivet, samtidigt som en kvinnopress började debattera kvinnors rättigheter. En viktig pionjär i denna utveckling var författaren Maryana Marrash, som på 1880-talet grundade välgörenhetsföreningen Bakurat Suriya för kvinnor, och som bröt könssegregeringen genom att öppna en litterär salong, där kvinnor och män tilläts umgås med varandra.[77] År 1893 grundade Nadimah al-Sabuni den första kvinnotidningen, och från 1910 drev Mary Ajami en kampanj för kvinnlig rösträtt och frigörelse genom sin tidning al-'Arus, som var den första klart feministiska tidningen.[78] Kvinnor accepterades från 1926 på Damascus University.[79]

Kvinnorörelsen organiserades i samverkan med den libanesiska kvinnorörelsen i form av Syrian-Lebanese Women´s Union under Labibah Thabit 1928. Den spelade en pionjärroll för kvinnorörelsen i hela Mellanöstern då den 1930 organiserade First Eastern Women's Congress i Syrien, och var medarrangör av Second Eastern Women's Congress i Teheran 1932. Föreningen medverkade också i den första pan-Arab Women's Conference i Kairo 1944, och var medgrundare till Arab Women's Union 1945.[80]

Syrien liksom Libanon var under 1920-talet skådeplats för en strid om slöjtvånget i den muslimska världen. Kvinnorättsaktivister betraktade under denna tid slöjan som ett hinder för kvinnors deltagande i samhällslivet som produktiva medborgare som skulle gynna en modern framgångsrik nation fri från västerländskt inflytande, och kombinerade sin kritik mot slöjan med sin kritik mot kolonialväldet.[81] Under en berömd demonstration som hölls av kvinnor mot det franska kolonialväldet i Syrien, tog de deltagande kvinnorna av sig sina slöjor. Ett betydelsefullt verk för slöjreformen var Nazira Zeineddines al-Sufur wa-l-hijab 1928, som väckte ett enormt uppseende i Mellanöstern.[82] Att kvinnor ur över- och medelklassen började visa sig offentligt som obeslöjade nya kvinnor i Syrien under 1920-talet väckte dock stor opposition bland vissa religiösa konservativa, och det förekom våldsamma attacker av religiösa fanatiker mot obeslöjade överklasskvinnor, som i vissa fall till och med utsattes för syraattacker.[83]

Efter Syriens självständighet fick kvinnor rösträtt 1953. I 1973 års konstitution försäkrades kvinnor också formellt alla rättigheter att delta politiskt, socialt, kulturellt och ekonomiskt i samhällslivet. Problemet var dock att det självständiga Syrien godkände två parallella lagsystem. Vid sidan av statens sekulära lag, som styrde medborgarens offentliga rättigheter, godkändes även den personliga statuslagen, som reglerade medborgarens privata rättigheter, som arvsrätt och äktenskapslag: denna lag bestämdes utifrån en medborgares religiösa tillhörighet och bestämdes av medborgarens religions föreskrifter.[84]

TunisienRedigera

De franska kolonialmyndigheterna i Franska protektoratet Tunisien (1881-1956) följde sin normala praxis i sina kolonier och lade sig inte i kvinnors rättigheter, vilket innebar att de länge kvarstod oförändrade, även om de franska kvinnorna i Tunisien levde under fransk lag. De inhemska kvinnornas rättigheter reglerades fortsatte att regleras av sharialagen, vilket innebar polygami för män, harem och könssegregation. I Tunisien fanns en religiös institution kallad Dar Joued, dit muslimska familjer och shariadomstolar kunde få kvinnor fängslade på obestämd tid om de bedömdes ha skadat familjehedern eller varit trotsiga mot man eller föräldrar.[85] En liten minoritet började leva mer västerländskt under kolonialtiden. År 1900 grundade den franska guvernörsfrun Louise René Millet en skola för muslimska skolor med samma namn;[86] Tawhida Ben Cheikh blev 1928 den första kvinnan som tog studenten, 1936 en av de första som studerade på universitetet, och slutligen landets första kvinnliga läkare.

Under 1940-talet började de första kvinnoföreningarna uppstå i samband med självständighetsrörelsen mot fransmännen, där även kvinnor tilläts engagera sig. Bachira Ben M'Rad grundade Tunisian Union of Muslim Women (UMFT), som verkade för att öppna läraryrket för kvinnor och etablerandet av föreningar för flickor, och Nahiba ben Milad och Gladys Adda grundade det socialistiska och kommunistiska Union of Tunisian Women (UFT), som verkade för arbetares rättigheter, krigsförnödenheter och kvinnors tillgång till hälsovård.[87]

När Tunisien blev självständigt 1956 i genomfördes ett radikalt reformprogram för att bättra kvinnors ställning i form av president Bourguibas Code of Personal Statue (CSP), som ersatte sharialagstaftningen med en sekulär familjelag. Det muslimska prästerskapet Ulema motsatte sig lagen vid första försöket 13 augusti 1956, men hade svag ställning på grund av sitt stöd till Frankrike och tvingades slutligen acceptera den 1 januari 1957. Denna lag höjde äktenskapsåldern, avskaffade arrangerade äktenskap och polygami och införde lika rätt till skilsmässa, och grundades på individuella rättigheter snarare än på familjekollektivet.[85] Tunisien var det första arablandet i Mellanöstern att ha infört en sekulär familjelag,[85] och blev 1957 därmed det mest jämställda landet i Mellanöstern med undantag för Turkiet. 1958 infördes dessutom ett sekulärt skolsystem.

Bourguiba lät grunda en statlig kvinnoförening genom att upplösa Tunisian Union of Muslim Women (UMFT) och Union of Tunisian Women (UFT) och ersätta den med National Union of Tunisian Women (UNFT, Union Nationale des Femmes Tunisiennes) under Radhia Haddad, vars uppgift var att samordna och representera kvinnors intressen och informera om den sekulära lagen.[85] Vid samma tid började även könssegregeringen brytas upp och kvinnor att röra sig obeslöjade offentligt. Presidenten tog avstånd från slöjan genom att offentligt avlägsna den från en kvinnlig politisk sympatisör offentligt i en ceremoni 1956, och på 1980-talet uppgavs det enbart vara kvinnliga anhängare av den islamistiska rörelsen som bar slöja.[86] Därmed var den första vågens feminism slutförd i Tunisien.

TurkietRedigera

Kvinnofrågor började debatteras i Osmanska riket under andra hälften av 1800-talet. Tanzimatreformerna öppnade flickskolor med kvinnliga lärare; den första statliga flickskolan öppnade 1858, skolplikt infördes för flickor 1869 och den första yrkesskolan för kvinnor, Women's Teacher's Training College, grundades 1870 för att förse dessa första flickskolor med utbildade kvinnliga lärare. En kvinnopress uppkom vid samma tid. Det var dock först efter revolutionen 1908 som det blev möjligt att grunda politiska organisationer, och därefter uppkom de första kvinnoföreningarna, bland dem främst Osmanlı Műdafaa-ı Hukûk-ı Nisvan Cemiyeti.

Med införandet av den turkiska republiken 1923 förändrades förutsättningarna för den turkiska kvinnorörelsen, som omorganiserade sig i kvinnopartiet Kadinlar Halk Firkast ('Kvinnors Folkparti'), grundat av Nezihe Muhiddin. Eftersom partiet var illegalt omvandlades det dock 1924 av Nezihe Muhiddin till rösträttsföreningen Türk Kadinlar Birligi ('Turkiska Kvinnors Union'), som verkade för rösträtt för kvinnor.

Kemal Ataturk tillgodosåg kvinnors basrättigheter genom tre stora reformer i sin samhällsmodernisering: genom att införa den schweiziska familjelagstiftningen 1926; genom att inkludera kvinnor i det statliga skolsystemet; och genom införandet av rösträtten 1934. När dessa reformer var införda, upplöste Türk Kadinlar Birligi 1935 sig självt, då de ansåg att deras krav hade blivit mötta. Den turkiska kvinnorörelsen förklarade sig sedan lojalt med Kemals rörelse och sammansmälte med denna. En självständig kvinnorörelse återuppstod inte i Turkiet förrän på 1980-talet.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Henry, Astrid (2004). Not My Mother's Sister: Generational Conflict and Third-Wave Feminism. Indiana University Press. s. 58. ISBN 9780253111227.
  2. ^ [a b] Medie, Peace A. (2020) (på engelska). Global Norms and Local Action: The Campaigns to End Violence Against Women in Africa. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-092296-2. https://books.google.se/books?id=a9bODwAAQBAJ&pg=PA57&dq=liberia+women+suffrage&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwj4tZmtyZ77AhVmhosKHWkACSAQ6AF6BAgDEAI#v=onepage&q=liberia%20women%20suffrage&f=false. Läst 7 december 2022 
  3. ^ Dunn, Elwood D. (2000-12-20) (på engelska). Historical Dictionary of Liberia. Scarecrow Press. ISBN 978-1-4616-5931-0. https://books.google.se/books?id=qt0_RrW8ghkC&pg=PA360&dq=liberia+women's+movement+1847&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwiDmYWUxp77AhUNvosKHdI9DD8Q6AF6BAgGEAI#v=onepage&q=liberia%20women's%20movement%201847&f=false. Läst 7 december 2022 
  4. ^ [1]
  5. ^ Mixed Blessings. https://books.google.se/books?id=RDNpAwAAQBAJ&pg=PT132&dq=sudan+women+veil+1983&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjwvvGosrb7AhXa6CoKHTZNAr0Q6AF6BAgQEAI#v=onepage&q=sudan%20women%20veil%201983&f=false. Läst 7 december 2022 
  6. ^ Moghissi, Haideh (2005) (på engelska). Women and Islam: Women's movements in Muslim societies. Taylor & Francis. ISBN 978-0-415-32421-2. https://books.google.se/books?id=6ln19FcDV7wC&pg=PA5&dq=sudan+women+veil+1983&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjwvvGosrb7AhXa6CoKHTZNAr0Q6AF6BAgLEAI#v=onepage&q=sudan%20women%20veil%201983&f=false. Läst 7 december 2022 
  7. ^ Smith, Bonnie G. (2008) (på engelska). The Oxford Encyclopedia of Women in World History. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-514890-9. https://books.google.se/books?id=EFI7tr9XK6EC&pg=PA316&dq=women's+suffrage+panama&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwi0ttzfvNPsAhWJlYsKHQyaBNMQ6AEwAHoECAMQAg#v=snippet&q=argentine&f=false. Läst 7 december 2022 
  8. ^ Ikeya, Chie (2011-01-31) (på engelska). Refiguring Women, Colonialism, and Modernity in Burma. University of Hawaii Press. ISBN 978-0-8248-6106-3. https://books.google.se/books?id=8F4EEAAAQBAJ&pg=PA85&dq=women+organisation+burma&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjy8YeY2J77AhUOp4sKHeTvDyEQ6AF6BAgMEAI#v=onepage&q=women%20organisation%20burma&f=false. Läst 7 december 2022 
  9. ^ Edward R. Beauchamp: Women and Women's Issues in Post World War II Japan
  10. ^ Kathleen Nadeau, Sangita Rayamajhi Women's Roles in Asia
  11. ^ Chitra Deb, Thakurbarir Andarmahal, Ananda Publishers (2010) ISBN 81-7566-322-7
  12. ^ Bandopadhyay, Hiranmay, Thakurbarir Katha, s. 98–104, Sishu Sahitya Sansad
  13. ^ Geraldine Forbes, Geraldine Hancock Forbes Women in Modern India
  14. ^ E. Kristi Poerwandari Indonesian Women in a Changing Society
  15. ^ Paul J. Bailey: Women and Gender in Twentieth-Century China
  16. ^ Sanders, Alan (2003-04-09) (på engelska). Historical Dictionary of Mongolia. Scarecrow Press. ISBN 978-0-8108-6601-0. https://books.google.se/books?id=Z5umNthHltQC&pg=PA344&dq=mongolia+women's+movement+1924&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjEjYC-wbb7AhWDgSoKHdVRCcQQ6AF6BAgOEAI#v=onepage&q=mongolia%20women's%20movement%201924&f=false. Läst 7 december 2022 
  17. ^ Sanders, Alan J. K. (2010-05-20) (på engelska). Historical Dictionary of Mongolia. Scarecrow Press. ISBN 978-0-8108-7452-7. https://books.google.se/books?id=5JN83EDDLl4C&pg=PA760&dq=mongolia+women's+movement+1924&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjEjYC-wbb7AhWDgSoKHdVRCcQQ6AF6BAgPEAI#v=onepage&q=mongolia%20women's%20movement%201924&f=false. Läst 7 december 2022 
  18. ^ [a b c d e] Moghissi, Haideh (2005) (på engelska). Women and Islam: Women's movements in Muslim societies. Taylor & Francis. sid. 198–216. ISBN 978-0-415-32421-2. https://books.google.se/books?id=6ln19FcDV7wC&pg=PA198. Läst 7 december 2022 
  19. ^ [a b c] @article{Bowie2010WomensSI, title={Women's Suffrage in Thailand: A Southeast Asian Historiographical Challenge}, author={Katherine A. Bowie}, journal={Comparative Studies in Society and History}, year={2010}, volume={52}, pages={708-741} }
  20. ^ [2]
  21. ^ [a b] Posrithong, Natanaree. “The Siamese ‘Modern Girl’ and Women’s Consumer Culture, 1925–35.” Sojourn: Journal of Social Issues in Southeast Asia, vol. 34, no. 1, 2019, pp. 110–48. JSTOR, https://www.jstor.org/stable/26594526. Accessed 2 Jan. 2023.
  22. ^ [3]
  23. ^ Tamara Lynn Loos: Subject Siam: Family, Law, and Colonial Modernity in Thailand
  24. ^ [4]
  25. ^ [5]
  26. ^ [6]
  27. ^ [7]
  28. ^ [8]
  29. ^ [9]
  30. ^ [a b c d e] Mina Roces, Louise Edwards Women's Movements in Asia: Feminisms and Transnational Activism
  31. ^ Marr, David. “The 1920s Women’s Rights Debates in Vietnam.” The Journal of Asian Studies, vol. 35, no. 3, 1976, pp. 371–89. JSTOR, https://doi.org/10.2307/2053270. Accessed 3 Jan. 2023.
  32. ^ Kathleen Barry Vietnam’s Women in Transition
  33. ^ Musaj, Fatmira; Nicholson, Beryl (2011-01-01). ”Women Activists In Albania Following Independence And World War I”. Women's Movements and Female Activists, 1918-1923. https://www.academia.edu/26503252/Women_Activists_In_Albania_Following_Independence_And_World_War_I. Läst 7 december 2022. 
  34. ^ Jahn, Hubertus (2020-12-07) (på engelska). Identities and Representations in Georgia from the 19th Century to the Present. Walter de Gruyter GmbH & Co KG. ISBN 978-3-11-066360-0. https://books.google.se/books?id=BBQrEAAAQBAJ&pg=PA154&dq=girls'+school+tbilisi&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwj63fL4uuX5AhVj_CoKHRg6DioQ6AF6BAgIEAI#v=onepage&q=girls'%20school%20tbilisi&f=false. Läst 7 december 2022 
  35. ^ October 2021 IEJESVolume 5 Issue 10 - DergiPark
  36. ^ Barkaia, Maia; Waterston, Alisse (2017). Gender in Georgia: Feminist Perspectives on Culture, Nation, and History in the South Caucasus. Berghahn Books. sid. 21–. ISBN 978-1-78533-676-8. https://books.google.com/books?id=JALDDgAAQBAJ&pg=PA21 
  37. ^ Jennifer Linda Monti:The Contrasting Image of Italian Women Under Fascism in the 1930s
  38. ^ Julie Billaud: Kabul Carnival: Gender Politics in Postwar Afghanistan
  39. ^ [a b c] Moghadam, Valentine (1994-06) (på engelska). Gender and National Identity: Women and Politics in Muslim Societies. Palgrave Macmillan. ISBN 978-1-85649-246-1. https://books.google.se/books?id=MYCVkaM1alQC&pg=PA45&dq=women's+organisation+algeria+AFMA&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjnrpP5kpP7AhWPqIsKHWy2B48Q6AF6BAgMEAI#v=onepage&q=women's%20organisation%20algeria%20AFMA&f=false. Läst 7 december 2022 
  40. ^ [a b] Burning the Veil: The Algerian War and the ‘Emancipation’ of Muslim Women, 1954-1962. By Neil MacMaster. Manchester, New York: Manchester University Press. 2009. xvi + 416 pp. ISBN 978 07190 7473 8.
  41. ^ [a b c d e f g h] Beitler, Ruth Margolies (2010-04-09) (på engelska). Women's Roles in the Middle East and North Africa. ABC-CLIO. ISBN 978-0-313-36241-5. https://books.google.se/books?id=w5JxDwAAQBAJ&pg=PA173&dq=women's+organisation+morocco+1956&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjD8dm7rpP7AhXi-yoKHUGsAZYQ6AF6BAgIEAI#v=onepage&q=women's%20organisation%20morocco%201956&f=false. Läst 7 december 2022 
  42. ^ Malt, Carol (2005-02-01) (på engelska). Women's Voices in Middle East Museums: Case Studies in Jordan. Syracuse University Press. ISBN 978-0-8156-3078-4. https://books.google.se/books?id=ivP8hd8XGsMC&pg=PA20&dq=women's+organisation+jordan&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjKsMSiu5X7AhXsxIsKHVZ4ApwQ6AF6BAgCEAI#v=onepage&q=women's%20organisation%20jordan&f=false. Läst 7 december 2022 
  43. ^ [a b] Zangana, Haifa (2011-01-04) (på engelska). City of Widows: An Iraqi Woman's Account of War and Resistance. Seven Stories Press. ISBN 978-1-60980-071-0. https://books.google.se/books?id=5VHz9DaQHDQC&pg=PT20&dq=iraq+history+veil&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjs8-6urbH7AhVtmYsKHX5sCkI4KBDoAXoECAYQAg#v=onepage&q=iraq%20history%20veil&f=false. Läst 7 december 2022 
  44. ^ Efrati, Noga (2012-01-24) (på engelska). Women in Iraq: Past Meets Present. Columbia University Press. ISBN 978-0-231-53024-8. https://books.google.se/books?id=weoC4c745zcC&pg=PT272&dq=women+baghdad+1934&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwi-4pTM78jtAhXMk4sKHQbXDaEQ6AEwA3oECAYQAg#v=onepage&q&f=false. Läst 7 december 2022 
  45. ^ [a b] Haifa Zangana: City of Widows: An Iraqi Woman's Account of War and Resistance
  46. ^ Zahra Ali: Women and Gender in Iraq: Between Nation-Building and Fragmentation
  47. ^ Sallas, Gustav Adolph (1963) (på engelska). Labor Law and Practice in Iraq. U.S. Department of Labor, Bureau of Labor Statistics. https://books.google.se/books?id=PXUCZngdyggC&pg=PA5&dq=iraq+history+veil&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwifpbrBprH7AhUjx4sKHVO_BSw4HhDoAXoECAMQAg#v=onepage&q=iraq%20history%20veil&f=false. Läst 7 december 2022 
  48. ^ Sonia Corrêa, Rosalind Petchesky, Richard Parker: Sexuality, Health and Human Rights, s. 258
  49. ^ Beth K. Dougherty: Historical Dictionary of Iraq, s. 808
  50. ^ Jennifer Heath: The Veil: Women Writers on Its History, Lore, and Politics, s. 37
  51. ^ Williams, Brian Glyn (2017) (på engelska). Counter Jihad: America's Military Experience in Afghanistan, Iraq, and Syria. University of Pennsylvania Press. ISBN 978-0-8122-4867-8. https://books.google.se/books?id=_x82DQAAQBAJ&pg=PA21&dq=iraq+qasim+Ba'ath+Party+veil&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjHovb5n7H7AhVbDRAIHeJiA-IQ6AF6BAgMEAI#v=onepage&q=iraq%20qasim%20Ba'ath%20Party%20veil&f=false. Läst 7 december 2022 
  52. ^ Nalini Visvanathan, Lynn Duggan, Nan Wiegersma, Laurie Nisonoff: The Women, Gender and Development Reader
  53. ^ Zuhur, Sherifa (2006) (på engelska). Iraq, Women's Empowerment, and Public Policy. Strategic Studies Institute, U.S. Army War College. ISBN 978-1-58487-270-2. https://books.google.se/books?id=f77YE92sEGIC&pg=PA30&dq=iraq+unveiled+women&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwj1mLPNqa77AhUUksMKHZ0EBvgQ6AF6BAgEEAI#v=onepage&q=iraq%20unveiled%20women&f=false. Läst 7 december 2022 
  54. ^ Smith, Bonnie G. (2008) (på engelska). The Oxford Encyclopedia of Women in World History. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-514890-9. https://books.google.se/books?id=EFI7tr9XK6EC&pg=PA614&dq=iraq+women+queen&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjLr7CJtMntAhXKwosKHVicAZsQ6AEwAHoECAAQAg#v=onepage&q=iraq%20women%20queen&f=false. Läst 7 december 2022 
  55. ^ Sanasarian, Eliz. The Women's Rights Movements in Iran, Praeger, New York: 1982, ISBN 0-03-059632-7.
  56. ^ Smith, Bonnie G. (2008) (på engelska). The Oxford Encyclopedia of Women in World History. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-514890-9. https://books.google.se/books?id=EFI7tr9XK6EC&pg=PA660&dq=women's+organisation+jordan+1946&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwiokYqH0ZX7AhUSX_EDHUuPDsUQ6AF6BAgCEAI#v=onepage&q=women's%20organisation%20jordan%201946&f=false. Läst 7 december 2022 
  57. ^ Malt, Carol (2005-02-01) (på engelska). Women's Voices in Middle East Museums: Case Studies in Jordan. Syracuse University Press. ISBN 978-0-8156-3078-4. https://books.google.se/books?id=ivP8hd8XGsMC&pg=PA20&dq=women's+organisation+jordan&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjKsMSiu5X7AhXsxIsKHVZ4ApwQ6AF6BAgCEAI#v=onepage&q=women's%20organisation%20jordan&f=false. Läst 7 december 2022 
  58. ^ The Oxford Encyclopedia of Women in World History
  59. ^ Women's Voices in Middle East Museums: Case Studies in Jordan
  60. ^ Malt, Carol (2005-02-01) (på engelska). Women's Voices in Middle East Museums: Case Studies in Jordan. Syracuse University Press. ISBN 978-0-8156-3078-4. https://books.google.se/books?id=ivP8hd8XGsMC&pg=PA20&dq=women's+organisation+jordan&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjKsMSiu5X7AhXsxIsKHVZ4ApwQ6AF6BAgCEAI#v=onepage&q=women's%20organisation%20jordan&f=false. Läst 7 december 2022 
  61. ^ Smith, Bonnie G. (2008) (på engelska). The Oxford Encyclopedia of Women in World History. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-514890-9. https://books.google.se/books?id=EFI7tr9XK6EC&pg=PA660&dq=women's+organisation+jordan+1946&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwiokYqH0ZX7AhUSX_EDHUuPDsUQ6AF6BAgCEAI#v=onepage&q=women's%20organisation%20jordan%201946&f=false. Läst 7 december 2022 
  62. ^ Malt, Carol (2005-02-01) (på engelska). Women's Voices in Middle East Museums: Case Studies in Jordan. Syracuse University Press. ISBN 978-0-8156-3078-4. https://books.google.se/books?id=ivP8hd8XGsMC&pg=PA20&dq=women's+organisation+jordan&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjKsMSiu5X7AhXsxIsKHVZ4ApwQ6AF6BAgCEAI#v=onepage&q=women's%20organisation%20jordan&f=false. Läst 7 december 2022 
  63. ^ Pratt, Nicola (2020-10-27) (på engelska). Embodying Geopolitics: Generations of Women’s Activism in Egypt, Jordan, and Lebanon. Univ of California Press. ISBN 978-0-520-95765-7. https://books.google.se/books?id=Tmv_DwAAQBAJ&pg=PA43&dq=women's+organisation+jordan+1946&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwiokYqH0ZX7AhUSX_EDHUuPDsUQ6AF6BAgIEAI#v=onepage&q=women's%20organisation%20jordan%201946&f=false. Läst 7 december 2022 
  64. ^ Embodying Geopolitics: Generations of Women’s Activism in Egypt, Jordan, and ...
  65. ^ Wheeler, Deborah L. (på engelska). Internet in the Middle East, The: Global Expectations And Local Imaginations In Kuwait. SUNY Press. ISBN 978-0-7914-8265-0. https://books.google.se/books?id=v6aWc8fM1iEC&pg=PA99&dq=veil+kuwait&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwj_kqDZgKr7AhWsmIsKHUXGBcIQ6AF6BAgDEAI#v=onepage&q=veil%20kuwait&f=false. Läst 7 december 2022 
  66. ^ Arenfeldt, Pernille (2012-05-01) (på engelska). Mapping Arab Women's Movements: A Century of Transformations from Within. American University in Cairo Press. ISBN 978-1-61797-353-6. https://books.google.se/books?id=GmpjEAAAQBAJ&pg=PT280&dq=General+Union+of+Yemeni+Women+(GUYS)&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjl0dO18Yv7AhW6SfEDHS4oCjIQ6AF6BAgLEAI#v=onepage&q=General%20Union%20of%20Yemeni%20Women%20(GUYS)&f=false. Läst 7 december 2022 
  67. ^ Deborah L. Wheeler: Internet in the Middle East, The: Global Expectations And Local Imaginations ..., s. 98-101
  68. ^ Arenfeldt, Pernille (2012-05-01) (på engelska). Mapping Arab Women's Movements: A Century of Transformations from Within. American University in Cairo Press. ISBN 978-1-61797-353-6. https://books.google.se/books?id=GmpjEAAAQBAJ&pg=PT280&dq=General+Union+of+Yemeni+Women+(GUYS)&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjl0dO18Yv7AhW6SfEDHS4oCjIQ6AF6BAgLEAI#v=onepage&q=General%20Union%20of%20Yemeni%20Women%20(GUYS)&f=false. Läst 7 december 2022 
  69. ^ Gender, Religion and Change in the Middle East: Two Hundred Years of History
  70. ^ Arenfeldt, Pernille (2012-05-01) (på engelska). Mapping Arab Women's Movements: A Century of Transformations from Within. American University in Cairo Press. ISBN 978-1-61797-353-6. https://books.google.se/books?id=GmpjEAAAQBAJ&pg=PT280&dq=General+Union+of+Yemeni+Women+(GUYS)&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjl0dO18Yv7AhW6SfEDHS4oCjIQ6AF6BAgLEAI#v=onepage&q=General%20Union%20of%20Yemeni%20Women%20(GUYS)&f=false. Läst 7 december 2022 
  71. ^ Malt, Carol (2005-02-01) (på engelska). Women's Voices in Middle East Museums: Case Studies in Jordan. Syracuse University Press. ISBN 978-0-8156-3078-4. https://books.google.se/books?id=ivP8hd8XGsMC&pg=PA20&dq=women's+organisation+jordan&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjKsMSiu5X7AhXsxIsKHVZ4ApwQ6AF6BAgCEAI#v=onepage&q=women's%20organisation%20jordan&f=false. Läst 7 december 2022 
  72. ^ Arenfeldt, Pernille (2012-05-01) (på engelska). Mapping Arab Women's Movements: A Century of Transformations from Within. American University in Cairo Press. ISBN 978-1-61797-353-6. https://books.google.se/books?id=GmpjEAAAQBAJ&pg=PT280&dq=General+Union+of+Yemeni+Women+(GUYS)&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjl0dO18Yv7AhW6SfEDHS4oCjIQ6AF6BAgLEAI#v=onepage&q=General%20Union%20of%20Yemeni%20Women%20(GUYS)&f=false. Läst 7 december 2022 
  73. ^ Arenfeldt, Pernille (2012-05-01) (på engelska). Mapping Arab Women's Movements: A Century of Transformations from Within. American University in Cairo Press. ISBN 978-1-61797-353-6. https://books.google.se/books?id=GmpjEAAAQBAJ&pg=PT280&dq=General+Union+of+Yemeni+Women+(GUYS)&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjl0dO18Yv7AhW6SfEDHS4oCjIQ6AF6BAgLEAI#v=onepage&q=General%20Union%20of%20Yemeni%20Women%20(GUYS)&f=false. Läst 7 december 2022 
  74. ^ Christina, Schwabenland (2016-10-05) (på engelska). Women's Emancipation and Civil Society Organisations: Challenging or Maintaining the Status Quo?. Policy Press. ISBN 978-1-4473-2481-2. https://books.google.se/books?id=DBgwDwAAQBAJ&pg=PA257&dq=women's+organisation+morocco+1956&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjD8dm7rpP7AhXi-yoKHUGsAZYQ6AF6BAgHEAI#v=onepage&q=women's%20organisation%20morocco%201956&f=false. Läst 7 december 2022 
  75. ^ Chatty, Dawn. "Women Working in Oman: Individual Choice and Cultural Constraints." International Journal of Middle East Studies 32.2 (2000): 241-54
  76. ^ Arenfeldt, Pernille (2012) (på engelska). Mapping Arab Women's Movements: A Century of Transformations from Within. Oxford University Press. ISBN 978-977-416-498-9. https://books.google.se/books?id=chYnDAAAQBAJ&pg=PA374&dq=oman+women's+movement&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjfz-Sm3p37AhXdRPEDHVCFBj8Q6AF6BAgDEAI#v=onepage&q=oman%20women's%20movement&f=false. Läst 7 december 2022 
  77. ^ Pernille Arenfeldt, Nawar Al-Hassan Golley: Mapping Arab Women's Movements: A Century of Transformations
  78. ^ Arenfeldt, Pernille (2012-05-01) (på engelska). Mapping Arab Women's Movements: A Century of Transformations from Within. American University in Cairo Press. ISBN 978-1-61797-353-6. https://books.google.se/books?id=GmpjEAAAQBAJ&pg=PT280&dq=General+Union+of+Yemeni+Women+(GUYS)&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjl0dO18Yv7AhW6SfEDHS4oCjIQ6AF6BAgLEAI#v=onepage&q=General%20Union%20of%20Yemeni%20Women%20(GUYS)&f=false. Läst 7 december 2022 
  79. ^ Malt, Carol (2005-02-01) (på engelska). Women's Voices in Middle East Museums: Case Studies in Jordan. Syracuse University Press. ISBN 978-0-8156-3078-4. https://books.google.se/books?id=ivP8hd8XGsMC&pg=PA20&dq=women's+organisation+jordan&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjKsMSiu5X7AhXsxIsKHVZ4ApwQ6AF6BAgCEAI#v=onepage&q=women's%20organisation%20jordan&f=false. Läst 7 december 2022 
  80. ^ Arenfeldt, Pernille (2012-05-01) (på engelska). Mapping Arab Women's Movements: A Century of Transformations from Within. American University in Cairo Press. ISBN 978-1-61797-353-6. https://books.google.se/books?id=GmpjEAAAQBAJ&pg=PT280&dq=General+Union+of+Yemeni+Women+(GUYS)&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjl0dO18Yv7AhW6SfEDHS4oCjIQ6AF6BAgLEAI#v=onepage&q=General%20Union%20of%20Yemeni%20Women%20(GUYS)&f=false. Läst 7 december 2022 
  81. ^ Arenfeldt, Pernille (2012-05-01) (på engelska). Mapping Arab Women's Movements: A Century of Transformations from Within. American University in Cairo Press. ISBN 978-1-61797-353-6. https://books.google.se/books?id=GmpjEAAAQBAJ&pg=PT280&dq=General+Union+of+Yemeni+Women+(GUYS)&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjl0dO18Yv7AhW6SfEDHS4oCjIQ6AF6BAgLEAI#v=onepage&q=General%20Union%20of%20Yemeni%20Women%20(GUYS)&f=false. Läst 7 december 2022 
  82. ^ Arenfeldt, Pernille (2012-05-01) (på engelska). Mapping Arab Women's Movements: A Century of Transformations from Within. American University in Cairo Press. ISBN 978-1-61797-353-6. https://books.google.se/books?id=GmpjEAAAQBAJ&pg=PT280&dq=General+Union+of+Yemeni+Women+(GUYS)&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjl0dO18Yv7AhW6SfEDHS4oCjIQ6AF6BAgLEAI#v=onepage&q=General%20Union%20of%20Yemeni%20Women%20(GUYS)&f=false. Läst 7 december 2022 
  83. ^ Arenfeldt, Pernille (2012-05-01) (på engelska). Mapping Arab Women's Movements: A Century of Transformations from Within. American University in Cairo Press. ISBN 978-1-61797-353-6. https://books.google.se/books?id=GmpjEAAAQBAJ&pg=PT280&dq=General+Union+of+Yemeni+Women+(GUYS)&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjl0dO18Yv7AhW6SfEDHS4oCjIQ6AF6BAgLEAI#v=onepage&q=General%20Union%20of%20Yemeni%20Women%20(GUYS)&f=false. Läst 7 december 2022 
  84. ^ Arenfeldt, Pernille (2012-05-01) (på engelska). Mapping Arab Women's Movements: A Century of Transformations from Within. American University in Cairo Press. ISBN 978-1-61797-353-6. https://books.google.se/books?id=GmpjEAAAQBAJ&pg=PT280&dq=General+Union+of+Yemeni+Women+(GUYS)&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjl0dO18Yv7AhW6SfEDHS4oCjIQ6AF6BAgLEAI#v=onepage&q=General%20Union%20of%20Yemeni%20Women%20(GUYS)&f=false. Läst 7 december 2022 
  85. ^ [a b c d] Tchaïcha, Jane D. (2017-07-14) (på engelska). The Tunisian Women’s Rights Movement: From Nascent Activism to Influential Power-broking. Taylor & Francis. ISBN 978-1-351-71182-1. https://books.google.se/books?id=kAkqDwAAQBAJ&pg=PA49&dq=National+Union+of+Tunisian+Women&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwitnL7095T7AhUkxosKHeloDh8Q6AF6BAgLEAI#v=onepage&q=National%20Union%20of%20Tunisian%20Women&f=false. Läst 7 december 2022 
  86. ^ [a b] Jane D Tchaïcha, Khedija Arfaoui: The Tunisian Women’s Rights Movement: From Nascent Activism to Influential ..., s. 78
  87. ^ Haas, Mark L. (2018-05-04) (på engelska). The Arab Spring: The Hope and Reality of the Uprisings. Routledge. ISBN 978-0-429-97421-2. https://books.google.se/books?id=10daDwAAQBAJ&pg=PT35&dq=Union+of+Tunisian+Women+(UFT)&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjvxqHSkZX7AhVn_CoKHajUCqUQ6AF6BAgNEAI#v=onepage&q=Union%20of%20Tunisian%20Women%20(UFT)&f=false. Läst 7 december 2022