Öppna huvudmenyn

Myndig är en civilrättslig term som innebär att en person är berättigad att på egen hand ingå civilrättsliga giltiga avtal, bland annat rörande ekonomiska överenskommelser.

Ett villkor för att vara myndig är och har normalt varit att en viss ålder uppnåtts – myndighetsålder. Historiskt och i olika länder finns även andra krav för att kunna vara myndig. Kön har varit och är fortfarande i vissa länder en faktor som avgör möjligheten vara myndig, där kvinnor förvägra(t)s rätten. Slavar har definitionsmässigt inte getts rätten att bli myndiga. Personer med grava mentala eller fysiska funktionsnedsättningar har och är inte alltid berättigade bli myndiga i alla länder. I vissa tider och länder har också rättssystemet fungerat så att det varit svårt för de svaga i samhället och icke läskunniga att hävda sin rätt att fungera som myndiga.

Bland världens länder är det vanligast med krav främst på ålder och att 18 år är åldern för att bli myndig.[källa behövs]

Att vara myndigRedigera

Att vara myndig betyder att individer får makt och ansvar över sig själva, sin egendom och sitt dagliga liv. Det har varit, och är idag, oftast åldern som avgör när en person räknas som myndig, så kallad myndighetsålder. Kön, och för kvinnor deras civilstånd, har tidigare också varit en avgörande faktor för att räknas som myndig eller inte. Att vara myndig ger individen möjlighet att, utan någon annans godkännande, bestämma över sitt liv, sin egendom och att agera självständigt.[1]

Att vara omyndigRedigera

De som inte är myndiga kallas omyndiga, vilket vanligast då avser de som ännu inte kvalificerat sig för att vara myndiga. Att ta ifrån en redan myndig person den rätten – att omyndigförklara personen – har blivit mer ovanligt. I Sverige avskaffades möjligheten 1989.[källa behövs]

Sverige var ett av de sista länderna i Europa med att införa en myndighetsålder för kvinnor.[2] Innan det infördes var alla kvinnor omyndiga och tvungna, i de flesta fall, att i hela sitt liv ha en förmyndare. Att vara omyndig innebar att man inte kunde äga ett hushåll, ha hand om stora summor pengar, sköta sin ekonomi, gå i borgen, skriva under kontrakt, hyra bostad, driva företag och sälja egendom.[3]

  • En kvinnas förmyndare var framförallt fadern, men när eller om kvinnan gifte sig övergick förmyndarskapet till mannen som då blev målsman för sin hustru. För de ogifta kvinnorna fortsatte faderns förmyndarskap ända till dennes död, då övergick förmyndarskapet till en bror, farbror eller morbror, i vissa fall kunde även modern istället överta förmyndarskapet som änka.[2][4][5]

Krav på civilrättslig myndighet i andra sammanhangRedigera

Ordet myndig används i andra sammanhang utan koppling till det civilrättsliga begreppet, som straffmyndig, sexuell myndighetsålder. Myndighetsåldern är ofta kopplad till en ålder som ger andra rättigheter utan att dessa formellt är kopplad till det civilrättsliga begreppet myndighet. Exempel är rösträtt, körkort, inköp av alkoholhaltiga drycker, delta i olika yrkesuppgifter (inklusive militärtjänst) och andra aktiviteter. Rätten att ingå giftermål är i vissa länder kopplad till det civilrättsliga begreppet myndighet, ibland är det oberoende.

Myndighetsålder i Sverige, historiaRedigera

År 1921 beslutade Sveriges riksdag att kvinnor blir myndiga vid samma ålder som män. Tidigare hade mäns myndighetsålder stadgats i lag sedan 1600-talet.[6] 1969 sänktes myndighetsåldern till 20 år, och 1974 ändrades myndighetsåldern till nuvarande 18 år (2019).[7]

Kvinnlig myndighetsålder i SverigeRedigera

 
Fredrika Bremer ses som en frontfigur för kvinnors rätt till myndighet i Sverige.

Kvinnors myndighet och omyndighet reglerades fram till 1800-talets andra hälft inte av ålder, utan berodde på civilstånd, och ogifta och gifta kvinnor samt änkor hade olika myndighet. Ogifta kvinnor stod under närmsta manliga släktings förmynderskap, och gifta kvinnor under makens förmynderskap. Kvinnor blev myndiga som änkor oavsett ålder, men åter omyndiga om de gifta om sig.

År 1734 fastställdes kvinnors omyndighet som en lag i Ärvdabalken: “Mö, av hvad ålder hon vara må, stående under förmyndarskap” (19 kap. 2 §).[2][8] En ogift kvinna kunde ansöka om myndighetsförklaring hos kungen via en dispensansökan. Bland de kvinnor som myndigförklarades efter egen ansökan var Charlotta Richardy (1786), Caroline Gother (1793), Sophie Daguin (1832) och Fredrika Bremer och hennes syster (1840). Gifta kvinnor hade dock ingen möjlighet att ansöka om myndighet.

År 1810 var första gången man talade om kvinnors myndighet i ståndsriksdagen. År 1858 förenklades ogifta kvinnors myndighetsansökan genom att göra det möjligt att ansöka om myndighetsförklaring vid närmaste domstol snarare än hos kungen. Från 1863 blev ogifta kvinnor automatiskt myndiga vid 25 års ålder, och från 1884 vid 21 års ålder, samma ålder som män. Gifta kvinnor var dock fortsatt omyndiga.

År 1921 beslutade Sveriges riksdag att alla kvinnor i Sverige skulle bli myndiga vid 21 års ålder, oavsett civilstånd.[7] Detta beslut innebar att män och kvinnor nu för första gången blev myndiga på samma villkor. Riksdagsbeslutet år 1921 innebar att alla kvinnor, ogifta, gifta eller änkor, fick samma rättigheter som män, och det vid samma ålder som män blivit myndiga vid sedan 1721.

Dispensansökan om att bli myndigRedigera

Att göra en dispensansökan betydde att man via kungen ansökte om att bli myndig. Dessa anmälningar var byggda på motiveringar och särskilda skäl som skulle övertyga kungen om att ge “dispens” från lagen, det vill säga få ett undantag från den dåvarande lagen om generell kvinnlig omyndighet. Det var väldigt komplicerat att genomföra en dispensansökan. För att vara säker på att den skulle beviljas behövdes samtycke från den sökandes släkt och även från hennes lokalsamhälle i form av både församlingspräst och domstol. Även den sökandes förmyndare behövde helst ge sitt godkännande.[9] De flesta ansökningarna gjordes när den sökandes fader hade avlidit och den ogifta dottern ansökte om att få bli myndig av den anledningen.[10]

Vägen till myndighetRedigera

Under 1800-talet fick den liberala ideologin ett genombrott vilket påverkade en förändring av det svenska samhället på många sätt. Förändringar skedde inom såväl politik som ekonomi. Ståndsriksdagen ersattes med tvåkammarriksdag och skråväsendet avskaffades när en ny näringsfrihetsförordning gav både män och kvinnor samma möjlighet och rätt till att arbeta och etablera egna företag. Samtidigt ökade antalet ogifta kvinnor i samhället och ledde till att frågan om kvinnans myndighet blev mer aktuell. Den frågan drevs främst av liberala politiker tillsammans med den framväxande kvinnorörelsen, där författaren och feministen Fredrika Bremer var en tidig förgrundsfigur.[11][4]

Vägen till kvinnors myndighet genomfördes etappvis och gick väldigt långsamt.

Kvinnlig myndighetsålder införsRedigera

 
Exempel på hur en omyndighetsanmälan kunde se ut.

Det började med att det år 1858 infördes en kvinnlig myndighetsålder vid 25 års ålder, men förutsatte en anmälan till lokal domstol. Till anmälan krävdes dock endast ett åldersbevis.[3][12] Lagen var möjligen ett resultat av Fredrika Bremers debatt om omyndighetstillståndet i romanen Hertha. Riksdagens beslut innebar en kompromiss och har betraktats som ett första steg på vägen mot ogifta kvinnors myndighet.[13] En annan orsak till att denna reform genomfördes var att myndigheterna fick in allt fler myndighetsansökningar med åren, vilket ledde till att det till slut blev för mycket arbete för myndigheterna. Genom att istället införa att kvinnor blev myndiga vid 25 års ålder genom att endast skicka in ett åldersbevis till lokal domstol, underlättades myndigheternas arbetet med att godkänna ansökningarna markant.[3][14]

År 1865 avskaffade riksdagen villkoret om att behöva ansöka om myndighet till domstol, och ogifta kvinnor blev därmed automatiskt myndiga den dag då de fyllde 25 år. Anmälningsåren var förbi och myndighet för kvinnor blev norm istället för undantag. Däremot kunde man nu istället ansöka om att förbli omyndig.[13]

Anmälan om att bli omyndigRedigera

Rätten om att förbli omyndig fanns kvar till 1921 för kvinnor. En liknande rättighet fanns inte för män. De kunde ansöka, men deras behov av förmyndare prövades och behövdes motiveras till skillnad från kvinnornas. Att det ska vara jämlikhet i samhället handlar om att ha samma rättigheter men även skyldigheter. Kvinnorna hade en rättighet att förbli omyndiga, men det fanns ingen skyldighet för dem att de skulle ha ansvar för sig själva och sin egendom. Anledningen till att vissa kvinnor ville förbli omyndiga har antagligen att göra med den tidens könsroller, de var påverkade av den tidens kultur och vad som var norm. Många visste inte annat, och att plötsligt behöva ta ansvar för sig själv kunde för vissa bli skrämmande eller omöjligt. Antalet omyndighetsanmälningar var dock väldigt få.[15][16]

Gifta kvinnors myndighet dröjerRedigera

Under ytterligare några år var myndighetsåldern olika för män och kvinnor, men år 1884 genomfördes ytterligare en reform och ogifta kvinnor fick nu samma myndighetsålder som männen, det vill säga vid 21 års ålder, de blev dock åter omyndiga ifall de gifte sig.[2][3] Mellan 1865 och 1884, fick gifta kvinnor rätt att själva ha hand om sin arbetsinkomst, vilket fastställdes i lag år 1874, vilket också var en viktig milstolpe på vägen mot kvinnlig myndighet. Denna lag var bland annat ett resultat av Sveriges första kvinnosaksförening, skapad av Anna Hierta-Retzius och Ellen Anckarsvärd, som ifrågasatte mannens makt över sin hustru både kroppsligt och ekonomiskt.[12]

Samma villkor för kvinnor och mänRedigera

År 1921, cirka 40 år senare, blev även gifta kvinnor per automatik myndiga vid 21 års ålder. Samtidigt togs rätten om att förbli omyndig bort, och därmed blev man och kvinna fullt jämställda i fråga om myndighet. Det var även samma år som svenska kvinnors rösträtt tillämpades för första gången i ett riksdagsval.[17][15]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Liljewall,, Britt. "Mig själv och mitt gods förvalta" : 1800-talskvinnor i kamp om myndighet. sid. 21. ISBN 9789171085603. OCLC 866576265. https://www.worldcat.org/oclc/866576265. Läst 4 mars 2019 
  2. ^ [a b c d] Carlsson, Anders. Se åldern. ISBN 9789171085771. OCLC 959889906. https://www.worldcat.org/oclc/959889906. Läst 29 januari 2019 
  3. ^ [a b c d] Liljewall, Britt. "Mig själv och mitt gods förvalta" : 1800-talskvinnor i kamp om myndighet. sid. 23,24. ISBN 9789171085603. OCLC 866576265. https://www.worldcat.org/oclc/866576265. Läst 29 januari 2019 
  4. ^ [a b] Radio, Sveriges. ”Myndighet ingen självklarhet för 1800- tals kvinnan - Släktband” (på sv). sverigesradio.se. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2068&artikel=3243985. Läst 3 mars 2019. 
  5. ^ Liljewall, Britt. "Mig själv och mitt gods förvalta" : 1800-talskvinnor i kamp om myndighet. sid. 24. ISBN 9789171085603. OCLC 866576265. https://www.worldcat.org/oclc/866576265. Läst 3 mars 2019 
  6. ^ ”Myndighetsålder för man - när och hur lagen ändrades - historia förr”. www.domboksforskning.se. http://www.domboksforskning.se/lagar/Myndighetsalder%20for%20man.htm. Läst 17 februari 2019. 
  7. ^ [a b] ”Myndighetsålder för kvinnor - när och hur lagen ändrades - historia förr”. www.domboksforskning.se. http://www.domboksforskning.se/lagar/Myndighetsalder%20for%20kvinnor.htm. Läst 1 februari 2019. 
  8. ^ Liljewall,, Britt. "Mig själv och mitt gods förvalta" : 1800-talskvinnor i kamp om myndighet. sid. 22. ISBN 9789171085603. OCLC 866576265. https://www.worldcat.org/oclc/866576265. Läst 4 mars 2019 
  9. ^ Liljewall,, Britt. "Mig själv och mitt gods förvalta" : 1800-talskvinnor i kamp om myndighet. sid. 23. ISBN 9789171085603. OCLC 866576265. https://www.worldcat.org/oclc/866576265. Läst 17 februari 2019 
  10. ^ Liljewall,, Britt. "Mig själv och mitt gods förvalta" : 1800-talskvinnor i kamp om myndighet. sid. 105. ISBN 9789171085603. OCLC 866576265. https://www.worldcat.org/oclc/866576265. Läst 3 mars 2019 
  11. ^ 1956-, Ahlberger, Christer, (2004). Det svenska samhället 1720-2000 : böndernas och arbetarnas tid. Studentlitteratur. sid. 176,194. ISBN 9144028652. OCLC 57496734. https://www.worldcat.org/oclc/57496734. Läst 5 mars 2019 
  12. ^ [a b] ”Kvinnokamp under 150 år | Minnenas Journal” (på sv-SE). https://www.minnenasjournal.nu/kvinnokamp-under-150-ar/. Läst 2 mars 2019. 
  13. ^ [a b] Liljewall,, Britt. "Mig själv och mitt gods förvalta" : 1800-talskvinnor i kamp om myndighet. sid. 23. ISBN 9789171085603. OCLC 866576265. https://www.worldcat.org/oclc/866576265. Läst 29 januari 2019 
  14. ^ Liljewall,, Britt. "Mig själv och mitt gods förvalta" : 1800-talskvinnor i kamp om myndighet. sid. 165. ISBN 9789171085603. OCLC 866576265. https://www.worldcat.org/oclc/866576265. Läst 17 februari 2019 
  15. ^ [a b] ”myndighetsålder - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/myndighets%C3%A5lder. Läst 1 februari 2019. 
  16. ^ Liljewall,, Britt. "Mig själv och mitt gods förvalta" : 1800-talskvinnor i kamp om myndighet. sid. 182. ISBN 9789171085603. OCLC 866576265. https://www.worldcat.org/oclc/866576265. Läst 17 februari 2019 
  17. ^ Riksdagsförvaltningen. ”1884: Myndighetsåldern för kvinnor sänks” (på sv). www.riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/sv/valet-2018/riksdagsvalet-i-undervisningen/demokratins-historia/demokratilinje/1884myndighetsaldern-for-kvinnor-sanks-fran-25-ar-till-21-ar-samma-som-for-man-och-kvinnor-far-ratt-att-sjalva-bestamma-over-sina-inkomster-och-egendomar./. Läst 1 februari 2019.