Den första vågens feminism är namnet på den första fasen av den organiserade feminismen eller kvinnorörelsen. Kvinnorörelsen som var aktiv i främst Västvärlden under den första vågens feminism fokuserade på genomförandet av formella lagliga rättigheter som kvinnlig rösträtt, rätten till utbildning, rätten att yrkesarbeta, att kontrollera sin egen ekonomi, och kvinnors juridiska frihet från manligt förmynderskap. Den föregicks av protofeminismen och följdes av andra vågens feminism.

Termen 'första vågens feminism' myntades av Martha Lear i The New York Times Magazine i mars 1968, för att skilja den då pågående andra vågens feminism, som främst fokuserade på informella rättigheter, från den föregående kvinnorörelsens verksamhet och mål.[1] Den första vågens feminismen upphörde när man hade lyckats uppnå de lagliga förändringarna och uppfyllt kraven på lika rösträtt och övriga krav på lagreformer, och den Nya Kvinnan sågs som denna rörelsens resultat och slutmål, som man ansåg sig hade uppnått.

HistorikRedigera

Se huvudartikel: Feminismens historia

Den första vågens feminism började vid den tidpunkt feminismen för första gången organiserades i föreningar som aktivt började verka för olika frågor och för att ändra då rådande lagar till förmån för en större jämlikhet mellan könen. Den föregicks av protofeminismen, som i viss mening alltid har funnits men som blev särskilt aktiv under franska revolutionen, när kvinnors rättigheter på allvar blev en permanent del av den offentliga samhällsdebatten. Under första hälften av 1800-talet förekom många framstående enskilda feminister i offentlig debatt, men det var först under andra hälften av 1800-talet som kvinnor på allvar började organisera sig för att verka för dessa rättigheter. Detta skedde vid olika tidpunkt i olika länder, men i Västvärlden normalt sett cirka tiden 1860-1920. Initialt riktade kvinnorörelsen ofta in sig på tillgång till utbildning och fler yrkesmöjligheter för att göra det möjligt för kvinnor att försörja sig själva, men mot slutet av seklet blev frågan om kvinnlig rösträtt mer dominerande.

Efter landRedigera

Första vågens feminism uppträdde vid olika tidpunkter i olika länder, men kan ändå identifieras eftersom den alltid handlade om kvinnors grundläggande lagliga rättigheter. I Västvärlden uppträdde den i allmänhet under andra hälften av 1800-talet, medan den i andra delar av världen inte uppkom förrän under 1900-talet. Dess ursprungsland kan sägas vara Frankrike, även om utvecklingen där avbröts och sedan återupptogs i Storbritannien och USA, varifrån det sedan spreds till resten av Västvärlden.

AfghanistanRedigera

Under 1920-talet förbättrades kvinnors rättigheter genom införandet av ett radikalt reformerings- och moderniseringsprogram som infördes av kung Amanullah Khan och drottning Soraya Tarzi: den första kvinnoorganisationen, Anjuman-i Himayat-i-Niswan, grundades, kvinnor uppmanades att ta av sig slöjan, lämna könssegregeringen, utbilda sig och arbeta. Dessa reformer var dock tillfälliga eftersom alla återkallades när kungaparet avsattes 1929.[2]

Kvinnorörelsen återupptogs efter andra världskriget, då den afghanska regeringen såg ett behov av en modernisering av samhället, och kvinnorörelsen återuppväcktes genom grundandet av Women's Welfare Association 1946, varpå kvinnor fick tillgång till utbildning, tillstånd att studera på Kabuls universitet (1950) och upphävandet av slöjtvånget och könssegregeringen år 1959. Kvinnlig rösträtt och formella rättigheter för kvinnor infördes i 1964 års konstitution och kvinnor valdes in i parlamentet, utnämndes till ministrar och började yrkesarbeta. Under 1960- och 70-talen var ett växande antal kvinnor verksamma på alla nivåer i samhället: inom politiken, militären, rättsväsendet och inom de flesta yrken, och klädde sig i moderna kläder. Detta gällde dock i praktiken enbart välutbildade kvinnor från städernas medel- och överklass.

När kommunistregimen 1978-1992 försökte sprida grundläggande jämlikhet mellan könen utanför städerna, resulterade detta i en islamistisk motståndsrörelse som under 1990-talet också övertog städerna efter Sovjetunionens fall.

DanmarkRedigera

I Danmark började kvinnorörelsen med grundandet av Dansk Kvindesamfund år 1871. Den följdes av flera andra föreningar.

FinlandRedigera

Den organiserade kvinnorörelsen i Finland inleddes med grundandet av Finsk kvinnoförening år 1884.

FrankrikeRedigera

I Frankrike togs frågan om kvinnors rättigheter upp under den franska revolutionen. Det föreslogs då att inkludera kvinnor i det nya politiska demokratiska systemet, främst Nicolas de Condorcet, som utan framgång föreslog att även kvinnor borde få rösträtt till nationalförsamlingen 1789. När kvinnor inte inkluderades i Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, skrevs Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter av Olympe de Gouges för att påpeka bristen. Franska revolutionen innebar dock ändå en större frihet för kvinnor på många plan, då lika arvsrätt (Loi sur l'héritage des enfants) och lika skilsmässorätt (Loi autorisant le divorce en France) infördes. Föreningar bildades som verkade för kvinnors rättigheter, bland dem Société fraternelle des patriotes de l'un et l'autre sexe och Société des républicaines révolutionnaires.

Code Napoléon från 1804 blockerade sedan effektivt all laglig jämlikhet mellan könen. Kvinnors rättigheter togs upp av enskilda författare, av den socialistiska rörelsen och av enskilda aktivister som Jeanne Deroin. Under Pariskommunen uppnådde kvinnor en kort tid jämställdhet under den kommunistiska styrelsen i Paris innan den besegrades.

Den franska kvinnorörelsen organiserades först under tredje republiken. År 1870 grundades Association pour le Droit des Femmes av Maria Deraismes och Léon Richer, som 1882 ersattes som Frankrikes ledande kvinnoförening av Maria Deraismes' utbrytargrupp Ligue Française pour le Droit des Femmes, som kom att bli som en av Frankrikes två ledande rösträttsföreningar fram till rösträttens införande jämsides med Union française pour le suffrage des femmes (1909-1945). Parallellt drevs från 1876 även en militant rösträttsrörelse av Société le suffrage des femmes under Hubertine Auclert. 1901 blidades även Conseil national des femmes françaises.

JapanRedigera

I Japan uppkom kvinnorättsrörelsen efter reformerna under Meijirestaurationen 1868, när ett västerländskt reformprogram omdanade det japanska samhället. Som en följd fick både utbildning och möjlighet till yrkesarbete då de inkluderades som elever (1872) och anställdes som lärare (1874) i det nya skolsystemet. Kvinnor fick också möjlighet att studera utomlands som utbytesstudenter (1871), och i Japan grundades privata högskolor för kvinnor (1900) innan statliga universitet öppnade för kvinnor (1913).

Shin-fujin kyokai, som grundades 1919, fokuserade på kvinnors rätt att organisera sig politiskt, då det var förbjudet för kvinnor att alls närvara vid politiska möten. År 1921 erkändes kvinnors rätt att engagera sig politiskt.

År 1923 bildade de japanska kvinnoföreningarna gemensamt paraplyorganisationen Tokyo Rengo Fujinkai för att kunna samarbeta med nödhjälp efter jordbävningen i Tokyo 1923, och när manlig rösträtt infördes 1924 bildade denna fem satellitgrupper som var och en skulle verka för en huvudfråga: samhällsfrågor, politiska rättigheter (Fusen Kakutoku Domei), utbildning, arbetsfrågor och yrkesfrågor.[3] Kvinnors fick formellt samma grundläggande rättigheter som män i 1946 års konstitution.

IndienRedigera

I Indien förbättrades kvinnors rättigheter initialt av den brittiska kolonialmakten, som förbjöd änkebränning genom Bengal Sati Regulation, 1829, tillät änkor att gifta sig Hindu Widows' Remarriage Act, 1856, förbjöd dödandet av nyfödda flickor genom Female Infanticide Prevention Act, 1870, och barnäktenskap genom Age of Consent Act, 1891. Den första skolan för flickor grundades av Savitribai Phule (1848); sekundärutbildning öppnades genom grundandet av Bethune College 1879 och 1883 tog även de första kvinnorna, Chandramukhi Basu och Kadambini Ganguly, examen vid ett universitet.

Arbetet för kvinnors rättigheter i Indien vid denna tid sköttes länge nästan uteslutande av brittiska kolonialmyndigheter och missionärer, eftersom inhemska kvinnor var begränsade av informella kulturella hinder som purdah, en sedvänja som definierade kvinnor som inte levde i könssegregation som icke respektabla. Det gjorde det svårt för majoriteten inhemska kvinnor att i praktiken använda sig av de rättigheter till deras förmån som infördes av britterna, och förhindrade någon organisation av en inhemsk kvinnorörelse.

Verkliga förändringar inträdde sedan bristen på jämlikhet mellan könen började uppfattas som ett hinder för landets utveckling av manliga indiska intellektuella med brittisk utbildning. Reformatorn Satyendranath Tagore introducerade ett upphävande av purdah när han år 1866 tog med sig sin hustru Jnanadanandini Devi till den brittiska guvernörens julbal, en händelse som väckte oerhört uppseende;[4] han fortsatte denna utveckling då han förde med sig även sina systrar ut i det offentliga livet, och därefter började principen om könssegregation upplösas inom den indiska eliten.[5] Upphävandet av purdah skapade förutsättningar för en inhemsk indisk kvinnorörelse, och 1917 bildades Women's Indian Association (WIA) för att bland annat driva frågan om kvinnlig rösträtt.

IranRedigera

 
Föreningens styrelse, Tehran, 1922–1932.

I Iran engagerade sig även kvinnor i den rörelse som utmynnade i den Konstitutionella revolutionen 1906. När kvinnors rättigheter inte blev tillgodosedda i den nya konstitutionen organiserade sig kvinnor i den första kvinnorörelsen i Iran. Ett antal skolor för flickor byggdes ut under dessa år, något som var mycket kontroversiellt.[6] Även de första kvinnotidningarna och kvinnorörelserna grundades, däribland Jam'iyat-e Nesvan-e Vatankhah, som var verksamt 1922-1932.[7]

Från 1925 förde shahen en moderniseringspolitik som stöddes av intellektuella kretsar och av kvinnorörelsen. 1935 tilläts kvinnor studera vid universitet och år 1936 lanserades slutligen Kashf-e hijab, då shahen som en del i moderniseringsprogrammet förbjöd slöjan och därmed könssegregeringen och uppmanade kvinnor att delta i samhället, utbilda sig och arbeta. Reformen var enormt kontroversiell för religiösa personer och förbudet upphävdes 1941, varefter det hela blev en klassfråga, där utbildade och yrkesverksamma kvinnor utan slöja var vanligt i den urbana medel- och överklassen medan ett traditionellt levnadssätt prioriterades i religiösa kretsar och av fattiga människor.

Stora framgånger uppnåddes under shahens moderniseringsprogram, den Vita revolutionen, då kvinnor 1965 fick rösträtt, valdes till parlamentet och utnämndes till ministrar och blev yrkesverksamma på alla nivåer av samhället inom politiken, militären och rättsväsendet, och en ny familjelag införde mer rättvisa villkor mellan könen. Denna utveckling stöddes av den samtida kvinnorörelsen i Iran, som beskyddades av kvinnorna i kungafamiljen.

Den iranska revolutionen 1979 avslutade den första vågens kvinnorörelse i Iran. När samhället omvandlades enligt religiösa lagar ansågs inte längre samma rättigheter mellan könen som något positivt. De flesta reformer i kvinnors rättigheter som hade införts under shahens tid återkallades, och alla kvinnor blev enligt lag tvingade att bära slöja.

ItalienRedigera

Den första organisationen för kvinnors rättigheter i Italien var Lega promotrice degli interessi femminili, som grundades av den italienska kvinnorörelsens pionjär Anna Maria Mozzoni i Milano 1880. Mozzoni hade då redan 1877, på personligt initiativ, lämnat in en petition om kvinnlig rösträtt till parlamentet. Den första organisationen exklusivt för kvinnlig rösträtt var Comitato pro suffragio femminile, som grundades 1905.

Fascistpartiets politik kring kvinnors rättigheter var motsägelsefull, då den å ena sidan allierade sig med den katolska kyrkan och framhävde kvinnors roll som hemmafruar och barnföderskor, men samtidigt också engagerade kvinnor i partiets organisationer, gav villkorlig rösträtt 1925, i praktiken tillät kvinnor utbilda sig och yrkesarbeta. [8]

KinaRedigera

I mitten av 1800-talet infördes reformer för könens likställighet i det områden som erövrades och styrdes av rebellerna under Taipingupproret, men dessa återställdes när upproret slogs ned.

Under 1870-talet grundade västerländska missionärer föreningar fotbindning. Frågan om kvinnors rättigheter lyfte sedan dels av kinesiska kristna konvertiter, och dels av kinesiska intellektuella, som kom att betrakta kvinnors låga ställning i Kina som ännu en av de seder som stod i vägen för Kinas utveckling till ett modernt land, och 1883 grundades den första kinesiska första anti-fotbindnings-föreningen av reformatorn Kang Youwei.

Missionärer grundade skolor för flickor, och enskilda kvinnor studerade från 1880-talet utomlands i Väst och i Japan. Kring sekelskiftet 1900 uppkom en inhemsk feministisk press under ledning av feminister som Chen Xiefen, Qiu Jin och Yan Bin, som ofta hade studerat utomlands, och lokala kvinnoföreningar började bildas och privata flickskolor började grundas av inhemska reformister. Från 1901 inkluderades flickor formellt i det statliga kinesiska skolsystemet.

Den första nationella kvinnorörelsen organiserades när Tang Qunying grundade rösträttsföreningen Nüzi chanzheng tongmenghui för att verka för att kvinnlig rösträtt och lika rättigheter skulle inkluderas när den nya konstitutionen skulle skrivas efter republikens införande 1911, en paraplyorganisation som grundades av ledare för lokala kvinnoföreningar.[9] Kinas splittring under 1910-talet gjorde att kvinnorörelsen sedan återigen blev en lokal angelägenhet, men många lokala kvinnoföreningar nådde stor framgång, och sedan Pekings universitet började acceptera kvinnliga studenter 1920 följdes exemplet av andra. När landet återigen enades under Kuomintang kunde en kvinnorörelsen återigen arbeta nationellt, och 1931 infördes en ny äktenskapslag som förbjöd tvångsäktenskap och gav kvinnor rätten att ta ut skilsmässa och kontrollera sina egna pengar.

Full likställighet mellan könen i Kina infördes formellt sett genom den nya konstitutionen som infördes 1950, efter kommunisternas maktövertagande 1949.

KubaRedigera

En kvinnorörelse uppkom på Kuba under 1920-talet. Feminister ur öns överklass förenade sig då i ett samarbeta för att kampanja för kvinnofrågor, och arrangerade kongresser 1923, 1925 och 1939. De uppnådde ny egendomslag 1917, ny skilsmässolag 1918, rösträtt 1934 och förbud mot könsdiskriminering i arbetslivet 1940. [10]

NederländernaRedigera

Aletta Jacobs var en ledande gestalt i den tidigare kvinnorörelsen, då hon på 1870-talet utverkade tillstånd för kvinnor att studera på universitetet och sedan själv blev landets första kvinnliga läkare.

År 1871 började den organiserade kvinnorörelsen då Betsy Perk grundade landets första kvinnoförening Arbeid Adelt, som arbetade för kvinnors rätt att uppnå oberoende genom att arbeta och försörja sig själva. Wilhelmina Drucker grundade sedan Vrije Vrouwen Vereeniging (VVV) år 1889, som sedan gav upphov till den första rösträttsföreningen, Vereeniging voor Vrouwenkiesrecht 1894.

NorgeRedigera

Kvinnorörelsen i Norge organiserades med grundandet av Norsk Kvinnesaksforening år 1884.

RysslandRedigera

Ett flertal litterära diskussionsklubbar grundades efter Krimkriget, och en av dessa, grundad av Anna Filosofova, Maria Trubnikova (1835-1897) och Nadezjda Stasova (1835-1895), kom att bli den första de facto kvinnoklubben. Inga politiska organisationer var lagliga i Ryssland under denna tid, men i praktiken intresserade sig klubben för frågor om jämlikhet mellan könen, främst i utbildnings- och yrkesfrågor. Efter nederlaget i Krimkriget, som hade blottställt Ryssland som efterblivet, hade kraftiga reformer införts i utbildningsväsendet, bland annat hade icke adliga fått tillträde till universitetet och 131 flickskolor grundats, varav 37 var läroverk. Trubnikova, som studerade feministisk litteratur från väst och var bekant med Josephine Butler, talade för högre utbildning för flickor för att kunna delta i de intellektuella diskussionsklubbarna på samma nivå som män. De bildade rad välgörenhetsorganisationer för logi, mat och arbetsförmedling åt utblottade kvinnor, och utgav icke ryska böcker genom ett kooperativ.

Kvinnogruppen under ledning av Filosofova, Trubnikova och Stasova framställde förslag på att få hålla universitetskurser för kvinnor i universitets lokaler då de inte användes av de manliga studenterna, och 1869 fick de igenom sitt krav. Dessa kurser visade sig så populära att regimen 1876 gjorde dem permanenta, men samma år förlorade kurserna rätten att utfärda universitetsexamina, och 1883 förbjöds de alla utom en i Sankt Petersburg (Bestuzjevkurserna) och en i Moskva (Guerrierkurserna). Följden blev att kvinnor studerade utomlands, vilket gjorde att de i regimens ögon misstänktes för revolutionära aktiviteter, och 1895 inrättades ett universitet för utbildning av kvinnligare medicinare.

1895 bildades kvinnorättsgruppen De ryska kvinnornas välgörenhetsförbund under ledning av Filosofova, som officiellt var en välgörenhetsförening på grund av det allmänna förbudet mot politisk aktivitet. Gruppen hade svårt att göra någonting konkret på grund av förbudet mot all politisk aktivism, men höjde medvetandet om feminismen. Anna Filosofova var 1899 ordförande i International Council of Women.

Före ryska revolutionen 1905 var alla politiska föreningar förbjudna och den första kvinnoföreningen, Liga ravnopraviia zhenshchin, grundades därför inte förrän 1907: den lyfte frågan om rösträtten och lämnade in en petition till duman samma år.

Kvinnlig rösträtt infördes i Ryssland efter ryska revolutionen 1917, som också rent formellt gav könen lika rättigheter i den nya kommunistiska lagstiftningen.

SchweizRedigera

I Schweiz uppkom kvinnorörelsen tidigt, och en utlösande faktor var införandet av konstitutionen 1848, som uttryckligen uteslöt kvinnors rättigheter. Den var dock länge splittrad mellan tyskspråkiga och franskspråkiga områden, och bestod därför länge av enbart icke samordnade lokalföreningar. Däremot spelade den en viktig roll för den internationella kvinnorörelsen, då Marie Goegg-Pouchoulin år 1868 grundade världens första internationella kvinnoförening, Association Internationale des Femmes.

Schweizer Frauen-Verband grundades av Elise Honegger 1885 som landets första nationella kvinnoförening, men den splittrades 1888 när en utbrytargrupp grundade Schweizerischen Gemeinnützigen Frauenverein (SGF), som blev den första permanenta paraplyorganisationen för landets kvinnorörelse.

Frågan om kvinnlig rösträtt lyftes av Schweizerischer Frauenvereine, som grundades 1899, och Schweizerischer Verband für Frauenstimmrecht, som bildades 1909, och som blev de två dominerande av de många rösträttsföreningarna i Schweiz.

StorbritannienRedigera

Den tidiga kvinnorörelsen var inte organiserad utan bestod av enskilda kampanjer. En framstående sådan var den kampanj Caroline Norton drev, då hon enligt lagen inte fick ta ut skilsmässa och nekades att få se sina barn efter att ha separerat från sin make, lyckades genomdriva en lagändring som gav mödrar laglig rätt till umgänge med sina barn: den sk Custody of Infants Act 1839.

Kvinnorörelsen i England organiserades för första gången i en förening 1858, när Langham Place Circle bildades av bland andra Barbara Bodichon och Bessie Rayner Parkes. Denna kampanjade för bland annat rätt till utbildning och arbete och gifta kvinnors rätt att hantera sina egna pengar, och utgav den första brittiska kvinnotidningen, English Woman's Journal.

1859 grundades en av landets äldsta kvinnoföreningar, Society for Promoting the Employment of Women för att verka för kvinnors möjligheter att finna yrkesarbete och självförsörjning. Genom lagen Sex Disqualification (Removal) Act 1919 gavs kvinnor formellt sett tillgång till nästan alla yrken och positioner i samhället.

Kampen för kvinnlig rösträtt inleddes med grundandet av Manchester Society for Women's Suffrage 1867.

SverigeRedigera

 
Sophie Sager
Se även:Kvinnofrågan i Sverige

Redan under frihetstiden hade enskilda feminister deltagit i offentlig debatt, bland dem Margareta Momma, Catharina Ahlgren, Anna Maria Rückerschöld och Hedvig Charlotta Nordenflycht, men det förekom ingen förening för att verka för frågorna. År 1848 väcktes frågan om kvinnors rättigheter på allvar i Sverige genom Sophie Sager, som var den första feminist i Sverige som höll offentliga tal om kvinnors rättigheter, men inte heller hon grundade någon förening.

År 1855 bildades Svenska lärarinnors pensionsförening av Josefina Deland, vilket var första gången kvinnor organiserade sig i Sverige för att verka för en konkret fråga för kvinnor. Kvinnorörelsen i Sverige började 1856 genom utgivningen av Fredrika Bremers Hertha, en roman som kritiserade ogifta kvinnors omyndighet och brist på tillgång till högre utbildning, vilket stod i kontrast till förhållandena i USA, som Bremer nyligen hade besökt och där ogifta kvinnor var myndiga och det vid denna tid fanns åtskilliga så kallade women's colleges. Romanen ledde till den så kallade Herthadebatten, en offentlig debatt om kvinnors rättigheter i Sverige som resulterade i att båda krav romanen väckte bemöttes: ogifta kvinnor fick genom en lagändring 1858 rätt att ansöka om myndighet, och en högskola för kvinnor startades i Stockholm med namnet Lärokurs för fruntimmer, som 1861 kom att bli Högre lärarinneseminariet. Samtidigt organiserade sig den svenska kvinnorörelsen genom sitt första organ, Tidskrift för hemmet, som utgavs av Sophie Adlersparre och Rosalie Olivecrona.

Den första kvinnoföreningen i Sverige var Föreningen för gift kvinnas äganderätt, som grundades av Anna Hierta-Retzius och Ellen Anckarsvärd, vars huvudfråga var gifta kvinnors omyndighet (då ogifta kvinnor sedan 1863 var automatiskt myndiga). Denna uppgick sedan i Fredrika Bremer-förbundet, som grundades 1884. I slutet av 1800-talet bildades en mängd kvinnoföreningar, bland dem Svenska drägtreformföreningen 1886. Kvinnor fick också framträdande platser i nykterhetsrörelsen Vita bandet 1897, och även i fackföreningsrörelserna och i de politiska partierna, med början från Kvinnliga arbetarklubben 1888.

Frågan om kvinnlig rösträtt sköttes från 1902 av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Införandet av kvinnlig rösträtt 1919-1921 följdes sedan av Behörighetslagen, som formellt gav kvinnor rätt till alla yrken och samhällspositioner utom prästtjänster och militärtjänst, vilka infördes 1958 respektive 1989.

Ur kvinnorörelsens historia kan följande, för den svenska kvinnan viktiga årtal nämnas:

  • 1845 införs lika arvsrätt för män och kvinnor,
  • 1846 och 1864 års näringsfrihetsreformer blir av stor betydelse för kvinnor,
  • 1856 Fredrika Bremers feministiska idéroman Hertha ges ut,
  • 1858 medges myndighet för ogifta kvinnor över 25 år efter ansökan hos domstol,
  • 1862 införs kommunal rösträtt för kvinnor över 21 år med inkomst över 400 riksdaler per år (få kvinnor hade egen inkomst vid denna tid),
  • 1863 införs generell myndighet för ogifta kvinnor över 25 år,
  • 1868 Tidskrift för hemmet, Sveriges och Nordens första kvinnotidskrift startas,
  • 1870 erhåller kvinnor rätt att avlägga studentexamen,
  • 1873 ges kvinnor rätt att avlägga vissa akademiska examina,
  • 1873 Föreningen för gift kvinnas äganderätt bildas.
  • 1884 sänks myndighetsåldern för ogifta kvinnor från 25 till 21 år,
  • 1884 Fredrika Bremer-förbundet, Sveriges första organiserade kvinnoförbund bildas.
  • 1886 Första kvinnliga fackföreningen bildas: Hemsömmerskor i Lund.
  • 1892 Stockholms allmänna kvinnoklubb bildas och uppgår samma år i Socialdemokratiska arbetarpartiet.
  • 1909 blir kvinnor valbara till kommunala organ,
  • 1919 och 1921 får kvinnor politisk rösträtt och valbarhet till Sveriges riksdag,
  • 1921 medges myndighet för gift kvinna över 21 år,
  • 1923 Behörighetslagen ger kvinnor rätt till alla offentliga och statliga tjänster.
  • 1925 Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad invigs.
  • 1925 ges kvinnan samma rätt som mannen till statliga ämbeten (med vissa undantag),
  • 1938 blir preventivmedel tillåtna och moderskapspenning för alla införs,
  • 1939 införs förbud mot att avskeda kvinnor på grund av trolovning, giftermål, havandeskap eller förlossning,
  • 1950 blir båda föräldrarna förmyndare för minderåriga barn inom äktenskapet,
  • 1958 erhåller kvinnor rätt att prästvigas,

TysklandRedigera

Den första vågens kvinnorörelse i Tyskland uppkom under inflytande av revolutionerna 1848. Den organiserade sig för första gången under Allgemeiner Deutscher Frauenverein (ADF), Tysklands första kvinnoförening, som grundades av Louise Otto-Peters och Auguste Schmidt i Leipzig 1865.

USARedigera

Kvinnorörelsen i USA inleddes med Konferensen i Seneca Falls 1848: därefter samlades National Woman's Rights Convention varje år fram till att American Equal Rights Association bildades 1866. Dräktreformrörelsen hade sitt ursprung i just USA vid samma tid.

Frågan om kvinnlig rösträtt sköttes från 1869 av National Woman Suffrage Association (NWSA) och American Woman Suffrage Association (AWSA), som båda 1890 uppgick i National American Woman Suffrage Association, som sedan ledde rörelsen tills målet uppnåddes 1920.

En av de största kvinnoorganisationerna i USA var från 1873 Woman's Christian Temperance Union, som fick ett stort inflytande på samhället.

ReferenserRedigera

  1. ^ Henry, Astrid (2004). Not My Mother's Sister: Generational Conflict and Third-Wave Feminism. Indiana University Press. s. 58. ISBN 9780253111227.
  2. ^ Julie Billaud: Kabul Carnival: Gender Politics in Postwar Afghanistan
  3. ^ Edward R. Beauchamp: Women and Women's Issues in Post World War II Japan
  4. ^ Chitra Deb, Thakurbarir Andarmahal, Ananda Publishers (2010) ISBN 81-7566-322-7
  5. ^ Bandopadhyay, Hiranmay, Thakurbarir Katha, s. 98–104, Sishu Sahitya Sansad
  6. ^ Bonnie G. Smith:The Oxford Encyclopedia of Women in World History
  7. ^ Sanasarian, Eliz. The Women's Rights Movements in Iran, Praeger, New York: 1982, ISBN 0-03-059632-7.
  8. ^ Jennifer Linda Monti:The Contrasting Image of Italian Women Under Fascism in the 1930s
  9. ^ Paul J. Bailey: Women and Gender in Twentieth-Century China
  10. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1