Iranska revolutionen
Iranska revolutionen (persiska: انقلاب اسلامی ایران "Irans islamiska revolution") var ett händelseförlopp 1978 och 1979 under vilket Irans monark (shah) Mohammad Reza Pahlavi störtades och ersattes av en islamistisk regim med Ayatollah Ruhollah Khomeini som religiös ledare. Iran ändrades radikalt från att varit en sekulär konstitutionell monarki till att bli en auktoritär islamisk republik.
| Iranska revolutionen | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Kalla kriget | |||||||
 | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
 Mohammad Reza Pahlavi
|
 Ayatollah Ruhollah Khomeini
| ||||||
BakgrundRedigera
I korta drag kan revolutionen härledas till sociala klyftor i iranska samhället och relativ avsaknad av demokratiska och mänskliga rättigheter. Mellan åren 1961 och 1978 genomgick landet omvälvande förändringar som förbättrade livsvillkoren för majoriteten av landets befolkning. Statens reformprogram på 1960-talet, den så kallade Vita revolutionen innebar att Iran fick sin första jordreform, att en majoritet av befolkningen blev läs- och skrivkunnig samt att kvinnorna fick rösträtt. Även familjelagen moderniserades vilket stärkte kvinnornas juridiska ställning. Jordreformen ledde till protester från prästerskapet och den traditionella aristokratin som ägde stora delar av jorden.
Efter att Storbritannien lämnat Persiska viken blev Iran den stora dominerande aktören i regionen med amerikanskt militärt stöd. Medan iranierna åtnjöt en gynnsam ekonomisk och kulturell utveckling genomfördes inga politiska reformer i demokratisk riktning. 1975 införde shahen tvärtom enpartistat med Rastakhizpartiet (Renässans) som förespråkade monarki, modernitet och paniranism. Underrättelsetjänsten SAVAK som inrättats efter kuppen mot Mossadeq på 1950-talet började kartlägga och tysta oliktänkande. Tiotusentals iranier studerade i USA och Europa och återvände till Iran med moderna kunskaper och idéer om politik och samhälle.
Landsomfattande protesterRedigera
Missnöjet spred sig i slutet av 70-talet bland islamistiska och vänsterorienterade grupper i hela landet. Armén, som var väl utrustad med moderna vapen, slog ner flera demonstrationer, vilket fördjupade krisen. När shahen sedan öppnade sig för dialog med oppositionen uppfattades han som svag och förloppet slutade i en landsomfattande revolution. Vänstern, som var under ständig förföljelse under shahens tid på grund av sina kopplingar till Sovjetunionen, saknade organiserad verksamhet. USA tog islamisternas sida av rädsla för ett sovjetvänligt alternativ. När shahen förordade nyval och tillsatte den populäre Shapur Bakhtiar, ledarfigur i Nationella Fronten, till premiärminister, hade omvärlden och större delen av iranska folket redan givit upp sitt stöd för shahen. I januari 1979 begav sig Mohammad Reza Pahlavi i exil och Ayatollah Khomeini, som uppfattades som mindre hotfull för USA:s långsiktiga strategier i området, återvände från Frankrike. Khomeini hade tidigare varit i exil i Irak, men för att ges möjlighet att bli shahens efterträdare fick han bo i Frankrike där han via massmedia kunde utöva sitt inflytande på religiösa krafter i Iran.
Revolutionens faserRedigera
Revolutionen kan delas in i två sammanhängande faser, under den första fasen bestod motståndarna till monarkin av socialister, liberaler och islamister tillsammans. Målet var något diffust eftersom exempelvis medelklassen och liberalerna ville ha en konstitutionell monarki efter svensk modell medan islamister och socialister ville införa en radikalt orienterad republik, i islamisternas fall en islamsk republik.
I den andra fasen föll alliansen samman, hizbollah (Guds parti) konsoliderade sin makt genom att förbjuda andra partiers existens en efter en och förföljelserna var i full gång. Genom taktiska drag från islamisterna blev den nya konstitutionen en seger för de ultrareligiösa och Khomeini utsågs till så kallad rahbar (Revolutionens ledare). Förföljelserna mot oliktänkande, monarkister, liberaler och socialister, var i full gång. Efter revolutionen har mer än sex miljoner iranier tvingats lämna landet på grund av förtrycket. Under året 1988 avrättades mer än 30 000 människor av den Islamiska republiken, massgravar i Khavaran vittnar om Islamiska statens brutalitet. De sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenserna av revolutionen har varit förödande för landets sociala och ekonomiska utveckling.
Robert Dreyfuss om revolutionenRedigera
I boken Hostage to Khomeini ger den amerikanske journalisten och Mellanösternexperten Robert Dreyfuss (tidigare medarbetare till Lyndon LaRouche)[1][2] en detaljerad redogörelse kring varför Carter administrationen övergav shahen och gav sitt stöd till Khomeini och revolutionärerna och varför den sedan fick kalla handen av revolutionsledaren när shahen fick vård i USA. Enligt författaren avsåg USA:s nationell säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski att störta shahen för att utnyttja den islamiska fundamentalismen i kampen mot det kommunistiska Sovjetunionen.[3] Dreyfuss ger belägg för att Khomeini från och med 60-talet samarbetade med Secret Intelligence Service (SIS, Storbritanniens underrättelsetjänst) för att destabilisera monarkin i Iran samt att det låg i de engelska oligarkernas intresse att bromsa Irans industriella och tekniska utveckling.[4] Han påvisar också att BBC spelade en avgörande roll i spridningen av Khomeinis idéer i Iran genom att de sände hans tal och regelbundna förkunnelser till det iranska folket under hela 1978 och 1979.
ReferenserRedigera
- ^ King, Dennis (1989). Lyndon LaRouche and the new American fascism (1st). New York: Doubleday. ISBN 978-0-385-23880-9
- ^ Hostage to Khomeini, cowritten with Thierry LeMarc, New Benjamin Franklin House, 1981. ISBN 978-0-933488-11-3, s. x
- ^ Robert Dreyfuss, Hostage to Khomeini, 1980, New York, s. 5. ISBN 978-0-933488-11-3. - PDF download
- ^ Se kapitlet "How the British brought down the Shah" i Robert Dreyfuss, Hostage to Khomeini, 1980, New York, s. 28-53.
KällorRedigera
- Ali Ansari, Modern Iran, 2007.
- Robert Dreyfuss, Hostage to Khomeini, 1980.
- Abdolrahim Gavahi, The Islamic Revolution of Iran: Conceptual Aspects and Religious Dimensions, Uppsala, 1987.
- Nikki Keddie, Modern Iran: Roots and Results of Revolution, 2003.
Externa länkarRedigera
Wikimedia Commons har media som rör Iranska revolutionen.- "Iran after the victory of 1979's Revolution," on Iran Chamber Society
- Islamic Revolution of Iran, Encarta( 2009-10-31)
- The Islamic revolution, Britannica
- The Dynamics of the Islamic Revolution: The Pahlavis' Triumph and Tragedy
- The Islamic revolution: 30 years on, its legacy still looms large – audio slideshow by The Guardian
