Björneborgs läns infanteriregemente
Björneborgs läns infanteriregemente var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1626–1809. Förbandet var från 1694 indelt och rekryterade i huvudsak sitt manskap från Satakunda, Finland.[1][2][3]
| Björneborgs läns infanteriregemente | |
.jpg) Regementets uniform m/1806 | |
| Information | |
|---|---|
| Officiellt namn | Björneborgs läns infanteriregemente |
| Datum | 1626–1709, 1709–1809 |
| Försvarsgren | Svenska armén |
| Typ | Infanteriet |
| Storlek | Regemente |
| Marsch | Björneborgarnas marsch |
| Kända slag och krig | •Trettioåriga kriget, •Stora nordiska kriget, •Gustav III:s ryska krig, •Finska kriget |
| Befälhavare | |
| Regementschef | Johan Fredrik Aminoff [a] |
| Tjänstetecken | |
| Sveriges örlogsflagga |  |
HistoriaRedigera
.jpg)
Björneborgs läns infanteriregemente bildades 1626 av Gustav II Adolf. I 1634 års regeringsform fastställdes den svenska regementetsindelningen, där det angavs att armén skulle bestå av 28 regementen till häst och fot, med fördelningen av åtta till häst och 20 till fot. De indelta och roterande regementena namngavs efter län eller landskap, medan de värvade regementena uppkallades efter sin chef. Regeringsformen angav Björneborgs läns infanteriregemente som det sjätte i ordningen. Dock blev det ett nummer som aldrig användes, annat än för att ange regementets plats, enligt den då gällande rangordning.[4]
Regementet deltog under Sveriges stormaktstid i krigen på den europeiska kontinenten (bland annat i trettioåriga kriget och slaget vid Leipzig 1642). Sedan dess sista rester råkat i krigsfångenskap genom kapitulationen vid Perevolotjna efter nederlaget vid Slaget vid Poltava 1709, var det fullständigt nyuppsatt med om striderna i Finland under stora ofreden. Regementet utplånades nästan helt i slaget vid Storkyro år 1714. Dess chef, överste Odert Reinhold von Essen d.ä. stupade också och hans livlösa kropp hittades senare av två officerare och fördes till Nykarleby för begravning. Det låg 1714-1718 i Sverige och deltog sedan i Carl Gustaf Armfeldts fälttåget till Trondheim, varifrån endast spillror återkom. År 1791 upplöstes Livdragonregementet, dess två bataljoner delades upp på Björneborgs läns infanteriregemente och Åbo läns infanteriregemente. Till Björneborgs läns infanteriregemente införlivades norra bataljonen, vilken kom att bilda regementets tredje lätta infanteribataljon. Regementets omfattade därefter 1.525 man, förutom 762 man vargering.[2] Regementet var även med om frihetstidens och Gustav III:s krig, men vann sin egentliga ryktbarhet under finska kriget 1808–1809. Då ingick det i den av Georg Carl von Döbeln ledda 2:a brigaden, Björneborgsbrigaden, av de svenska styrkorna vid slaget vid Jutas den 13 september 1808. Regementet kom senare att upplösas genom Hans Henrik Gripenbergs kapitulation till Ryssland i Kalix den 23 mars 1809.[1][3]
Ingående enheterRedigera
- Livkompaniet
- Överstelöjtnantens kompani
- Majorens kompani
- Kumo kompani
- Euraåminne kompani
- Kyro kompani
- Vesilax kompani
- Ruovesi kompani
Heraldik och traditionerRedigera
Regementet återuppsattes 1881 och deltog 1918 i finska inbördeskriget i samband med Finlands självständighet. År 1957 omorganiserades förbandet till Björneborgs brigad. Namnet Björneborgs regemente lever dock kvar i brigadens traditions- och uppvisningsgrupp.
FörbandscheferRedigera
Nedan anges regementscheferna åren 1626–1809.
- 1626–1628: Arvid Jöransson Horn af Kanckas
- 1628–1630: Johan Lilliehöök
- 1630–1640: Reinhold Metstake
- 1640–1655: Axel Stålarm
- 1655–1661: Johan Pleitner
- 1661–1674: Henrik Fleming
- 1674–1679: Wilhelm Bock
- 1679–1695: Christian von Steffken
- 1696–1697: Hans Isak Ridderhielm
- 1697–1698: Otto Wilhelm Löwen
- 1698–1702: Johan Lorenz Creutz
- 1702–1722: Berndt Otto Stackelberg (krigsfånge 1710–1722)
- 1710–1714: Odert Reinhold von Essen t.f. †
- 1714-1719: Christoffer Conrad von Bildstein t.f.
- 1719–1720: Carl Gustaf von Bildstein t.f.
- 1720–1722: Nils Reinhold Wrangel t.f.
- 1722–1723: Christian Giertta
- 1723–1726: Carl Bildstein
- 1727–1733: Samuel Wallenstierna
- 1733–1741: Johan Vilhelm Lode
- 1741–1749: Henrik Johan von Knorring
- 1749–1758: Hans Henrik von Delwig
- 1758–1759: Thure Gustaf Rudbeck
- 1759-1759: Carl Johan Mörner
- 1760–1762: Johan Hastfer
- 1762–1763: Lorentz Johan Göös
- 1763–1769: Sven Cederström
- 1769–1773: Carl Constantin de Carnall
- 1773–1778: John Mackenzie af Macleod
- 1778–1780: Carl Gideon Sinclair
- 1780–1781: Hugo Wilhelm Hamilton
- 1781–1781: Baltzar Filip Wolffradt
- 1781–1790: Sebastian von Otter
- 1790–1794: Johan Fredrik Aminoff
- 1794–1794: Georg Jonas von Wright
- 1794–1795: Vilhelm Mauritz Klingspor
- 1795–1798: Fabian Wrede
- 1798–1809: Johan Fredrik Aminoff
Namn, beteckning och förläggningsortRedigera
|
|
GalleriRedigera
Regementets uniform m/1765.
Regementets uniform m/1779.
Se ävenRedigera
ReferenserRedigera
AnmärkningarRedigera
- ^ Aminoff blev sista chefen för regementet.
NoterRedigera
- ^ [a b] Kjellander (2003), s. 250
- ^ [a b] Björneborgs regemente i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
- ^ [a b] ”Björneborgs regemente”. hhogman.se. http://www.hhogman.se/regementen_sf_infanteriet.htm#xl_Bjorneborgs-regemente. Läst 12 maj 2020.
- ^ Björkenstam (1994), s. 10-11
Tryckta källorRedigera
- Björkenstam, Knut, red (1994). Så levde man på Kungsbäck: Hälsinge regemente i Gävle 1909–1994: minnesbilder från ett regemente i förvandling. Ljusdal: Hälsinge regemente. Libris 7450121. ISBN 9163027356
- Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5
- Mankell Julius, Anteckningar rörande finska arméens och Finlands krigshistoria. Särskildt med afseende på krigen emellan Sverige och Ryssland 1788-1790 samt 1808-1809, Stockholm 1870