Finlands självständighet

finsk självständighetsförklaring från Ryssland, antagen 6 december 1917

Finlands självständighetsförklaring antogs av Finlands lantdag den 6 december 1917. I den förklarades Finland vara en självständig nationalstat, Republiken Finland. Tidigare hade Finland lytt under rysk överhöghet som Storfurstendömet Finland. Detta datum blev Finlands nationaldag, självständighetsdagen.

Finlands historia

Finlands riksvapen
Denna artikel ingår i en artikelserie
Tidslinje
Förhistoria
Medeltiden
Tidigmodern tid
Finska kriget
Den ryska tiden
Finlands självständighet
Inbördeskriget
Mellankrigstiden
Vinterkriget
Fortsättningskriget
Lapplandskriget
Efterkrigstiden
Nutiden
Ämnen
Tidsaxel
Statsöverhuvuden
Statsministrar
Finland-portalen

Innehåll

TillkomstRedigera

Februarirevolutionen 1917, och i ännu högre grad oktoberrevolutionen, hade tänt förhoppningar också i Storfurstendömet Finland. Efter storfursten Nikolaj II:s abdikation den 15 mars 1917, förlorade personalunionen mellan Ryssland och Finland sin legalitet – åtminstone var synsättet sådant i Helsingfors.

Den 15 november förklarade det finländska parlamentet, lantdagen, följaktligen sig vara ”innehavare av den högsta statsmakten” i Finland, och stödde sig på Finlands konstitution, närmare bestämt § 38 i den gamla (svenska) regeringsformen från 1772, som riksdagen antagit efter kung Gustav III:s oblodiga kupp.

Den 15 november 1917 påbjöd bolsjevikerna allmän självbestämmanderätt, innefattande rätten till fullständigt utträde, ”för Rysslands folk” (plural). Samma dag antog lantdagen en förklaring varigenom den temporärt tog på sig monarkens maktbefogenheter i Finland.

Den gamla regeringsformen ansågs emellertid inte längre lämplig. Ledarskiktet hade länge ansett monarki och ärftliga adelsprivilegier som föråldrade och förespråkade en republikansk konstitution för Finland.

6 december: Självständighetsförklaringen antas och erkännsRedigera

Finlands senat, den regering lantdagen hade utsett i november, inkom till lantdagen med en proposition om en ny republikansk regeringsform den 4 december. Självständighetsförklaringen var tekniskt utformad som ett förord till propositionen och var tänkt att godkännas av lantdagen. Den 6 december beslutade lantdagen att anta självständighetsförklaringen, efter en omröstning där 100 ledamöter röstade för Svinhufvudministärens förslag och 88 för den socialdemokratiska oppositionens motförslag. Genom inbördeskriget 1918 förföll förslaget till ny regeringsform och först 1919 kunde en ny regeringsform antas.

Den 18 december (31 december nya stilen) utfärdade folkkommissariernas råd (Rysslands regering) ett dekret som erkände Finlands oavhängighet och den 22 december (4 januari 1918 nya stilen) godkändes det av den allryska centrala exekutivkommittén, det högsta lagstiftande och verkställande organet.

   
Självständighetsförklaringen på svenska med senatorernas namnunderskrifter.
 
Ryska folkkommissariernas råds erkännande av Finlands självständighet från den 31 december 1917

Lista över länders erkännande av självständighetenRedigera

  Finland 6 december 1917
  Ryska SFSR 4 januari 1918[1]
  Frankrike 4 januari 1918
  Sverige 4 januari 1918
  Tyskland 4 januari 1918
  Grekland 5 januari 1918
  Norge 10 januari 1918
  Danmark 10 januari 1918
  Schweiz 11 januari 1918
  Österrike-Ungern 13 januari 1918
  Nederländerna 28 januari 1918
  Spanien 21 februari 1918
  Osmanska riket 21 februari 1918
  Bulgarien 27 februari 1918
  Argentina 11 maj 1918
  Persien 23 juli 1918
  Siam 9 oktober 1918
  Polen 8 mars 1919
  Storbritannien 6 maj 1919
  USA 7 maj 1919
  Japan 23 maj 1919
  Belgien 10 juni 1919
  Chile 17 juni 1919
  Peru 23 juni 1919
  Italien 27 juni 1919
  Uruguay 18 augusti 1919
  Liechtenstein 27 oktober 1919
  Portugal 19 december 1919
  Brasilien 26 december 1919
  Colombia 31 december 1919
  Rumänien 8 april 1920
  Venezuela 18 april 1920
  Panama 17 maj 1920
  Ecuador 25 juli 1920
  Ungern 23 augusti 1920
  Paraguay 3 juli 1921
  Luxemburg 25 oktober 1921
  Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike 27 juli 1922
  Afghanistan 17 juli 1928
  Albanien 1 december 1928

Kungariket FinlandRedigera

Huvudartikel: Konungariket Finland

Kungariket Finland var ett försök att göra Finland till monarki efter inbördeskriget 1918. Fredrik Karl av Hessen valdes till Finlands kung – i enlighet med regeringsformen från 1772 men i strid mot självständighetsförklaringen där man utropat en republik. Fredrik Karl bad om betänketid och avstod innan han krönts. Tysklands nederlag i kriget och Vilhelm II:s abdikation följde snart efter valet och då syntes det inte längre acceptabelt med en tysk prins på Finlands tron, särskilt som Finland sökte erkännande för sin självständighet även hos första världskrigets segrarmakter. Västmakterna hade samtidigt meddelat att man inte skulle komma att erkänna prinsen av Hessen som finsk kung. Fredrik Karl avsade sig därför tronen via ett brev till Finlands folk daterat den 14 december 1918, detta redan innan han hade tillträtt sitt ämbete. Pehr Evind Svinhufvud avgick också från posten som riksföreståndare till förmån för den mer västvänlige Gustaf Mannerheim. Mannerheim, en finländsk adelsman som till 1917 hade varit general i den kejserliga ryska armén, hade kallats till överbefälhavare för de vita i inbördeskriget, blev den siste riksföreståndaren och var med och genomdrev den republikanska regeringsformen 1919.

ReferenserRedigera

Externa länkarRedigera