Ortodoxa kyrkorna, eller östortodoxa kyrkorna, bysantinskt ortodoxa kyrkorna,[1] officiellt den ortodoxa katolska kyrkan,[2] är det näst största kristna inriktningen i världen, med uppemot 225-300 miljoner anhängare.[3][4] Tillsammans med de östkatolska kyrkorna och de orientaliska kyrkorna utgör de tillsammans östkyrkan.
Ortodoxa kyrkorna Östortodoxa kyrkorna Bysantinskt ortodoxa kyrkorna Ortodoxa katolska kyrkan
Det romerska rikets huvudstad flyttades från Rom till Konstantinopel år 330, då staden även fick den officiella beteckningen Nya Rom. Därför kallar sig även den ortodoxa kyrkan "romersk", en terminologi som kan verka särskilt förvirrande då ortodoxa kyrkan även kallar sig "katolsk". I det heliga landet har detta symbolspråk fått särskilt tydliga uttryck, inte minst genom att det är de ortodoxa ("grekerna", "katolikerna" eller "romarna") som sedan sekler har huvudansvaret för till exempel den heliga gravens kyrka i Jerusalem och Födelsekyrkan i Betlehem. Romersk-katolska kyrkan benämns där av många som "latinarna"[källa behövs].
"Du har gjort din kyrka till satans synagoga." Så skrev påven i ett brev till den ortodoxa patriarken i Konstantinopel för omkring tusen år sedan. Genom historien har det varit motsättningar och fiendskap mellan de ortodoxa och katolska kyrkorna.
På ett stort kyrkomöte år 451 bestämdes det att biskopen i Rom och patriarken i Konstantinopel skulle ha samma ställning. Först på 500-talet blev biskopen i Rom erkänd som "den främste bland alla kristna biskopar". Hundra år senare kallades han allmänt för påve och var katolska kyrkans självklare ledare. Men de ortodoxa i öster ville absolut inte acceptera påven som sin ledare. Patriarken i Konstantinopel var själv en mäktig man och ansåg att hans kyrka var den enda sanna kyrkan. Patriarken tyckte att påven borde ändra katolska kyrkans lära.
Trots att kristna i öst och väst ursprungligen delade samma tro, började de två sidorna separera efter det sjunde ekumeniska konciliet 787 e.Kr. År 1054 skedde den stora schismen då öst och väst splittrades från varandra.[8]
Under den tidiga kyrkan uppstod det många läror som stämplades som villoläror. För att dessa läror skulle bekämpas sammakallades det mellan åren 325 och 787 olika kyrkomöten som kallas för ''de sju ekumeniska koncilierna''.[9][10]
Efter andra världskriget hamnade alla östortodoxa länder, förutom Grekland, under Sovjetunionens makt och påverkan. Religionspolitiken varierade från land till land och förändrades över tid.[13]
Förtrycket av ortodoxa kristna var starkast i Sovjetunionen och Albanien, men något mildare i Bulgarien.[14]
I Sverige har ortodoxa samfund historiskt varit små. Genom freden i Stolbova1617 gavs Ryssland rätt att upprätta ett handelshus i Stockholm med tillhörande kyrkoförsamling. Kristi förklarings ortodoxa kyrka i Stockholm räknar detta som sitt upphov. Det var både den första församlingen i Sverige som stod utanför Svenska kyrkan och den första utländska grenen av ryskortodoxa kyrkan. På 1930-talet räknar man med att det fanns ca 500 ortodoxa bekännare i Sverige.
Till följd av invandring, från 1960-talet och framåt, är läget annorlunda idag. Ortodoxa kyrkor tillhör de största frikyrkorna i landet. Vid 1980-talets mitt fanns det runt 90 000 medlemmar[15] och samfunden för inte längre en anonym tillvaro i Sverige. Olika kyrkor bedriver sin verksamhet i form av församlingar och kloster. Församlingar finns bland annat i Stockholm[16], Södertälje, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Linköping och Umeå. Kloster finns bland annat i Bredared utanför Borås och i Grillby utanför Enköping.
Kyrkorummet ska gestalta och vara en försmak av himlens prakt och därför läggs stor vikt vid ritualens och inredningens estetiska former. Mässorna är mycket långa och bundna till gamla ritualer.
Ortodox kristendom är för många känd för sitt ikonmåleri. Ikonmåleriet ses som en helig handling där Jesus, Jungfru Maria (benämnd Theotokos, gudaföderskan) och olika helgon avbildas. Stilen är starkt stiliserad och bibehållen genom århundraden.
De ortodoxa kristna menar också att de står för den sanna och den ursprungliga kristna tron.[5]
Wikimedia Commons har media som rör Ortodoxa kyrkor.