Wikipedia

Nidaros stift

(Omdirigerad från Ärkebiskop av Nidaros)

Nidaros stift är ett stift inom Norska kyrkan som omfattar Trøndelag fylke och har ett särskilt ansvar för sydsamiskt kyrkoliv. Biskopssäte är Trondheim och domkyrka är Nidarosdomen i staden Trondheim. Från 1152 till reformationen var stiftet ärkebiskopssäte för den norska kyrkoprovinsen, som utöver Norge tidvis även innefattade Bohuslän, Härjedalen, Hebriderna, Orkneyöarna, Isle of Man, Shetlandsöarna, Färöarna, Island och Grönland. Stiftet har fortsatt en särskild roll inom Norska kyrkan genom att kyrkans ledande biskop (preses) har sitt säte i Nidaros parallellt med biskopen av Nidaros. Nidarosdomen är också krönings- och välsignelsekyrka för norska kungar.

Nidaros stift
Nidaros bispedømme
Nidarosen bæspatjïelte
Nidarosdomen fra øst.jpg
Nidarosdomen sedd från öster.
Inrättat1070-talet
Tidigare namnNiðaróss erkibyskupsdœmi
Diocesis Nidrosiensis
SamfundNorska kyrkan
BiskopssäteTrondheim, Norge Norge
DomkyrkaNidarosdomen
BiskopHerborg Finnset
biskop av Nidaros[1]
Olav Fykse Tveit
preses i biskopsmötet[2]
Antal Prostier (kontrakt)Nidaros domprosti
Fosen prosti
Gauldal prosti
Heimdal/Byåsen prosti
Namdal prosti
Orkdal prosti
Stiklestad prosti
Stjørdal prosti
Strinda prosti[3]
—————
Saemien Åålmege[3]
(Samiska församlingen i sydsamiska språkområdet)
Antal församlingar121 (maj 2021)[3]
Vapen
Norska kyrkans vapen
Karta

Norska kyrkans stiftsindelning. Nidaros stift i mitten av Norge.

Historik redigera

 
Sankt Olav med yxa på biskopskräkla. Valrosselfenben, Norge, ca 1375–1400.

Norges kristnande redigera

Kristendomen kom till Norge genom handel och vikingatåg under en längre period.[4][5] Från 900-talet och framåt finns tecken på att förkristna gravbruk upphör i kustområdena, och kristna kyrkogårdar börjar uppstå.[6] Till Norges västkust kom även missionärer från England, och engelska källor talar om ett benediktinerkloster på Nidarholm alldeles utanför Trondheim redan år 1028. (Norska och isländska källor talar i stället om tidigt 1100-tal.)[5][7] Genom Olav den heliges beslut vid tinget på ön Moster 1024 blev Norge ett kristet land, där annan religion förbjöds, kristet dop och begravning påbjöds och kyrkans organisation med präster och kyrkobyggnader började fastställas.[8]

Nidaros som vallfartsort och biskopssäte redigera

De första norska biskoparna var ambulerande, och en särskild hirdbiskop reste med kungens hird. Först med kung Olav Kyrre tillkom en mera fast ordning, med biskopssäten, geografiska ansvarsområden och domkyrkor.[9]

Nidaros (Trondheim) sägs ha grundats som stad, handels- och gudstjänstplats av kung Olav Tryggvasson år 997, när han lät bygga en kungsgård och en kyrka där.[10] Det var hit, till Klemenskirken, som Olav den heliges relikskrin kom att föras 3 augusti 1031. Därmed blev Nidaros ett mål för pilgrimer från hela norra Europa, vilket bland annat dokumenterats av den samtida tyska historikern Adam av Bremen.[8] Därför var Olavskultens Nidaros en naturlig plats när Olav Kyrre lät inrätta de tre första norska stiften 1068–1080. Även de båda andra stiften – Oslo och Selje – var starkt knutna till kulten av lokala helgon, nämligen Sankt Halvard respektive Sunniva den heliga.[9][11] Olav Kyrre lät också börja bygga domkyrkan (kristkirken) i Nidaros, en stenbyggnad helgad till Sankt Olav dit hans reliker så småningom flyttades.[10] Denna nya kyrka var grunden till den framtida Nidarosdomen.[12]

Klosterväsende redigera

Under medeltiden finns ett rikt klosterliv i Nidaros stift, inte minst kring staden Nidaros. Som tidigare nämnts kan uppgifterna om klostrens grundande variera mellan engelska, norska och isländska källor.[7] Ett flertal av klostren låg i eller runt staden Nidaros. Där inget annat anges är följande lista hämtad från Munchs geografiska beskrivning av Norgesväldet.[13]

Kloster i eller nära staden:

Övriga kloster i stiftet:

Ärkestift och egen kyrkoprovins redigera

Trots det stora engelska inflytandet löd de norska kyrkorna ursprungligen under Bremens ärkestift, fram till 1103 eller 1104 då biskopen i Lund upphöjdes till ärkebiskop för Skandinavien.[15]

Det skulle dock inte dröja länge förrän Nidarosdomen blev moderkyrka för ett betydligt större geografiskt område. År 1152 sände påve Eugenius III en påvlig legat till Norge och Sverige för att ordna kyrkans organisation. Det var kardinal Nikolaus Breakspere som fick uppdraget, och på hans förslag inrättades 1153 Norge som en kyrkoprovins med egen ärkebiskop i Nidaros.[16] I mitten av 1200-talet var den norska kungamakten som störst, och det så kallade Norgesväldet sträckte sig från Bohuslän, Jämtland och Härjedalen i öst till Hebriderna och Orkneyöarna i sydväst och Shetlandsöarna, Färöarna, Island och Grönland i Nordatlanten.[17] Nidaros kyrkoprovins kom nu att följa i stort sett samma utsträckning, med undantag av Jämtland som låg under biskopen i Uppsala. Tabellen nedan visar ärkestiftets tio underliggande stift.[4][18]

 
Karta över Nidaros kyrkoprovins 1153–1387.
Nidaros ärkestift
Område Stift Grundat Lämnar Nidaros Kommentar
Norge Nidaros ca 1075 –– Ärkestift från 1153.
Bergen 1068 1536 Bildat som Selje stift 1068, men överfört till Bergen 1170 i samband med translationen av Sunniva den heligas reliker.
Stavangers stift avskilt från Bergen 1125 för att minska biskopens resor över fjället.
Oslo ca 1075 1536 Hamars stift avskilt från Oslo 1153
Stavanger 1125 1536 Avskilt från Bergens stift.
Hamar 1153 1536 Avskilt från Oslo stift
Skattelanden i Nordsjön Orkney tidigt 1100-tal 1472 Omfattade Orkneyöarna med biskopssätet Kirkwall, samt Shetlandsöarna (Hjaltland), som var ett eget arkidiakonat.
Övergick till den skottka ärkebiskopen av Sankt Andreas 1472.[19]
Sodor och Man tidigt 1100-tal 1266 Omfattade Hebriderna och Isle of Man. Även kallat Suðreyjar, Södra öarna, i motsats till Orkney och Shetland (norra öarna).[20]
Kirkjubøur 1111 1536 Omfattade Färöarna.[21]
Skálholt 1056 1536 Omfattade södra Island.[22][23]
Hólar 1106 1536 Omfattade norra Island.[23][24]
Garðar 1124 1536 Omfattade 16 kyrkor på södra Grönland. Biskopsstolen var dock ofta vakant och 1377–1520 utsågs endast titulärbiskopar.[25]

Reformationen redigera

 
Norge saknar en inhemsk reformator. Här drevs reformationen fram av den danske kung Christian III.

Reformationen i Norge drevs framför allt från Danmark genom den blivande kung Christian III.[26] I samband med hans trontillträde hösten 1536 skrev kungen under ett avtal med adeln, en så kallad håndfæstning, där han bland annat lovade den danska adeln att Norge inte längre skulle vara ett självständigt rike utan ett landskap under den danska kronan. Samtidigt infördes en luthersk statskyrka i Danmark, och därmed även Norge.[27]

Den norska ärkebiskopen i Nidaros, Olav Engelbrektsson, var en stark motståndare till både den nya kungen, liksom till hans far och deras protestantiska idéer. Under Grevefejden tog han därför tillfället för att försöka frigöra Norge från Danmark, under en ny, katolsk kung. Han misslyckades dock med att få med folket i kampen, och i april 1537 flydde Olav, Norges sista katolska ärkebiskop, till Nederländerna där han avled inom ett år.[28]

I 1537 års nya kyrkolag, Kirkeordinansen, ersattes katolska biskopar av lutherska superintendenter. Ärkebiskopsämbetet avskaffades i både Danmark och Norge när kungen själv övertog rollen som kyrkans överhuvud.[26][27] I ett särskilt avsnitt för Norge klargjorde kungen att han avsåg tillsätta superintendenter även i de norska stiften, och att det ankom på dem att följa kyrkolagen så långt det var möjligt, men att han också avsåg att besöka Norge för att med superintendenternas råd ta fram särskilda regler för norska förhållanden.[29] När Christian III efter sex år ännu inte hade utsett någon ny superintendent för Nidaros föreslog kanikerna i domkapitlet honom att låta viga en av dem, nämligen Torbjørn Bratt.[30]

Bratt var släkt med den siste katolske ärkebiskopen av Nidaros, Olav Engelbrektsson, och både han och hans bror hade gått i lära hos ärkebiskopen. Bratt hade också tjänat en av kungens motståndare i Grevefejden, och var känd som katolik. Först efter att Christian III vunnit tronen hade Bratt återvänt till Norge, för att ansluta sig till domkapitlet i Nidaros. Kungen sände därför Bratt till Wittenberg för att studera för Martin Luther och Philipp Melanchthon. Efter två års studier och goda vitsord från Luther och Johannes Bugenhagen kunde Christian III slutligen utse Bratt till superintendent i Trondheim 1546. Hans säte blev vid Elgeseter kloster, strax utanför Nidaros stadskärna. Klostret hade överlevet reformationen fram till dess, men drogs nu in till kronan och lades ned.[30][31]

Elgeseter var vid det laget det sista av stiftets kloster. Munch anger att Franciskanerklostret upphävdes redan 1531 och Sankt Marie på Tautra och Sankt Andreæ på Rein 1532. För Nunneklostret på Bakke och dominikanerklostret har han inte funnit närmare uppgifter än att de sekulariserades i samband med reformationen. Nidarholm avkristnades 1537.[13]

Nidarosdomen redigera

 
Nidarosdomens västfasad.

Nidarosdomen, Nidaros domkyrka, påbörjades 1070 av Olav Kyrre och stod färdig runt 1300.[32] Tack vare Olav den heliges relikskrin blev kyrkan en plats för pilgrimer från Norge och norra Europa.[8] Under medeltiden rymde kyrkan upp till 28 sidoaltare och krans- och helgonkapell. Den blev också gravplats för kungar, ärkebiskopar och stormän. Munch anger att det i domkapitlet fanns en prost (latin: praepositus), en dekan och 24 kaniker.[12][33]

Samtidigt började kyrkan långsamt att förfalla. Bränder inträffande under 1300-, 1400- och 1500-talen och två gånger under tidigt 1700-tal. Mittornets översta del blåste ned 1689. Reparationer genomfördes, men ofta bara delvis. Efter reformationen användes bara kyrkans främre delar för församlingsverksamhet. Det skulle dröja till 1868 innan Stortinget beslutade att katedralen skulle återuppbyggas som nationalsymbol. Året efter öppnades en ny byggnadshytta vid Nidarosdomen, och i över 150 år har renoverings- och restaureringsarbetet pågått. Under 2021 arbetade ett 30-tal hantverkare med olika sten-, glas- och snickeriarbeten i domkyrkan och den anslutande ärkebiskopsgården.[12][34]

Under andra halvan av 1400-talet var Nidarosdomen kröningskyrka för kung Karl av Sverige och Norge, Christian I av Danmark, Norge och Sverige och Hans av Danmark, Norge och Sverige.[12] När Norge 1814 återigen blev ett eget kungarike, fritt från Danmark, fastslogs Nidarosdomen roll som krönings- och smörjelsekyrka för den norska kungen i den nya norska grundlagen.[35] Paragrafen ströks ur grundlagen 1908, men båda de kungar som tillträtt efter dess har bett att bli välsignade i kyrkan, i det senare fallet tillsammans med drottningen.[12] Nidarosdomen har på så sätt fortsatt vara Norges nationalhelgedom, en formulering som också bekräftas i tal och budgetpropositioner från den norska regeringen.[36][37] Sedan 1900-talets början har Norges riksregalier ställts ut i eller i nära anslutning till domkyrkan.

Nidarosdomen fortsätter att vara en vallfartsort, slutmålet på Nidarosvägarna, och en del av den moderna pilgrimsrörelsen.[38] Sedan 2017 års hundraårsjubileum av Samiska landsmötet 1917 finns också ett särskilt samiskt kapell i domkyrkan, placerat i södra sidoskeppet. Kapellet är utsmyckat med samisk konst, och utgör en del av stiftets ansvar för sydsamiskt kyrkoliv.[39]

Organisation redigera

Biskopar redigera

 
Herborg Oline Finnset är biskop i Nidaros stift sedan 2017.

Sedan 2011 har stiftet, som enda norska stift, två biskopar. Preses i biskopsmötet och biskop i Nidaros leder biskopsmötet, och är Norska kyrkans främsta företrädare. Preses utövar biskopens myndighet i Nidaros domprosti. Biskopen av Nidaros är ordinarie stiftsbiskop, och utövar biskopsämbetet i alla andra delar av Nidaros stift samt i det sydsamiska språkområdet. Båda biskoparna har Nidarosdomen som sin domkyrka. [40][41][42]

Stiftsrådet redigera

Nidaros bispedømmeråd, stiftsrådet, är stiftets högsta beslutande organ och beslutar om kyrkans verksamhet i stiftet. Stiftsrådet beslutar också i anställnings- och ansvarsärenden för stiftets prästtjänster. Rådet består av elva ledamöter:

  • biskopen
  • en präst, vald av stiftets präster
  • en i stiftet anställd lekman, vald av de i stiftet anställda lekmännen
  • sju andra lekmän, valda direkt av stiftets röstberättigade medlemmar, samt
  • en sydsamisk representant[43]

Det är biskopen av Nidaros som har säte i stiftsrådet, förutom i anställningsärenden som gäller Nidaros domprosti. I dessa frågor har i stället preses i biskopsmötet säte i stiftsrådet.[42]

 
Kontraktsindelningen i Nidaros stift.

Prostier, kirkelige fellesråd och församlingar redigera

Nidaros stift är indelat i nio prostier (kontrakt) och 121 församlingar. Församlingarna samverkar i 38 kirkelige fellesråd, en organisation som ungefärligt motsvarar ett pastorat, men i övrigt följer kommunindelningen och är nära knuten till den kommunala organisationen.[3]

Två av stiftets församlingar är så kallade kategorialförsamlingar, det vill säga icke-territoriella församlingar där medlemskap i stället grundas på tillhörighet till en viss kategori. Det gäller Saemien Åålmege, Samiska församlingen i sydsamiska språkområdet. Församlingen tillhör inte något prosti utan står direkt under biskopen av Nidaros tillsyn.[3] Eftersom Saemien Åålmeges verksamhet sträcker sig över hela det sydsamiska språkområdet och därmed berör flera av kyrkans stift, har biskopen ett särskilt uttalat tillsynsansvar även utanför Nidaros.[40] Døves menighet i Trondheim är en del av Dövkyrkan, och tillhör Døveprostiet i Oslo stift, och står därför under biskopen av Oslos tillsyn.[3][44]

Biskopslängd redigera

Katolska biskopar och ärkebiskopar av Nidaros redigera

 Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål), Nidaros erkebispedømme, 9 juni 2021.

Lutherska biskopar i Nidaros redigera

 
Urval av Trondheims biskopar 1618–1909. Överst till vänster: Anders Christenssøn Arrebo, Erik Pontoppidan d.ä., Peder Krog, Eiler Hagerup d.ä., Ludvig Harboe, Frederik Nannestad, Marcus Frederik Bang, Johan Christian Schønheyder, Peter Olivarius Bugge, Hans Riddervold, Hans Jørgen Darre, Andreas Grimelund, Niels Jacob Jensen Laache, Johannes Nilssøn Skaar och Vilhelm Andreas Wexelsen.
 Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål), Nidaros bispedømme, 19 december 2021.

Preses och biskop i Nidaros (från 2011) redigera

Sedan 2011 är även preses i biskopsmötet biskop i Nidaros stift, med tillsyn över Nidaros domprostie.[45][46]

Se även redigera

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ ”Biskop Herborg Finnset” (på norska). Den norske kirke. 11 september 2017. https://kirken.no/nb-NO/bispedommer/nidaros/biskopen/biskop-herborg-finnset/. Läst 25 december 2021. 
  2. ^ ”Preses” (på norska). Den norske kirke. 28 januari 2015. https://kirken.no/nb-NO/bispedommer/nidaros/biskopen/preses/. Läst 25 december 2021. 
  3. ^ [a b c d e f] ”Oversikt for Nidaros bispedømme” (på norska) (pdf). Den norske kirke. maj 2021. https://kirken.no/globalassets/bispedommer/nidaros/bildemappe/nyheter/kopi%20av%20prostier%20sokn%20kirker%20i%20nidaros%20bisped%C3%B8mme.pdf. Läst 25 december 2021. 
  4. ^ [a b] ”Norge”. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/norge. Läst 27 december 2021. 
  5. ^ [a b] Rasmussen, Tarald; Elstad, Hallgeir (16 juli 2020). ”Kristendommens historie i Norge” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Kristendommens_historie_i_Norge. Läst 28 december 2021. 
  6. ^ Krag, Claus (13 februari 2009). ”Håkon 1. Adalsteinsfostre” (på norska). Norsk biografisk leksikon. https://nbl.snl.no/H%C3%A5kon_1._Adalsteinsfostre. Läst 28 december 2021. 
  7. ^ [a b] Rossvold, Knut A. (8 juni 2020). ”Munkholmen” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Munkholmen. Läst 28 december 2021. 
  8. ^ [a b c] Bandlien, Bjørn; Norseng, Per (5 november 2021). ”Olav den hellige” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Olav_den_hellige. Läst 28 december 2021. 
  9. ^ [a b] Norseng, Per (12 februari 2020). ”Olav 3. Haraldsson Kyrre” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Olav_3._Haraldsson_Kyrre. Läst 28 december 2021. 
  10. ^ [a b] Rosvold, Knut A. (3 juni 2019). ”Klemenskirken” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Klemenskirken. Läst 28 december 2021. 
  11. ^ Rosvold, Knut A. (29 juni 2021). ”Trondheim” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Trondheim. Läst 28 december 2021. 
  12. ^ [a b c d e] Brochmann, Odd; Tschudi-Madsen, Stephan; Storsletten, Ola (27 augusti 2021). ”Nidarosdomen” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Nidarosdomen. Läst 28 december 2021. 
  13. ^ [a b] Munch 1849, sid. 54–55.
  14. ^ ”Munkeby kloster” (på norska). Store norske leksikon. 28 oktober 2020. https://snl.no/Munkeby_kloster. Läst 30 december 2021. 
  15. ^ ”Hamburg–Bremen”. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/hamburg-bremen. Läst 28 december 2021. 
  16. ^ ”Historien” (på norska). Den norske kirke. https://kirken.no/nb-NO/bispedommer/Hamar/om-oss/historien/. Läst 9 december 2021. 
  17. ^ ”25 viktige årstall i norsk historie” (på norska). Store norske leksikon. 15 februari 2017. https://snl.no/25_viktige_%C3%A5rstall_i_norsk_historie. Läst 27 december 2021. 
  18. ^ Munch 1849, sid. 12–14.
  19. ^ Norseng, Per (14 oktober 2020). ”Orknøyenes historie” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Orkn%C3%B8yenes_historie. Läst 27 december 2021. 
  20. ^ Pihl, Roger (11 maj 2020). ”Hebridene” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Hebridene. Läst 27 december 2021. 
  21. ^ Thuesen, Nils Petter; Pihl, Roger (6 april 2021). ”Færøyene” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/F%C3%A6r%C3%B8yene. Läst 27 december 2021. 
  22. ^ Salvesen, Helge (12 juni 2017). ”Skálholt” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Sk%C3%A1lholt. Läst 27 december 2021. 
  23. ^ [a b] Norseng, Per; Julsrud, Ottar; Mardal, Magnus A.; Weidling, Tor Ragnar (20 juni 2019 hämtdatum = 27 december 2021). ”Islands historie” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Islands_historie. 
  24. ^ Pihl, Roger (7 mars 2018). ”Hólar” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/H%C3%B3lar. Läst 27 december 2021. 
  25. ^ ”Garðar” (på norska). Store norske leksikon. 7 november 2021. https://snl.no/Gar%C3%B0ar. Läst 27 december 2021. 
  26. ^ [a b] Rasmussen, Tarald (8 juli 2021). ”Reformasjonen” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/reformasjonen. Läst 28 december 2021. 
  27. ^ [a b] ”Christian 3.” (på norska). Store norske leksikon. 19 maj 2021. https://snl.no/Christian_3.. Läst 28 december 2021. 
  28. ^ ”Olav Engelbrektsson” (på norska). Store norske leksikon. 14 maj 2020. https://snl.no/Olav_Engelbrektsson. Läst 28 december 2021. 
  29. ^ ”Kirkeordinansen, 14. juni 1539” (på danska). danmarkshistorien.dk. Aarhus Universitet. https://danmarkshistorien.dk/leksikon-og-kilder/vis/materiale/kirkeordinansen-14-juni-1539/#o35. Läst 29 december 2021. 
  30. ^ [a b] Idsø Viken, Øystein Lydik (21 oktober 2021). ”Torbjørn Bratt” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Torbj%C3%B8rn_Bratt. Läst 28 december 2021. 
  31. ^ Halvorsen, Per Bjørn (17 januari 2020). ”Elgeseter kloster” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Elgeseter_kloster. Läst 28 december 2021. 
  32. ^ ”Nidarosdomen” (på norska). Nidaros domkirke og Vår Frue menighet. https://www.nidarosdomen.no/attraksjoner/nidarosdomen. Läst 29 december 2021. 
  33. ^ Munch 1849, sid. 52.
  34. ^ ”Om Nidaros Domkirkes Restaureringsarbeider” (på norska). Nidaros Domkirkes Restaureringsarbeider. https://www.nidarosdomen.no/ndr/om-ndr. Läst 29 december 2021. 
  35. ^ ”Grunnloven undertegnet på Eidsvoll 17. mai 1814” (på norska). Stortinget. 8 mars 2021. https://www.stortinget.no/no/Stortinget-og-demokratiet/Lover-og-instrukser/Grunnloven-fra-1814/. Läst 29 december 2021. ”§ 12. Kongens Kroning og Salving skeer, efterat han er bleven myndig, i Trondhjems Domkirke paa den Tid og med de Ceremonier, han selv fastsetter.” 
  36. ^ Hofstad Helleland, Linda (6 april 2016). ”Kulturministerens tale til Kirkemøtet 2016” (på norska). regjeringen.no. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/kulturministerens-tale-til-kirkemotet-2016/id2482274/. Läst 29 december 2021. ”Dette er også en nasjonalhelligdom, et levende monument over troen og de verdiene vi som samfunn har arvet fra tidligere slekter og gjort til våre egne.” 
  37. ^ Kommunal- og moderniseringsdepartementet (12 oktober 2013). ”Prop. 1 S FAD (2013-2014)” (på norska). regjeringen.no. https://www.regjeringen.no/no/dokumenter/prop-1-s-20132014/id739298/?q=&ch=2. Läst 29 december 2021. ”Målsettingen med tilskuddene er å styrke den kirkelige og musikalske virksomheten ved domkirkene i Nidaros og Oslo utover det som følger av kommunenes økonomiske ansvar. Tilskuddene har bakgrunn i Nidarosdomens karakter som nasjonalhelligdom og i at Oslo domkirke har enkelte riksdekkende oppgaver.” 
  38. ^ ”Pilegrimsmål” (på norska). Nidaros domkirke og Vår Frue menighet. https://www.nidarosdomen.no/musikik-arkitektur-historie/pilegrim. Läst 29 december 2021. 
  39. ^ ”Det samiske alteret” (på norska). Nidaros domkirke og Vår Frue menighet. https://www.nidarosdomen.no/nyheter/2020/det-samiske-alteret. Läst 29 december 2021. 
  40. ^ [a b] ”Forskrift om ordning for Saemien Åålmege” (på norska). lovdata.no. Barne- og familiedepartementet. 14 november 2021. https://lovdata.no/dokument/SF/forskrift/2021-11-14-3389. Läst 30 december 2021. 
  41. ^ Ellstad, Hallgeir (14 juli 2020). ”Nidaros bispedømme” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Nidaros_bisped%C3%B8mme. Läst 30 december 2021. 
  42. ^ [a b] ”Tjenesteordning for biskoper” (på norska). lovdata.no. Kulturdepartementet. 11 april 2016. https://lovdata.no/dokument/LTI/forskrift/2016-04-11-1812. Läst 30 december 2021. 
  43. ^ ”Kirkeordning for Den norske kirke” (på norska). lovdata.no. Barne- og familiedepartementet. 30 mars 2019. https://lovdata.no/dokument/SF/forskrift/2019-03-30-2307/. Läst 30 december 2021. 
  44. ^ ”Om Oslo bispedømme” (på norska). Den norske kirke. https://kirken.no/nb-NO/bispedommer/Oslo/om-bispedommet/. Läst 9 december 2021. 
  45. ^ Ramfjord, Ole Johan (2 oktober 2011). ”Historisk da Byfuglien ble innsatt” (på norska). NRK. https://www.nrk.no/trondelag/historisk-da-byfuglien-ble-innsatt-1.7816626. Läst 7 december 2021. 
  46. ^ Ellstad, Hallgeir (22 december 2020). ”Bispemøte” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Bispem%C3%B8te. Läst 7 december 2021. 

Källförteckning redigera

Externa länkar redigera

Wikimedia Commons har media som rör Nidaros stift.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Nidaros_stift&oldid=54310397”