Jarl

under tidig medeltid ett ämbete och en adelstitel i Norden och på Orkneyöarna
För namnet, se Jarl (namn). För fartyget, se S/S Jarl.

Jarl var i Norden under tidig medeltid ett ämbete, vars oftast högättade innehavare styrde över ett större område, eller var kungens närmaste man.[1][2] I de fall där jarlen var kungens högra hand och därmed rikets högste tjänsteman, samt när jarlen var förmyndare för en minderårig kung, används ibland titeln riksjarl för att särskilja honom från de eventuella andra jarlar som fanns i landet.

Birger Brosa, den förste svenske riksjarlen som vi känner till idag

Den tidigaste användningen av termen är bäst belagd i norska områden, till exempel i Orkneyöarnas historia. I Sverige var ”svearnas jarl” befälhavaren för ledungsflottan.[1][2]

Ordet har samma ursprung som det engelska earl. Den ljudlagsenliga svenska formen av ordet är ”järl”, i gutniskan "jerl". Denna form med progressivt i‑omljud var genomförd i yngre fornsvenska[3] när ordet fortfarande var levande, och återfinns i svenska medeltida handskrifter och 1500‐talshandskrifter (”jerl”, ”jærl”),[4][5] och i nysvenska tryckta skrifter.[6] Den språkhistoriskt felaktiga formen ”jarl” är ett sentida lån från västnordiska språkliga varieteter,[7] som saknar i‑omljud,[8] och från de fåtaliga beläggen på icke omljutt jarl i fornsvenskan.[9]

Birger jarls dödsort Jälbolung kan i namnets förled Jäl- enligt en teori som Hjalmar Lindroth för fram syfta på jarl, där formen antas ha gått igenom en liknande omvandling som järl.[3]

I Sverige

redigera

Titeln och ämbetet jarl har burits av en rad svenska stormän under vikingatiden och medeltiden, många ur Bjälboätten.

Ämbetet avskaffades i Sverige först 1308,[2] men dess siste och mest betydande innehavare i landet var Birger jarl (Magnusson; död 1266), som fungerade som förmyndare för sin son kung Valdemar Birgersson och som också var gift med kung Erik den läspe och haltes syster Ingeborg; det var genom hennes kungliga härstamning som sonen hade fått tillträde till tronen.

Under vikingatiden var jarl en titel som betecknade en sorts högsta förtroendemän och som likställdes med bryte eller fogde. De kunde variera i tyngd beroende på vad de var satta att förvalta. Mellan titlarna jarl av Roden, jarl av Västergötland, och jarl av Svitjod var det stor skillnad. Det verkar alltså ha funnits flera jarlar samtidigt, men bara en riksjarl åt gången. Det är inte känt vem som var Sveriges förste riksjarl. ”Riksjarl” översattes till latin som: ”dux regni” (”rikets hertig” eller ”konungarikets hertig”).

En viktig uppgift för jarlen vid sidan om ledningen för ledungen var att styra, ansvara för och förvalta, åt kungen i förtroende, ett område där kungen inte var för tillfället och kunde regera direkt.[1][2]

I flera årtionden före den siste jarlen Birger Magnusson tycks det uteslutande ha varit medlemmar ur Bjälboätten, tidigare kallad Folkungaätten, som bar titeln och som alltmer blev besläktade med kungahuset den Erikska ätten. Det är också svårt att bevisa titelns användning eftersom de bevarade breven har skrivits på latin och jarlen kallas oftast i dessa för dux vilket betyder hertig. Hertig i sin tur är ett inlån av den tyska titeln herzog (som betyder ”den som drar hären”, ”härdragaren” her-zog) och jarlen ansågs tydligen som en motsvarighet till den titeln. Jarltiteln bars dock ännu vid 1300-talets mitt av en svensk, Erengisle Sunesson, som genom ett av sina äktenskap blev titulärjarl av Orkneyöarna. Kung Albrekt av Mecklenburg kallade drotsen Bo Jonsson (Grip) sin ”officialis generalis” (ungefär ”högste ämbetsman”). Denna funktion synes, vad gäller faktiska maktbefogenheter, i stort sett ha motsvarat det gamla jarlämbetet.[källa behövs]

Birger Magnusson kallade sig Dux sweciae, vilket enligt den titelns betydelse blir riksjarl. Birger, som formellt var jarl under kung Erik den läspe och halte och därefter under sin son kung Valdemar, utvidgade i praktiken jarlens maktbefogenheter och var i realiteten regent. Birger ville möjligen inte att någon jarl i framtiden skulle ha samma makt som han haft, och kunna hota hans ättlingar på tronen. I vilket fall som helst utnämndes inga fler jarlar i Sverige efter honom.

Gotlands jarlar

redigera

I den östskandinaviska ”Gutasagan” (kap. 2) nämns ett avtal mellan gutarna och svearnas konung i hednisk tid: ”Sextio marker silver vart år, det är gutarnas skatt, så att Sveriges konung skall hava Sirtio marker av de sextio och jarlen skall hava tjugo marker silver.”[10]

Götalands jarlar

redigera

Västergötlands jarlar

redigera

Hälsinglands jarlar

redigera

Jämtlands jarlar

redigera

Smålands jarlar

redigera

Värmlands jarlar

redigera

Svitjods jarlar

redigera
  • Herröd jarl i Svitjod, som bodde i Västergötland.[10][27]

Sveriges riksjarlar

redigera

Enligt de skriftliga källornas meddelanden och enligt forskningens resultat kan man konstatera att:

a) åtminstone till början av 1000-talet fanns det ett jarlämbete i vissa områden av det historiska Sverige
b) åtminstone från mitten av 1100-talet i Sverige fanns det ett jarlämbete, en så kallad riksjarl, som var den enda personen med denna titel i riket. Man kan alltså förmoda, att det var just under 1000-talet som jarlens status förändrades i Sverige - från att vara provinsjarl till att vara riksjarl och konungens högste ämbetsman.[10]
Namn Bild Födelse Tillträde Frånträde Död Noter
Birger Brosa   Okänt 1174 9 januari 1202 [28]
Johan Sverkersson   1201 1202 Före 1206 10 mars 1222 [a][28]
Jon Okänt Före 1206 1206 [28]
Knut Birgersson   Okänt 1206 31 januari 1208 [b][28]
Folke   Okänt 1208 17 eller 18 juli 1210 [c][28]
Karl Döve   Okänt 1210 8 augusti 1220[29] [d][28]
Ulf Fase   Okänt 1231 1248 [e][28]
Birger Magnusson   Omkring 1210 Mars 1248 21 oktober 1266 [f][28]

Skånska jarlar

redigera

Danska jarlar

redigera

Norska jarlar

redigera

Isländska jarlar

redigera

Norska kungar utsåg under en tid jarlar från Island, vilka skulle upprätthålla skatteuppbörd, och befästa Norges makt på Island. Snorre Sturlasson, utnämndes av hertig Skule Bårdsson 1238. Snorre dödades 1241. Tord kakali (Snorre Sturlassons brorson) var jarl av Island 1247-1250 Gissur Thorvaldsson jarl av Island 1258-1268.

Skottland övertog styret av ögruppen 1472.

Övriga ej områdesbestämda jarlar

redigera

Kommentarer

redigera
  1. ^ Son till kung Sverker den yngre, själv svensk kung från 1216 till sin död.
  2. ^ Son till Birger Brosa, stupad i slaget vid Lena.
  3. ^ Möjligen son till Birger Brosa, stupad i slaget vid Gestilren.
  4. ^ Son till Bengt Snivil, stupad i slaget vid Leal i Estland.
  5. ^ Son till Karl Döve.
  6. ^ Brorson till Karl Döve.

Referenser

redigera
  1. ^ [a b c] Lena Thunmark-Nylén (12 oktober 1995). ”Jarl”. Vikingatidens ABC. Arkiverad från originalet den 1 september 2007. https://web.archive.org/web/20070901210047/http://histvarld.historiska.se/histvarld/sok/artikel.asp?id=10594. 
  2. ^ [a b c d] Lilla Uppslagsboken, Förlagshuset Norden, Förlagshuset Nordens Boktryckeri, Malmö 1974, band 5, spalt 328
  3. ^ [a b] Hjalmar Lindroth, ”Var dog Birger Jarl?”, Fornvännen 15, 105–112
  4. ^ ”Fornsvenska textbanken: Erikskrönikan”. http://project2.sol.lu.se/fornsvenska/. Läst 5 maj 2017. 
  5. ^ Olai Petri Svenska krönika utgifven af G[ustaf]. E[dvard]. Klemming. Stockholm 1860. Sidan 14
  6. ^ Se till exempel Johannes Magnus, Swea och Götha Crönika. Översatt från latin av Erik Schroderus, Stockholm 1620, och Erik Eriksson Cajanus, Historisk och oeconomisk beskrifwning öfwer Cronoby sokn uti Österbotn, Åbo 1755.
  7. ^ Svenska Akademiens Ordbok band 13 spalt 73 artikeln ”Jarl”. Lund 1934. [1]
  8. ^ Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk. Sjunde utgåvan, reviderad av Eyvind Fjeld Halvorsen. Oslo 1973.
  9. ^ Till exempel Östgötalagen, först utgiven av Johannes Bureus, Östgötha laghen, thän af forna Swea ok Götha kunungar ok regänter, ok särdeles kunung Knuth Eriks hin heligas son ok Birger jarl, stadgadh ok förbätradh är widh åhrom 1168. ok 1251, Stockholm 1607.
  10. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t] Kazanskij, Vadim (Lunds Universitet): "Till frågan om det svenska jarlämbetets ursprung ". lub.lu.se Läst 14 januari 2017.
  11. ^ Egils saga einhenda, kap. 3
  12. ^ Porsteins saga Vikingssonar, kap. 21
  13. ^ Porskfirainga saga, kap. 5.j6
  14. ^ Landnámabók S 173, H 145; Vatnsdela saga, kap. 3, 5
  15. ^ Haraar saga ok Hólmverja
  16. ^ Fagrskinna
  17. ^ Oláfs saga helga.69
  18. ^ Ibid.
  19. ^ Ragnars saga loabrókar, kap. 2; páttr af Ragnars sonum, kap. 1
  20. ^ Hkr. Haralds saga hárfaga, kap. 13.
  21. ^ Gunnlaugs saga Ormstungu, kap. 8
  22. ^ Skaldasaga
  23. ^ Eyrbyggja saga, kap. l .61
  24. ^ Bósa-saga ok Herrauas, kap. 1 .j8
  25. ^ Landnámabók S 177, H 143.6
  26. ^ Egils saga Skallagrimssonar, kap. 70.6
  27. ^ Svarvdöla saga, kap. 6.64
  28. ^ [a b c d e f g h] Lindström, Henrik & Fredrik, Svitjods undergång och Sveriges födelse, Albert Bonniers förlag, Stockholm 2006. Sid. 267. ISBN 978-91-0-010789-5
  29. ^ Gillingstam, Hans (1964–66): "Folkungaätten". riksarkivet.se (Svenskt biografiskt lexikon, band 16, s. 160). Läst 13 maj 2015.